Vision PK

En lång novell om den totala demokratin år 2106

Skriven november 2006



1. Torsdag – historia

DET FÅR ALDRIG HÄNDA IGEN.
De viktiga orden dök upp med stora, eftertryckliga bokstäver på skärmen flera gånger medan filmen rullade. I början, i slutet och däremellan. Jag tror inte att det var många i klassrummet som inte instämde när de såg vad filmen visade.
Djur som packats samman i trånga bås, djur som stod på led och i tur och ordning föstes fram till en man som avrättade dem med den starka strömmen i två elektroder. Stora köttstycken upphängda i krokar och liggande på en disk, cyniskt nog försedda med stora skyltar som angav priset. Drivor av döda fiskar som stjälptes ut på ett båtdäck. Och inte bara det. Vi fick också se djur som hölls inspärrade i djurparker och begapades av människorna, djur som tvingades att utföra konster på cirkus, hundar som leddes i koppel och kor som kopplats till maskiner som stal deras mjölk. Som kronan på verket fick vi beskåda en till synes helt vanlig familj som åt sin middag, inget konstigt med det kan man tycka, men det låg en helstekt kyckling på serveringsfatet på bordet.
Alla dessa bilder framkallade starka reaktioner i klassen, trots att många av oss sett sådana här TV-inslag förut och kände till hur det varit förr i världen. Flera av eleverna hade tårar i ögonen, andra verkade må illa, en av oss var till och med tvungen att rusa ut för att kräkas, och de indignerade protesterna och kommentarerna haglade i rummet.
Tills mottot DET FÅR ALDRIG HÄNDA IGEN dök upp ännu en gång och banade väg för eftertexterna. Filmen var slut.
Vår historielärare, Birgit, klev fram och stängde av apparaten. Hon tittade ut över klassen för att närmare studera uttrycken i våra ansikten, såg lite sorgsen ut, nickade sedan och sade:
”Nå, vad tycker ni? Det är väl allt bra skönt att vi i Sverige har lagt av med det där vansinniga sättet att behandla djuren.”
”Jag fattar inte hur de kunde...”, utbrast min bänkgranne, en flata vid namn Tindra. ”Så äckligt! Så vidrigt! Så grymt att äta djur! Och ha dem som slavar!”
”Ja, det tycker vi nu”, instämde Birgit, ”men om man sedan tänker på att människosläktet har ätit djur i flera tusen års tid, och att det först är sedan bara ett par generationer tillbaka som de flesta inte gör det, då blir det ännu mer ofattbart tycker jag.”
”Finns det inte fortfarande länder där man äter djur än idag?” frågade ett Y-bi lite längre bakifrån klassrummet.
”Jo, det gör det”, sade Birgit. ”Tyvärr måste jag medge att så är fallet. Men det rör sig om bara ett fåtal länder, och det är sådana som är kända för att inte respektera demokrati och mänskliga rättigheter. USA är ett exempel, där finns det en hel del karnivorer, även om det rent formellt är förbjudet i lag där också numera.”
”Och så finns det ju smygkarnivorer här i Sverige!” påminde Mats, som var en av endast två bögar i vår klass.
Birgit knep ihop munnen och såg ut som om hon tänkt säga något fult.
”Ja, det finns smygkarnivorer här”, medgav hon, ”och det leder oss in på den gruppuppgift ni ska få jobba med nu efter att ha sett den här filmen om mänsklighetens största brott.” Hon drog efter andan. ”Filmen uppmanade oss att se till att detta aldrig händer igen. Min fråga till er är nu: kan det hända igen? Skulle det kunna hända i Sverige? Vi har smygkarnivorer här, men de är inte så många. Är det möjligt att köttätandet och utnyttjandet av djuren, den rasistiska synen på djuren, kan ta fart igen så pass mycket att de åter igen börjar utsättas för masslakt och slavhandel?”
Hon gick runt och delade ut en stencil med diskussionsfrågor på detta ämne, och sedan satte vi igång att arbeta. Jag hamnade i samma grupp som en annan pojke, ett X-bi som hette Hulda samt bögen Mats, och vi kom igång ganska snabbt med samtalet. Filmen hade varit för uppseendeväckande för att inte kommenteras.
”Jag tror inte det kan hända igen”, sade pojken, Evert, mycket bestämd.
”Klart det kan!” protesterade Hulda. ”Varför tror du inte det?”
”Vi har lärt av historien. Nu för tiden är vi civiliserade människor. Vi skulle inte komma på idén att äta djur idag”, muttrade Evert.
”Tiderna kan förändras”, påminde Mats. ”Vi har demokrati idag, men så behöver det väl inte vara jämt? Antidemokratiska krafter kan ta över igen och påverka människorna. Inte bara karnivorer utan nazister också, och homofober – ”
”Just det”, nickade Hulda. ”Vem vet, i värsta fall kanske de får inflytande igen.”
”Det kan ju bli som i Nazityskland”, sade Mats. ”Hitler tog ju faktiskt makten genom att han blev framröstad på ett demokratiskt sätt. Tänk om nåt nazistparti blir invalt i riksdagen? Om demokratin röstar fram sina egna fiender?”
Evert var emellertid svårövertygad, och debatten mellan honom å ena sidan och Hulda och Mats å den andra höll på i några minuter. Själv lade jag mig inte i. Det var alltid likadant på sådana här lektioner. Jag vågade inte säga något, dels av rädsla för att försäga mig, men framför allt för att jag inte ville vara oärlig och spela med i något jag var tveksam till.
”Vad tycker du, Jonatan?” sade Evert till slut, och jag rodnade. Nu var jag ändå tvungen att få fram något.
”Jag tror nog inte det kan hända igen”, mumlade jag. ”Jag håller med dig Evert, vi har lärt av historien.”
Lyckligtvis började inte de andra tre pressa mig. Jag hade ett rykte om mig på skolan att vara ganska tråkig och tystlåten, och de lät sig väl nöja med att jag hade tagit ställning i frågan vi skulle besvara. En liten stund senare tog läraren Birgit till orda på nytt.
”Nå, har ni nu någon uppfattning? Kan sådana här saker hända igen?”
Hon lyssnade intresserat på de olika gruppernas slutsatser (som var övervägande negativa och menade att det nog kunde hända igen) och ställde följdfrågor då och då. I vår grupp var det Mats som förde ordet, och jag slapp säga något som tur var. Till slut sammanfattade Birgit det hela, och sade:
”Jag kan naturligtvis inte säga att jag sitter inne med facit, men den allmänna meningen i den här frågan – och jag håller personligen med om det – är att den här sortens brott mot mänskligheten inte kan hända igen. Åtminstone inte i Sverige. Kan någon gissa varför?”
Det kunde ingen.
”Jo”, förklarade Birgit, ”därför att här i Sverige har vi under många år varit noga med att se till att karnivorer inte får något spelrum. Över huvud taget har vi intagit en sträng hållning mot alla antidemokratiska grupper. Karnivorer, rasister och nazister, homofober, tradkristna... ja, eller traditionellt kristna som de egentligen kallas, och andra religiösa fanatiker. Deras organisationer är förbjudna, tryck- och yttrandefriheten omfattar inte dem, de är förbjudna att ha barn, och deras verksamhet och åsikter är belagda med stränga straff. På så sätt blir det helt enkelt inte möjligt för dem att göra sig hörda, och då kan de inte heller få nåt inflytande och såna förbrytelser som allmänt spritt köttätande kan inte förekomma igen.”
Reaktionerna i klassen på hennes anförande var spridda, några menade att det nog visst var möjligt för antidemokraterna att komma tillbaka och ta makten, men de flesta höll med Birgit och det blev de som till sist vann diskussionen innan det ringde ut.
Jag såg till att hålla mig tyst nu också. Jag ville verkligen inte säga något.

Människa. 1. Sedan 2089 används begreppet människa i vidare bemärkelse och omfattar enligt Shanghai-överenskommelsen alla djurarter som uppfattas som levande organismer av sin omgivning och utefter sina förutsättningar beträffande intelligens och psykiska och sociala förhållanden lever på ett moraliskt riktigt sätt. Med denna definition, som accepterats av de flesta stater, är alla djur människor medan de på fosterstadiet ännu inte nödvändigtvis är det. Varelser som är människor enligt Shanghai-överenskommelsen omfattas av de mänskliga rättigheterna och får därför t.ex. inte dödas.
2. Homo sapiens sapiens, däggdjur i familjen hominider. [...]

(Utdrag ur Nationalencyklopedin, 2095 års upplaga)


2. Fredag – biologi

Första lektionen nästa dag handlade också om ett ämne som var intressant, men där jag tyckte det var bäst att tiga. Till skillnad från diskussionen på historian rörde det sig om något som jag blivit matad med rätt mycket tidigare, både på låg-, mellan- och högstadiet, framför allt i samband med de olika könsbestämningsprocedurerna. Nu kom det upp även i gymnasiet.
”Jag vet att ni har svarat på den här frågan flera gånger förut”, sade också läraren Arne mycket riktigt, ”men hur många kön räknar man med att vi människor är indelade i?”
Trots att detta räknades som vanlig allmänbildning ropades det ut flera stycken svar från eleverna.
”Ett!”
”Sex!”
”Fem!”
”Två!”
”Det var många olika bud”, sade Arne med road uppsyn. ”På sätt och vis har ni också rätt allihop... ja, utom den av er som sa två, vem det nu var.”
”Det är klasserna som är två, inte könen”, sade Evert, med ett tonfall av det-där-fick-vi-ju-lära-oss-för-länge-sen.
”Just det.” Arne hoppade upp och satte sig på katedern. ”Människan är till att börja med indelad i två klasser, X och Y. Här pratar vi om ren biologi, hur våra kroppar faktiskt ser ut och fungerar. X- och Y-människor skiljer sig från varandra främst genom könsorganen: X-människor har slida, Y-människor har penis.”
Han såg helt oberörd ut när han nämnde orden, och ingen av eleverna fnissade.
”Fortfarande är det också så att det behövs en äggcell från X-människan och en sädescell från Y-människan för att fortplantningen ska fungera”, fortsatte han. ”Även om det satsas mycket på forskning på det här området. Hur som helst, biologiskt är vi alltså antingen X eller Y. Det är också det som ligger till grund för att vi använder orden han och hon. Förr i tiden kallade man de två klasserna för man och kvinna och använde beteckningen kön för dem, men det anses inte korrekt nu för tiden!”
Han hötte med fingret i luften, om än något skämtsamt.
”När det gäller kön är det rätta svaret att vi har fem stycken”, sade han. ”Man, kvinna, bög, flata och bi. Detta borde ni väl veta, ni har ju flera gånger gått igenom proceduren med läkar- och psykologsamtal för att preliminärt avgöra vilket kön ni har, och om ett år är det dags att officiellt fastställa det och registrera det i folkbokföringen.”
”Men räknar man inte bina som två kön?” undrade någon.
”Åååh...”, himlade sig Evert, ”är det här en gymnasieklass eller en förskoleklass? Har vissa inte lärt sig nånting i skolan förut?”
”Nä, jag valde självstudier hela tiden”, sade den andra; nu hörde jag att det var Tindra.
”Bi räknas som ett kön”, upplyste Arne innan de båda hann börja gnabbas ytterligare, ”men av praktiska skäl skiljer man på X-bin och Y-bin och kallar dessa två för varianter av könet i fråga. Egentligen behöver man inte göra det, strängt taget.”
”Hur är det med de transsexuella då?” Nu hörde jag inte vem som ställde frågan.
”Transsexuella är, som ni vet, personer som är av ett kön men har fått kroppen av fel klass”, sade läraren. ”Ett exempel är ju när man har en Y-människas kropp men ändå tycker att man är kvinna, eller flata. Låter det krångligt? Det är det faktiskt inte. Numera hanterar man helt enkelt transpersonerna på det sättet att de får registrera sig som det kön de upplever att de är, även om de inte tillhör den klass som det könet brukar ha. Så om ni någon gång jobbar med personregister och träffar på en person som står i registret som kvinna, men ser ut som en Y-människa, så är det en transsexuell. Det är inget konstigt med det. De flesta transsexuella råder ju också bot på den eventuella förvirringen genom att operera sig till rätt klass så småningom. Sådana operationer är subventionerade av staten.”
”Så transsexuell är inget eget kön då?”
”Nej, det är det inte. Vi har fem kön, sex om man räknar bina som två olika. Och på ett sätt kan man faktiskt till och med säga att människan bara har ett kön.”
Klassen tittade nu ganska förväntansfullt på Arne. Jag var inte säker på att de alla hade hört det han tänkte säga; själv kände jag till budskapet sedan tidigare.
”Alla människor är egentligen likadana”, sade Arne högtidligt. ”Varken kön eller klass spelar någon roll i det långa loppet. Vi behöver inte, och ska inte, ta hänsyn till några skillnader. Vi är alla lika. Historiskt sett har vi uppträtt olika, bland annat har ju Y-människor genom mutationer haft en tendens att vara våldsammare än X-människor, men det håller på att rätta till sig nu och likheterna blir mer och mer tydliga. Det är också därför det går bra att ta kontakt med myndigheterna och få sitt kön ändrat i folkbokföringen, även efter 18-årsdagen. Kön är något relativt, och klass också så snart vetenskapen rättat till bristerna. Ytterst är vi samma människor allihop, vi och alla andra levande varelser.”
Det var nästan första gången jag hört en lärare uttrycka sig som om han höll tal mitt under pågående lektion. Arne lät nästan som de talare jag ibland fått lyssna till och vars förkunnelse var strängt hemlig.
Så vitt jag kunde se var mina klasskamrater förtrollade av honom.

Homofobi. Motvilja, obehag, skepticism och/eller hat mot bögar, flator, bin och transsexuella och/eller deras beteende. Homofobi betraktas numera som ett sjukdomstillstånd och antas ha psykologiska orsaker; ofta har man konstaterat att det berott på störningar i och problem med den egna sexualiteten. I Sverige är sedan 2079 varje person som misstänker att han/hon lider av homofobi skyldig att självmant söka läkarvård. Person som ertappas med homofobiskt beteende och inte har anmält sig på detta sätt bestraffas med böter. Homofobiska brott, som att muntligt eller skriftligt uttrycka missaktning eller kritik mot bögars, flators, bins och transsexuellas beteende eller utsätta sådana personer för trakasserier och våld, medför undantagslöst tvångsvård och fängelsestraff. Trots detta finns det i Sverige flera illegala organisationer som ägnar sig åt homofobi.
(Utdrag ur Nationalencyklopedin, 2095 års upplaga)


3. Lördag – hemmavid

Någon gång på eftermiddagen denna dag gick jag ut och tog en promenad, inte så långt bort, men tillräckligt för att min bror Samuel skulle ha hunnit anlända när jag kom tillbaka. Han var fyra år yngre än jag och hade precis börjat i den sjunde årskursen, något som han sett fram emot efter att ha haft stora sociala problem på sin förra skola, men det hade inte blivit mycket bättre under de veckor han tillbringat på den nya. När jag nu kom in i vardagsrummet där Samuel satt på en stol tillsammans med våra föräldrar, såg jag att han hade fått en riktigt präktig blåtira.
”Jaha”, sade mamma och suckade, ”hur gick det där till nu då?”
”Det var de där killarna, Östen och Algot, som var på mig nu igen”, sade Samuel med sin begynnande målbrottsröst, och såg trumpen ut.
”Slipper du dem inte ens på en lördag?” Pappa lät mycket upprörd.
”Jag råkade bara träffa dem utanför affären.”
”Och vad hade du gjort dem då?” undrade mamma och synade honom för att se om han behövde plåstras om på fler ställen.
”Ingenting. De kom och provocerade mig.” Samuel sänkte huvudet. ”De frågade mig om och om igen om jag var tradkristen, och jag svarade inte, och då slet de upp min skjorta och såg att jag hade korset på mig – ”
”Det är hopplöst”, sade pappa och sjönk uppgiven ner i stolen.
” – och då började de fråga om och om igen om jag hatade bögar, och jag sa att det gjorde jag inte, för det gör jag ju inte.”
”Men då blev de väl snopna i alla fall?” Mamma rätade på ryggen efter sin undersökning.
”Nej, inte särskilt. De fortsatte pika mig för att jag hade korset på mig, och jag försökte gå därifrån men de följde efter, och så satte de igång att fråga om jag var oskuld.”
”Barnsligt”, muttrade pappa.
”Sa du att du var det då?” frågade jag, och Samuel tittade nästan förvirrat åt mitt håll.
”Ja, jag sa att jag var det, för att få tyst på dem”, sade han. ”Men det hjälpte inte, för då började de ju fråga om jag tyckte att man skulle vänta tills efter bröllopet och såna där saker. Och till slut blev jag så trött på alltihop att jag sa så här, att ’jag lägger mig inte i vad ni andra gör, men för mig känns det bäst att vänta tills efter bröllopet, ja!’ Och då fick jag blåtiran.” Han pekade på sitt svullna öga. ”Det var Algot som slog.”
”Jaha”, suckade mamma. ”Jag antar att det inte var nån annan som såg eller hörde?”
”Jo, det var det.” Nu lät Samuel ännu bittrare än innan. ”Just när de höll på att banka på mig så märkte vi att Lina stod där.”
”Lina? Din klassföreståndare menar du?”
”Ja.”
”Men om hon såg att de slog dig måste ju hon ha ingripit!”
”Ja, hon sa till Östen och Algot att de inte skulle använda våld, men sen skickade hon bara iväg dem och så skällde hon ut mig istället.”
”Skällde hon ut dig?” Pappa höjde rösten och reste sig upp.
”Hon sa att det inte var så konstigt om jag fick en snyting, så som jag betedde mig. Hon hade hört det där jag sa om att vänta till bröllopet, och det tyckte hon var grovt kränkande och dömande, att säga så. Och så sa hon att det var upprörande att jag hade korset på mig, det är nån lag som säger att man inte får det – ”
”Religiösa symboler är förbjudna på offentliga platser”, sade jag genast.
”Ja, just det. Så hon varnade mig och sa att jag skulle lägga av med såna där tradkristna fasoner. Hon sa att hon skulle ringa till er också.”
När Samuel sade detta tittade mamma och pappa på varandra, oron i deras blickar gick inte att ta miste på, och jag började inse att det här inte bara rörde sig om ett vanligt bråk mellan ungdomar utan att det kunde få värre konsekvenser.
”Jaha”, sade mamma igen. ”Så hon kommer att ringa, det var just vackert.”
”Den här gången blir det nog förhör hos det sociala”, sade pappa och började gå av och an på golvet. ”De har haft ögonen på oss redan innan, nu kommer de att bli ännu mer misstänksamma.”
”Vad ska vi säga?” Mamma svajade på rösten, hon såg gråtfärdig ut. ”Jag vill inte behöva ljuga!”
”Klart vi inte ska ljuga”, sade pappa.
”Men de kanske tar Jonatan och Samuel ifrån oss – ”
”Tyst nu!” sade pappa med oväntad skärpa. ”Ingen panik. Skräm inte upp grabbarna med sånt där prat. Det är inte alls säkert att – ”
Längre hann han inte innan han själv blev avbruten, av telefonen den här gången. De tittade på varandra igen, och sedan på Samuel.
”Det är säkert hon”, sade pappa. ”Jag tar det, jag tror jag vet vad jag ska säga.”
Han gick iväg för att svara. Samuel, mamma och jag sade inget mer till varandra, jag kunde inte komma på något mer att säga, jag hade redan fått en nervös klump i halsen när jag hört mammas ord alldeles nyss.
Jag satte mig, nästan darrande, i soffan och började titta i tidningen för att om möjligt lugna ner mig lite. Tänka på något annat än ingripanden från det sociala och vad följderna kunde bli av det för vår familj, för mig personligen och min egen situation i skolan (och på arbetsmarknaden längre fram i livet). Jag ögnade igenom rubrikerna. De var övervägande negativa, men jag har en viss masochistisk tendens att fastna för de mest motbjudande nyheterna och läste nu igenom en notis som var allt annat än uppmuntrande.

Den 28-åriga kvinna som försökte hålla sitt ett år gamla X-barn hemma från den obligatoriska heltidsförskolan, dömdes igår av Göteborgs tingsrätt till dagsböter för att ha åsidosatt skolplikten, grov egenmäktighet med barn samt kränkande och dömande beteende. Den sistnämnda domen är en följd av att kvinnan fällt moraliserande kommentarer om att hon trodde att hennes barn mådde bäst av att vara hemma ett tag till och att hon gärna ville vara ”hemmafru”. Kvinnan ska också betala ett skadestånd på en miljon kronor till X-barnet, och fråntas vårdnaden och all umgängesrätt i två år framöver.
Åklagaren Bertil Sjöstedt är nöjd med domen. ”Det är inte mer än rätt med ett så hårt straff med tanke på vilka allvarliga psykiska konsekvenser kvinnans agerande kan få för barnets utveckling”, säger han.
Fallet, som har väckt viss uppmärksamhet, kommer förmodligen att överklagas till hovrätten.


I rummet intill hörde jag pappas röst när han talade i telefon, men jag andades extra högt och tungt för att försöka undgå att höra vad han sade.
Han dröjde längre än jag väntat mig. När han äntligen kom in igen sköt jag snabbt tidningen ifrån mig och tittade upp mot honom, nervöst. Mamma och Samuel gjorde likadant.
”Det var Roland”, meddelade pappa, och effekten av detta besked var mycket märkbar; alla vi tre som satt ner sjönk ytterst lättade tillbaka mot våra ryggstöd.
”Jaså, så det var inte hon då”, suckade mamma. ”Det var ju skönt att få lite uppskov... Men hur var det med Roland då?”
Jag lade märke till att pappa inte log.
”Inget vidare”, sade han. ”Han har suttit i isoleringscell de senaste två veckorna, han fick komma tillbaka till sin vanliga cell först nu igår.”
”Isoleringscell?” sade Samuel och jag samtidigt. Vi kände till att farbror Roland ett halvår tidigare hade fängslats för att ha spridit ut ”biblar utan förord och förklarande fotnoter, och med antidemokratiska kommentarer”, men att straffet skulle bli så hårt hade vi inte hört talas om.
”Varför då?” undrade mamma också.
”Han och de andra tradkristna fångarna hade visst suttit och sjungit tillsammans. Exklusivt kristna sånger med ett antidemokratiskt och dömande budskap, som det heter. Fängelsepersonalen bestämde sig för att avskräcka dem från det en gång för alla.”
Mamma tog sig åt pannan och stönade.
”Alltsammans skulle vara lite enklare om inte den där lagen om kränkande och dömande beteende fanns”, sade hon.
Jag återgick till tidningen, uppriktigt ledsen för farbror Rolands skull, men lika lättad som de andra över att Samuels klassföreståndare åtminstone inte hört av sig genast.

4. Söndag – hemmavid

Det var förmiddag, och jag satt halvklädd i soffan framför TV:n med några amerikanska vingummin till hands och slötittade på söndagsgudstjänsten. Inte för att någon någonsin brukade säga något vettigt på dessa tillställningar, religiös propaganda var ju strängeligen förbjuden i media, men denna söndag sändes andakten i alla fall från en kyrka (någonstans i Östergötland) och det var ju alltid något.
Just nu höll församlingen i kyrkorummet på att sjunga en psalm, samtidigt som kameran fokuserade på altaret med dess tända ljus och en stor cirkelfigur i mitten. Av både intresse och ren rastlöshet tog jag en luggsliten gammal psalmbok från förra seklet och jämförde den bearbetade psalmtexten de sjöng på TV med dess original. Ändringarna var ganska många, det var bara nyckelraderna som var desamma.

Vi kristna bör tro och besinna
vad Jesus så nådigt har lärt.
Om lyckan vi strävar att vinna
så är endast ett något värt.
Det kärleken är, som oss givits,
vi ska inte tro det som skrivits,
allting ska vi hålla för kärt.

Att tjäna två källor tillika
så skilda som Bibeln och Gud,
det kan ingen utan att svika
och bryta mot enderas bud.
Var människa får följa sin vilja,
från detta ska inget oss skilja.
Vi klär oss i frihetens skrud.


Efter att sången tonat ut tog prästen till orda (vilket kön han hade blev jag inte klar över, men han var i alla fall en Y-person) och höll en predikan som i mina öron lät väldigt allmängiltig och egentligen mest tjänade till att påminna församlingen och TV-tittarna om vad de redan visste.
”Vi bekräftar när vi sjunger den här psalmen”, sade han, ”att det absolut viktigaste för en kristen är att visa kärlek. Jesus har gett oss ett nytt bud, och det är att vi ska älska varandra. Det är kärnan i kristendomen, allt annat är mindre viktigt. Man behöver inte någon helig skrift, inga förmaningar eller råd från någon annan, bara man visar kärlek. Har man kärlek kan man finna den andliga sanningen inom sig själv. Det är bland annat det vi präster är till för, att vara terapeuter och hjälpa folk att finna den sanning de själva har. Men vi tvingar aldrig någon till något. Tvång och regler hör inte hemma inom den sanna kristendomen.
För kristendomen är en inklusiv religion, en religion som erkänner även andra läror. Den tolererar allting i oändlig kärlek och godtar alla andra uppfattningar i trosfrågor. I motsats till de exklusiva trosuppfattningarna, som menar att de själva sitter inne med de rätta svaren och att de måste sprida sig vidare till andra. Tradkristendomen är en sån exklusiv religion... tänk bara på hur de skuldbelägger folk med sitt tal om arvsynd och att man måste omvända sig! Traditionell islam är ett annat exempel. Vi har med det gudomligas hjälp lyckats göra oss av med den sortens odemokratiska andliga strömningar i Svenska kyrkan och i hela vårt land.” ”Orkar du verkligen lyssna på den där smörjan?” fnyste mamma, som just kom förbi och kastade en blick på den leende prästen i rutan.
”Egentligen inte”, sade jag och svalde ned det sista vingummit, ”men jag har inget annat för mig.”
Mamma stod bredvid soffan under några ögonblick och betraktade bilderna från kyrkan i Östergötland – om hon lyssnade också vet jag inte – innan hon talade igen.
”På onsdag ska vi i alla fall äntligen få vara med om en riktig gudstjänst igen”, sade hon, och jag tittade förvånat på henne.
”Jaså... ska vi ha den ändå?”
”Självklart, varför skulle vi inte det?” Hon såg på mig ännu mer förvånad.
”Ja...”, jag blev osäker, ”...jag trodde... jag menar, är det inte lite riskfyllt att göra en sån sak just nu? Och här hemma hos oss och allt? När hon Samuels lärare ringde igår och socialen är inkopplad?”
”Det är klart det är riskfyllt”, medgav mamma, ”men det är det alltid. Det har inte stoppat oss förut. Jag tror faktiskt inte det är nån fara nu heller... även om socialen är inkopplad har de väl knappast börjat bevaka vårt hus.”
”Nää...”, mumlade jag, men...”
”Och det skulle ju vara hemskt tråkigt att ställa in, tycker du inte det? Det är minst tjugo personer som kommer, och Malin ska leda högmässan. Jag tror det kan bli jättefint!”
Den rädsla hon verkade ha haft dagen innan fanns underligt nog inte kvar i lika hög grad längre – kanske var det för att den värsta chocken efter Samuels upplevelser hade lagt sig. Hon log uppmuntrande, men fast jag kände att jag mycket väl längtade efter att få vara med på gudstjänsten vi planerat för ett bra tag nu, var jag fortfarande nervös. Jag visade det emellertid inte. Mamma gick ut igen, och jag satt kvar i soffan, fortfarande med TV-gudstjänsten påslagen. Jag svalde, och svalde igen. Hjärtat slog hårt. Jag tänkte på farbror Roland, och då slog det ännu hårdare.
”Vi har demokrati här i landet, inte teokrati”, sade prästen i TV:n. ”Därför kan aldrig någon Gud få bestämma över dig som kristen. Ytterst är det du som bestämmer över den Gud du upplever inom dig. Väljer du att Gud finns kan den Guden stödja dig, men om du bestämmer att Gud inte finns, är det lika rätt.”
Till slut var jag tvungen att resa på mig och ta några steg runt på golvet. Jag vågade inte längta efter onsdagens hemliga gudstjänst. I ren desperation drog jag ut en bok ur hyllan och började slöbläddra i den. Det var en av C.S. Lewis Narnia-böcker, i en ny upplaga. När jag bläddrade föll en av de första sidorna upp, och min blick föll på det förklarande förord som fanns i denna bok så som i så många andra böcker av äldre datum (inte minst Bibeln).

Varning! Denna bok innehåller budskap som stämmer dåligt överens med nutida demokratiska ideal, och som kan förefalla chockerande för dagens läsare. Bland annat finns här spår av traditionell kristendom, exklusivt religiöst tänkande och bristande respekt för alla människors lika värde. Som läsare får man sätta in bokens innehåll i sitt sammanhang och betänka att författaren var påverkad av sin tid när han skrev berättelsen. Hade han levt idag skulle han tveklöst ha delat vår demokratiska värdegrund. Läsare av denna bok uppmanas att bortse från de stötande inslagen och ta till sig själva berättelsen, som i sig är skriven med stor skicklighet.

Att läsa detta gjorde mig inte bättre till mods. Jag gick med snabba, hetsiga steg tillbaka till TV-apparaten och stängde av den. Det kändes något bättre då.
Sedan gick jag in på mitt rum och lade mig på sängen, fortfarande med hjärtat nästan skenande, men det lugnade ner sig ytterligare en aning när jag drog djupa andetag.
Jag såg inte fram emot onsdagen.


5. Måndag – idrott

Jag kom in i duschrummet med handduken svept om mig, spanade med blicken ut över rummet och konstaterade att samtliga duschar var upptagna just nu. Trots att jag visste att det kunde se underligt ut valde jag att inte ta av mig handduken medan jag väntade på att det skulle bli en dusch ledig. Egentligen hade jag föredragit att inte duscha alls, men jag var ordentligt svettig efter löpningen under lektionen och ville gärna skölja av mig.
Att få springa en stund hade faktiskt fått mig att nästan helt glömma den oro som tyngt mig konstant under de senaste två dagarna, men nu när lektionen var över kom den tillbaka igen. Miljön här inne i dusch- och omklädningsrummet gjorde också sitt till för att påminna mig om vad det var för sorts samhälle jag levde i.
När jag såg att en dusch blev ledig hängde jag skyndsamt upp handduken på en krok och gick med raska steg fram mot den kvardröjande vattenstrålen. Typiskt nog var det X-personer i duscharna på båda sidor om mig, en flicka och en flata. Jag försökte att inte titta på dem.
Nu hade det i och för sig inte hänt mig att jag drabbats av sexuella tankar i skolans duschrum och att de tankarna synts utanpå mig – jag var ganska duktig på att undvika att bli distraherad på det sättet – men man kunde ju aldrig veta säkert. Jag var ju inte mer än man, som jag så ofta hört morfar säga med ett uttryck som nu länge varit bann-lyst från språket. Jag var sjutton år och intresserad av X-människor.
Och jag hade länge haft svårt att glömma Per-Olof, min gamle klasskompis från högstadiet, som för ett par år sedan blivit överflyttad till en ungdomsvårdsskola och dessutom dömd till böter för sexuellt ofredande efter att ha stirrat alltför mycket vid anblicken av en flicka, som han gillade, i naket tillstånd i omklädningsrummet.
Att jag sedan visste att jag inte var ensam bland pojkarna, bögarna och Y-bina om att oroa sig för det här problemet hade ingen betydelse. Jag hade ofta en känsla av att jag, som var tradkristen i hemlighet, hade svårare att hantera situationen än de andra Y-människorna. Till skillnad från mig hade de ju alltid sett gemensamma omklädningsrum som något naturligt.
Uppfattningen att alla människor i slutändan var av samma kön fick onekligen vissa intressanta konsekvenser när den tillämpades i praktiken.
Jag duschade färdigt, skyndade mig tillbaka till handduken igen och svepte den om mig med viss lättnad, återvände till mina kläder och tog på mig dem så fort jag kunde. Runt omkring mig pratade klasskompisarna, men jag lyssnade inte. Jag kammade till håret och lämnade omklädningsrummet.
När jag hunnit så här långt brukade jag alltid ha en vana, som jag inte frångick den här måndagen heller. Jag tittade mig omkring för att försäkra mig om att ingen fanns i närheten, och smet sedan in i ett litet utrymme bredvid idrottslärarens kontor, där jag visste att jag var helt osynlig. Där stoppade jag handen i fickan och grävde upp ett litet föremål som jag mycket väl visste kunde orsaka trubbel om någon fick se det – den symbol som i landets kyrkor sedan många år tillbaka ersatts av cirkeln – ett kors. Ett tradkristet kors, som hängde i en halskedja. Innan lektionens början hade jag på samma sätt stått här och tagit av mig det.
Jag satte på mig det, och stoppade sedan noggrant in det under kragen. Visst hände det ofta att jag skämdes för att jag inte vågade visa det för folk, när allt kom omkring hade ju folk för ett par tusen år sedan vågat göra betydligt mer än så och råkat väldigt illa ut för det till på köpet, men jag var helt enkelt inte modig nog. Speciellt inte nu när Samuel redan blivit avslöjad med ett kors. Jag urskuldade mig med att det var bättre att bära korset i smyg än att inte bära det alls.
Precis när jag skulle kila ut ur den lilla smatten igen hörde jag röster inifrån lärarens kontor... eller rättare sagt hade jag hört dem hela tiden, men nu började jag plötsligt lyssna på dem. Orsaken till det var enkel.
Jag hade precis hört den ena rösten säga mitt namn.
”Bara så du vet”, fortsatte den, och jag hörde att det var idrottsläraren Yngve, ”så har jag börjat misstänka att Jonatan är tradkristen.”
”Det låter ju förfärligt”, sade den andra rösten, som jag inte genast kände igen.
”Åtminstone lär hans föräldrar vara det. De är lite lustiga av sig, säger vissa saker som låter underliga när man träffar dem, och ryktet går om att de... att de faktiskt har en sån uppfattning. Och sonen kanske delar den, så att säga.”
Det var tyst där inifrån några sekunder, sedan hörde jag den andra rösten igen. Nu kunde jag identifiera den som Fatima, samhällskunskapslärare och dessutom ledare för skolans antimobbningsgrupp.
”Ja, på sätt och vis är jag ju inte alls förvånad”, sade hon. ”Östen, min pojke, berättade faktiskt häromdan att han hade träffat Jonatans yngre Y-syskon... de är ju jämngamla. Och syskonet hade visst haft ett kors på sig, och sagt kränkande saker om sex före bröllopet och vad det nu var. Östen var riktigt uppriven, stackarn.”
”Jaså, du”, muttrade Yngve. ”Det också. Ja, det bekräftar ju mina misstankar lite. Då behöver jag inte tala om för dig att ni i antimobbningsgruppen kanske ska hålla ett öga på Jonatan.”
”Nej, det ska vi absolut göra. Han är ju i och för sig alltid tyst och tillbakadragen och verkar snäll, men har han såna åsikter får man ändå...”
”...se upp med honom, ja. Man vet inte hur han kan bete sig. Kärlek och respekt är väl inte nåt han har fått med sig hemifrån direkt, om det här är sant.”
”Nä, just det. Han kommer från en kärnfamilj och det är ju i sig lite oroväckande, det betyder ju att han inte har riktigt samma mognad som de andra eleverna...”
”Precis, och om det nu dessutom är en tradkristen familj är det ännu värre.”
”Egentligen borde man kanske gå till botten med hela den där familjen.”
”Ja, det är ju faktiskt otäckt att tänka sig att vi har en hel familj med tradkristna här i vår lugna stad.”
”Om vi kontaktar polisen kan de kanske göra en razzia, bara för säkerhets skull.”
”Mja, vet inte om de gör det på så här lösa grunder...”
”Men snälla Yngve, det handlar ju om misstänkta antidemokrater!”
Den repliken var den sista jag hörde innan jag gled ut från mitt gömställe och in i korridoren igen. Jag ville inte stå där längre, dels eftersom jag var rädd att någon av de två där inne på kontoret skulle öppna dörren och få syn på mig, dels för att jag inte vågade höra mer. De båda lärarnas prat om razzia hade fått mig att mycket snabbt börja må illa.
Razzia... i vårt hus... och om två dagar skulle vi ha en högst illegal gudstjänst där.

6. Tisdag – samhällskunskap

”Mycket riktigt.” Fatima nickade och lade undan läroboken. ”Alltså: demokrati är lika med folkstyre, demokrati kan inte fungera om man inte räknar med alla människors lika värde och rättigheter, och de som inte gör det är alltså antidemokrater. Den delen av läxan kunde ni ju bra.”
Jag lutade huvudet i handen, ganska uttråkad.
”Nåväl. Idag ska vi prata om något annat som är mycket viktigt i en demokrati”, sade Fatima och svepte med en hökaktig blick över klassen, ”nämligen ett antal friheter. Är det någon som vet vad jag syftar på?”
Efter gårdagen, då jag hört Fatima tala med Yngve på idrottslärarkontoret, var jag beredd på att hon nog skulle ”hålla ett öga” på mig, men jag blev ändå lite överrumplad när hon nästan genast spände sin hökblick i just mig.
”Jonatan?” sade hon. ”Vad talar man om för viktiga friheter i en demokrati?”
”Ööh... yttrandefrihet”, fick jag fram, ”och religionsfrihet. Och åsiktsfrihet.”
Jag kände mig genast mer självsäker när de där svaren kom fram och jag såg att Fatima nickade och nästan såg gillande ut. Men när jag tystnade ändrades hennes min igen.
”Du glömde en viktig som faktiskt är grundlag här i Sverige”, sade hon och lät väldigt förebrående. ”Någon annan som kommer ihåg den? Ja?”
De andra i klassen hade börjat vifta febrilt med händerna, och det var Petra som fick frågan.
”Tryckfrihet”, sade hon, och Fatima log mot henne innan hon tittade på mig igen.
”Glöm inte bort det”, sade hon, till hela klassen men med blicken på mig, och jag visste mycket väl varför. ”Tryckfriheten är en av våra grundlagar, och det är yttrandefriheten också. Och de andra friheterna Jonatan nämnde är också inskrivna i lagboken, även om de inte har egna kapitel. Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige är ett fritt land. Här får alla människor tycka vad de vill, vi får säga det högt hur mycket vi vill, och vi får skriva det i tidningar och böcker hur mycket vi vill. Dessutom har vi alla rätt att ha vilken religiös uppfattning vi vill – religionsfriheten.”
Jag tittade ut genom fönstret och kände mig apatisk.
”Att vi har yttrandefrihet innebär ju som ni vet att man ibland får höra sånt som man inte håller med om”, fortsatte vår lärare, ”men det är egentligen något väldigt positivt. Som Voltaire sa – jag gillar inte din åsikt, men jag skulle kunna dö för din rätt att framföra den.”
I morgon var det dags. Jag undrade om det skulle bli någon razzia och om den i så fall skulle kunna tänkas bli just då.
”Ni ska veta att det inte är alla länder i världen som har det så här bra”, sade Fatima. ”Det finns fortfarande vissa diktaturer som inte tillåter att invånarna får ha sin egen åsikt. Och även här i Sverige finns det kvar, som ni vet, rasister och homofober och tradkristna och karnivorer som vill bekämpa de här friheterna.”
Jag kunde inte låta bli att sucka – jag hade en känsla av att ha hört det där förut – men jag såg till att göra det mycket diskret och efter att först ha försäkrat mig om att Fatima inte tittade åt mitt håll just då.
Bakom mig var det tydligen någon som räckte upp handen, för Fatima sade:
”Ja?”
”Ursäkta mig”, sade Huldas röst, ”men varken yttrandefriheten eller religionsfriheten eller någon av de där är väl egentligen obegränsad? Jag menar, tradkristna får ju faktiskt inte ha vilken religion de vill, det är förbjudet att vara tradkristen, så då har vi väl inte total religionsfrihet?”
”Bra fråga”, nickade Fatima. ”Du har rätt, det har vi inte. Men om du tänker efter så är man ju faktiskt alltid tvungen att dra gränsen nånstans. Det ligger till så att vi har total religionsfrihet, men på ett villkor: du får ha vilken religion du vill så länge du inte ifrågasätter andras religionsfrihet eller kränker andra. Det gäller de andra friheterna också. Man får säga och tycka vad man vill, såvida man inte säger något som hindrar andra från att göra detsamma, eller säger något som andra tycker är kränkande.”
”Och det gör alltså de tradkristna? Kränker?”
”Ja, det gör de i och med att de försöker pracka sin religion på andra, bland mycket annat. Det är odemokratiskt. Gör man så har man inte förstått vad demokrati, mänskliga rättigheter och människors lika värde innebär... ja, ni kommer väl ihåg vilka som är demokratins tre grundstenar?”
”Kärlek, tolerans, rättvisa”, sade klassen i kör.
”Just det. Har man en religion som innebär att alla andra också måste ha den religionen, då måste man lägga av med att bekänna sig till den, i religionsfrihetens namn.”
Hon fortsatte:
”Samma sak med åsikter och yttranden. Är de kränkande eller ifrågasätter någon annans frihet, då är det förbjudet att ha dem.”
”Och förbjudet att sprida dem”, påpekade någon.
”Självfallet. Faktum är att det till och med är förbjudet att hjälpa någon annan att sprida såna åsikter. Bokförlag och tryckerier som hjälper någon att trycka upp en antidemokratisk åsikt, eller personer och företag som upplåter lokaler eller telefonabonnemang…”
”…eller utrymme i insändarspalter…”
”…ja, eller vad det nu kan vara, till antidemokratiska grupper, blir här i Sverige dömda till böter för medhjälp till brott mot yttrandefriheten, och för medhjälp till kränkande och dömande beteende. Det är inget märkvärdigt med det, det är bara en logisk och konsekvent följd av riktig åsiktsfrihet.”
Där tycktes hon anse att det inte fanns mer att säga om saken. Istället vände hon sig mot katedern och tog fram en hög med stenciler.
”Ni får sätta igång era apparater nu och lyssna igenom kapitel 3 i talböckerna”, sade hon, ”och efter det får ni börja fundera på frågorna på papperet här.”
Jag var noga med att lyssna mycket ordentligt på boken, och när vi sedan började jobba med stencilen gav jag de svar på frågorna som jag antog att Fatima ville ha. Hon skulle då inte få sätta dit mig för något ”kränkande och dömande beteende” i första taget.

I en modern demokrati ska tolerans råda. Alla åsikter och handlingar ska tolereras och respekteras, såvida de inte är kränkande för någon – intoleranta.
Intolerans är aldrig tillåtet, utom gentemot just intolerans. Där är det tvärtom obligatoriskt med intolerans. Intolerans ska aldrig tolereras.
Människor med intoleranta åsikter kan måhända känna sig kränkta när de inte tolereras, men den sortens kränkning är ändå berättigad eftersom den syftar till att befria människorna i fråga från intolerans.
Vad som egentligen är tolerant och intolerant i första rummet avgörs av landets lagar, som stiftats av den demokratiska riksdagen (som dock inte får innehålla antidemokratiska ledamöter som saknar tolerans).

(Utdrag ur manifestet ”Sverige – en modern demokrati”, antaget av riksdagen 2074)


7. Onsdag – hemmavid

Jag stod i vårt vardagsrum, som nu hade gjorts om ganska ordentligt, och tittade ut över den nya tillfälliga inredningen. På någon timme hade vi alla i familjen hjälpts åt att göra rummet till en kyrka, med stolar prydligt uppställda till bänkrader och ett altare längst fram. Altaret var prytt med ett vackert krucifix, och vi hade till och med lyc-kats göra en altarring runtom. Nattvardskärl fattades ännu, men det skulle Malin själv ha med sig när hon kom.
Jag försökte slappna av och se fram emot högtiden, men utan större framgång. Givetvis hade jag så fort det var möjligt berättat för mina föräldrar om samtalet jag tjuvlyssnat på i idrottshallen och mina misstankar om en hotande razzia, men det hade inte påverkat någon av dem nämnvärt. De verkade båda vara så inställda på att fira den här gudstjänsten, och framför allt desperata efter att få göra det, att de just nu bortsåg från alla risker. Själv kunde jag inte följa deras exempel.
Därför slog jag mig ner på en av stolarna, och satt där med en våldsam oroskänsla i maggropen som så många gånger de senaste dagarna, när våra gäster började anlända. Min nervositet steg mer och mer allt eftersom det kom in fler personer i vår gudstjänstlokal. Om vi blev avslöjade, en grupp på dryga tjugo tradkristna i färd med att fira en otillåten, exklusiv, antidemokratisk mässa, skulle det bli en saftig historia för massmedia.
Malin kom, uppenbarligen på gott humör och med sin väska med nattvardskärl, vin och oblater i handen, och lika förväntansfulla såg familjen Krasniqi ut att vara. Tvååringen Shqipe högg genast åt sig en hög med tradkristna barnböcker (av ganska gammalt datum) att titta i innan hon satte sig på bänken, och hennes höggravida mor Valdete såg glad ut när hon med viss möda slog sig ned bredvid dottern. Framför dem satt min faster Therese och såg ut som att hon redan var sugen på att lyfta händerna och sjunga lovsång. Jag hoppades i mitt stilla sinne att det inte skulle låta för mycket när vi väl satte igång.
Även mormor och morfar kom, men inte gammelmorfar Adam. Han hade precis nyligen firat sin hundraårsdag och orkade väl inte med den här tillställningen också.
Och så blev klockan sex och det var dags att börja. Ute hade det redan blivit mörkt, det märkte jag trots att gardinerna i vilket fall som helst var fördragna, men de tända ljusen lyste upp vår lokal och skapade den rätta stämningen. Våra inspelade kyrkklockor ringde, och så satte gudstjänsten igång.
Mycket snart märkte jag faktiskt att min nervositet rann av mig. Det var helt enkelt inte möjligt att sitta där och mest vara rädd när man fick vara med om något som man vanligtvis inte var bortskämd med, och som jag alltid hade uppskattat.
Jag sjöng med i sångerna, bad med i bönerna och lyssnade uppmärksamt på Malins predikan. Den skilde sig för övrigt på de flesta punkter från den predikan jag hört på TV på söndagmorgonen, men på ett område stämde de båda fortfarande överens.
Vikten av att visa kärlek.
När vi var framme vid nattvarden, och tiden var kommen att resa på sig och gå fram till vår provisoriska altarring, då kände jag mig helt fridfull till sinnet. Det fanns inte längre något att oroa sig för. Jag var trygg. Vi var alla trygga, vad som än hände.
Och det var då vi alla hörde den våldsamma knackningen på ytterdörren.
Ingen gick för att öppna, vi fortsatte med vår kommunion som om inget hänt, även när dörren där ute slogs in med ett väldigt brak, och likaså när poliserna stormade in i rummet och hojtade:
Polis! Stå stilla!
Vi fortsatte med vad vi gjorde tills vi blev stoppade. Det var lika bra. Spelet var slut.

Epilog – fyra månader senare

Kvällens nyhetssändning hade just startat, och inleddes med ett långt och välgjort inslag om en uppseendeväckande händelse.
Idag inleddes rättegången vid Uddevalla tingsrätt mot den tradkristna liga som har kommit att kallas Familjen, och som avslöjades vid en polisrazzia mot en privatvilla i Uddevalla i oktober. Det är ett tjugotal personer mellan 17 och 85 år som står åtalade för en mängd brott, bland annat otillåten sammankomst, hets mot folkgrupp, karnivorism och kränkande och dömande beteende. Vid razzian då ligan avslöjades hittade man i villan såväl antidemokratisk, tradkristen litteratur som så kallad Guds Makt-musik och utländskt vingummigodis innehållande animaliskt gelatin. Polisen som gjorde tillslaget mot villan tog dessutom ligan på bar gärning med att fira en karnivorisk mässa, och man misstänker att de har förbindelse med homofobiska grupper.
Speakern tystnade under några sekunder, då tittarna istället i bild fick se ett stort antal demonstranter utanför tingsrätten. De skanderade och höll upp plakat med texter som KROSSA FASCISMEN!, KROSSA KRISTENDOMEN!, NOLL TOLERANS!, HACKA DOM TILL OBLAT!, DÖD ÅT FAMILJEN, VI KÄNNER OSS KRÄNKTA och VISA KÄRLEK FÖR F-N, samtidigt som de kastade ägg och tomater mot några av de anklagade som med övertäckta ansikten fördes in i domstolen.
Att det är så många som står åtalade, och att det är personer i alla åldrar, har som synes rört upp känslorna ordentligt. Särskilt upprörande anses det vara att även minderåriga barn var med vid Familjens illegala samling. De barnen har nu omhändertagits och kommer inom kort att placeras i fosterhem för att få växa upp i en trygg demokratisk miljö, något som också gäller det spädbarn som ännu låg ofött i sin biologiska X-förälders mage när tillslaget skedde. Åklagaren tror att det kommer att bli hårda domar mot alla de åtalade.
En åklagare med stram uppsyn visade sig i bild.
”Ja, med så pass många åtalspunkter lär det bli kännbara straff för de flesta inblandade. Jag hoppas på internering i arbetsläger.”
Och Sveriges ärkebiskop, som deltog i demonstrationen, fick också ett ord med i laget.
”När man handskas med såna här fall måste det till hårda tag. Rättssamhället måste förebygga att antidemokraterna får fäste, annars kan det i värsta fall leda till att sånt som masslakt på djur och judeförintelsen under andra världskriget händer igen.”
Ytterligare ett inpass från speakern, samtidigt som bilder visades från gatorna i Uddevalla:
Det är ingen som har velat åta sig att försvara någon av dem som står åtalade idag, utan de försvarar sig själva.
Åklagaren dök upp igen.
”Det är inte särskilt konstigt att ingen vill det. Faktum är att om man ser strikt till Shanghai-överenskommelsen har ju de här åtalade egentligen förverkat sin rätt att kallas människor. De väljer frivilligt att inte vara sunt och moraliskt tänkande varelser, fast de har förutsättningarna. På sätt och vis borde de därför inte omfattas av de mänskliga rättigheterna.”





[Läs En Annan Text]



1996 Jemima & Carl-Henrik Hammarlund. All rights reserved.