På väg till Damaskus

Skriven januari 2007



Usama bin Laden kom något lättad ut från säkerhetskontrollen på Arlanda flygplats och trädde in i transithallen. Det hade gått vägen den här gången också. Men för säkerhets skull lät han sina mörka solglasögon sitta kvar – det var alltid bäst att vara inkognito.
Han letade upp den gate där planet till Damaskus skulle stå att finna, och när han såg att det inte var dags för ombordstigning ännu slog han sig ner på en av stolarna. Fortfarande höll han sitt pass i handen, och han tittade på det under ytterligare några sekunder innan han stoppade tillbaka det i kavajfickan. Det här var det pass han skaffat sig för sin identitet nummer 27: Samuel Binladén, svensk medborgare. Ingen kontrollant hade genomskådat det antagna namnet.
I resväskan, som nu höll på att tas om hand av bagagehanteringen, låg resten av hans uppsättning med falska pass.
Usama bin Laden smålog för sig själv när han tänkte på CIA och de andra underrättelsetjänsterna världen över, som tog för givet att han fortfarande höll sig gömd i en grotta i Pakistan.
Efter en stund öppnades dörrarna ut till planet och han reste på sig. Alltjämt med ett lätt, knappt märkbart triumferande smil i ena mungipan vandrade han över till planet, där han intog sin plats. Han lät sig behagfullt sjunka ner i sätet och kände hur han blev lugn och avslappnad. Skönt med lite vila. Det var stressigt att vara chef för al-Qaida, ibland var det nästan så han ångrade att han stigit så högt i graderna. Mycket pappersarbete blev det, och nästan bara administration, det var länge sedan han fått vara ute och hålla på med lite terrorism rent praktiskt. Ibland saknade han den gamla goda tiden då han själv sprungit omkring och placerat ut bomber. Usama bin Laden slöt ögonen och drömde sig tillbaka.
Han återvände till nuet dels på grund av att planet började rulla iväg och en röst pratade i högtalaren, dels för att han kom att tänka på att han förmodligen inte hade levt om han inte övergått till kontorsjobb. Självmordsbombning krävde sin tribut.
Nu var han i alla fall på väg till Damaskus. Al-Qaida planerade ett nytt attentat i stor skala, och de medarbetare som skulle utföra det befann sig just nu i Syrien för att bli ordentligt drillade i träningslägret där. Usama bin Laden skulle åka dit för att inspektera, gå igenom planen i detalj och samtidigt göra en koll på den syriska lokalavdelningen och deras verksamhet i största allmänhet. Ett viktigt besök, även om det bidrog till allt kringflackande. Syrien idag, Sverige igår, Indonesien i förrgår, USA i förra veckan...
Usama bin Laden drog fram sin laptop och beredde sig på att börja skriva ett PM till österrikiska al-Qaida angående deras agerande vid den kommande flygplanskapningen i Innsbruck.
Då hände plötsligt något.
Ett bländande ljussken fyllde hela planet, och Usama bin Laden var tvungen att slå händerna för ögonen. Han kunde inte längre se någonting alls. Chocken gjorde att han föll framstupa ner på golvet framför sitt säte, och medan han gnuggade sig i ögonen och förgäves försökte urskilja något annat än gnistor och blixtar innanför ögonlocken, hörde han en djup och mäktig röst som talade till honom.
Usama! Usama! Varför förföljer du mig?
Det var en mansröst, som han inte kände igen men som han genast fylldes av respekt för. Förvirrad och fullkomligt tillintetgjord av denna fruktansvärda upplevelse stammade Usama bin Laden fram:
”Vem är du, herre?”
Jag är Jesus, den som du förföljer”, sade rösten. ”Sätt dig på din plats igen och åk vidare till staden Damaskus, så får du veta vad du skall göra.
Och sedan hördes det inget mer. Usama bin Laden lyckades kravla sig upp på sitt säte, men han märkte att han fortfarande inte kunde se något. Medan han försökte ta in det oerhörda i röstens budskap, och smälta det faktum att han var blind, började de två medpassagerarna på platserna bredvid att hjälpa honom.
”Hur är det fatt?”
”Vad var det som hände?”
”Vad var det för en röst?”
”Finns det nån läkare ombord?”
”Vi har en sjuk passagerare här!”
Underligt nog verkade inte någon annan på planet ha blivit förblindad, men de som suttit närmast hade tydligen hört rösten i alla fall. Usama bin Laden satt som förlamad på sin plats under resten av färden till Damaskus, utan att ha tagit upp sin nedfallna laptop, och begrundade vad som hade hänt.
Hur mycket han än ogillade tanken, började han undan för undan inse att han faktiskt hade haft fel hela tiden.

När planet landade i Damaskus hjälpte hans två medpassagerare honom av planet och såg till att han fick komma till ett sjukhus. Vid det laget hade Usama bin Laden börjat acceptera den nya situationen, även om han fortfarande befann sig i chocktillstånd.
I tre dagar stannade han på sjukhuset. Han brydde sig inte om att kontakta den syriska al-Qaida-avdelningen och lämna återbud till inspektionsbesöket. Det var viktigare saker i görningen, visste han nu.
På den tredje dagen fick han besök i sin sjuksal, av någon vars röst han inte kände igen, men som han nu ändå visste skulle komma.
”Jag heter Anna”, sade den, ”och Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på flygresan hit, har sänt mig för att du skall få tillbaka din syn och fyllas av helig ande.”
Ett par svala händer lades på Usama bin Ladens ögon, och han kunde se igen. Han såg Anna le uppmuntrande och Damaskus byggnader torna upp sig mot den blå himlen utanför sjukhusfönstret. Han blev inte förvånad. Det här var den sista och mest övertygande bekräftelsen på det som han kommit att tro allt mer bergfast på under de senaste tre dagarna.
”Jag vet precis vad jag ska göra nu!” sade han ivrigt. ”Herren har utsett mig till att bli en profet och apostel för muslimerna!”
”Du har så rätt”, sade Anna. ”Det är ditt nya uppdrag. Du med din stora förmögenhet och ditt inflytande i hela arabvärlden kommer att bli ett alldeles förträffligt redskap.”
”Jag vill döpa mig genast!” fortsatte Usama bin Laden. ”Och sen vill jag ge mig ut och förkunna!”
”Döpa dig ska du få göra direkt, men det finns en liten sak du måste göra innan du börjar jobba”, påpekade Anna, fortfarande leende, men samtidigt med stort allvar i blicken. ”Du måste träda fram inför världen och be om ursäkt för alla dumheter du ställde till med medan du var terrorist. 11 september och sånt.”
”Vad?” Usama bin Laden kom nästan av sig helt och hållet. ”Ska jag träda fram? Avslöja mig? Men... alla kristna hatar ju mig! Särskilt de i USA. De kommer att döda mig!”
”Den risken får du ta”, sade Anna. ”Du måste göra upp med ditt förflutna och visa din vilja till bot och bättring. Med lite tur inser folk att du kommer att göra nytta när det där väl ligger bakom dig.”
Usama bin Laden skruvade olustigt på sig, men hans jublande upplevelse av att vara pånyttfödd var för stark för att kunna rubbas av de nya oroskänslorna.
”Okej”, sade han. ”Jag gör det. Men låt mig nu döpas allra först!”

Tyvärr gick det inte riktigt som Usama bin Laden, Anna och flera andra hade hoppats.
Usama bin Laden reste tillbaka till Sverige någon dag senare och överlämnade sig till Säpo, i hopp om att kunna få ett bättre mottagande i ett någorlunda neutralt land. Säpo kunde emellertid inte hålla tyst om att man fått tag på den ökände Usama bin Laden, utan skyndade sig att annonsera ut nyheten, som därefter spreds som en löpeld över världen. Tidningsrubrikerna var braskande.
USAMA BIN LADEN GRIPEN I SVERIGE!
DEN FRUKTADE TERRORISTBASEN ÖVERLÄMNADE SIG!
MÅNGA ÅRS SÖKANDE ÄNTLIGEN ÖVER!
Reaktionerna blev särskilt starka från CIA, som omedelbart krävde att Usama bin Laden skulle utlämnas till USA. Eftersom Sverige fruktade hämnd, bojkott, sanktioner, embargon och diplomatiska straffåtgärder från amerikansk sida om man inte efterkom befallningen, satte man Usama bin Laden på flyget till Guantánamo så fort man kunde.
När USA väl fått Usama bin Laden under sin kontroll, blev glädjen förstås oerhört stor. En amerikansk militärboss kallade genast samman en presskonferens, där han triumferande (och under kraftiga applåder) kunde meddela:
”Ladies and gentlemen – we got him!”
Och USA:s president, som givetvis ville utnyttja infångandet av Usama bin Laden för att öka på sin egen popularitet inför nästa val, var inte sen att hålla en serie tal till nationen där han pekade på sin egen och Amerikas förträfflighet. (Att Usama bin Laden överlämnat sig frivilligt, och att det dessutom skett i Sverige, nämndes inte med ett ord.)
”Amerika har lyckats fånga in en av vår tids farligaste förbrytare”, sade presidenten belåtet. ”Hela det amerikanska folket har varit delaktig i detta stordåd, genom att ge mandat åt den regering som genomfört operationen och som nu ska se till att Usama bin Laden får möta rättvisan.”
Samma anda som genomsyrade presidentens tal kännetecknade också den energi med vilken USA nu började förbereda rättegång mot Usama bin Laden. FN och flera andra internationella organ och stater försökte se till att terroristbasen skulle ställas inför rätta i den internationella domstolen i Haag, men USA:s president envisades med att rättegången skulle ske i en domstol i New York istället.
Alltmedan hysterin runt Usama bin Laden-rättegången växte sig större och större, försökte Usama bin Laden själv med hjälp av sina nya trosfränder göra sig hörd från sin cell på Guantánamo och förklara för världen att han nu var omvänd och ville göra människor kristna i fortsättningen. Men det var lönlöst, för i likhet med många andra händelser på Guantánamo kunde något sådant helt enkelt inte gå ut i TV. Sändningstiden var vikt för reklam varvat med tal av presidenten.
Till slut hölls rättegången, och trots att Usama bin Laden i rättssalen ångerfullt bad om förlåtelse och lovade att hädanefter omvända människor, dömdes han till döden för terrordåden den 11 september. Domen bemöttes med jubel från åtskilliga amerikaner (även om det i rättvisans namn faktiskt fanns en del som ogillade den också), och USA:s president kungjorde allvarligt:
”Vissa brott går inte att glömma eller förlåta. Vissa förseelser kan bara bestraffas på ett sätt. Vedergällningsprincipen är helig.”
För ovanlighetens skull i amerikanska fängelser dröjde det inte så länge innan dödsdomen verkställdes. Usama bin Laden avrättades genom en giftinjektion några månader efter domsutslaget, närmare bestämt på Thanksgiving Day. TV-bolaget ABC köpte visningsrättigheterna för avrättningen för 38 miljoner dollar, och sålde sedan i sin tur dessa rättigheter vidare till olika TV-bolag världen över, så att hela planeten tillsammans i oändlig gemenskap fick skåda hur Usama bin Laden för alltid insomnade. Två sakkunniga kommentatorer guidade tittarna genom processen, och avrättningen åtföljdes av en stor direktsänd TV-gala där åtskilliga kändisar framträdde. Galan avrundades med att alla medverkande tillsammans sjöng ”The Star Spangled Banner”, med avsikten att de sex miljarder TV-tittarna världen över skulle stämma in i denna universella hymn, och tackade Gud för att han skipat rättvisa.
Gud själv grät i sin himmel över vad människorna hade gjort med den man som han utsett till att bli profet och apostel för muslimerna.





[Läs En Annan Text]



1996 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.