Jemimas dagbok

Lydia på BB.

Fredag 28 januari 2005
Äntligen är vår dotter hos oss! Lydia föddes kl 00:24 i morse. Hon vägde 3880 gram och var 53 cm lång. Här nedan följer min förlossningsberättelse:

Förlossningsdatumet var efter ultraljudet beräknat till den 29/1, men jag hade fått för mig att bebisen skulle komma tidigare än så, trots att Isak föddes hela 18 dagar efter utsatt datum. Under söndagen den 23/1 började jag få mycket förvärkar, ibland täta och regelbundna men inte smärtsamma. Nu kanske det äntligen var dags, hoppades jag. När Isak föddes inleddes det hela ju också med förvärkar, som blev intensivare efter en promenad och ett varmbad. Den här gången tycktes förvärkarna avklinga i badet dock, men det kändes ändå som om förlossningen inte var allt för avlägsen. På tisdagen den 25/1 hade jag ett besök inbokat på mödravårdcentralen och jag bad barnmorskan undersöka om något var på gång. Jovisst! Livmodern hade öppnats 1 cm och kunde vidgas till 2-3 cm! Både hon och jag var överens om att något besök hos henne veckan därpå skulle jag nog slippa! Mina föräldrar kom över till oss och vi gjorde i ordning Isaks saker så att han skulle kunna sova över hos dem. Även om värkarna inte kommit igång ännu så tyckte vi det var bäst att han fick åka till dem redan nu så att vi skulle slippa skjutsa honom först om det skulle bli bråttom till förlossningen. Framåt kvällen fick jag någorlunda regelbundna, dock ej smärtsamma förvärkar igen, och när de kom med 5-10 minuters mellanrum ringde jag förlossningen. Eftersom det tar 60-70 minuter för oss att åka dit tyckte både de och jag att vi kunde komma in. Det blev därför en lugn färd till sjukhuset. Vid halv elvatiden var vi framme och jag blev kopplad till CTG som registrerade fina hjärtljud hos bebisen och svaga förvärkar hos mig med 8-10 minuters mellanrum. Men när barnmorskan sedan undersökte mig visade det sig att inget hänt sedan morgonen, till vår stora besvikelse. Eftersom det var så pass sent på kvällen bestämdes det att vi skulle stanna över natten i alla fall och se om något mer hände. Jag föreslog att jag skulle ta ett bad, eftersom det satte fart på förlossningen sist, och det gick bra. I badet fick jag några förvärkar, men inte särskilt täta och eftersom det nu var sent beslöt vi att försöka sova. Under natten avstannade förvärkarna helt och först på morgonen återkom de, men glest. Vi gick en promenad och kom tillbaka för en ny undersökning, som dock visade på samma status quo. Ingen förändring alls på ett dygn! Jag badade igen, men hade inte så mycket förvärkar nu längre. Vi tog en ny promenad nere på ett köpcentrum och köpte lite presenter till Isak som han skulle få när han blivit storebror, och jag saknade honom jättemycket. När vi kom tillbaka till förlossningen hade fortfarande inget hänt, livmodern var bara öppen 2 cm och förvärkarna hade avstannat så då beslöt vi att åka hem. Nu var klockan kring två på eftermiddagen.

Vi åkte direkt till mina föräldrar och fick i alla fall vara tillsammans med Isak. Framåt kvällen bestämde vi att vi skulle åka hem till oss men lämna Isak kvar eftersom vi ju fortfarande inte visste när vi skulle behöva åka in igen. Under natten återkom förvärkarna ganska tätt, till min stora glädje, och på morgonen hade jag molvärk i magen precis som jag hade samma dag som Isak föddes. Jag ringde förlossningen igen och de sade att jag fick komma in när jag ville. Vi bestämde oss för att åka dit för en undersökning och om livmodern fortfarande inte öppnats mer sedan gårdagen skulle vi åka hem igen med en gång. Sagt och gjort, vid halv niotiden var vi tillbaka på förlossningen. Men suck och stön, inget alls hade hänt! Ytterst besvikna åkte vi tillbaka igen. Vi beslöt att tillbringa dagen tillsammans med Isak hos mina föräldrar. På eftermiddagen blev jag av någon anledning väldigt frusen (jag som inte frusit knappt en enda gång sedan jag blev gravid) så jag lade mig i badet en stund. Förvärkarna var helt borta nu men det var ändå skönt att bada. Jag hade ställt in mig på ytterligare en natt hemma för det kändes absolut inte som om förlossningen skulle komma igång på länge. Döm därför om min förvåning när jag steg upp ur badet och det började rinna fostervatten! Klockan var nu ca 16:30. Glad i hågen ringde jag förlossningen och de sade åt mig att komma in när jag börjat få värkar. Kl 17:05 kom den första värken och jag kände direkt att detta inte bara var en förvärk. Hurra! Kl 17:30 åkte vi och var framme vid ca 18:30. Under färden kom värkarna tätt, med 3-5 minuters mellanrum men inte särskilt smärtsamma. När vi kom fram blev jag kopplad till CTG igen men hade nästan inga värkar just då. Men så fort jag reste mig upp efter mätningen återkom de tätt, vilket jag sade till barnmorskan. Hon ville dock inte undersöka hur mycket jag öppnats på grund av bakterierisken när vattnet nu hade gått. Och eftersom det hade registrerats så glesa värkar trodde hon att det bara var förvärkar. Nu var värkarna dock ganska starka och gjorde betydligt mer ont. Jag ville verkligen inte åka hem! Jag frågade om jag kunde få ta ett bad. Om det bara var förvärkar skulle de ju i så fall avstanna, och barnmorskan höll med om att det var en god idé. Sagt och gjort, jag hoppade i badet. Värkarna kom tätt nu, men 2-3 minuter mellan varje och de höll i sig ca en minut. Dessutom gjorde de nu så pass ont att jag fick koncentrera mig på att andas igenom dem. Efter bara en liten stund i badet blev det för jobbigt och jag satte mig på toaletten. Av någon anledning kändes det skönt att sitta så medan värkarna varade. Vi ringde efter barnmorskan och jag berättade hur det kändes. Hon verkade hålla med om att det nog var riktiga värkar nu, och kunde också se att jag hade ont. Men förlossningsläkaren ville inte att jag skulle undersökas, sade hon. Och jag ville inte börja med lustgas förrän jag visste hur mycket jag öppnats. Var det inte långt kvar ville jag försöka klara mig utan lustgas helt, nämligen, för än så länge gick det att andas sig igenom värkarna. Det var så frustrerande! Till slut föreslog min man att de skulle mäta CTG igen så kunde de se svart på vitt att jag faktiskt hade både täta och starka värkar. Det höll barnmorskan med om. Genast kunde hon se att nu var det allvar. Värkarna var starka och höll i sig upp till 2 minuter. Det var bara 1 minut mellan varje nu. Hon bestämde sig för att trotsa läkaren och undersöka mig i alla fall. Jag var öppen 5 cm! Jag fick flytta till ett förlossningsrum och nu började jag också andas lustgas. Förra gången hade jag haft svårt med den, på grund av att det är en fördröjd effekt på smärtlindringen. Det gäller att börja andas just när värken startar och sedan sluta innan den avtar. Den här gången lyckades jag dock mycket bättre och klarade mig utan någon annan smärtlindring. Men det var väldigt jobbigt mot slutet och det är också lite tråkigt att vara så okontaktbar och avskuren från omvärlden som man blir av lustgasen. Kl 22 var det personalbyte och jag fick en nyzeeländsk barnmorska som kallades Zab. Jag var fick bara en hastig skymt av henne mellan två värkar för nu ville jag inte koncentrera mig på något annat än att andas lustgas vid rätt tidpunkt. Jag började nu också må illa av lustgasen och kände att jag måste kräkas. Jag satt på yttersta kanten av en stol och lutade mig bakåt på min man som stod bakom mig. Zab sade att jag måste luta mig fram för att inte sätta i halsen men jag vägrade. Visste de inte hur ont det gjorde att röra på sig det a llra minsta? Jag böjde mig åt sidan i stället och råkade kräkas rakt på stackars Zab... Efter ytterligare ett tag började jag bli väldigt trött i ryggen av den obekväma ställningen och fick hjälp att sätta mig i sängen i stället. Det började bli sent på kvällen nu och jag tyckte det kändes som om det gick väldigt långsamt. Efter ytterligare ett tag föreslog nu barnmorskan att jag skulle resa mig lite och stå på alla fyra eftersom bebisens huvud fortfarande låg rätt högt upp. Jag var öppen ca 8 cm. Trots att det var jättejobbigt att röra sig eftersom värkarna var så väldigt täta, med nästan ingen paus alls emellan, lyckades jag på något sätt komma upp så att jag stod på knä och hängde över sängens huvudända som var uppfälld. Genast blev jag jätteillamående och fick en våldsam kräkreflex men magen var ju redan tom så inget kom ut. Men i stället kom en krystvärk! Hurra! De jobbiga värkarna försvann så jag slutade andas lustgas och blev klar i huvudet igen. Nu kom även en sjuksköterska in och jag började invänta krystvärkarna.

Nio minuter (4 krystvärkar tror jag) tog det att krysta ut hela bebisen! Detta som hade gjort så ont när Isak föddes gick nu galant. Klockan 00:24 var hon född, en fantastiskt fin liten flicka! Vi var genast överens om att hon skulle heta Lydia, det namn som hela tiden varit vårt huvudalternativ. Jag hade bara fått en liten skråma som inte behövde sys och både Lydia och jag mådde bra från första stund. Redan efter 12 timmar kunde vi åka hem igen.

Det var jobbigt mot slutet av graviditeten och en lång frustrerande väntan på att förlossningen skulle starta, men det var det verkligen värt!