Jemimas dagbok

Adam 20 minuter gammal (11/10).

Onsdag 11 oktober 2006
Nu är han här! Klockan 19:52 den 11 oktober 2006 föddes vår yngste son, Adam Hugo Mikael. En oerhört söt liten kille!

Efter att i flera veckors tid haft molvärk i magen och förvärkar var det nästan så att man började misströsta och tro att bebisen aldrig skulle komma. Förlossningen var beräknad till den 9 oktober, men det datumet kom och gick utan att något hade förändrats. Men så tidigt på morgonen den 11:e började det hända saker! Till min stora förvåning fick jag riktiga värkar som kom ungefär en gång i kvarten. Båda mina förra förlossningar startade ju med täta och regelbundna förvärkar som inte gjorde ont, för att sedan övergå till riktiga värkar först efter att vattnet gått. Men det här var helt annorlunda, att det var riktiga värkar kände jag direkt!

Jag låg kvar i sängen och slumrade till mellan värkarna. Framåt 4-tiden var jag uppe på toaletten och upptäckte blodspår på pappret. Jag blev lite orolig för också detta var helt nytt för mig. Jag väckte Carl-Henrik och förvarnade om att jag hade värkar, sedan ringde jag till förlossningsavdelningen på NÄL och beskrev blödningen. De lugnade mig med att små blödningar i samband med värkar är helt normalt och ett tecken på att förlossningen startat. När värkarna kom med 5-6 minuters mellanrum skulle jag komma in tyckte de.

Sålunda lugnad satte jag mig i soffan och slötittade på lokala nyheter från runt om i landet. Efter en stund kom även Carl-Henrik upp och sedan vaknade barnen, så han gjorde i ordning välling till dem som de fick framför TV:n. Värkarna fortsatte komma med ungefär samma tidsintervall men det kändes rätt lugnt än så länge. Vid 8-tiden kom även mamma upp, hon hade bott över hos oss i några dagar för att kunna vara barnvakt när det blev dags. Hon blev förstås nervös och tyckte att vi skulle åka in genast, men det höll inte jag med om. Jag ville absolut inte bli hemskickad! I stället tog vi det lugnt under förmiddagen och gjorde inget särskilt. Vid 13-tiden bestämde jag mig för att ta ett bad för att kanske sätta lite fart på värkarbetet, något som fick önskad effekt. Genast blev värkarna tätare och starkare! Efter drygt en halvtimme gick jag upp ur badet igen och nu gjorde värkarna ganska ont. De kom med ca 6-7 minuters mellanrum och jag började fundera på om vi inte skulle åka in nu i alla fall. Mamma hade just gått ut på en promenad med barnen så Carl-Henrik ringde henne på mobilen och bad henne komma hem igen. 14:15 var hon tillbaka och vi gick ut till bilen och sade hejdå till barnen. Isak var lite sur för mamma hade lovat att de skulle gå och titta på kvarnen men nu blev det ju inget med det, men han verkade inte ledsen över att vi skulle åka i alla fall. Lydia vinkade glatt som vanligt.

Under färden in till förlossningen fortsatte värkarna komma med 5-6 minuters mellanrum, och en del var nu så starka att jag fick andas snabbare igenom dem. Klockan 15:30 var vi framme och fick träffa vår barnmorska som hette Marianne. Hon kopplade in CTG, elektroder på magen som mäter bebisens hjärtljud och mammans värkar. Värkarna var tätare nu, ca 3-4 minuter mellan varje. Efter mätningen konstaterade hon också att livmodern öppnats 3-4 cm.

Jag ville fortsätta bada så efter att vi fått oss tilldelat ett förlossningsrum fick vi komma till ett badrum, samma som jag badat i båda gångerna förut. Carl-Henrik passade på att köpa sig lite mat för nu var klockan nästan 16:30 och vi hade inte ätit sedan 11. Själv var jag inte alls sugen på mat så jag nöjde mig med att dricka lite saft.
I badet blev värkarna ännu tätare, de kom nästan varje minut. Vid 17-tiden ställde jag mig upp lite och det kändes mycket bättre att stå upp under värkarna så jag beslöt att sluta bada och börja gå med en gåstol i stället. Det kändes jättebra att stå och gunga under värkarna och stöda sig på gåstolen under tiden. Vi gick tillbaka till förlossningsrummet och jag började vanka runt på det begränsade utrymmet. Efter en stund började jag dock känna mig alldeles matt och yr, nästan svimfärdig. Jag lade mig på sängen en stund och Carl-Henrik ringde efter barnmorskan. Hon föreslog att jag skulle äta lite yoggi och dricka lite, så kanske yrseln skulle ge med sig. Under tiden kopplades jag till CTG-apparaten igen så jag fick ligga kvar på sängen, vilket var väldigt skönt eftersom värkarna nu var mycket starka. 18:30 var mätningen avslutad och barnmorskan konstaterade att livmodern nu var öppen 5-6 cm. Hon frågade om jag ville börja med lustgas men jag var rädd att bli illamående av den och kräkas upp yoggin igen så jag avböjde. I stället låg jag kvar lite till för nu kändes det motigt att gå i gåstolen och yrseln hade inte försvunnit.

Runt 20 minuter senare kom barnmorskan tillbaka och tyckte att jag skulle prova gå upp lite i alla fall, och eftersom livmodern inte öppnats något mer sedan senast höll jag med. Att röra sig lite skulle nog vara bra.
Jag gick upp igen men började genast må illa trots att jag inte tagit lustgas, så yoggin kom upp i alla fall. Barnmorskan sade uppmuntrande att illamåendet förmodligen berodde på att barnet trängde längre ner. Nu var det jobbigt att vara uppe och gå, det var svårt att slappna av under värkarna och det gick inte att snabbandas genom dem som jag hade gjort medan jag halvlåg i sängen. Dessutom fortsatte jag vara yr så vid 7-tiden gav jag upp och lade mig ner igen. Det var mycket bekvämare! Jag provade också att andas lustgas genom en värk men det gjorde ingen som helst nytta så jag lade bort lustgasmasken igen.
Nu ville barnmorskan mäta CTG igen men jag tyckte det var så jobbigt med trycket runt magen av bandet som elektroden satt fast i så jag bad henne låta bli. Då föreslog hon att hon skulle göra hål på fosterhinnorna så att vattnet skulle gå, och så kunde hon fästa en liten elektrod på barnets huvud i stället och mäta hjärtljuden på det viset. Detta skulle också förmodligen snabba på förlossningen. Jag gick med på förslaget, nu ville jag helst att det hela skulle gå över så fort som möjligt, för värkarna var närmast olidliga. Klockan 19:30 stack hon hål på hinnorna och satte fast elektroden på bebisen samtidigt som en sjuksköterska tryckte på magen för att vattnet skulle rinna ut, dessvärre fick jag en värk just då så det gjorde jätteont! Sedan tyckte barnmorskan att jag skulle ligga på sidan för att det skulle bli lättare för bebisen att tränga ner, men det var jätteobekvämt så jag provade stå på knä i stället. Det var inte heller bra och jag lade mig ner igen. Klockan 19:45 kändes det som att jag ville krysta men det var nog falskt alarm för det fortsatte komma värkar. Jag försökte ställa mig på knä igen och runt 19:50 kände jag igen att jag ville krysta, och gjorde det också. Och nu kände jag att barnet var på väg ut! Jag fortsatte krysta och rätt var det var tittade huvudet fram och sen kom resten av bebisen också. Det var en pojke!

Han var 54 cm lång och vägde 3885 gram, men det fick vi inte veta förrän ganska långt senare eftersom han först fick ligga på mitt bröst och suga någon timme. Jag fick sys med ett stygn under tiden vilket ju inte var så konstigt efter en så snabb och intensiv krystning!

När vi så småningom kom till BB och lite försiktigtvis hörde oss för om eventuella möjligheter för Carl-Henrik att övernatta i en soffa eller något fick vi till vår stora förvåning – och glädje – ett enkelrum så att han kunde få sova i samma rum som oss! Adam sov oroligt på natten men vi turades om att vyssja honom och framåt morgonen somnade han intill mig.

Nästa dag ville vi åka hem, men det blev ett oroligt ögonblick när barnläkaren fick för sig att Adam hade lågt blodsocker eftersom han skakade lite när hon höll honom. Ett blodprov visade dock på utmärkta värden och barnmorskan på tidig hemgång – för övrigt samma Elizabeth (Zab) som förlöste Lydia – övertalade henne om att det inte var någon fara för oss att åka. Så framåt eftermiddagen den 12:e oktober kunde vi stolt visa upp vår yngste son för hans mormor och båda syskon.

Sammanfattningsvis blev vi alltså välsignade med en frisk och fin son efter en okomplicerad graviditet och helt naturlig förlossning utan missöden! Kan det bli bättre?