KROGEN TRE SILLAR

  ÅR 1523 var kung Christian II, "tyrannen" från det stockholmska blodbadet, gången i landsflykt, och Frederik, hertigen från Slesvig, som höjt upprorsfanan borta på Jylland och efterhand vann riket, blev under loppet av året korad och hyllad som landets nye konung först i Odense, sedan i Lund och till sist i Roskilde, varifrån han utställde sin s. k. handfästning. Vid midsommartid detta år var det egentligen endast Köpenhamn och Malmö samt Sören Norrby ute på Gotland, som höll den flyktade Christians fana uppe. Malmö försvarade sig ännu mot den nye kungens män, och det var borgmästaren Jörgen Kock som ledde försvaret.

En dag i september detta år hade borgarna i Malmö gjort ett nattligt utfall mot Skabersjö, där de skånska adelsmännen, som stod på kung Frederiks sida, hade sitt högkvarter. Överraskade mitt i natten hann dessa nätt och jämnt sitta upp på sina hästar och måste efter en kort fäktning ge sig på flykten. Ritten gick tvärs över den kala slättbygden mot söder och vidare mot sydväst ut på Falsterbonäset. De följde sedan Ammevägen rakt västerut och kommo fram till Falsterbohus, där kungens fogde hade sin bostad.

Utanför slottsbryggan samlade sig efterhand herremännen. De såg förlägna på varandra och började, sedan de hämtat andan, att rådslå om sitt kinkiga läge. De hade i brådskan måst rida på osadlade hästar, alla sina förråd hade de måst lämna ifrån sig och många av dem var till och med vapenlösa och en del var mer eller mindre oklädda. De hade förlorat allt utom livet.

Härnere på Näset var vid denna årstid en massa hanseatiska köpmän samlade för det stora fiskefängets skull. En del av herrarna ämnade begära skydd på borgen hos den kunglige fogden, andra ansåg det klokare att anförtro sig åt de tyska handelsmännen och av dem få nya kläder och nya vapen, så att de åter kunde samla sig rustade till ny belägring av staden Malmö och till nya strider mot de genstörtiga och envisa borgarna där.

Bland ädlingarna fanns där en ung man, Ove Didricksen till Knordrup. Han hade kommit sent i säng efter en lustig kväll och hade kastat sig fullt påklädd på sitt sovläger och var därför stridsklar, då han väcktes ur slummern vid angreppet. Tappert hade han och en del av de övriga sökt värja sig mot övermakten men hade dock efter en kort men blodig sammanstötning måst vika och rida undan även de. Herr Ove hade fått en lätt blessyr och nu rådde han de övriga att inte överila sig. Han menade att de först borde se till att få sina sår omsedda, låna hus på borgen eller hos köpmännen eller i gårdarna och husen i nejden och vila ut under dagen för att sedan i kvällningen samlas i Lybecks kyrka för att vidare rådslå vad som vore att göra. Själv hade han för avsikt att söka sig en fristad i ett av stadens värdshus. De övriga följde hans råd och så småningom hade skaran skingrats.

Herr Ove steg till häst och red in mot staden, som i den bleka gryningsdagern låg tyst och folktom. Hans uttröttade häst skrittade bort mot den ståtliga kyrkan — Sancta Gertruds kapell, och här mitt emot vägkorsningen upptäckte han krogen "Tre Sillar", som han och de andra tidigare ridit förbi, när de i skarpt trav följt Ammevägens gamla hjulspår fram till kyrkbacken.

Han hoppade av hästen och denne fick dricka sig otörstig av det klara vattnet i vattenhon bredvid tjuderbommen. Herr Ove stod under tiden och såg på de tre järnsmidda sillarna, som hängde på en krok ovanför ingången till skänkstugan. Sedan bultade han hårt på den låsta ölluckan tätt invid förstugudörren. Nu hade det blivit fullt dagsljus. Bortom slätten glittrade den uppgående solens första strålar på vattenspegeln därborta. Han lyssnade men allt var tyst. Det enda han hörde var vågornas regelbundna svall mot stranden. Innanför krogens port hördes ingen, trots att han upprepade sina bultningar gång efter annan.

Förunderligt att ingen kom och öppnade, menade den unge mannen. Men — trodde han — under den här hektiska sillfångsttiden arbetade väl traktens folk hårt under dagen och trådde till mycken öl på kvällen och säkerligen hade väl krögarfolket därinne ännu inte sovit ut efter nattvak och tröttsamt spring. Men borta vid kyrkan stod dörrarna redan vidöppna och snart skulle klockan klämta och mana till morgonmässa, och då skulle där väl snart bli liv i gården.

"Tre Sillar" låg egentligen ganska ensam här bakom stadens östligaste gårdar vid sidan om kyrkan. Den låga kyrkbacken sänkte sig på andra sidan ned mot södra stråkvägen, som där korsades av den stenlagda gatan från slottet till kyrkan, som herr Ove just hade ridit. Från strandängen söder om vägkorset sluttade sanddynerna kala och trädlösa ned mot havet. Östersjön låg nu, sedan solen plötsligt gått i moln, dyster, grå och kall så långt ögat nådde, men inte livlös. Man såg svällande segel därute på vågorna, och utmed stranden varsnade man främlingarnas kåkar och tält och en mängd fiskebåtar, som dragits upp i de låga dynerna, som var bevuxna med strävt gräs.

En stund stod herr Ove och väntade. Han var en högättad man, stolt över sin börd och arvinge till stora egendomar, och nu såg han sig missmodigt kring och började förlora tålamodet. Men till sist förnam han ljudet av lätta steg inne på bakgården och efter en kort stund tycktes huset ha vaknat upp. En lugn kvinnoröst hördes sätta fart i tjänstehjonen, dörrar gnisslade på sina gångjärn, kor råmade och en brunnskedja rasslade.

Herr Ove gick runt husknuten och öppnade en olåst gårdsdörr och inne på gårdsplanen blev han varse en ung kvinna, som betraktade främlingen med en frågande blick.

— Vem söker ni, herre? sporde hon och betraktade samtidigt hans något skamfilade klädedräkt och hans dammiga stövlar. Herr Ove log och strök sina mustascher, nämnde sitt namn och sporde, om det fanns husrum åt en blesserad krigsman. Kvinnan, som nu varsnade, att där fanns blodfläckar på hans rock, syntes förskräckt men hälsade honom välkommen som gäst i huset, gav honom en djup och outgrundlig blick och erbjöd sig att omedelbart visa honom till härbärgskammaren och hämta vatten för att tvätta hans sår. Herr Ove förstod med detsamma, att den unga vackra kvinnan var krogens ägarinna.

Ingegerd Egilsdotter hette hon, och hon var en mycket vacker kvinna, och den unge herr Ove beslöt sig genast för att unna sig några dagars vila här, särskilt då han fann sig kunna påräkna så angenämt sällskap. Då hon beslutsamt men ömt tog hand om de lindriga blessyrer, som han åsamkat sig i fäktningen vid Skabersjö, såg han hur hennes lugna, grå ögon tårades av medkänsla, då han varsnade, att behandlingen trots allt vållade honom smärtsam pina, så att svetten pärlade fram på hans panna. Medan hon skötte om hans sår, talade hon inte mycket, och ej heller han sade något. Han kände sig underlig till mods och märkte hur en våg av ömhet gick igenom honom.

— Några dagar torde det dröja, men sedan är nog såren läkta och då kan Ni stiga till häst igen, herre, sade Ingegerd och lindade ännu en linnelapp kring hans sårade handled.

Herr Ove svarade belevat med några tacksamma ord. Det glänste till i hans vackra ögon och i skämtsam ton talade han om andra sår, hjärtesår, som brukade vålla betydligt större smärta och som en vacker och älsklig krogvärdinna nog aldrig skulle kunna lägga en lapp omkring.

Ingegerd studsade till, såg sedesamt åt sidan och svarade intet på hans skämt utan fortsatte att förbinda honom. Han satt under tiden med huvudet tätt intill hennes mjuka kropp. Hans hjärta klappade fortare än vanligt och hans tunga kändes torr. Om hon ändå vore färdig snart med sina ändlösa linnelappar, så att han kunde resa sig och slå armarna om henne och kyssa hennes röda mun...

Röd i ansiktet och med en ömhet i blicken, som hon ej lyckades dölja, avslutade hon sitt arbete och upprepade än en gång:

— Ni kommer att bli bra igen. Herr Ove kan snart stiga till häst och rida hem. Den främmande riddaren suckade till. På ett oförklarligt sätt kände ban sig svag inför den unga kvinnan. Han reste sig långsamt och tog henne om livet och liksom på trots kysste han henne. Han menade allvar, då han sade:

— Jag tror inte att du så lätt får mig härifrån, Ingegerd Egilsdotter ...

1

ÅREN GICK. Man skrev nu 1539 och hade Christian III som konung, vilken fullföljt den kyrkliga reformationen i Luthers anda.

Ingegerd Egilsdotter hade fått ett barn, en liten flicka som hon givit namnet Tove och som nu var sexton år gammal. Hon var älsklig och vän och bråddes inte så mycket på sin moder, den säkra och lugna fru Ingegerd, utan hade fått i arv det glättiga och levnadshurtiga, som var karakteristiskt för Ove Didricksen till Knordrup.

Under åren som gått hade det inte alltid varit så lätt för Ingegerd att som ensamstående moder fostra den lilla Tove.

Den kvällen som nu var inne satt Tove och halvsov inne i skänkstugan, medan modern var sysselsatt med att öka på brasan i den öppna spisen, vars fladdrande lågor med sitt sken belyste rummet.

— Tänd ljusen, befallde hon flickan, som spratt till och skyndade sig att lyda. Hon grep ett spån, tände det och gick stugan runt med det, och snart spred vaxljusen sitt klara sken över bord och bänkar. Egentligen var det mest bara herrskapsfolk, som i vardagslag brukade ställa stakar med brinnande ljus på sina bord. Bland enklare folk nöjde man sig med härdens sken, talgdankar och pärtbloss. Men Ingegerd använde numera sina hemstöpta vaxljus. Man behövde ej längre spara dem för att tända dem på kyrkornas altare som bot för begångna synder. Sådant där hade liksom avlatshandel och andra påvliga påfund kommit ur bruk, sedan den lutherska renlärighetsivern allt mer och mer gripit omkring sig.

— Mor, sade Tove helt plötsligt, sedan ljuständningen var klar. Jag skulle så gärna vilja stanna härinne i kväll och hjälpa dig litet med serveringen, när de kommer. Varför låter du mig aldrig få vara med i arbetet någon gång ... Det är så tråkigt att aldrig ha någonting att göra och det skulle vara roligt att lära sig allt vad mor vet och kan ...

Ingegerd såg en smula förvånad ut. Det var sant, att hon kanske överdrev sin omsorg om den unga dottern, men hon ville ogärna att Tove skulle vistas i skänkrummen, då där vimlade av mer eller mindre frispråkiga och bråkiga gäster. Hon hade alltid försökt hindra sin dotter att komma den råa verkligheten för nära och bespara henne de ofta druckna gästernas närgångenhet och grovkorniga skämt. Hon glömde aldrig, att Tove var den stolte och anrike Ove Didricksens äkta dotter, även om hennes mor var en enkel krögarmora.

— Seså, Tove lilla, svarade hon i lugn fast något osäker ton, nu bör du gå upp och lägga dig, så kan vi tala vidare om den saken i morgon. Du vet väl att jag bjudit hit folk, och även om det stormar och regnar, så hindrar detta dem nog inte från att komma hit i kväll. Det blir oväder i natt, men gå du nu och somna och sov i lugn och ro. För mig blir det sent i natt misstänker jag och tröttsamt.

— Men då behöver du hjälp, mor, och jag vill ju så gärna hjälpa dig med det lilla jag kan.

— Var du glad, Tove, att du slipper att arbeta som många andra flickor i din ålder. Jag tror fullt och fast att du har en helt annan framtid att se fram emot än de flesta av dina jämnåriga vänner. Jag skall tala med dig om den saken en annan gång. Det finns mycket som du bör få reda på, men vi dröjer ännu en tid innan vi diskuterar det. God natt nu, Tove lilla, och sov gott ...

Tove gick och låg snart med huvudet begravet i kuddarna och snyftade. Hon var ledsen över att modern alltid klemade med henne och höll henne fjärran från glammet och stojet i skänkrummen, som hade en viss lockelse för hennes unga sinne. Hon låg och lyssnade på stormens tjut. Sedan fick hon plötsligt en idé — hon skulle smyga sig nedför trappan och ner i köket och försöka få den glimmande lågan under askan att flamma upp och sedan laga lite ölsupa åt sig, och inne i visthuset skulle hon skaffa sig något gott tilltugg.

Sedan Tove gått, satt Ingegerd och tänkte. Hennes blick fastnade på värdshusets vårdtecken, tre sillar, konstfärdigt skurna i trä, som dinglade i takets svartnade bjälklag.

Det var ett mycket gammalt men väl bibehållet hus Ingegerd ärvt efter sin mor. Denna hade varit gift med en mycket äldre man, som hette Egil Jensen och som ägde en bondgård, belägen just här vid vägskälet. Efter mannens död öppnade änkan en öllucka på gården. Här i Skåne var det kvinnfolksgöra att sälja öl tappat från fat, och efter sin moder hade Ingegerd Egilsdotter fortsatt som öltapperska.

Skjutskarlarna och fångstkarlarna i trakten trivdes i "Tre Sillar", som krogen döpts till, och förstod att uppskatta det starka tyska öl, som flödade ur krögarmors omsorgsfullt lagrade fat. Mor Ingegerd förstod sig på att hålla ordning i skänkrummen. Hennes drängar voro storvuxna och armstarka karlar, vilka såg noga till att bråkstakar, som till äventyrs kommo dit och oroade de övriga gästerna, hastigt och lustigt kom ut genom porten. Under fångsttiderna var där gott om druckna och larmande slagskämpar, men de var förbjudna att komma inom krogens dörr och hänvisades till de otaliga ölbodarna ute på strandfälten, där under fångstmånaderna främmande tapperskor skänkte ut starka drycker, öl och svagdricka.

De sista åren hade varit ytterst dåliga sillår. Hur det nu kom sig så ville sillen inte längre gå till på de gamla kända lekplatserna kring näset. Men detta vållade inte Ingegerd något större avbräck, ty hon hade aldrig försummat det lantbruk, som fadern drivit vid sidan om fisket. Med inkomster både från lantbruk och från krog stod hon sig gott, välståndet hade ökat år efter år och nu var Ingegerd ägare till en ej föraktfull förmögenhet. Ekonomiskt sett hade hon inga bekymmer.

Men besvärligheter fanns dock, och det värsta var detta att folk numera hade så olika åsikter i tro och lära, och det gällde för krögarmor att försöka stå väl med bägge parter.

Kung Christian III, som blev krönt år 1534, hade två år efter sitt trontillträde bestämt, att nu skulle Guds rena ord och evangelium predikas på landets språk, och alla påvetrogna präster, som höll fast vid sitt gamla latin, tvingades att lämna landet. Men på sillnäset tog man i allmänhet inte parti. Man tyckte att den där striden mellan olika trosåskådningar kunde vara en sak, som världsliga furstar och kyrkans herremän kunde få utkämpa sinsemellan bäst de gitte. Allmoge och fiskarfolk engagerade sig inte något nämnvärt i det nya, utan man höll sig kvar vid gamla tänkesätt.

Nog talades där mången gång skarpt och upphetsat i skänkstugan om de andliga tingen, men mor Ingegerd teg visligen för det mesta, fast hon höll sig till den gamle Mårten, deras siste kyrkoherde, som nu låg sjuk och bidade döden vilken dag som helst. Han hade lojalt böjt sig för det kungliga brev, som bjudit att där skulle predikas på skånskt tungomål i näsets tvenne kyrkor och att det skulle vara slut med all den slösande, rökelsemängda prakten vid mässan. Han hade i allt följt den nya gudstjänstordningen.

Under herr Mårtens sjukdom sköttes hans tjänst av en kanik från Lund, som omvänts från den gamla tron men som endast till hälften var luthersk i sitt hjärta. De s. k. evangeliska i hans församling ondgjorde sig över hans ljumma nit och ordade hårt om de kvarlevor från påvisk tid, som fanns kvar i hans prästmannagärning. Befolkningen gick ännu ganska mangrant i kyrkan, fast de av dem, som hängde sig kvar i det gamla, förfasade sig över hur de bägge gudshusen, en gång vigda åt Sancta Gertrud och Sanct Olof, förvandlats till kala och utplundrade församlingsrum, och de av dem, som anammat den nya tidens sätt att se, fördömde i sitt sinne, att kaniken alltsomoftast av gammal vana blandade in latinet i sin förkunnelse.

Ute rasade nu full storm och regnet stod som spön i backen. Ingegerd ryckte till, när dörren plötsligt flög upp och en trasigt klädd och genomvåt äldre man steg in i skänkstugan. Ingegerd bleknade, ty det var inte den mannen hon satt och väntade på.

— Välsignad vare den heliga jungfrun, hälsade han och gav henne en stirrande lömsk och ondsint blick. Du blev kanske förvånad över att se mig. Här är tomt i din skänkstuga, ser jag. Förr såg här annorlunda ut under de åren då här vimlade av främmande skånefarare. Var har ni nu de väldiga fångsterna och var blir penningarna av? Aldrig mer kommer Sundet att stå stimmande fyllt med fet glimmande sill. Så går det, när man avfaller från den allena saliggörande kyrkan ...

— Sluta upp med det talet, fader Ragnar, utbrast Ingegerd vredgat. Hon gick bort och rörde om i elden så att gnistorna sprutade kring henne. En gång, då kungens knektar svärmade häromkring och jagade våra präster och våra munkar och då det gällde livet för fader Ragnar, var det jag som gömde er. Nu när här blivit lugnt och tryggt igen, vill jag inte ha något att göra med papister längre.

— Fader Mårten ligger dödssjuk. Överlöparen, kättaren ... Må han få lida helvetets kval för sin vantros skull. Men när han hädanfarit, då vill jag ha mitt ämbete tillbaka. Jag vill åter bli präst på sillnäset, och det skall du, Ingegerd, hjälpa mig till. Och om du inte vill det så går jag och talar om för alla människor att du och Ove ...

— Fader Ragnar, jag härbärgerade er den gången, då kungens ryttare kom och hämtade vårt kyrksilver och jagade de klerker, som blivit påven trogna, och sedan gav jag fader Ragnar fullödiga silvermynt för resan söderut, en resa som dock aldrig blev av. Nere vid Rhens och Mosels stränder kunde fader Ragnar njuta skydd hos munkarna och återvinna det anseende, som ni har gått miste om här. Men fader Ragnar föredrar att stanna kvar i skånska bygden för att kunna plåga mig och Ove med hotet att förråda vårt hemliga äktenskap, och för Toves skull ha vi under årens lopp gjort allt vad fader Ragnar fordrat av oss.

— Tror du inte att Tove kan få höra från annat håll, att hennes fader redan var förmäld med en kvinna av fin gammal adel den gången han i sitt sinnesrus lät mig läsa bröllopsmässan över sig och Ingegerd Egilsdotter?

— Gör inte ond sak värre, fader Ragnar, mumlade Ingegerd med trött min. Jag hade inte någon aning om att Ove den gången gjorde sig skyldig till tvegifte. Fader Ragnar minns nog, att när jag fick reda på verkliga förhållandet, så blev jag helt förkrossad och kom till bikten och bedyrade att jag hade syndat helt okunnig om 'hans tidigare äktenskap. Efter vad folk här tror sig veta, så är Tove född i äkta säng, och jag begär bara att fader Ragnar inte skall bryta sin tystnadsed. Annat folk har ingenting att göra med vad Ove gjort. Det blir en sak mellan honom och hans samvete.

— Nå, när vi nu kommit så långt, så hoppas jag, att du inte allenast hjälper mig med mina små behov utan även ordnar, så att jag får tillbaka mitt gamla prästagäll. Du har stort inflytande i bägge städerna och hos borgmästare och råd, som alla är dina trogna och trägna ölkunder, och du kan inlägga ett gott ord för mig.

Ingegerd gav sin forne biktfader en hård och sträng blick.

— Nej, nu skall fader Ragnar ge sig iväg. Jag kan inte längre vara er till någon hjälp. Inkomsterna sina. Sillen håller sig borta och då hålla de främmande fångstmännen och de utländska köpmännen sig också borta. Här är tomt i min skänkstuga och det fattiga folket som finns kvar här har ej heller råd att slösa sina sista slantar på krogen.

— Men du har silver på kistans botten, Ingegerd, svarade den gamle och gav till ett gäckande skratt.

Han sneddade över det vitskurade golvet bort till den öppna spisen och lämnade smutsiga spår efter sig. Hans hår hade grånat och hans svarta ögon var hårda och känslokalla och bans kinder var skrynkliga. Hans åsyn ingav förskräckelse och avsky. Han värmde sina bruna, magra händer vid brasan och såg under tiden på Ingegerd med en lurande blick.

Ingegerd visste inte vad hon skulle svara. Hon kände sig villrådig och i någon mån skrämd. Men hon förmådde dock dölja sin fruktan genom att visa en konstlad likgiltighet inför gubbens hot.

Allt hade gått henne väl i händer, det var riktigt. På kistbottnen hade hon samlat en förmögenhet. Att hon tidigt förlorat sin unge levnadslustige oh lättsinnige make hade hon för länge sedan kommit över. Bara detta att hemligheten med hennes i grund och botten juridiskt sett ogiltiga äktenskap kunde röjas oroade henne nu. Tove hade vuxit upp i den tron att hennes fader stupat i kriget och hon hade aldrig sett sin far. Att denne gjort sig skyldig till tvegifte kände ingen i världen till mer än fader Ragnar, som förrättat vigseln. Hon förstod att hon i grund och botten var i den mannens våld. Men trots sin oro svarade hon honom till slut i lugn och kylig ton.

— Tro inte att fader Ragnar kan skrämma mig, fast jag får väl finna mig i mitt öde och stå er bi. Fader Mårten, som ligger så sjuk nu, har predikat för oss på vårt eget språk. Men jag tror inte att fader Ragnar skulle kunna förmå sig att läsa mässan på Martin Luthers sätt, som det nu är stadgat att prästerna ska göra.

— Nämn inte den kättarens namn, väste prästen fram och det speglades hat i hans kolsvarta blick.

— Ja, det är givetvis inte lätt att ändra åsikt, men herr Mårten följde det bibelord, som säger, att man skall vara den världsliga överheten underdånig.

— Det angår mig inte vad herr Mårten har gjort eller inte har gjort. Jag kan bara säga, att om jag hade fått behålla mitt ämbete, så skulle jag aldrig ha tvekat att följa mitt samvetes bud. Jag har levat som varg i veum i tillräckligt många år och nu vill jag tillbaka hit och få mitt kall igen. Åter vill jag stå i min mässkrud framför ett altare i mitt gamla tempel.

— Nej, fader Ragnar, avbröt Ingegerd honom skarpt och kände sig full av skräck vid tanken på vad han drömde om. Nej, alla vi här i bygden känna till hur fader Ragnar under dessa år drivit som en simpel landstrykare. En man som en gång blivit vigd till det heliga predikoämbetet borde inte sjunka så djupt som fader Ragnar.

— Vems skuld är det att jag är trasig och smutsig och som den uslaste av alla måst driva kring och tigga mitt bröd, utbrast gubben och makade den karmstol som han satt i närmare eldstaden.

— Därnere i Tyskland har något stort hänt i och med att Martin Luther började sprida sin nya lära, det är en sak som man inte kan blunda för, återtog Ingegerd för att äntligen få slut på samtalet. Förr eller senare sprider sig den evangeliska läran över hela världen. Även här på sillmarknadernas halvö har det nya satt sina djupa spår. Fader Ragnar bör inse att det är en förflugen tanke, att han skulle kunna återkomma hit och bli vår själavårdare, han som är så föraktad och avskydd av alla här ... Ge sig nu i väg och var undan, innan de kommer som jag i kväll väntar hit. Skulle de finna honom här, så bleve det nog ganska obehagligt för honom ...

— Du kan väl inte vara så grym att du jagar mig ut i detta hiskeliga väder. Jag är våt in på bara kroppen och är hungrig och trött.

— Jag är inte så lättskrämd som fader Ragnar tycks tro. Vilket ögonblick som helst kan kungens fogde, Esge Arendsen, komma hit och dessutom väntar jag hit gamle Vitmickel och hans båtlag, ty jag har sänt bud efter dem för att göra fogden till viljes. Han har något att tala med dem om, genmälde Ingegerd i bestämd ton och började att ställa med en varm brygd av starkt öl, honung och kryddor, som hon tänkte bjuda den gamle prästen på.

— Det bryr jag mig inte om, muttrade gubben. Fast någon kunglig fogde tror jag inte jag har någon större lust att stöta samman med. Men jag trodde inte här fanns någon kungafogde längre på näset. Falsterbo lär ju ha upphört att vara ett självständigt område, har jag hört glunkas.

— Inte ännu, svarade Ingegerd. Fast det var förstås fråga om att tullväsendet härute skulle omhänderhas av tullkarlar från Malmö, men till sist fick vi dock hit en egen fogde. Men så litet har han att sköta nu, att han får nöja sig med en enda tullknekt. Men förvsinn nu, innan de kommer!

— Jag vill inte stöta samman med fogden, men låt mig stanna på gården i natt. Du vet att jag har ditt goda namn och rykte i min hand och att jag kan tvinga dig att ge mig mat och husrum. Du har en gång för alla lovat att hjälpa mig. Visa dig nu ordhållig, ty eljest kan det gå dig illa, mumlade gamlingen och tog emot stopet med den heta drycken.

Ingegerd stod där och betraktade honom med en lugn blick. Det var svårt att avgöra om hon ämnade köra honom på porten eller gå honom till mötes i hans önskningar. Men med ett ryck gick hon bort och öppnade den bakre dörren. Där innanför var en mörk gång, som förde fram till stekarhuset och trappan till loftvåningen. Där inne i köket funnos rikliga förråd av mat och dryck.

— Ute i köket är där glöd i spiseln, sade hon med sträv röst, och fader Ragnar finner nog rätt på vad han vill ha därute.

— Var nu inte sötsur, Ingegerd, nog unnar du mig att förse mig med mat och dryck därute i ditt kök och ditt visthus. Jag minns nog hur där hänger fullt med nyrökta fläsksidor och skinkor i visthusets svartbruna takbjälkar och jag vet var ölfaten står, jag går, jag går ...

Ingegerd drog en lättnadens suck, då hon äntligen blivit kvitt den illsluge och ondsinte gamle klerken. Den gång hon och Ove gjort honom till sin förtrogne var han en högt aktad och god själaherde. Ingegerd ställde sig till att blanda samman mera av den kryddade ölbrygd, som hon skulle bjuda sina kvällsgäster, och under tiden försökte hon glömma den ordstrid hon nyss utkämpat. Hon plågades av de gamla minnen den framkallat. Hon stod och tänkte tillbaka på den älskogssaga, som förljuvade hennes unga år. Hur lycklig var hon inte den dagen Ove Didricksen trädde fram för altaret med henne, en enkel krögerska på sillnäset, och hur stolt var hon inte över sin ståtlige och fagre make, även om vigseln skedde i hemlighet och utan att hans andryga släkt visste om den. Kärleksdrömmen fick dock ett snabbt slut och hon blev ensam med sin Tove, och allt eftersom åren gick så tänkte hon allt mindre och mindre på den där ungdomsupplevelsen.

Vid denna årstid hade krogen aldrig stått så folktom som nu. Ända framemot mårtenstid hade fordom de danska öborna stannat kvar och fortsatt sitt fiske, och så länge väderleken tillät det hade de tyska uppköparna seglat bort med tusentals silltunnor ombord. Från jungfru Marie himmelsfärdsdag och till allhelgonadag hade främlingarna gått ut och in på hennes värdshus och bott och ätit och druckit, medan törstiga fiskare samtidigt stått därute vid ölluckan och druckit öl ur tennstop.

Sillen hade stått i stora stim runtomkring näset, och kustborna bärgade rika fångster. Strandfälten myllrade av folk, och alla hade gott om lybska silvermynt. Båtarna hade fullastade stävat mot land, där de köplystna stodo med sina kärror och vagnar, redo att taga emot den silverskimrande fångsten. Sillen skyfflades med rymliga träskovlar eller östes med händerna över i fordonen och kördes skyndsamt upp över sanddynerna till köpmännens störterum, täckta med tälttak. I grovtimrade brädskjul stod gälekvinnorna och läggekonorna och rensade och saltade sillen, och så skickades "skånsk spickesill", tättpackad i väl tillslutna tunnor ut från näset för att bli en uppskattad fastenäring i katolska länder.

Ingegerd reste sig upp ur sina funderingar. Hon hörde skrovliga röster utanför och strax därefter klev tre karlar in i skänkstugan, förande med sig doften av havets sälta. Med en smäll for dörren igen bakom dem, och Ingegerd gick dem tillmötes och besvarade deras hälsning med ett varmt, öppet och vänligt leende.

2

NÄR TOVE SMUGIT SIG NED för lofttrappan och just skulle gå ut stekarhuset för att få sig något till livs, tvärstannade hon plötsligt och stirrade förvånat på en man som med en lykta i handen smög omkring i gången, tills han stannade intill dörren till skänkrummet som han öppnade på glänt. Tove gick på lätta steg bort till inkräktaren, som när han förnam henne förskräckt ryggade tillbaka. Han höll fram lyktan och bägge kände igen varandra.

— Står fader Ragnar med dörren på glänt och tänker lyssna, att han inte skäms, utbrast Tove viskande.

— Tyst, väste han fram mellan tänderna, det är sängdags för dig, lilla vän. Varför är du uppe så här dags?

— Jag tänker bara gå och se efter vad där finns för gott att äta i mors gömmor, svarade hon lågt och vände sig om.

— Du förstår, Tove, att jag hälsar ju på emellanåt här. Fast det nu är rätt så länge sedan du såg mig sist, viskade prästen som till ursäkt.

— Låt mig också titta in där ett tag, fader Ragnar.

— Gärna det men ställ dig inte i vägen för mig.

Hon stod bakom honom på det nötta tegelgolvet och bägge lyssnade nyfiket på det samtal som hennes mor förde med de tre karlarna. Prästen stod med återhållen andedräkt och hörde i spänning på, men Tove var inte särskilt intresserad att få veta något om de tre ölkunderna som satt därute. Det var enkelt folk från staden som hon mycket väl kände och som inte föreföll henne på något sätt märkvärdiga. Men fader Ragnar var idel öra.

— Så ja, nu är man på det torra, myste Vitmickel belåten och slog sig ned i skänkrummet.

Alla tre valde bordsändan närmast den flammande brasan som nu spred en behaglig värme i rummet. Vitmickels tvenne kumpaner var Trued, en yngling från Falsterbo, van vid fisket från barnsben, och broder Didrick, som var en munk norrifrån som jagats ur sitt kloster och nu gick i lära hos Vitmickel och Trued för att bli fiskare som de.

— Nej, det tar på krafterna att vara ute på sillfiske i det här höstrusket, och inte blir fångsterna något att skryta med, så sparsamt som sillen gått till på sista tiden, fortsatte den gamle medan han tog en djup klunk ur ölstopet.

Han torkade sig om munnen och såg på Ingegerd med sina små, vattniga ögon. Hon kom just in med ett stort fat med kallt stekt kött och uppskuret bröd samt ännu en rykande kanna skållhett kryddat öl.

— Jag började just undra om ni skulle hinna fram hit på utsatt tid, sade hon och blev stående kvar hos dem, medan de försåg sig.

— Vi hastade på allt vad vi orkade, men regnigt och blåsigt som det var tog det oss tid att få upp våra garn, förklarade Vitmickel.

Han var en man med ljust tunt hår och krusigt skägg, som gick i vitt, blekt av sol och havets salta vindar. Hyn var grov och väderbiten.

— Ja, nu är det slut med det ynkliga fiskafänget, inföll Trued. Nu har vi egentligen ingenting annat att göra än att laga våra garn och sedan blir det att gå och slå dank hela vintern igenom.

— Och det får vi kanske året om hela vårt återstående liv, påpekade Vitmickel i torr ton, om nu sillen på allvar sökt sig om efter nya lekplatser.

— Nåja, satt broder Didrick och småpratade, kan jag inte bli fiskare hos dig, Vitmickel, så tror jag att jag för min del skall reda mig i alla fall. Jag skall ge mig ut i bondbyarna på slätten och pröva mig fram som medicus. Vem skall slå åder på gubbarna och vem skall koka hälsodrycker åt gummorna, sedan klostren stängts. Vi munkar kan mycket som inga andra förmår. Vi kan läsa och skriva och vi begriper oss på frukt- och blomsterodling, och vi kan sköta sjuka och sjunga och spela ...

— Stopp, avbröt Vitmickel honom, sluta upp med det där skrytet. Låt oss komma till saken. Vad är det du vill oss, Ingegerd? Kan vi göra dig en tjänst? Kom hit och sätt dig så vi får talas vid.

— Det är inte jag som tarvar er hjälp, svarade Ingegerd och slog sig ned vid bordet. Det är herr Esge som vill ha något gjort. Han är nog redan på väg hit för att underhandla med er.

— Herr Esge? undrade broder Didrick i likgiltig ton.

— Ja, just herr Esge Arendsen, vår nya fogde på Falsterbohus. Han kom ju hit för att sköta silltullen, men det blev ju inget storfiske i år. Fogden har bett mig att skaffa ett par karlar, som kunde göra honom en tjänst.

— Vari består den tjänsten? avbröt Vitmickel i eftertrycklig ton. Låt oss få klara besked så att vi kan ge klara svar.

— Jag tror att han vill ha er tre att segla honom över Sundet till Köpenhamn. Om ni åtager er att skaffa honom över i höstrusket, så kommer han inte att spara på slantarna.

— Gäller det den saken så är jag villig att diskutera den, svarade Vitmickel och såg belåten ut.

— Nu när stormen rasar som värst kommer de grova sjöarna att skölja över vår lilla båt. En sådan tur kommer vi aldrig att klara, menade den forne klosterbrodern och såg skrämd ut.

— Är du rädd för vågornas svall, broder, anmärkte Trued och skrattade till. Då blir du en dålig kamrat på sjön. Vi klarar oss nog, och förresten skall väl inte den här stormen vara så många dagar till.

Trots att vinden tjöt och regnet trummade mot fönsterrutorna, hörde de nu alla vagnsbuller utanför krogen, och ett sorl av röster röjde, att det var långväga resenärer som anlänt. Ingegerd for upp och skyndade mot förstudörren, just när ett främmande herrskap kom in genom denna.

Tove hade stått och lyssnat jämte fader Ragnar ganska länge, men till slut tröttnade hon på moderns och de tre karlarnas prat därute i skänkstugan och tyckte nu att det inte just var någonting att höra på. Något resultat av samtalet kunde där ju för övrigt inte bli, förrän herr Esge själv kommit för att underhandla.

— Nu tror jag att jag skall gå och ha mig en bit mat, innan jag går och lägger mig, mumlade hon tyst.

— Jag tror jag följer med dig, min lilla flicka, genmälde gubben och log med sin tandlösa mun. Vi ska göra det bekvämt åt oss i det varma stekarhuset och äta något riktigt läckert.

Men så böjde han sig en sista gång ned och kastade en blick genom dörrspringan. Både han och Tove kom alltså till att se att där kom ett främmande herrskap. Givetvis vållade detta uppståndelse i hela huset.

I detta år var det inte vardagssak att gäster kom till värdshuset. De tre karlarna blev nyfikna och betraktade de nykomna rätt så ohyfsat och närgånget.

Fader Ragnar traskade bort emot stekarhuset, men nu stannade Tove kvar, fast hon skälvde av kylan, men hon var nyfiken och ville inte gå miste om något av det som nu hände därute i skänkrummet.

Körkarlen skulle redan följande morgon köra tillbaka till sitt skjutshåll och bar nu in en mängd kappsäckar och reslådor. De främmande, en ung man och en ung kvinna, ämnade stanna över natten.

— Vi får nog be om natthärbärge här tills stormen bedarrat, sade den unge mannen och talade med svensk tunga.

— Och innan vi går till vila må vi få något att äta och en varm dryck, inföll kvinnan som även hon talade en nordlig dialekt av det nordiska språk som på den tiden var så gott som gemensamt för hela Skandinavien.

Ingegerd ställde i ordning ett mindre bord ett stycke från det stora långbordet och dukade fram rågade fat, och hon blev glad över att främlingarna gjorde all heder åt hennes anrättningar. Mr de ätit sig mätta reste de sig från bordet och tackade och sade att de tyckte om den skånska maten och att de nu helst av allt önskade draga sig tillbaka till gästkammaren för att vila ut efter resans strapatser.

På sin resa uppifrån landet hade de mestadels fått nöja sig med skjutshållens ganska tarvliga gäststugor, men här fann de en rymlig kammare, som var välstädad och behaglig, och i den nybäddade parsängen var lakanen vita och rena. I den öppna spisen sprakade en just tänd stockvedsbrasa, som redan spred värme och trivsel i rummet. Ingegerd kallade på fader Ragnar och bad honom stå herrskapet till tjänst, och han bar in deras nattsäckar och hjälpte till att packa upp deras saker. Strax efter det Ingegerd fått ordnat med de nykomnas inkvartering trädde fogden Esge Andersen in, klädd i en kappa av finaste flamskt kläde som var genomvåt av störtregnet. Ingegerd tog hand om den och lade den till torkning framför brasan. Fogden hälsade henne höviskt och gav de tre karlarna en vänlig nick.

— Ja, krögarmor, jag har dröjt men det är regnets skull, sade han och tog av sig sin genomblöta huva. Jag trodde det skulle sluta så jag dröjde kvar hemma i min tornstuga. Men det slutade ju aldrig, så till slut var jag tvungen att ge mig i väg. I mitt torn har jag det heller inte så hemtrevligt, så det kan vara värt mödan att trotsa vädrets makter för att slippa ifrån det och istället sitta här i varmt och ombonat rum och trivas i gott sällskap.

Ingegerd hyste halvt omedvetet en viss tillgivenhet för den. nye fogden, och hon kände sig på ett underligt sätt glad, då hon såg, hur hans eljest alltid så allvarliga ansikte lyste upp. I hans bruna ögon tyckte hon sig läsa. att han å sin sida kände sig väl och förnöjd i hennes sällskap. Han var yngre än hon, torde väl inte vara mycket över trettio år, och han hade ett tillbakadraget men förtrondeingivande sätt.

Han gick fram och satte sig nära brasan hos de tre andra vid bordsändan. De voro mycket smickrade över att en man av frälse ville äta och dricka samman med dem.

— Jag söker någon som kan segla mig över Sundet ty jag måste fortast över till hovet i Köpenhamn, yttrade fogden.

— Ingenting annat, muttrade Vitmickel. Sådant brukar vara en småsak för oss, fast kanske inte just nu. Han tycktes bli besviken över att krögarmor inte hade haft något mera inbringande uppdrag åt de tre för tillfället sysslolösa sillfiskarna. Det såg först nästan ut som om han vore hågad att ge fogden ett avböjande svar.

Trued inföll med en anmärkning, att deras båt inte var rustad för att möta de påfrestningar en häftig storm bjöd på. Det fanns ju andra båtar att välja, som kanske var mera sjödugliga än deras.

— Jag vill inte att det skall bli allmänt bekant att jag far över. Folk skulle undra och kanske inbilla sig, att min tjänst vore slut och att jag inte ämnade återkomma. Därför vill jag att resan skall ske helt obemärkt.

— Jag för min del vågar inte följa med, så som stormen rasar nu, sade broder Didrick ifrån.

— Ja, sade Vitmickel, så våldsam som stormen går därute på Sundet just i dessa dagar, är det stört omöjligt för oss att ge oss i väg. Så långt jag kan minnas tillbaka så sänder förresten alltid kungen ett av sina fartyg för att hämta silltullen. Vänta tills ett sådant kommer, fogde.

— Jag har inte tid och inte lust att vänta på ett sådant. Jag måste över till kungen, som nu håller hov i Köpenhamn. Och ni skall få god betalning, om vi kan komma överens, och när han yttrade detta kastade han en späckad läderpung med ett vackert silverspänne på bordet.

Han såg allvarligt frågande från den ene till den andre och väntade lugnt på deras svar, medan Ingegerd passade på att fylla hans silverbägare och karlarnas tennstop.

— Inte har jag någon större lust att vid den här årstiden segla ut längre än fisket kräver, sade gamle Vitmickel försiktigt. Man kan råka ut för motiga vindar som driver en ur kurs och man vet aldrig var man hamnar.

Herr Esge lossade på börsens silverspänne och en väldig hög silvermynt ramlade ut på bordet. Karlarna stirrade häpna på dessa gamla ören och örtugar, som hade betydligt större värde än kungens nypräglade skillingar.

Man såg hur snikenheten speglade sig i karlarnas blickar. Svetten bröt fram på broder Didricks panna, när han såg mynten rulla omkring på bordet, och rynkorna i Vitmickels ansikte jämnade ut sig och med ett belåtet leende började han samla ihop mynten och räkna igenom dem. Han tycktes samla sig till ett beslut.

— Tack, vi gå med på det, sade han slutligen och stoppade på sig pengarna, som fogden sköt bort till honom. Nog är båten sjövärdig och nog ska vi lyckas komma över. Och du, Ingegerd, skall ha tack för att du tänkte på oss, när det gällde att välja ut lämplig båt.

— Använd nu av pengarna till att tackla upp båten grundligt, sade fogden. När jag har kommit fram, så vankas det mer pengar.

De tre fiskarena reste sig nu, lovade med handslag, tackade och tog avsked och gick ut i den mörka natten. Vid kyrkan skildes de. Trued bodde i närheten och broder Didrick var inhyst hos Vitmickel, som hade sin stuga vid den gropiga stråkvägen öster om staden, inte långt från båtens ankarplats.

Tove hade, sedan hon tillfredsställt sin nyfikenhet på det främmande herrskapet, gett sig ut i köket, där hon rumsterade om, rotade i elden på spishällen, tände en lykta och letade fram lite läckerheter och satt sedan och gottade sig invid elden. Men fader Ragnar stannade kvar ute i gången och lyssnade ivrigt vid den gläntställda 'dörren till skänkstugan på allt det som avhandlades därinne. Men till slut kom han tassande ut till Tove i stekarhuset.

— Kan du tänka dig, Tove, sade han, att fogden gav karlarna pengar. Han hade med sig en läderpung full med mynt. Det kommer din mor väl till pass, när karlarna kommer tillbaka från sjön, ty då kommer de hit och super upp dem.

— I varje fall inte Trued, ty han super aldrig. Men hör nu fader Ragnar, jag skulle så gärna vilja veta vad det var för folk som kom hit i kväll. Tala om det för mig, fader Ragnar.

— Jag förstår att lilla Tove håller på att förgås av nyfikenhet. Är det kanske därför du inte har gått upp och lagt dig utan suttit här och väntat på mig, sade den gamle och slog sig ner på en pall tätt intill spisen.

— Nej, det var för att äta. Jag hittade lite skinka och ett rökt gåsbröst och sedan fann jag de här kakorna i en burk.

— Det var resterna som de resande lämnade kvar och som jag i brådskan inte orkade med, muttrade gubben och tog en klunk av ölet som Tove hade värmt upp åt honom.

— Skall det unga paret stanna länge hos oss? sporde Tove.

— Det vet jag inte. De ligger i kammaren med den stora skåpsängen. De har kommit ända uppifrån Värmland och de klagade över de dåliga vägarna och de många skjutsombytena. Troligen är de nygifta. Frun ser ut som en ung flicka och hon är vacker och fin, är vit i hyn och inte solbränd och röd av vindarna från havet som du, och hon uppförde sig som en kvinna av adlig börd. Du borde lära lite av henne, ty du är blyg och bortkommen och går alltid illa och slarvigt klädd och uppför dig ibland så att man kunde tro att du vore en pojke och inte en flicka.

— Jag bryr mig inte ett dugg om kläder, svarade Tove och såg nästan ond ut. Jag tycker att fina och obekväma kläder är avskyvärda, och jag går klädd som jag vill och det är min ensak, som inte angår någon annan och inte fader Ragnar heller. Och nu god natt, fader Ragnar.

— Ja god natt, Tove, och tag inte illa upp, sade gubben och gjorde ett korstecken med fingertopparna framför henne. Må den heliga jungfrun vara med dig. Jag önskar dig lycka, lilla Tove, ty du har alltid varit god mot den fattige prästen. Men lyssna inte till kättarnas tal. Endast vår allena saliggörande kyrka ...

Tove hörde inte vad han mera sade. Hon hade smugit sig uppför trappan och var redan inne i sin sovkammare.

3

FÖLJANDE MORGON vaknade Tove tidigt och tittade ut genom fönstret. Från sovkammaren hade hon en strålande utsikt åt öster över halvöns bredaste del, som på den tiden var täckt med en uråldrig men redan mycket gles skog med både kärr, moras och små dungar. Det rådde full storm ute, molnen piskades fram av en väldig kraft, och solens sken var matt.

Tove erinrade sig genast den händelserika gårdagen och skyndade sig nedför trappan till gårdsplanen. Hon tittade sig omkring och försvann genom hakporten. Nu hade hon bara några hundra steg till Östersjöns strand. Hon sprang över den med högt gräs bevuxna dynen ned mot vattenbrynet.

Här hade hon det stora, mäktiga havet framför sig. Vågorna sköljde ända upp till de vita sanddynerna som om de ville sluka hela strandremsan. Varje storm förde med sig en mängd vrakrester, som var begärliga fynd och kom till användning som bränsle.

Plötsligt fick hon syn på ett egendomligt föremål, som spolades hit och dit i bränningarna. Hastigt sparkade hon av sig tofflorna och vadade ut i det skummande vattnet och ryckte till sig detta strandfynd. Det var en spillra från ett förlist fartyg och nu såg hon, att hon denna gång haft tur, ty det var galjonen — en grann docka av trä — som hon bärgat. På det grovt snidade huvudet satt en urblekt guldkrona och även om klädnadens färg börjat flagna av kunde man ännu se att träbilden varit målad i vackert blått och grönt.

Tove stirrade med beundran på sitt fynd och glömde bort vågorna omkring sig. En jättevåg vräkte omkull henne, men galjonsfiguren lyckades hon rädda och med denna i famn kravlade hon sig upp på stranddynen, varefter hon våt in på bara kroppen skyndade sig hemåt till det varma köket. Hon fann att hon var ensam där och kröp med sitt fynd i armarna in i vrån bakom den flammande stockvedsbrasan. Dockan var värd ett bättre öde än att brännas upp i någon fiskares spis.

Medan Toves genomblöta kjortel torkade somnade hon och vaknade inte förrän ljudet av steg nådde hennes öra. Hon satte sig hastigt upp, när fader Ragnar kom instapplande för att se efter elden. Den gamle var inte förvånad att se Tove sysslolös, ty han visste att Ingegerds dotter inte fick befatta sig med krogens skötsel. — Vad skall fader Ragnar ta sig till i fortsättningen? frågade Tove tämligen ointresserat, bara för att ha något att säga.

— Ingegerd vill skicka mig ut på vandring igen — tvärs genom Danmark och vidare till tyskarnas katolska trakter. I Rhenprovinsen läses ju endast påvens mässor. Hon vill bli av med mig, Tove lilla, och jag föll till föga. Jag hoppas bara att hon ger mig vad hon lovade.

— Vad för slag? Vad har mor lovat fader Ragnar? frågade Tove.

— Saker och ting ur det förflutna kan ibland ställa sig i vägen för vuxna människor, förstår lilla Tove, svarade den gamle prästerlige skojaren. Du vet att jag varit hennes biktfader och då får man ju erfara mångt och mycket.

— Jaså, sade Tove, som började ana vad prästen hade i tankarna, fader Ragnar hotar mor att avslöja vad hon för länge sedan under biktens insegel meddelat sin själasörjare. Då förstår jag sannerligen varför hon alltid blir orolig och ledsen när fader Ragnar kommer hit.

Hon hade rest sig upp och nu stampade hon av förtrytelse i golvet.

— Seså mitt barn, sade prästen i mildrande ton, var inte så ond på mig. Jag skall inte dröja att anträda den långa resan till mina påvetrogna bröder. Men då måste också din mor ge mig sina vackra silverslantar.

— För välgörande ändamål, tillade han småleende.

— Det välgörande ändamålet torde nog heta fader Ragnar, svarade Tove stridslystet. Och för all del, nog vore det välgörande att bli fader Ragnar kvitt. Men mor skall väl inte betala den välgärningen?

— Det som mor din skall offra på mig torde nog komma ur herr Esges välfyllda gömmor, smilade prästen.

— Jag begriper inte det här, sade Tove allvarligt. Och jag törs inte fråga söta mor om det.

— Vad är du egentligen så upprörd för? Kläd dig nu istället lite finare, så att du kan gå in till den unga frun därinne. Hon sitter i skänkstugan och har tråkigt. Tove gick raskt ut ur köket och prästen var inte sen att intaga hennes plats vid eldstaden. Med de knotiga händerna knäppta i knäet lutade han sig behagligt tillbaka mot den varma väggen och från hans mumlande läppar kunde en och annan latinsk böneramsa urskiljas ...

Tove skyndade uppför trappan och krängde hastigt på sig sin söndagsklänning, varefter hon sprang ned i skänkstugan. Därinne satt den unge svenske adelsmannen och hans hustru vid långbordet i samtal med söta mor. Tove ställde sig lugnt vid bordet och betraktade med intresse den unga kvinnan. Hon lade märke till hennes långsmala ansikte med den höga pannan, som inramades av en rikt smyckad huva. Hennes vita hals omslöts av blekgula spetsar. Dräktens mörkröda, med guldtrådar genomvävda sidentyg satt gjutet kring det smärta livet men vällde sedan ut i en veckrik kjortel. De spetskrås, som avslutade hennes puffärmar vid handlederna, dolde nästan helt hennes smala händer.

Tove upptäckte den stora skillnaden i klädedräkt mellan dem båda och det kom henne att känna sig ful och obetydlig i jämförelse med den andra kvinnan. Hennes egen finaste klänning kunde inte hjälpa henne att känna sig annat än som en liten sparv i tranedans.

Efter en stund reste sig den svenska kvinnan och gick fram till Tove, som höll andan av förväntan.

— Jag skulle ha lust att gå ut och titta på havet ett slag, sade den främmande, ty ett större hav än Vänern har jag aldrig haft tillfälle att se. Och i går kväll var det ju beckmörkt, när vi kom.

Tove rodnade av glädje, när hon hörde sin moder säga:

— Min dotter är beredd att göra fru Dagny sällskap till stranden. Hon står också gärna till tjänst, om herrskapet någon gång önskar kvinnlig uppassning. Mina pigor skulle inte veta att skicka sig. Tove, uppfyll nu fru Dagnys önskan ...

Utkomna på kyrkbacken ryste fru Dagny till, där hon stod i den bleka novembersolen, som inte gav någon värme, men där stormens tjut blandade sig med bränningarnas brus till ett mäktigt dån. Hon hade satt på sig en lysande blå sammetskappa, tillräckligt vid för att skydda dem båda två, och hon ville dra in även Tove i den. Men Tove tackade nej.

— Jag kunde ju också ha kastat ett värmande plagg över axlarna, sade hon, men jag brukar inte göra det så här års. Titta, där borta förenar sig Östersjön med Öresund, farleden mellan Skåne och Själland. Skall vi gå rakt fram över sanddynen till Östersjön?

Det upprörda havets vita vågkammar rullade mot stranden i ett oavbrutet svall.

— Jag skulle tycka om att bo så här inpå havet, sade fru Dagny, och med den fina sandstranden alldeles inpå knutarna. Och vilka gator ni har här. Det finns inte många städer där gatorna ha stenläggning ...

— Här är vad som finns kvar av det kungliga fästet Falsterbohus, sade Tove nästan högtidligt, i det hon pekade på ett kärntorn med mycket smala fönster.

De båda unga kvinnorna stodo framför slottet, varav nu endast åsterstod tornet och några ruiner av sönderfallande murar med dubbla vallgravar omkring. Fru Dagny och Tove satte sig på en av vindbryggans förvittrade stockar, inkrupna i fru Dagnys vida blå sammetskappa.

Tove rodnade av glädje och tryckte sig närmare sin nya väninna. Och där sutto de båda utan att känna till något om den historiska mark som omgav dem. Att förutom fogdarna och andra hövitsmän även drottning Margareta hade bott på Falsterbohus skulle ha förvånat dem att höra, ty nu såg slottet sannerligen inte alls ut att ha kunnat hysa så högt uppsatta personer. I det danska hovets kansli kan man emellertid följa spåren tillbaka ända till sillmarknadernas lysande början, ty där förvaras de lybska fogdarnas noggranna räkenskapsböcker över det hanseatiska sillfiskets månghundraåriga förvaltning. Och det var en gång sillfisket och sillmarknaderna som var anledningen till att slottet byggdes. Falsterbohus hade visserligen ingen stor borggård, bara en trång stenlagd plan kring kärntornet och det var nog rikets minsta slott, men det hade fyllt sin uppgift under de gångna århundradena att vara ett skydd för sillfiskarena och marknadsfolket.

— Du är väl lika gammal som jag? fortsatte den unga svenska frun sitt samtal.

— Det är nog riktigt, svarade Tove. Sexton vårar, inte sant?

— Jaså, du är född på våren. Men då du föddes var jag redan ett halvt år gammal. Och nu har jag till och med hunnit att bli gift. Gift men tyvärr utan hem.

— Hur så? frågade Tove. Rymde du hemifrån med din käraste?

— Nej, inte så, svarade Dagny. Du vet att de andlige inte får gifta sig. Innan min man Henrik blev lärjunge till mäster Olof studerade han till präst i den katolska kyrkan och avlade de första löftena. Men strax innan han skulle prästvigas bröt han med den gamla kyrkan och bekände sig till doktor Luther. Om det var en religiös omvändelse eller bara för att kunna gifta sig med mig, det vet jag verkligen inte. Men han bad mäster Olof att viga oss samman och denne gjorde det också och han läste välsignelsen över vårt äktenskap på evangeliskt vis.

— Henrik trotsade alltså budet om celibat och därigenom också sin släkt, som höll fast vid den katolska kyrkans läror, när han lät viga sig vid mig, fortsatte Dagny. Så nu är vi utstötta ur släkten och kan inte stanna i Sverige utan ha fått ge oss på flykt.

— Men har ni inte några fränder i Sverige som ni kunde få stanna hos? frågade Tove.

— Jo för all del. Vid kung Göstas reformation återfick många av de adliga ätterna de gods och gårdar som av tidigare släktled skänkts till den katolska kyrkan. Dessa ätter följer nu kungen och hyllar hans tro. Och bland dessa adelsmän finns också flera av våra fränder. Men skulle vi bosätta oss hos någon av dem, så skulle vi utså söndring inom släkterna och det vill vi inte.

— Ja, men nu är ni ju tvungna att resa från det ena landet till det andra, sade Tove, som ömkade sig över de nyförmäldas olycka att inte kunna stanna hos de sina därhemma.

— Jag hoppas det skall bli en ändring någon gång, svarade Dagny. Jag vill så gärna få ett hem någonstans där jag kan stanna och känna mig hemma. Men för Henriks skull får jag uthärda förlusten av föräldrahemmet. Jag har nu en annan än mig själv att tänka på. Henrik behöver mig och vid hovet i Danmark har vi vänner, som alla är lutherska. Vi skulle egentligen ha rest till Malmö för att därifrån anträda överfärden till Själland, men av en slump råkade vi komma hit i stället. Kusken tog nämligen fel på vägen, så nu finns det ingenting annat att göra än vänta till dess stormen bedarrat för att sedan försöka att härifrån komma över till Köpenhamn. Men nu måste vi allt ge oss tillbaka hem till ditt igen ...

— Först måste du få se litet av omgivningen, sade Tove. Kom upp här, så får du bättre överblick.

Tove reste sig hastigt, tog Dagny i hand och började klättra upp för den på detta ställe något så när välbehållna vallmuren. Stormen slet i deras kjortlar och tog nästan andan ifrån dem, men Tove var ivrig att få visa sin väninna de sevärdheter som fanns.

Den gamla borgen låg inbäddad i strandfältet vid Östersjön. Slottsbyggnadens ruiner var till stor del försvunna, då dess stenar bortforslats från platsen för att användas till andra byggnader. Vindbryggan låg numera alltid nerfälld eftersom dess konstruktion blivit förstörd. Det var bara kärntornet som fanns kvar, omgivet av de gamla vallgravarna. Utanför dessa vidtog tyskarnas olika sillsaltningsfält, de s. k. fiddevångarna. Tove kunde peka ut många nordtyska handelsstäders tillhåll bland gyttret av fiskebodar på de kringliggande vångarna. Där var Stralsunds fidd, där Greifswalds och Anklams. Stadens låga hus skymtade fram bakom Lybecks fidd. Tove pekade också ut Sankta Gertruds kyrka och Tyska kyrkogården.

Staden inhägnades av breda tångvallar. Norr om dem låg Stora vången, som bestod av många små åkerlappar med olika ägare. Längre bort mot Skanörs södra träskmarker fanns vidsträckta skogsängar, vilka småningom övergick i uråldrig timmerskog, som dock numera var gles och nästan avverkad.

— Säg Tove, bor det någon i tornet? frågade Dagny.

— Javisst. Den kunglige fogden.

— Är det möjligt att ett urgammalt vakttorn på det yttersta skandinaviska näset är bebott av en kunglig hövitsman, genmälte Dagny häpet.

— Jo, det är just vad det är, svarade Tove skrattande. Han heter Esge Arendsen. Jag känner honom bara till utseendet, men mor säger, att han är en ganska ovanlig frälseman. De två gemak som är beboeliga i tornet är illa åtgångna och sparsamt inredda, såväl på nedre botten, som förr var fängelsehålan, som i övre våningen, där fogden har sin bostad. Men han är tydligen nöjd med sin lott.

— Nej, sade Dagny på nytt, nu måste vi nog skynda oss tillbaka till värdshuset.

De båda flickorna gick gatan fram, som förde från slottet till Sankta Gertruds kyrka. Den sträckte sig framför dem i riktning mot krogen och var ganska oregelbundet stensatt. Grästuvor växte rikligt mellan kullerstenarna och den vita sanden från havssidans dyner blåste ständigt in på gatan och fyllde alla hålen.

Ett blekt solsken föll över de för stormen vajande trädens nakna grenar, över strandfältets fiskebodar, över kyrkan och kroggården, där ett par ortsbor just nu stod utanför ölluckan, drickande och pratande som om det vore högsommartid. Karlarna tittade åt alla andra håll än mot de unga flickorna, men det berodde nog, tänkte Tove förnumstigt, på att de var förfärligt nyfikna men ville dölja det.

När de unga kvinnorna trädde in i skänkstugan fann de Dagnys make ensam därinne. Herr Henrik såg verkligen ut som en adelsman. Han kunde vara några år över de tjugo, hade ett smalt, vackert ansikte, en kraftig gestalt och hans belevade sätt gjorde stort intryck på de människor som han kom i beröring med. Det hade funnits en tid, då Henrik, som sen barnsben av sina föräldrar varit bestämd för den andliga banan, tillbad den allraheligaste jungfrun Maria och med sitt unga sinne kämpade emot de jordiska frestelserna. Som novis i det andliga ståndet lade han dock märke till, att det var dåligt ställt med fromheten och kyskheten i det kloster där han uppfostrades. Han kom i kontakt med de strömningar av förnyad religiositet, som spred sig inom kyrkan, sedan doktor Martin Luther ställt sig i opposition mot många av de påvliga bruken, och han blev en hängiven lärjunge till mäster Olof, lutherdomens predikare i Sverige.

Han kände också befrielse från de syndkänslor han tidigare länge lidit av, då han försökt kämpa emot de sinnliga begär han erfor, då han tänkte på sin barndomsvän Dagny Kettilsdotter. Ty enligt Luther hade även de som vigts åt Herren rättighet att ty sig till en kvinna. Varje präst kunde nu ingå äktenskap.

Doktor Luther hade förnyat och renat de gamla trossatserna i evangeliets sanna mening, och den nya synen på äktenskapet höll nu på att tränga in i kyrkan i kraft av deras egen konung Gustaf Vasas påbud.

Ändå hade det varit nödvändigt för Henrik och Dagny att fly ur landet. Bådas familjer var motståndare till lutherdomens förvärldsligande av det heliga prästeståndet och i deras kretsar var en klerks övergång till den nya kättarläran den värsta av alla förbrytelser.

Reformationens fackla lyste heller inte i någon vid omkrets. Den nya, luttrade kyrkan i länderna kring Östersjön omringades av de påvetrogna folken i Polen, Schlesien, Böhmen, Österrike, Bayern, Würtemberg, Rhenländerna samt biskopsdömena Mönster och Bremen. En lång och hetsig kyrkostrid förde med sig lömska förföljelser och blodsutgjutelser. Ve dem som inte ville bekänna sig till tron på Den Heliga Jungfrun och helgonen.

Henrik, som ställde sig i opposition till allt, som kunde skilja honom från Dagny, valde att bli en fredlös och hemlös människa. Nu ville han också avstå från den andliga banan och i stället bli krigare samt hade för avsikt att utan familjens samtycke inträda i den danske kungens tjänst.

Där herr Henrik nu satt i skänkstugan i krogen "Tre Sillar" var han uttråkad och misslynt. Stormen hade gjort det omöjligt för honom att resa vidare och för övrigt visste han inte hur han skulle ta sig över till Själland.

— Jag står inte ut en enda dag till på vår resas sista anhalt, utropade han häftigt. Finns det verkligen inte en båtlägenhet? Då måste vi försöka längre uppåt kusten.

— I sådant här dåligt väder kan ni inte komma över en skuta, hur mycket ni än är villig att betala, sade Tove, som tyckte att den unge herr Henrik var en smula för högdragen och självmedveten.

— Inte ens för den kunglige fogden på Falsterbohus finns det någon möjlighet att lämna halvön, så länge den här stormen fortsätter att rasa, inföll krögarmor själv, som nu stod på tröskeln, ditlockad av det ganska högljudda samtalet i skänkstugan.

— Har fogden för avsikt att resa över till Själland? sporde herr Henrik intresserat. Vad skall han göra där?

— Han kommer att resa då vädret blir bättre och han skall förstås tillbaka till Köpenhamns slott, varifrån han kom hit i augusti då fångsttiden begynte.

— Vad har han då för möjlighet att komma över till Själland? frågade Henrik ivrigt.

— Jo, han har träffat överenskommelse med några båtskarlar om att våga överfärden så snart det kan låta sig göra. Men jag fruktar att det blir en stormig seglats. Jag tror nog att de låter det vara tillsvidare.

— Ja, men om fogden kan ordna med en seglats över Sundet så här års, så bör det kunna gå även för oss, inte sant? Jag skulle förresten vara mycket tacksam att få begagna mig av hans båtlägenhet, fortsatte han i en något mildare ton. Det borde väl kunna ordnas?

— Herr Henrik kan ju försöka, sade Ingegerd, fast jag tror då inte att fogden kommer att gå med på det. Han tycker helt visst inte om att ha främmande på sitt lejda fartyg. Annars är nog detta den enda säkra möjligheten. Att vänta på något annat tillfälle är knappast tillrådligt.

Det hade hunnit bli kväll och nu stod gamle Vitmickel och hans båda hjälpkarlar i dörren till förstugan. Vita flingor av snö glittrade i handlyktornas matta sken. — Det snöar, vi kan inte på länge än segla över Sundet, sade Vitmickel. Vintern är här ...

4

PÅ KVÄLLSKVISTEN skickades Tove till slottet för att uträtta herr Henriks högeligen angelägna ärende. Novembersolen hade gått ned för en god stund sedan men ännu purprades himmeln i väster. Det var kallt och Tove skyndade på. Humöret var det som vanligt inget fel på, och hon gick med raska steg samma kullerstensgata som hon och Dagny nött tidigare på dagen. Blåsten hade inte tagit av och Tove hade en känsla av att det när som helst kunde börja snöa, och det mulnade oroväckande hastigt.

Årstidernas växling på näset hade alltid intresserat Tove.

Nu var hösten redan långt gången. Med ett dovt mullrande sköljde de väldiga vågorna in mot bastionens bålverk, som skyddade slottets åldriga murar mot havets raseri. Falsterbohus med sina många skottgluggar harmonierade med den dystra kvällen. Tove observerade ett svagt ljussken som måste komma från slottet, ty fyrkullen var under alla omständigheter mörk vid denna årstid med dess inställda sjöfart.

Tove erinrade sig gångna, härliga sommardagar, då vattnet var ljuvligt och varmt och den vita, solstekta stranden lockade till lek och ras. Måsarnas skri hade en gladare klang då, alldeles som barnens, när de hittat ett särskilt åtråvärt strandfynd. Den unga flickan hade gissat rätt. Med ens fylldes luften av stora snöflingor, som dalade ned på den ännu inte frusna marken. För första gången i sitt unga liv hälsade inte Tove årets första snö med jubel, ty snön skulle kunna hindra den planerade seglatsen över sundet. Vilket streck i räkningen skulle det inte bli för herr Henrik och hans hustru?

På vindbryggan smälte snön genast, men slottstornets branta yttertrappa var redan hal och Tove blev tvungen att ta det försiktigt. Det var knappt hon orkade öppna den tunga, gnisslande porten. En enda fackla belyste det stora rum hon nu kom in i, och som var det enda i bottenvåningen. I skenet av facklan varseblev hon en tullknekt, den siste av den stora skara, som i forna dagar utgjort fogdarnas hjälptrupp. Nu höll knekten vakt utanför sin herres bostad.

Utan att fråga efter Toves ärende pekade han på stentrappan vid ena väggen. Tove förstod hans vink och skyndade sig uppför trappan, klappade på porten och öppnade den strax därefter.

Tove befann sig i fogdens ombonade gemak. Fogden, herr Esge, satt själv framför ett grovt tillyxat bord belyst av två flämtande ljus. Han dolde inte sin förvåning över det oväntade besöket.

Tove hälsade och neg stelt i medvetandet om sin egen obetydlighet. Fogden tycktes inte känna igen henne, och han gick henne inte till mötes men besvarade hennes hälsning. Tove kände sig blyg och bortkommen. Kinderna hettade och det förargade henne, att fogden skulle se henne rodna.

Det blev fogden, som fick inleda samtalet.

— I det här mörkret var det väl inte roligt att leta sig till detta ruckel? Jag tycker själv att det känns kusligt i kväll. Du var förstås inte så lite rädd när du sneddade förbi tyska kyrkogården?

Tove kände sig genast mindre förlägen.

— Det hade inte bekommit mig något, och förresten kom jag inte heller den vägen. Jag gick raka vägen från kyrkan.

— Vilken kyrka? Ecclesia Danica eller Mariakyrkan? Här finns så många gudshus att man knappast kan hålla reda på dem, varken deras läge eller deras antal. Men en sak är jag däremot säker på! Du är inte en flicka som hjälper till med sillrensning eller mjölkar kor.

Han betraktade henne noga. Tove kände till sin förfäran att hon åter rodnade.

— Jag kommer från krogen Tre Sillar vid Sankta Gertruds kyrka. Jag har varken varit i tjänst hos någon bonde eller hjälpt till vid sillfångsterna. Det skulle mor aldrig tillåta.

— Du kommer således från krogen? Vad är ditt ärende?

Tove trodde sig begripa, att hon nu var igenkänd som dotter till Ingegerd Egilsdotter. Fogdens bruna ögon betraktade henne forskande. I eldstaden flammade björkvedskubbar och rummet verkade nästan hemtrevligt trots de kalla, kala murarna.

Flickan kände sig inte längre så förlägen. Att kinderna glödde kunde väl också skrivas på blåstens inverkan. Hennes ljusblonda hår föll ostyrigt ned över den runda pannan och hennes ögon lyste kolsvarta.

Hon framförde sitt ärende med den vikt och det allvar, som krävdes. Det verkade nästan som hon gjort ärendet till sitt eget. Det svenska parets svåra belägenhet gjorde hon alldeles tydlig för fogden, och hon blev allt vältaligare.

Esge Arendsen föreföll inte att ta väl upp. Han reste sig och gick ett par varv runt rummet.

— Mitt svar är ett bestämt nej! Under inga omständigheter vill jag ha främlingar med på den resan om den nu ens kan bli av. Mitt ärende är sådant att jag absolut måste resa ensam. Det måste du låta din mor förstå. Jag förstår ju att hon som den omtänksamma värdinna hon alltid är försöker göra allt för sina gäster. Men i det här fallet måste hon förlåta mig, att jag inte kan tillmötesgå hennes begäran.

Detta sades i en sådan ton att Tove begrep, att här hjälpte varken böner eller resonemang. Hon blev alldeles förtvivlad. Minst av allt hade hon väntat ett avslag. Hur skulle det nu gå för det svenska paret? Det fanns ju helt enkelt ingen annan möjlighet för dem!

Hon bara stirrade på fogden.

Med ens hejdade han sina steg och stannade liksom frånvarande framför en gammal järnbeslagen kista, som stod i rummets bortersta skrymsle. Tove tyckte att den gamla rostiga kistan just inte såg mycket ut för världen, men så slog det henne att det var Dagnys innerligaste önskan att få ett eget hem borta på Själland, och Vitmickels och Trueds båt hade ju utrymme i överflöd.

— Vad väntar du egentligen på? frågade fogden otåligt, när Tove inte gjorde någon ansats att lämna rummet. Jag har ju redan avslagit de här vilt främmande resenärernas begäran!

— Det fattas inte utrymme på Vitmickels stora båt. Kan ni ändå inte vara god och låta dem följa med? Herr Henrik är en adlig klerk och hans unga hustru är borta från sitt hem för första gången.

— Hör nu, flicka lilla, det skulle dra länge ut på tiden att undersöka främlingarnas förhållanden. Ingen här vet om de kommit i ärliga avsikter. Hur tror ni det skulle sluta för mig om den unge svensken avslöjades som förrädare. Han skulle till exempel kunna ställa sig in hos de kungliga hövitsmännen och taga reda på stridskrafternas styrka? Jag tror för egen del visserligen inte att det är så, men om så vore skulle jag falla i onåd och kanske värre än så. Jag vill inte ta några risker för deras skull.

— Herr Henrik kommer att bli upprörd när han får veta, att ni tror han är en spion. Tove var mycket upprörd.

— Du var mig en liten dristig tös! Men jag har inte tid med dig längre. Du måste gå nu. Hälsa krögarmor!

Esge Arendsen såg häpen på krögerskans flicka, som så oförskräckt bönade för främlingarnas sak. Tove kämpade tappert men kunde inte hålla tårarna tillbaka. Fogden stod handfallen och visste inte hur han skulle bära sig åt med flickan för att lugna henne.

— Måste du gråta på det viset! Inte kan jag plötsligt, bara några dagar innan resan skall äga rum, ta ansvaret för ett helt ressällskap. De har naturligtvis betjänter med sig. Det beror inte bara på mig utan också på vädret och Vitmickel om era främmande får följa med.

— Vad karlarna anbelangar är mor säker på deras samtycke, svarade Tove. Bara inte snön nu förstör allting.

— Snöar det redan? Det är väl ovanligt med snö vid denna tiden? Det betyder naturligtvis att alla kloka sjömän inställer seglingarna. Då gäller det verkligen att snabbt komma i väg till hovet. Vitmickel lovade ju att segla så snart stormen bedarrat och det kan man väl lita på? Se inte så förfärad ut, flicka lilla, det är ju inte du själv som skall över Sundet. Sannerligen, vore det inte så sent på året, skulle jag ta dig med och presentera en ny liten tärna därinne hos kungen.

Tove blev så glad att han inte längre var gramse på henne för att hon varit så. påstridig. Med snyftningar i rösten svarade hon, att sådant var ju inte att tänka på. Hon hade ju inga förnäma fränder vid hovet som hon kunde hälsa på. Den unga svenska frun hade däremot fränder på Själland där hon skulle kunna känna sig trygg. För hennes skull, stadd på flykt som hon var och bekännande sig till den evangeliska läran, var det alldeles nödvändigt att fogden gav med sig.

— Du var mig verkligen en envis en, sade herr Esge road, vad heter du egentligen?

— Tove, Tove från krogen!

— Ja, Tove, då får jag väl göra vad jag kan för de främmande gästerna. Men du hör hur det stormar. Vågorna blir allt farligare. Min knekt har just sagt mig, att vågorna äter bit för bit av stranden. Vallgraven får ta emot mycket av sanden och den blir allt grundare. Vi har tydligen mera snö att vänta och det kan också bli is. Under sådana omständigheter är det inte roligt att också ta på sig ansvaret för främmande människor. Men eftersom du anser det så viktigt, så må saken betraktas som avgjord. Jag ändrar mig. De båda svenskarna får bereda sig på att dela faran.

— Tack, herr Esge, jag blir så innerligt tacksam och glad!

— Då är vi alltså överens. Men främlingarna kan tacka dig för att jag blivit så medgörlig, fast jag inser ju också hur viktigt det är för dem att komma ditöver.

— Jag tror alldeles säkert att ni kommer att klara er allesammans. Vitmickel och Trued vet vad deras båt tål. De blir bara tvungna att lossa litet barlast om det skall bli fler i båten.

Tove var het av iver. Hon hade tänkt meddela honom, att fader Ragnar skulle förstärka besättningen så att den uppgick till fyra man, men hon kom sig aldrig för med det.

— Jag undrar om du ändå inte borde komma med, svarade fogden i upprymd ton, det låter ju på dig som om några mer eller mindre inte spelar någon roll. Du tycker förstås att jag tvekade alldeles för länge innan jag bestämde mig, eller hur?

— Det tyckte jag nog, sade Tove och hennes ansikte strålade av glädje och belåtenhet. Men nu är ju allt gott och väl och jag är fogden mycket tacksam.

Tove kände att hon blivit vän med fogden, och glädjestrålande tog hon nu farväl. Hon formligen sprang ned för den inre trappan. Knekten, som höll på att koka soppa till kvällsmat åt sig och sin herre, tittade förvånat upp. Tove tänkte att fogden kunde ätit bättre på krogen, ty det hade han sannerligen förtjänat.

Snön hade redan bäddat sitt vita täcke över marken och kvällen var dyster och bådade nya oväder. Tove hittade bra i mörkret, fastän snön sopat igen vägarna och det dröjde inte länge förrän hon var hemma. I den mörka förstugan snubblade hon över sin galjonsdocka. Den föll med en duns och hejdade henne i farten. Ömt tog hon det klumpiga träbelätet i famnen och klev in i skänkstugan.

Allas blickar vändes mot henne där hon stod med en trädocka i famnen. Tove kände sig djupt olycklig och vågade inte se upp. Men hon kunde inte undgå att höra ett gäckande skratt, som kom från herr Henrik. Fru Dagny kom henne dock till hjälp. — Ge mig din leksak, Tove, sade hon, du är alldeles för stor för sådant. Tove lämnade genast galjonsbilden ifrån sig.

— Min lilla flicka är alltid så full av odygd, förklarade Ingegerd i något förargad ton. Trued, som också satt i skänklokalen, ville också ha ett ord med i laget.

— Det är ju en riktigt vackert snidad galjonsbild, menade han. Herr Henrik avbröt vidare resonerande om den saken.

— Fogden hade väl inget emot att ta oss med i båten? frågade han. Allas blickar riktades mot Tove.

— Fogden var först alldeles omedgörlig, svarade Tove. Det passade honom inte alls att ha några främmande med i båten. Hans ärende var av det slaget att ingen annan fick ha någon vetskap om det.

— Det undras mig just vilket ärende som måste uträttas i så stor hemlighetsfullhet, muttrade fader Ragnar. Vitmickel hade sin mening om saken.

— Fogden kände sig väl ändå till slut tvingad att göra Ingegerd till viljes.

— Han samtycker alltså, konstaterade Trued.

— Fogden ville inte att det skulle bli något trassel, upplyste Tove. Vitnickel reste på sig.

— Det fattas bara att han skulle nekat. Våra främmande gäster befinner sig ju i en nödsituation.

— Jag har aldrig tvivlat på fogdens medgivande, sade herr Henrik högdraget. Men hur som helst var det mycket ridderligt av er fogde att bevilja vår begäran.

Ingegerd bad nu sin dotter att ord för ord redogöra för sitt samtal med fogden innan det blev tid för flickan att gå till sängs, och Tove redogjorde också samvetsgrant för vad som timat i slottstornet och saknade härvidlag inte intresserade åhörare. De tre båtskarlarna värmde sig vid brasan medan de spänt lyssnade. Herr Henrik uttryckte flera gånger sitt missnöje över fogdens misstankar.

— I lilla Tove har ni funnit en hjälpsam själ, summerade Ingegerd.

Var och en gick sedan till sitt. Fader Ragnar var siste man.

— Den svenske herrn ser alldeles ut som en klerk, sade han till Ingegerd. Det övriga kan man lätt gissa sig till.

5

MORGONEN VAR DYSTER och kylig. Stormen rasade alltjämt och jättelika blygrå vågor piskade näset, och en isskorpa höll redan det tunna snötäcket fånget.

Fogden Esge Arendsen bevistade enligt tidens sed morgonens första mässa. Kyrkans reformation hade med en gång klippt av det katolska bandet och människorna kunde andas ut. Evangeliets andliga segertåg fordrade ett rent leverne och det tilltalade herr Esge. Han hade ännu inte levat tillräckligt länge på sillnäset för att känna alla de laster som där frodades under fångsttiden.

Hans lugn skulle varit rubbat om han haft den vetskapen. Ännu visste han föga om de förbrytelser, som redan skett, och om de som skulle komma, men människornas ondska skulle snart göra sig påmind.

Men fogden anade ännu inget av framtidens elände. Han var uppriktigt ledsen inför utsikten att inte längre kunna stanna kvar på denna utsatta post. Det var ingalunda säkert att han skulle få tillfälle att återvända till det behagliga fogdelivet, han nu en tid kunnat leva. Det hade i det närmaste varit en sysslolös tid och kungen var säkert inte nådig. De stora intäkterna från näset hade uteblivit. Ett misslyckat fångstår var ett faktum och det kunde troligen följas av flera.

Herr Esge kunde endast hoppas på att skattkistans innehåll dock skulle göra kungen vänligt stämd. En fogde på sillnäset borde som förr ha varit sysselsatt med att hålla uppsikt över en stor skara tullknektar ivrigt sysselsatta med silltullens indrivning. Han visste visserligen att de gamla tullknektarna gjort sig kända som vilda och oborstade män. Deras dåliga rykte levde ännu kvar fastän rätt många år hade förflutit sedan det senaste, verkligt givande storfisket, då tiotusentals människor tillfälligt befolkade näset.

Under kyrkans rogivande valv glömde herr Esge snart sina bekymmer. Om han känt några samvetskval för att han inte tidigare fört den stora, järnbeslagna ekkistan till sin herre och konung, var de nu som bortblåsta. Allting skulle säkert ordna sig till det bästa.

Esge Arendsen skulle gärna velat tala i enrum med krögarmor om kistans innehåll. Men ett sådant tillfälle hade ännu inte yppat sig, fast han på senare tid hade fattat ett verkligt förtroende för Ingegerd. De senaste dagarnas förbindelser med henne hade botat hans ensamhetskänsla på näset. På krogen "Tre sillar" hade han känt sig allt bättre till mods. Det var inte längre bara den goda maten som lockade honom dit. Han beslöt att bli en trägen gäst på "Tre Sillar" de dagar som återstod innan resan kunde ske. Dessutom hoppades han få återvända till näset och inte bli förflyttad till ett annat län. Kistans innehåll var dock sådant att han ansåg sig kunna ställa krav på kungen.

I den tidiga gryningen stod han en lång stund utanför kyrkan, iklädd en tjock slängkappa, obekymrad om den bitande vinden. Han betraktade de många församlingsbor, som lämnade S:ta Gertruds kyrka, och besvarade deras hälsningar. Han gjorde det leende och nyter och det togs ändå inte väl upp på sina håll. Av en kunglig fogde och gälkare väntade man ett större avståndstagande till allmänheten. Man hade vant sig vid att de uppträdde med herrelater och när dessa uteblev började man hysa misstankar.

Varför hade han inte gift sig och skapat ett lyckligt hem som så många av hans gelikar? Det fanns åtskilliga adliga jungfrur och tärnor i hans bekantskapskrets, vars familjer väl skulle ha upptagit fogdens frieri om han också ännu inte ärvt gods och gårdar. Esge Arendsen var väl medveten om att han i sina egna kretsar betraktades som en obotlig ungkarl.

Kanske hade han nått ett vägskäl i sitt liv när han blev fogde på Falsterbohus. För första gången i sin levnad kände han en stor verksamhetslust och för första gången litade han till egna krafter. Tidigare hade han helt gått i sin konungs ledband. Han började känna behov av vänner och umgänge. Han kände att han trivdes på näset och att han var nära att låta sig överraskas av varmare känslor för en varelse av motsatt kön. Det bjöd honom verkligen mycket emot att återigen ta sin tillflykt till hovet och söka kunglig ynnest.

Nu hade det med ens blivit mycket angeläget för honom att framstå som en duglig fogde och ansedd karl. I hans kretsar skulle man emellertid aldrig överse med Ingegerd Egilsdotters blygsamma härkomst även om hennes vackra ögon och behagliga yttre var aldrig så tilldragande. Ty det var på Ingegerd Egilsdotter han allt oftare tänkte. Hennes ståtliga gestalt, rundhyllt och åtråvärd, hennes varma älskvärdhet kunde nog övervinna många hinder, hennes låga börd och hennes yrke skulle nog ändå ligga henne i fatet. Måste det förresten vara så?

Sjöarna fräste och himlen mörknade.

Tove hade också varit i kyrkan. Hon lämnade den genom västra portalen och stötte genast ihop med Trued, som kom från norra ingången. Den unge fiskaren hälsade muntert och de gjorde sällskap tvärsöver korsvägen till krogen.

— Vad tror Trued om vädret? undrade Tove genast.

— Det bådar inte gott för tillfället, sade Trued men tillade, att resenärerna inte behövde vara ängsliga för den här usla stormen. Vädret skulle snart nog ändras till det bättre.

— Trued menar alltså att det inte ser hopplöst ut?

Trued bekräftade att han alldeles bestämt menade det. För övrigt ansåg han att det bara var till fördel, om stormen fördröjde resan några dagar. Den svenska frälsekvinnan behövde mer än väl vila ut några dagar efter sin resas tidigare strapatser.

Tove kände behov att anförtro sig åt Trued.

— Sanningen att säga, Trued, tycker inte fru Dagny om att ständigt bli skjutsad hit och dit av sin otålige herre och man. Finner han inte genast segellägenhet här tänker han försöka längre norrut på kusten. Och Dagny känner sig också, så nygift hon än är, lite ensam och lite illa till mods!

— Seså, Tove, det ordnar sig nog. Men det är bra att du har fäst dig vid fru Dagny. Tänk, om hon kommer att känna sig hemmastadd hos er, att tycka om er, hon också? Tänk, att bli ompysslad på det förtroendeingivande sätt, din mor har. Fru Dagnys make må vara hur stolt som helst, men han borde alltid i första hand tänka på hennes lycka.

— Visst älskar han henne högt, genmälde Tove och vände blygsamt bort blicken. Hon tyckte mycket om Trued, som med sin seniga rakryggade gestalt och sina ljusgrå ögon under buskiga blekgula ögonbryn inte var en karl att förakta. Sandfärgat hår och mustascher och ett väderbitet ansikte gav honom ett gott utseende. Trued hade en part med i båten, som byggts av Vitmickel och hans far gemensamt, och det syntes på Trued att han kände sig som rangerad karl.

Esge Arendsen hann upp dem och hälsade.

Det var väl trevligt att råkas så här efter mässan, sade fogden och gav dem ett leende. Jag hade förresten tänkt titta in till er i förbifarten. Vad tänker Trued om vädret?

— Ja, jag vet inte, svarade Trued och skruvade på sig, vi får kanske bereda oss på ett par tre dagars storm ännu, men det värsta kan också vara över i morgon.

— Det hoppas jag sannerligen, sade fogden och gjorde dem sällskap. Under vägen diskuterade de båtens sjöduglighet. De gick in på kroggården.

— Nu måste jag lämna er, sade Tove. Jag steg tidigt upp för att bevista mässan och nu väntar mig mina nya göromål. Men ni går väl in i skänkstugan och värmer er. Varen så goda.

— Bevars väl flicka lilla vad du har blivit ordentlig. Skall du i alla fall bli snäll och — hygglig till sist, gäckades Trued. Du är ju inte det minsta lik vår lilla vilda yrhätta från krogen! Fast du behöver inte bli alldeles förändrad eller bekymra dig över något hos dig. Vi tycker alla om dig som du är.

Tove blev blossande röd och tittade i smyg på fogden.

— Jag skall ställa i ordning stora härbärgskammaren och betjäna det svenska paret, sade Tove viktigt. Kanske de vill ha frukost på sängen eftersom de inte gick i mässan?

Trued och fogden släppte henne inte med blicken. Tove var också värd att se på med sitt betagande friska ansikte och blonda hårsvall, som knappt hölls i ordning av hennes varma, med gråverk brämade kråka.

Fogden dröjde lite innan han sade:

— Den unga fru Dagny reser utan kvinnlig uppvaktning och nu frågar jag dig igen, Tove, skulle du inte ändå vilja följa med till hovet?

— Jag? Vad skulle jag där? Vad skall Dagny med uppvaktning att göra? Fast det är verkligen tråkigt att jag inte skall få vara tillsammans med henne mer!

— Bekymra dig inte för det! ansåg Trued. Du får nog råka Dagny någon gång i framtiden. När Sveriges siste papist har omvänt sig eller dragit sina färde, kommer de att resa tillbaka igen. Be henne att besöka oss på hemfärden, Tove lilla!

— Det har jag redan gjort, försäkrade Tove ivrigt. Dagny sade att hon skulle vara glad om hon kunde ordna det så. Men hur kan du, Trued, veta att hon måst rymma hemifrån för att hon skulle kunna gifta sig med en lutheran? Herr Henrik är en lärjunge till mäster Olof. Har han förrått sig?

Trued avslöjade att fader Ragnar gissat sig till det.

— Han stod inte ut längre, sade Tove. Dagny har berättat för mig att hans familj alltid velat att han med tiden skulle bli en hög prelat men så ändrades med ens allting när Gustav Vasa övergick till den lutherska läran.

— Det kommer att dröja, sade fogden, innan kung Gösta lyckats åstadkomma ett helt protestantiskt svearike, och det kommer följaktligen också att dröja ett bra tag, innan herr Henrik och fru Dagny kan återvända hem. Men deras framtid angår inte oss och det är redan mer än nog att vi hjälper dem över Sundet.

Det hördes tydligt att fogden inte vidare ville diskutera saken. Trued verkade trumpen när han nu genast lämnade kroggården. Fogden skyndade sig in i skänkstugan.

Han var dagens förste gäst. Men han var inte ensam i skänkstugan. I hägnet av eldstaden uppehöll sig en besynnerlig trashank, och det var fader Ragnar, som genast gick ut och återvände med famnen full av ved. Fogden låtsade till en början inte om honom. Avsatta präster, som gick sysslolösa, fanns det gott om på den tiden.

En äldre tjänstekvinna kom in och dukade ett rikligt morgonmål åt fogden utan att han bett om det, men det var tydligen Tove som gett order. Värdinnan själv var antagligen upptagen på annat håll. Esge Arendsen åt och drack med god aptit. Brasan värmde och nu kändes det inte längre rått och kyligt i rummet. Fader Ragnar stod borta i sin vrå och betraktade fogden.

Denne kände sig obehagligt berörd av hans uppmärksamhet. När han för ett ögonblick lyfte blicken, inledde fader Ragnar genast ett samtal.

— Det är längesen jag var själasörjare här, sade han, men jag var det så länge att jag vet mycket om vad som timat här. Den evangeliska läran har mycket på sitt samvete. Vår nye kung begick en stor blunder, när han frivilligt gav sig i den tyske kättarens våld. Ja, både vår kung Kristian och svenskarnas Gustav Vasa är ena riktiga rovriddare, som bara söker anledning till kyrko rån.

— Vad för något? frågade fogden förbluffad. Rovriddare? Det förstår jag inte alls.

— Det är väl ingen hemlighet, herr Esge, genmälde den gamle, det vet väl alla att allt i grund och botten gällde kyrkoklenoderna, guldet, ädelstenarna på helgonskrinen och de dyrbara Mariabilderna!

Herr Esge tänkte just ge honom en åthutning men beslöt sig för att avstå. Han behövde inte försvara sin konung inför en inbiten svartrock, som enbart genom sin egen halsstarrighet fallit offer för reformationens nit.

— Jag har just fått veta att fader Ragnar skall bli en hjälpreda ombord och det blir nog bra med det om seglatsen bara kan äga rum. För ögonblicket ser det ju inte lovande ut. Vintern gör sig redan ordentligt påmind i den här landsändan. Fader Ragnar blev genast på bättre humör när han förstod att fogden räknade hans närvaro på båten som ett faktum.

— Det är sällan att vintern börjar med en gång här på näset, upplyste han, om också förebuden till vintern kan komma ganska tidigt. I allmänhet brukar vi ha vackra höstar på denna udde mellan två hav. Det är sannerligen något att tacka helgonen för att vi plägat ha ett gott höstväder, när den stora marknaden går av stapeln.

— I år var det inte mycket bevänt med marknaden, ansåg herr Esge. Annars är det ju en mycket berömd marknad och en av de allra äldsta och största marknaderna åtminstone här i Norden.

Fader Ragnar märkte att fogden var intresserad av marknaderna och började därför att mera detaljerat berätta om dem.

— Skånes bönder brukar här alltid göra sina årliga uppköp sedan de sålt sina alster, mest boskap och spannmål, till långväga marknadsbesökare. Många goda affärer har avslutats just här på krogen. Förberedelserna till den stora marknaden under sillfångsttiden tar nästan hela det övriga året i anspråk. Marknadsfolket bor inte bara i tält, bodar eller skjul, utan i städernas stugor tar man emot släkt och vänner från slätten och längre bortifrån, mest bondfamiljer, vilka trogna sin vana från gråaste forntid årligen reser till Skanörs marknad och tar in hos sina fränder.

— Marknadens betydelse är i sjunkande, konstaterade fogden. Det beror nog inte enbart på de tid efter annan minskade sillfångsterna. Skeppslasterna västerifrån eller österifrån behöver inte längre omlastas här. Nu är omlandsfararna i stånd att på mera djupgående koggar, större än någonsin, runda Skagen och forsla varorna utan omlastning ända upp till Bottniska vikens hamnar. Det betyder att detta näs inte mera anlöpes så ofta.

Krögarmor och det unga svenska paret trädde nu in och hälsade fogden. Han besvarade hälsningen vänligt och bemötte krögarmor och hennes gäster på det mest förekommande sätt. Det visade sig att de båda frälsemännen kände varandras släktnamn. De hade gemensamma fränder bland de båda rikenas herremän, ty ländernas gränser hade aldrig utgjort hinder för fördelaktiga ingiften släkterna emellan.

— Henrik, förlåt mig, tog fogden till orda. Jag skulle utan tvekan ha inbjudit er om jag vetat vad jag nu vet. När jag först hörde talas om er tänkte jag, att krögarmor gott kunde få behålla sina gäster en tid.

— Men käre Esge, det är ju bara en kort dagsresa till Malmö, utbrast Henrik stolt. En täckvagn hade man alltid kunnat få leja, när man har fullödiga mynt att betala med.

— Då tycker jag du skall göra ett försök, föreslog herr Esge leende, men inte lär det vara mödan värt.

— Det är nog bäst att vi väntar här, ansåg Dagny och såg bönfallande på sin make.

— Jag hoppas att du inte tycker illa vara, Esge, om vi under sådana här förhållanden utnyttjar din vänlighet för våra syften, sade Henrik nu betydligt ödmjukare. Du brukar väl resa fram och tillbaka till hovet ganska ofta, förstår jag.

— Det blir kanske så att jag får stanna vid hovet i fortsättningen, upplyste Esge. Vädret är det enda oroande för närvarande. Under väntetiden kan ni aldrig ha det bättre än här hos vår utomordentliga krögarmor.

— Det kan vi nog inte, medgav Henrik nästan motvilligt. Det är inte svårt att känna sig hemmastadd här.

— Men varför inte då stanna hos oss till våren med dess många segeltillfällen, frågade Ingegerd, som tillsammans med fader Ragnar makat fram glöden på spiselhällen och lagt på nya vedträn. Fogden kanske också kunde uppskjuta seglingen och ha det lugnt och skönt hos oss?

— Jag önskar att jag kunde det, svarade fogden, men tyvärr bestämmer jag inte själv. Så är det när man är i kungens tjänst.

Det dova, aldrig tystnande bruset från bränningarna hördes in i skänkstugan. De infödda hörde det inte, ty de var alltför vana vid det. Men främlingarna irriterades desto mera av det. Henrik gav sin hustru en snabb, forskande blick. Knappt skönjbart rynkade han ögonbrynen, när han märkte att bans hustrus ögon tacksamt besvarade krögarmors soliga leenden.

— Det är klart att vi genast reser till hovet och ser hur det blir för oss, avgjorde han. Du får inte glömma, Dagny lilla, att vi sökt oss hit till den skånska kusten för att omedelbart fortsätta till Själland. Jag ser ingen anledning att ändra våra ursprungliga planer.

— Jag är säker på att Vitmickel kommer att svara för en trygg överfart, sade Ingegerd.

— Jag är alldeles viss om att lyckas, säker på att det skall gå bra för oss inne i Danmark, fortsatte Henrik och tillät sig att bli en smula meddelsammare, för jag syndade inte mot himlen. Det gagnar inget att minnas hur allt detta började. Allt har ju också gått bra tills nu. Jag är i alla fall fri från det betungande trostvånget. Förr kunde man friköpa sin själ med de omtvistade avlatspenningama, men doktor Martin Luther har gjort slut på detta svekfulla hasardspel. Jag har valt att gå den nya genvägen till Vår Herres evangelium. Omvägen via jungfru Maria och alla de gamla helgonen blir lång till saligheten.

— Ja, var det inte det jag trodde, skrek fader Ragnar och vågade ett hånskratt. Det var mig en öppen bekännelse. En Herrens smorde, som bröt celibatet! En överlöpare på rymmarstråt!

— Vad nu då, fader Ragnar? utbrast Ingegerd häftigt. Besvära inte mina gäster med ert evinnerliga dravel. Gå genast er väg! Ut på bakgården!

Ingegerd var så uppbragt på sin gamle biktfader att hennes befallning ljöd som en pisksmäll. Hon kände hur svetten bröt fram på pannan och blodet rusade upp i ansiktet. Herr Henrik ryckte till och satt som förlamad. Fru Dagny tittade förfärad på den påvetrogne tiggarprästen. Fogden tycktes begrunda gubbens oförskämdhet.

— En sådan lumpen gammal präst, sade fogden högt, ja man förstår att folk var glada när en sådan förlorade sin makt. Det gamla klosterfolket borde drivas i landsflykt.

— Han är gammal och har mist förståndet, sade Ingegerd och ryckte på axlarna. Hon återvann sitt vanliga lugn och började duka av.

— Jaså, mitt kära biktbarn Ingegerd Egilsdotter behagar sätta sig till doms över mig, sade fader Ragnar obesvärad. Jämt skall hon ta så illa vid sig, och jag som har tjänat min församling här efter bästa förmåga och gärna skulle velat fortsätta med det ännu i den dag som är. Men jag är inte en klerk av det slaget, som fått sin utbildning av klostren för att sedan riva ner dem. Men hör nu, Ingegerd, det var inte det som jag ville ha sagt. Jag blev bara så upprörd över den svenske herrns samvetslösa avfall från den allena saliggörande tron att jag förlorade tråden. När ni kom in höll jag på att berätta för fogden om gamla tider här på näset.

— Ja, fader Ragnar, men tiderna har förändrats, avbröt Ingegerd. Det främmande herrskapet kan inte ha något intresse att lyssna till en som uppför sig som en galning.

— Så? Men jag är snart färdig med min berättelse. Herr Esge tyckte om att få veta alltsammans om livet och rörelsen på vår marknad. Se, slättens bönder brukar inställa sig mangrant, drivande sina kreatur eller farande i sina fullastade vagnar. Djuren bölar, gnäggar och ställer till oväsen, är törstiga och upprörda. Kärrorna hyrs sedan ut till silluppköparna. Det kan vara ett fruktansvärt bråk här. Fogden har nog aldrig fått uppleva så många slagsmål, dråp, oftast av våda, och drunkningsdöd. Det kunde förekomma att krögarmor ofta hade krogen full av berusade främlingar, som kungens knektar måste hämta och spärra in i fängelsehålan. Ja, ibland hade bödeln bråda dagar.

— Tyst nu, fader Ragnar, avklippte Ingegerd. Uttråkad av hela uppträdet lämnade herr Henrik rummet, och hans hustru började samtala med krögarmor i ett hörn av skänkstugan. Endast herr Esge satt kvar vid bordet. Den gamle fortsatte att orda vitt och brett om den nya förhatliga läran och sillfiskets tillbakagång. Äntligen tystnade han. Framför honom stod Ingegerd med fru Dagny vid sin sida.

— Fader Ragnar vet nog, att hans uppförande lämnar mycket övrigt att önska, sade krögarmor strängt, och nu är det fråga om herrarna kan uthärda en så opålitlig och oduglig hjälpreda på båten. Men jag vill ha hans avresa ordnad.

— Jag funderade just på samma sak, sade fogden, men låt gå för min del. Brasan flammade och sprakade hemtrevligt. Den gamle tiggarprästen ryckte på axlarna och återvände till sin varma vrå.

Fogden hade verkligen visat sig som en man av börd, konstaterade fru Ingegerd. Han visade på intet sätt att han tagit illa vid sig av det pinsamma mellanspelet. Det fint skurna ansiktet visade endast överseende och välvilja.

— Båten lär ju vara ganska rymlig, menade fogden och skrattade.

— Ja men i så fall tycker jag, framkastade fru Dagny helt överraskande, att Tove gärna kunde få följa med oss till hovet. Herr Esge har ju redan bjudit henne att resa med till Köpenhamn. Jag skulle gärna vilja ha henne hos mig.

— Vad för något? utbrast Ingegerd både häpen och brydd. Min flicka? Är herr Esge med på detta? Esge Arendsen log.

— Visst får Tove följa med. Vad fru Dagny tänkt sig att hon skulle göra har jag ingen aning om. Men jag tror att Tove skulle lyckas över förväntan som tärna vid hovet. Det tänkte jag för min del ordna.

— Ibland har jag själv funderat på något sådant, avslöjade Ingegerd, men jag har inte förstått hur det skulle ordnas. Nu vågar jag nästan hoppas att min dotter skulle bli mottagen vid hovet sedan hon fått förespråkare, som har både fränder och inflytande där. Men ni måste lova mig att intet ont kommer att hända henne. Dessutom behöver jag lite tid för att ordna allting för resan.

— Från den synpunkten är ju vädret idealiskt, log fru Dagny.

Fogden förklarade, att han ensam påtog sig ansvaret för flickan. Som tärna i jungfruburen skulle hon få det bra på alla sätt och en uppfostran som skulle jämna vägen för hennes framtida giftermål.

— Det blir som fogden vill, försäkrade Ingegerd om ock med tungt hjärta vid tanke på den snara skilsmässan. Det gäller ju att besluta sig raskt och jag är tacksam. I detta ögonblick kom Tove in i skänkstugan. Hon gick genast bort till brasan för att värma sig. Hon hade varit ute i kölden och uträttat några ärenden åt sin moder. — Vad ni verkar hemlighetsfulla, sade Tove efter en stund. Ni blev ju så tysta med en gång! Är det något som inte lämpar sig för mina öron?

— Du kan lika gärna med ens få veta att du skall följa med till hovet! Det var fru Dagny som avslöjade den stora nyheten.

— Skall jag, en obetydlig krögardotter, komma till hovet? Tove var alldeles förvirrad.

— Vad säger söta mor? frågade hon. Fast det ser förstås inte så bra ut att Dagny anländer utan kvinnligt följe. Så i själva verket är det kanske inte så dumt att jag får följa med.

6

HERR HENRIK gjorde för sin del inga invändningar fastän han betvivlade att någon av ofrälse börd kunde bli mottagen vid hovet. Han försäkrade dock att eftersom hans hustru var så fäst vid den vackra krogflickan, skulle han göra vad på honom ankom för att underlätta Toves vistelse i huvudstaden. Tove tänkte för sig själv att hon nog skulle kunna ta vara på sig.

Fogden stannade på krogen och njöt av det trevliga sällskapet. För närvarande var ju inget annat att göra än se tiden an. Dagen gick under angenämt samspråk och bränningarnas dån var inte längre lika förnimbart. Stormen gav tydligen vika och de båda herremännen var högeligen belåtna. De var båda ståtliga män. Visserligen var fogden huvudet kortare än herr Henrik, men han höll sig mycket rak. Fogdens tjocka bruna hår lämnade redan mycket av pannan bar och det gav honom ett förnämt utseende. Hans mörkbruna ögon vittnade om klokhet och godhet, ansiktsdragen var fina och skarpskurna, näsan lång och smal, läpparna fylliga innanför det mörka skägget.

Tove hade fått ett infall och sprungit bakom modern.

— Vad står på, Tove? Det är bäst att du går och frågar fru Dagny om en tärnas utstyrsel.

— Javisst, söta mor, men hör på först. Jag tycker inte riktigt om att fader Ragnar skall följa med på resan. I förgår stod han och stirrade girigt på fogdens pengar. Jämt gläntade han på dörren till skänkstugan och lyssnade på er.

— Du behöver inte ängslas för det, Tove lilla. Han kan inte göra fogden något för när, eftersom ni blir så många på båten. Fast nog är det sant, att fader Ragnar aldrig försitter något tillfälle att göra något rackartyg.

Dagny ropade på Tove från fönstret, som vette åt Östersjön. Solen lyste åter äver näset, vågorna var vitskummiga och de sköljde över stranden.

— Vi har en tjärad packlår, anförtrodde Tove henne ivrigt, jag tror att jag skall ha den för mina kläder. Jag hoppas jag får tillåtelse att ta den med mig ombord. Herr Esge har förresten en tung, järnbeslagen kista så att min packlår får kanske inte plats. Du har ju också så mycket med dig, som först och främst måste få utrymme.

— Du kan tryggt packa ner dina tillhörigheter. Du kommer att behöva en hel del saker som kan göra livet behagligare för dig på ett stort, kallt slott. Du får betänka att din mor inte kan skicka något över till dig medan sjöfarten ligger nere, och det är långt till våren.

— Åh, kära Dagny, jag glömde julhelgen. Skall jag inte få fira jul hemma. Mor och jag brukar ha så roligt under julen. Just de dagarna kommer mor att sakna mig förfärligt och jag henne.

Dagny förstod henne så väl.

— Det är inte att tänka på att du kan fara hem till jul. Men någon jul måste bli den första, då du är borta från hemmet.

Dörren till skänkstugan slogs upp och fogdens knekt trädde in. Han gick genast fram till bordet, där fogden och Henrik satt fördjupade i samtal.

— Varför kommer du hit, frågade fogden barskt, är det på det sättet du sköter din vakthållning?

— Det sker ju på bud från herr Esge själv, stammade knekten som inte var vidare klyftig av sig.

— På min befallning? Har du mist förståndet, karl? Packa dig genast iväg hem och sköt dina sysslor!

Fogden pekade förgrymmad mot dörren.

Knekten stod kvar som förlamad.

— Vem har förresten sagt till dig att jag ville ha dig hit?

— Broder Didrick kom till tornstugan och hälsade från herr Esge att jag skulle skynda mig hit!

— Vad för slag? utropade fogden och reste sig upp från stolen. Herr Henrik gjorde sammaledes.

— För att vara på den säkra sidan tog jag broder Didrick med hit, rapporterade knekten.

Tove sprang ut för att leta efter den avdankade munken, upptäckte honom ingenstans och fortsatte ut på vägen mot slottet för att leta efter honom. Herr Esge gissade att tjuvar var i farten på slottet.

— Det är ingen tid att förlora, förklarade han, skickade knekten i förväg och skyndade själv efter i sällskap med Ingegerd.

Under tiden hade Tove nått vindbryggan och stod snart framför den tunga tornporten. Hon bestämde sig för att utan vidare gå in i tornet. Porten var som vanligt olåst. Hon skyndade in i kammaren och stängde dörren efter sig. I halvmörkret, som rådde i kammaren, varseblev hon en känd gestalt, som bearbetade ekkistans lås med en kniv.

— Fader Ragnar? Det hade jag ändå inte trott om er! Det där påhittet med Didrick var alltför genomskinligt som väl var! Nu är fogden säkert på väg hit!

— Kom nu, Tove, så går vi tillbaka till krogen. Du skall inte förstöra den goda stämningen därhemma. Så det är bäst att du tiger, flicka lilla! Vad har du förresten sett?

— Jag har sett alldeles tillräckligt, fader Ragnar, och för övrigt vittnar låset på kistan om avsikten. Förresten har ni ju flyttat kistan hit ner från fogdens gemak. Det är väl bevis nog. Lyckligtvis kom jag i tid för att hindra er från att fullborda stölden. För det här skojet borde ni hållas instängd i en järnbur. Eller varför inte i slottets gamla fängelse?

Tove satte sig på kistan i rena utmattningen.

— Hur länge ämnar du stanna i den här hålan, Tove? Jag för min del är tvungen att skyndsamt komma härifrån.

Han hasade sig ner för torntrappan.

Tove beslöt stanna kvar och vakta kistan.

Spänningen hade släppt och hon började fundera om hon handlat rätt. Nu kanske fader Ragnar skulle kunna undandraga sig ansvar. Hon var ju enda vittnet. Plötsligt slog det henne att fader Ragnar inte skulle fly. Han skulle återvända till krogen och när man ansatte honom skulle han bedyra sin oskuld under flitigt anropande av sina skyddshelgon. En tur i oturen var ju att man under alla förhållanden snart skulle befrias från fader Ragnar, som skulle fortsätta resan söderut från Själland. Nu hördes snabba steg över slottsplanen.

Hon hörde hur herr Esge gav knekten befallning att vänta utanför porten. Söta mor och fogden kom in i kammaren.

— Tove lilla, är du här? Hur är det med dig? Fann du någon här? utbrast mor Ingegerd lycklig över att återfinna sitt barn oskadat. Åh, det var för väl att du inte gjorde något förhastat utan väntade tills vi andra hann fram. Eller vad tycker fogden?

— Hade jag bara varit här hade det inte hänt någonting alls! grämde sig herr Esge. Se där, ekkistan står härnere nu! Flytta på dig, Tove, jag skall undersöka låset. Nej, det har inte blivit uppbrutet, men det har fått några repor. Var har jag nyckeln? Låt se om allt är i sin ordning. Ja, det tycks så. Men hur kommer det sig att kistan inte finns på sin plats? Den skulle tydligen skaffas undan men tjuven har väl inte orkat längre med den tunga bördan.

Och så har han försökt bryta upp låset men bara åstadkommit några repor.

— Tove vet någonting! sade Ingegerd. Säg fort vad du iakttagit!

— Det var bara fader Ragnar, svarade Tove.

— Han? Aldrig vet man var man har honom! sade Ingegerd. Fogden kallade på knekten.

— Ta reda på fader Ragnar, befallde han, han skall inte undgå att bli fast för det här.

— Ja vi måste få honom att yppa vad han tänkte göra med fogdens kista! medgav Ingegerd. De här reporna bevisar tydligt att fader Ragnar hade för avsikt att öppna den med våld. Och det var han, som med hjälp av broder Didrick lockade knekten att lämna sin post.

— När fader Ragnar nu varit ute i olovliga ärenden är det en försynens skickelse att jag som kunglig fogde får döma över hals och hand, sade herr Esge hårt. Vi måste genast få tag i den gamle skojaren. Det blir fällande dom och jag skall överlämna honom åt bödeln. Så är den gamle räven ur världen.

Ingegerd reagerade häftigt.

— Hur illa jag än tycker om fader Ragnar vill jag ändå inte att han skall hamna hos bödeln. Vi kommer nog ändå rätt snart att slippa honom för alltid.

Knekten menade att fader Ragnar väl hade gjort sig förtjänt av det hårda straff, fogden utmålat. Han hade flyttat fogdens ekkista från dess plats och den åverkan som skett på låset talade sitt tydliga språk om de ärenden, fader Ragnar varit ute i. Det var alldeles uppenbart att han velat bemäktiga sig kistans innehåll.

— Det måste ha blivit märken på fader Ragnars kniv, menade Tove. Jag såg ju honom själv bearbeta låset med kniven.

— Trassla inte till det ännu mera, Tove. Det är bäst du håller mun alldeles så att du inte gör saken ännu värre, tillrättavisade Ingegerd sin dotter. Det skulle bara bli en förfärlig massa omak och uppståndelse mitt i resbrådskan om vi skulle ställa fader Ragnar till svars, forsatte Ingegerd i bestämd ton, och vi skulle inte vinna något med det. Det är gagnlöst att hetsa upp sig så där, då fader Ragnar snart skall fara sin färde. Han får ju fri seglats till Köpenhamn.

Fogden ville inte instämma i Ingegerds tankegång.

— Jag skall ge med mig så mycket, sade han, att jag skall vänta tills jag ertappar fader Ragnar på bar gärning. Det gick alldeles för snabbt för honom att komma undan den här gången men det kommer säkert fler tillfällen. Och då skall han sannerligen inte slippa undan så lätt.

— Kommer det hit någon mer och snokar skall jag slå honom sönder och fördärvad, lovade 'knekten bistert. Jag tyckte just jag såg en karl sticka iväg bakom sillbodarna, när jag kom springande tillbaka till vindbryggan.

Ingegerd avbröt honom.

— Låt oss bära tillbaka kistan till sin plats så får det vara bra med det!

Knekten fick stränga order att vara på sin vakt medan de övriga återvände till krogen. Det stormade oförminskat och de svarta molnmassorna tornade upp sig i väster. De tre vandrarna kände sig modfällda. Målet för resan var så retfullt nära att det vid god sikt kunde skönjas från näset. Och båten låg segelklar och säkert förtöjd vid Ammebrons murkna pålar. Den väntade bara på att få bevisa sin sjöduglighet. Skulle nu ovädret göra det alldeles omöjligt att göra seglatsen över Sundet?

Söndagen kom och herr Esge mötte såväl sitt tilltänkta ressällskap som båtbesättningen i kyrkan. Kaniken stod i predikstolen iförd enkel, svart lutherrock, så annorlunda mot forna juvelprydda skrudar. Men ännu hade inget avkall gjorts på det papistiska kravet att församlingsborna inte fick försumma ett enda tillfälle att gå i kyrkan. Men Guds ord och rena evangelium förkunnades nu på landets språk. Tove lovade sig själv att i framtiden bättre lyssna på prästens ord. Annars tyckte hon nog, att gudshuset blivit så skrämmande kalt och glanslöst. Hon hade haft ett botemedel i beredskap. Aldrig glömda barndomsminnen invaggade henne i en bedräglig tro. Hon tyckte sig höra hymner, sjungna av prästernas och korgossarnas vackra röster, och hon tyckte sig känna doften av rökelse och brinnande vaxljus. Hennes slutna ögon bländades av alla silverglänsande krucifix och kärl, som stod på vackra altaren. Så hade hon ofta drömt bort timmarna i kyrkbänken, hört silverklockans spröda, högtidliga ringning och upplevt närheten av Guds Ande.

Gudstjänsten var slut och människorna omkring henne reste sig. Det högvälvda templet hade inte längre några förgyllda skrin, biktstolar eller fransprydda bönpallar. Tove satt vaken och allvarlig med blicken riktad rakt fram mot den Korsfäste. Kyrkbacken, där Kyrksträdet, Ammevägen och kullerstensgatan till slottet möttes, blev som vanligt för en stund samtalsplatsen för församlingsborna, som där hälsade på släkt och vänner. Ingegerd och Tove banade sig väg genom trängseln. Vitmickel, Trued och broder Didrick förenade sig med dem. Vid krogstugans förstugudörr väntade redan fogden och det svenska paret. Alla skyndade sig in i krogstugans värme. Vid ölluckan och inne i skänkstugan släckte en del stadsbor sin törst. Det surrade som i en bikupa.

Några hade kommit enkom för att ta sig en styrketår. Andra skulle skåla för ingångna avtal. Det köpslogs och handlades trots helgen. Ölet var gott och det dracks mycket.

Tove visade fogden och det svenska paret in i kammaren och skyndade sig att hämta förfriskningar till dem. Vitmickel och hans båda män stannade i skänkstugan och tömde sina stop med välbehag. Genom den öppna dörren besvarade de fogdens frågor och berättade om sina förberedelser. Allt var nu klart för resan. Vågorna gick inte längre höga och de skulle uppenbarligen få en god överfart.

Henrik lyssnade med glädje till deras budskap. Den unge klerken, som sagt farväl till det påvliga celibatet, väntade sig mycket av resan. Han tog ölkannan från Tove och slog själv i åt sig och sitt sällskap. Vitmickel, Trued och Didrick bjöds in i kammaren. Fru Dagny slog sig ned i fönstersmygen och Tove satte sig hos henne sedan hon hämtat in nytt öl.

Skänkstugan ekade av röster och Ingegerd stängde till dörren. För en stund framåt hade hon full sysselsättning i skänkstugan. Alla fick vad de önskade. Ibland kunde det bli bråk men Ingegerd visste av erfarenhet att söndagarna utgjorde ett undantag. Hon hade för övrigt för vana att aldrig lägga sig i gästernas meningsutbyten. Efter en stund började också gästerna bryta upp. Söndagsmiddagen hemma lockade dem.

Ingegerd trivdes med sin krog. Hennes blotta närvaro brukade räcka för att karlarna inte skulle bli bråkiga. De hade stor respekt för henne och visste att hon var mån om krogens rykte. Visst kunde hårda ordväxlingar uppstå bland gästerna, inte minst i trosfrågor, men Ingegerd lät dem hållas. Hon höll god min och det lönade sig bäst.

Ett båtlag om fem fiskare lämnade just krogen och förstudörren slogs upp på vid gavel.

Ingegerd hörde hovslag och skyndade till dörren. En ryttare steg just ur sadeln. Det var ingen främling som kom.

Fru Ingegerd stod där alldeles handfallen.

Den nyanlände skyndade fram till henne och räckte förtroligt handen till hälsning fast han borde lägga märke till att han inte var ensam med Ingegerd.

Fader Ragnar, nu klädd i rena klädesplagg i stället för de gamla, luggslitna paltorna, sysslade i bakgrunden med de tömda tennstopen, som han samlade in.

Han släppte tennstopen när han fick se den sist anlände gästen.

— Heliga Maria moder mö! Herr Ove av Knordrup återvänder! mumlade han för sig själv. Kommer han månne för barnets skull? Då är det hög tid ...

Herr Ove av Knordrup såg endast Ingegerd.

Hon var fortfarande en vacker kvinna, fast nu mycket upprörd, och inte genast benägen att besvara hans hälsning.

— Ingegerd, förlåt, att jag kommer utan förvarning. Det är ju så länge sedan. Åh, det är ett synnerligen hoppfullt tecken att du är kvar på krogen. Det var skönt att äntligen få komma ur sadeln. Jag har blivit så stel i alla leder av den långa ritten.

Han gav henne ett strålande leende men Ingegerd såg inte glad ut.

— Det verkar inte som om du uppskattar min återkomst? Ingegerd kände sig med ens så hjälplös.

— Så får jag möta dig till slut, viskade hon.

Fader Ragnar, som fann det lämpligast att behärska sin nyfikenhet, avlägsnade sig. Han stängde dörren till skänkstugan och gick ut i köket.

— Det här är ju inte vårt första möte, min kära Ingegerd, men den här gången sker det fullt öppet. Du har väl händelsevis inte hört glunkas att jag, ja, att jag kommer för att tala med dig om en viktig sak?

Ingegerd hade återvunnit fattningen. Hon betraktade honom mönstrande. Det var djupa fåror i hans ansikte nu, men munnen var fyllig och hade fortfarande lätt för att le. Hans ögon var glittrande blåa och vakna. Den breda, något kluvna hakan vittnade om viljekraft liksom den raka näsan. Hon mindes att hans kinder alltid haft lite färg men nu var de röda av den hastiga ritten. Håret var fortfarande blont men för sexton år sedan hade det varit guldglänsande och tjockt som Toves. Han bar håret fortfarande långt fastän man nu allmänt hade det kortklippt. Visst var han fortfarande lik den stolte riddare hon givit sin kärlek, men han hade dock åldrats snabbare än hon.

Ove började gå mot kammaren innanför skänkstugan. Alla lokaliteter var ju honom sedan gammalt välbekanta. Men Ingegerd hejdade honom med en hastig åtbörd. Det var som hon inte ville att han skulle känna sig hemmastadd i det hus, som han så länge undvikit. Ove såg med undran på henne. Hon drog sig närmare spisen och längre från dörren till kammaren. En stund ännu skulle hon nog uthärda att vara ensam med den man, som spelat ett falskt spel med henne. Helt otvunget gick han fram till henne. Han slog sig ned bredvid henne som om han ville visa att det var hans rättighet.

— Ingegerd, sade han, av fader Ragnar har jag fått höra, att du haft vissa svårigheter när det gällt att uppfostra vår dotter. Nu har jag fattat ett beslut. Det är inte passande att min dotter växer upp i en krog i stället för på ett slott. Det måste du väl inse?

— Åh, hon fick i alla fall lov att bli född här, Ove!

— Ja, men nu har jag inget annat barn än din och min lilla flicka, Ingegerd. Om hon än fick födas i en enkel stuga på grund av omständigheterna, kommer hon nu att hälsas med glädje i sina fäders slott. Hennes fortsatta uppfostran skall ske i den miljö där hon hör hemma.

— Ända sedan hon låg i vaggan har hennes uppfostran vilat på mig. Nu Ove tror du dig om att kunna sona allt genom att erkänna henne som ditt barn. Men jag kan tala om för dig att Tove inte vet annat än att hennes far stupat i kriget. För hennes uppfostran är det väl sörjt. Jag kan tala om en nyhet för dig, Ove. Tove skall om några dagar börja sin tjänstgöring bland drottningens tärnor.

— Det var sannerligen en nyhet, men om så är skall jag själv ledsaga henne till hovet. Vad det anbelangar att jag säges ha stupat i kriget får du allt låta mig uppstå från de döda. Vid hovet kommer hon att behöva ett förnämt namn, min dotter Tove Ovesdotter av Knordrup.

För sexton år sedan hade det nog varit Ingegerds käraste önskan att få höra detta namn ur hans mun. Hon var nära att vekna, men så började Ove att berätta att alla hans andra barn på en gång dukat under för en svår febersjukdom.

— Din inbjudan kom för sent, min käre Ove, men jag skall ändå aldrig glömma det här besöket.

— En dag kommer du att ångra vad du säger nu, Ingegerd. Jag har längtat så länge efter min lilla flicka och jag skall göra allt vad i min makt står för henne.

— Tove skulle bli förtvivlad om jag inte lät henne följa med till Köpenhamn som hon blivit lovad. Det blir heller ingen ändring i den planen.

Ingegerd tänkte, att om också denna dagen för alltid skulle etsas i hennes minne, skulle hon laga så att han inte heller kom att glömma den. Hon beslöt att stålsätta sig mot hans inflytande. Han skulle inte inbilla sig att han hade något att bestämma över Tove, och inte heller skulle hon låta honom veta, att hon led av krossat hjärta. Nu kunde hon kosta på sig att vara stolt och kall. Han hade inte tidigare visat sig intresserad av Tove och nu var det så dags. Intresset hade vaknat först när han inte längre hade några andra barn på sitt slott. Det fanns bara ett svar att ge en sådan herre.

— Jag är ledsen, sade Ingegerd, men Tove kommer aldrig att få veta att du är hennes riktige fader. Du får så vackert finna dig i att uppträda som hennes avlidne faders bror. Som farbror Peder får du träffa henne om en stund, och Peder är ju ett av dina andra namn, så det kommer inte att verka alltför främmande för dig. Som Peder av Knordrup får du äran att ge din dotter en introduktionsskrivelse till hovet. Det brevet kommer inte bara att underlätta det för de beskyddare, i vars sällskap hon reser, utan det kommer också att tjäna som ett erkännade av hennes adliga börd.

— Det erkännande måste jag ge dig att det gick fort för dig att tänka ut något så snillrikt. Men det kommer inte att bli som du tänker dig. Jag kommer aldrig att trassla mig in i en sådan härva av lögner och ännu mindre bekräfta dem med mitt brev och mitt sigill. Du förstår väl också att det är på min familjs förslag som min köttsliga dotter ombedes att sluta sig till sina närmaste släktingar.

Ingegerd beslöt att använda sitt sista vapen.

— Du kanske observerade, Ove, att här i huset befinner sig just nu fader Ragnar, som alltjämt är ivrig att vittna om ditt skamliga tvegiftesbrott. Han är prästvigd och kommer att betraktas som präst av domaren. Du får allt vara så beskedlig att skriva brevet, så som jag vill, och jag vet också att fogden här, Esge Arendsen, och den svenske frälsemannen herr Henrik inte skall tveka om att sätta sina sigill därunder. De befinner sig just nu i kammaren härintill.

Det uppstod nu en stunds tystnad mellan dem. Ove lutade sig tillbaka i stolen med halvslutna ögon. Plötsligt visslade han till och betraktade leende Ingegerd som nu hade övertaget. Ingegerd var nyfiken på vad han nu skulle hitta på att säga.

— Ingegerd, frågade han, skall du alltid förbli ensam? Du har fortfarande ett mycket tilltalande yttre. Du borde väl rimligen längta efter att inträda i det äkta ståndet. Men hur skall du kunna göra det, när denne papistiske prästs vittnesmål fortfarande är en fara. Du har bundit dig själv, min vän. Det är inte så alldeles utan att vår forne biktfader, och endast han, har vårt öde i sin hand. I stället för att båda plåga varandra i denna sak borde vi väl båda hysa en önskan, att den gamle, skröplige och halvt galne mannen försvann ur våra liv.

Ingegerd betraktade honom i hela hans längd.

— Vårt hemliga giftermål kan aldrig hindra mig från att ta mig en make, ty i det här fallet var jag den förfördelade parten. Du inser helt säkert, att jag inte har något att frukta från dig. Du kan inte ha något intresse av att göra din vanära känd. Du har bara att göra som jag önskar och skyndsamt skriva brevet i egenskap av Toves farbroder.

Oves svar blev en aning gäckande.

— Min hustru, fru Jytte, sänder dig sin hälsning. Hon bad mig framföra att hon nu, så här många år efteråt, inte är fientligt inställd mot oss för vår otrohet, emedan du i alla fall skänkte mig en ljuvlig dotter. Hon har förstås gjort sina efterforskningar och bara fått höra gott om lilla Tove. Och nu tvingar du mig att utfärda en skrivelse stick i stäv mot hennes önskan att få ta hand om barnet. Nu får hon söka tröst i det faktum, att hennes och min arvtagerska en tid framåt kommer att vistas vid hovet. Det återstår tydligen inget annat än att du får presentera mig för din bekantskapskrets här under der namn som behagar dig, farbror Peder! Men farbror Peder kommer att underteckna namnet som Ove Peder Didricksen av Knordrup. På så sätt kommer vi i alla fall sanningen närmare.

Ingegerd hade ingenting att invända.

— Men nu min sköna, fortfor han med en artig bugning för henne, är jag ganska torr i halsen och därtill nästan ihjälsvulten. Vi gjorde rätt i att först avhandla det viktigaste. Nu däremot skall vi låta glädjen stå högt i tak. Det får väl bli några avskedsbägare innan den högvälborna dottern försvinner till jungfruburen på Köpenhamns slott.

Ingegerd nickade inbjudande.

Dörren till kammaren öppnades, och Vitmickel och hans män trädde ut i skänkstugan. I dörren avvaktade fogden och Henrik. Bakom dem stod fru Dagny och Tove.

Nu var ögonblicket inne, då Tove måste presenteras för sin fader.

Ingegerd kände stor bävan, när hon sade:

— Får jag lov, mina vänner, detta är min dotters farbror. Kom, Tove, och hälsa vackert på din farbror!

Tove såg mycket älsklig ut där hon stod, rödkindad och förlägen.

Herr Ove av Knordrup gladdes åt sin dotters skönhet. Det kändes svårt att inte få uppträda som hennes riktige fader.

När presentationen var över, sade han:

— Jag kom hit i förhoppningen att min lilla fränka skulle vilja göra mig och min hustru det nöjet att komma till oss över vintern. Men så får jag just höra att lilla Tove skall resa till hovet. Toves ögon glänste.

— Jag har väntat så att farbror skulle komma till oss, för att berätta mer för mig om min fader. Samtalet hotade att ta en allvarlig vändning.

— Käraste flickan min, sade Ove Peder av Knordrup, jag beklagar djupt att jag aldrig fick träffa dig förrän i dag. Men det är en sak att sätta barn till världen och en annan att tala om det. Min hustru Jytte levde tills helt nyligen i okunnighet om Oves barn. Vi får gå varligt fram med dig så att du inte blir skrämd. Jag hoppas att du inte känner dig förbryllad över din faster Jyttes innerliga längtan att sluta brorsdottern i sina armar. Hon blir säkert mycket ledsen när jag kommer hem utan dig. Men får du någon gång tillfälle att komma till det vackra Knordrup är du alltid välkommen och mer än så. Nu skall jag i alla fall lämna dig ett löfte att min släkt skall presentera dig för de danska frälsefamiljerna som Ove av Knordrups välborna barn.

Det hade varit alldeles tyst under denna högtidliga förklaring. Fogden och herr Henrik syntes djupt rörda. Fru Dagny stod med tårarna strömmande nedför kinderna. Tove var hänförd. Det dröjde en stund innan man började lyckönska den skånska ädlingen och hans fränka till att de äntligen fått träffas.

Men Ingegerd kände sig inte alls lycklig, när hon upptäckte att Tove mer än hon trott liknade sin levnadsglade fader.

Hon skyndade sig ut ur rummet.

Tårarna överväldigade henne.

Hon kände det som om Tove på något sätt tagits ifrån henne.

7

MEN DET DRÖJDE inte lång stund förrän Ingegerd gav signalen till fest. Under förberedelserna ställde Tove många frågor om släkten till sin förmente farbror.

Men många frågor blev obesvarade eller förvandlades skämt. Efter hand som de många goda rätterna blev färdiga i köket fick Tove hjälpa till att bära in dem. När den festliga måltiden var över satte sig Tove på en pall bredvid sin farbror. Nu skulle det viktiga brevet skrivas. Det fanns redan bläckhorn, gåspenna och pergament på bordet.

Tvärsöver arket skrev herr Ove Peder av Knordrup sitt namn. Därunder skrev han några rader som en rekommendation och för att bekräfta det skrivna lät han hämta fram signet och sigillack ur sin sadelficka. Med hjälp av en brinnande ljuslåga åstadkom han sitt sigill och fäste det vid brevet med ett snöre.

Den betydelsefulla skrivelsen avslutades med att fogden Esge Arendsen och herr Henrik intygade sanningsenligheten med sina namnteckningar.

— Så där ja, Tove lilla, nu har jag gjort min plikt. Jag hoppas bara att vad som nu sker blir till ditt bästa. Fast jag är säker på att du skulle trivts mycket bra hos din faster Jytte, om du lärt känna henne.

— Jag tror att Tove kommer att trivas mycket bra vid hovet, sade Ingegerd bestämt.

— Farbror Peder är rar, och det har varit en underbar dag, bekände Tove öppenhjärtigt. Det gläder mig så mycket att farbror Peder kommit just innan jag skall resa hemifrån.

— Ja, herr Peder har kommit som på beställning, sade Dagny, för överfärden till Köpenhamn blir av i morgon bittida, det har Vitmickel just lovat oss.

Senare på dagen blev det ett samtal om hovmän, som kunde likställas med herr Henrik, och det uppdagades att de tre herremännen på långt håll hade gemensamma släktingar vid de bägge rikenas hov och kungsgårdar. Fogden hade en morbror, herr Frederick Frye, som tycktes vara brylling till herr Henriks far.

— Det är ju knappast mer än på gränsen till släktskap, sade herr Esge, men det hindrar inte att herr Henrik borde försöka ta sin tillflykt till honom. Morbror Frederick är en stollig krabat. Han kan tillåta sig att vara oborstad och uppträda obelevat, men han åtnjuter stor ynnest hos vår konung Kristian. Han är en av dem som hänsköt den papistiska frågan till kungens avgörande, så att den kunde komma upp i riksdagen hösten 1536. Skräcken för skärselden och sådana fasor bekämpade han ivrigt och avlatshandeln hade i honom en svuren fiende. Bekänn oförbehållsamt dina evangeliska grundsatser när du möter honom, så skall du få se att du genast blir bjuden hem till honom på hans släktgård.

— Vår svenska allmoge har i motsats till era öars bönder tagit sig en hel del friheter, inföll Henrik. Den låter sig knappast bevekas till att övergå till den av kung Gustav införda nya tron. Så har vi i Sverige åtskilliga frälsefamiljer, som inte har fått tillbaka de påvekyrkliga godsen och gårdarna. De liksom det lägre borgarståndet är ännu obeslutsamma eller kan inte komma sig för att närvara vid lutherska gudstjänster. Somliga understöder helt öppet det upproriska lantfolket. De kräver tillbaka den latinska mässan och klosterväsendet. Ofta bistår de missnöjda i smyg de många kringstrykande och tiggande munkarna och nunnorna. Jag vet vad jag talar om för jag har bara haft dåliga erfarenheter genom min bekännelse.

Herr Ove Peder och fogden lyssnade med spänd uppmärksamhet till herr Henriks ord. Meddelanden från mun till mun var ännu det enda sättet att erfara något nytt. Det tryckta ordet, som efterhand skulle komma att verksamt bidra till att sprida doktor Luthers omvälvande tankar, hade ännu inte nått den stora allmänheten. Än så länge hade man märkt föga av den nyuppfunna tryckkonsten.

Farbror Peder gav Tove en uppskattande blick när hon kom fram och hällde upp var sin pokal vin åt herrarna. Han tyckte om att hon var så vacker, finhyllt och rödkindad och att hennes ögon glänste blåsvarta under den blonda hårlugg, som ostyrigt hängde ned över pannan på henne. Han pekade på pallen hon hade suttit på förut.

— Har du ingenting att säga mig, min söta dotter? sporde han upprymd.

Ingegerd rodnade av förlägenhet och spände ögonen i honom. Tove intog glad den erbjudna platsen vid hans sida och lutade sitt huvud mot honom.

— För min del är jag omvänd, förklarade fogden, men så här oss emellan vill jag medge, att det frestar på att inte läsa radbandets böner. Vi saknar väl också lite till mans den praktfulla mässan, som förlänade vardagen fest och andakt.

— Ja, men nu har vi en ny vägledning i mäster Olofs skrifter, påpekade herr Henrik nitiskt.

— Jag tvivlar på att mina skåningar kommer att bli goda, helgjutna lutheraner, menade farbror Peder.

— Henrik måste förstå varför det dröjer så länge med omvändelsen, sade fogden. Det gamla kyrkliga livet med högmässornas värme och ljus, med rökelsedoft och de små korgossarnas vackra sånger, med entoniga litanior och talrika präster skrudade i präktiga mässhakar, upptog så fullständigt människornas sinnen, att Guds ord och rena evangelium aldrig kom annat än i efterhand.

— På något sätt är allt det där ett ljuvligt barndomsminne, fortsatte farbror Peder. Ingen vet riktigt ännu hur det kommer att gå med kyrkan.

— Med sin stora omvälvning uträttade doktor Martin Luther hos oss förståndiga, lite stela och kyliga nordbor ett riktigt underverk, tillrättavisade herr Henrik fogden och den skånske adelsmannen.

Fogden såg på sin unge svenske frände under grubblande tystnad. Men något vidare religiöst tankeutbyte följde inte. Det var Tove som vände samtalet in på nya banor. Hon såg så rörande barnslig och oskyldig ut, när hon åter lättade sitt hjärta.

— Farbror Peder kan inte tro hur lycklig det gjort mig att äntligen någon av fars familj kommit för att hälsa på mig!

— Ja, jag trodde väl att du skulle bli förvånad, flicka lilla. För dig var ju din fars släkt ingenting annat än några glömska anförvanter, som inte ville lägga sig i din mors förträffliga uppfostringssätt. Men nu verkar det som vi inte ens har rätt till Oves barn. Det som nu sker blir emellertid den bästa lösningen för oss alla. Jag hoppas så innerligt att du kommer att få det bra därborta.

— Det är bara det att jag inte vet när jag får komma hem igen. Men farbror Peder vill kanske vara snäll och hälsa på mig någon gång när det blir tillfälle. Det är ju första gången i mitt liv som jag kommer att bo på en främmande ort. Jag undrar så mycket hur det skall gå för mig.

— Jag är alldeles övertygad om att det skall göra dig gott att komma ut i livet, sade farbror Peder uppmuntrande. Du bör veta att det mesta du får höra vid hovet är skvaller. Var bara aldrig rädd för någonting. Jag kommer helt säkert och hälsar på dig i jungfruburen. Vid det laget bör du ha vant dig vid din lärarinna. Du kommer nog att tycka om fru Karoline. Vad hon skall bli häpen när hon får veta att du är en medlem av min familj. Sanningen är emellertid den att jag inte står på så god fot med henne.

— Jag har ju ingen aning om vad jag skall säga när det blir tal om mina släktingar på fädernet, farbror Peder.

— De kommer knappast att fråga dig om det. Din farbrors namn är ju känt för varje hovman. Men nu är det hög tid för dig att gå till vila. Din mor har varit vänlig nog att be mig stanna över natten, men i morgon bittida ger jag mig i väg. God natt, flicka lilla, och sov gott.

— God natt, farbror Peder! God natt allesammans!

Tove kröp just ner i sängen och drog bolstret över sig, när Ingegerd kom in. Det var sista natten hemma, och Toves hjärta kändes som en sten i bröstet.

Ingegerd tröstade henne.

— Du är alltid välkommen hem. Men glöm aldrig att söka hjälp i kyrkan, när du känner dig ängslig och hjälplös.

— Då menar söta mor att jag inte kommer att stanna borta så värst länge? Till sommaren får jag väl i alla fall ofta komma och hälsa på min mor?

— Det kommer du säkert att få, men nu måste du läsa din aftonbön. Sen skall vi bägge försöka sova lite, för morgondagen blir ansträngande, inte minst för dig.

— Jag får väl följa med herr Esge, när han reser tillbaka till Falsterbohus på våren, söta mor? frågade Tove ängsligt och lindade armarna om moderns hals.

— Du kommer inte att lida av hemlängtan alls så mycket som du tror nu. Du kanske kommer att alldeles glömma oss. Tove protesterade vilt.

Om Tove kunnat blicka in i sin mors hjärta, skulle hon ha förstått, att modern inte alls var så full av förtröstan som hon låtsades.

— Tove lilla, glöm inte att meddela mig så snart du kan hur du har det. Kungens budbärare måste väl nån gång under vintern fara över till Skåne. Jag har för mig att han brukar komma till Malmö.

Tove försäkrade, att hon skulle utnyttja den möjligheten.

— Det är en annan sak som du bör veta. Det gäller fogdens ekkista. Du har naturligtvis undrat varför det är så brådskande med den. Herr Esge sade mig det i förtroende. Jag är den enda i hela världen som delar hans hemlighet.

— Ja, söta mor, varför är allt så hemlighetsfullt när det gäller kistan?

— Fogden hittade den i Falsterbohus alldeles full med silver, som tillhör kronan. Därför är han så angelägen att föra den över. Nu vet du hemligheten, men du får inte yppa den för någon. Nu måste vi läsa vår aftonbön, släcka brasan och gå till sängs.

Om en liven stund sov de båda i den stora dubbelsängen.

8

TOVE SOV OROLIGT. Ofta vaknade hon mitt i en dröm, men somnade strax igen.

Hon drömde att Jakob, hennes papegoja, satt vid sängens fotända och ropade på henne. Galjonsdockan grep efter Jakob, som försökte undkomma. Hon sökte förgäves hjälpa Jakob.

I nästa ögonblick var Tove yrvaken.

Hon gnuggade sömnen ur ögonen och fick syn på modern, som stigit upp för att slå eld och tända ett vaxljus. Modern tog ljuset och skyndade sig nedför trappan. Tove tyckte sig höra ett buller nerifrån, men somnade igen.

När hon nästa gång vaknade, fann hon sig ensam i sängen. Modern hade inte kommit tillbaka. Det hade redan dagats. Hon skyndade sig upp och började kamma sitt långa, blonda hår. Mor kom i detsamma tillbaka med en lykta i handen. — Kommer mor från kyrkan? frågade hon.

Modern berättade nu att hon tillbragt halva natten med att lugna herr Esge. Det var återigen fader Ragnar som hälsat på i tornet i ett sista försök att stjäla fogdens silver. Med gemensamma ansträngningar hade Ingegerd och fogden forslat ekkistan till krogen, där Ingegerd gjort i ordning en säng åt herr Esge.

— Återstår inget annat än att fogden ser till att fader Ragnar verkligen kommer i väg till södern. Han skulle ha förtjänat ett strängt straff men det är otänkbart att just nu göra något. Vi kan dock vara förvissade om att han aldrig söker sig tillbaka hit.

— Det är verkligen för sorgligt, söta mor, att jag inte fick hjälpa mor i natt.

— Båten väntar och när du klätt dig kommer du ner och får dig lite mat som de andra. Men först skall vi gemensamt läsa Fader Vår och trosbekännelsen. Efter frukost samlades alla utanför porten, över vilken lyktan ännu var tänd. Krogens bästa fordon väntade på dem. Ingegerd hade bestämt sig för att följa med ner till båten.

Herr Ove Peder av Knordrup hade sadlat sin häst. Han talade avsides med Ingegerd.

— Hör på, Ingegerd, jag hoppas att du inte tror att jag försummat barnets uppfostran med avsikt?

— Du menar att jag borde finna det i sin ordning att du redan betraktar dig som hennes fosterfar, nu när du har förlorat dina egna barn? Äntligen kan jag förstå hur det kunde gå till att du aldrig brydde dig om henne.

— Det är inte för sent ännu, Ingegerd. Låt bara vår lilla flicka stanna så länge vid hovet tills jag får tillfälle att resa dit, jag också.

Innan han steg upp på hästen, gick farbror Ove fram till Tove.

— Farväl, Tove lilla, sade han med skrovlig röst och klappade henne på kinden. Tove upptäckte tårar i hans ögon.

Det rymliga åkdonet från krogen satte sig i rörelse och skumpade knarrande framåt Kyrksträdet. De båda utvilade hästarna travade ystert undan på den uppkörda, bitvis vattensjuka vägen. Kyrkklockan började ringa entonigt. Krögarmor och hennes resenärer kände under den korta färden en förtrolig närhet till varandra och ett kroppsligt välbefinnande under det låga vagnstaket, medan ett grått morgondis bredde ut sig runt omkring dem och smälte ihop med himmel och hav. Förbi några fiskarstugor, väl skyddade mot Östersjöns vågor bakom en tångvall, nådde de bron över Ammerännan. Fogden lutade sig ut och såg sig omkring. Det syntes tydligt att det var längesen Ammebron underhållits med bropenningar. Också Tove lutade sig ut och hennes hår fladdrade i den fuktiga vinden, som luktade fränt av tång och salt och rutten fisk. Allt tycktes henne vara märkvärdigt och främmande i novembermorgonens gråa dager, tills solen steg bortom skogsheden och gömd bakom dimslöjor med ett svagt, ljusgult sken.

Med ens varseblev de båten och de fyra karlarna. Tove vinkade genast till dem. Båten låg på det mörka vattnet och slet i sina förtöjningar. Hon hoppade av vagnen och sprang fort över strandängen till bryggan liksom för att springa ifrån avskedssmärtan. Söta mor, som ansåg att man inte borde visa sina känslor öppet, gjorde allt för att dölja dem. Det var bara herr Esge som förstod Ingegerds vånda i avskedsögonblicket. Han gissade sig till den av hennes tystnad. Det var tydligt att Ingegerd överväldigades av en känsla av kommande ensamhet.

Esge vände sig till Ingegerd och lade sig vinn om att hans röst skulle låta hurtig. — Det är väl bra, Ingegerd, att jag är med på resan och kan se till lilla Tove. Jag kan försäkra att det inte kommer att gå någon nöd på henne. Det är många spännande upplevelser som väntar på vår lilla reskamrat och en vacker dag har Ingegerd henne tillbaka.

Ingegerd såg verkligen lättad ut. Hon visste att hon kunde lita på Esges ord. Fogden stod redo vid vagnens fotbräde för att hjälpa henne ned. Medan Ingegerd tackade honom med ett blekt leende vilade hans bruna ögon på henne, varma och tillgivna, ända tills Tove kom framrusande för att ta hand om sina tillhörigheter. Trued och broder Didrick skyndade till för att hjälpa henne.

Ingegerd följde långsamt efter. Ammerännans lugna vatten skvalpade mjukt klunkande mellan bryggans pålar och den lilla båten. Hon stannade och tittade sig omkring och ut över halvöns yttersta spets åt sydväst, mot Ugglenabben, sandudden som låglänt sköt ut i Öresunds strömfåra, och som om en stund skulle kringseglas av båtens skicklige styrman. Ingegerd hade gjort i ordning en stor matkorg innehållande några brödskivor, fläsk, ost, korv och en ölkruka. Vitmickel tog hand om alltsammans och därmed var det klart för avfärden. Alla omfamnade Ingegerd och tackade henne. Nu bekymrade det henne inte längre att hon fick tårar i ögonen.

Avskedet med Tove blev svårt. Mor och dotter höll varandra länge i famn.

— Må Gud Fader hålla sin skyddande hand över dig, älskade Tove min!

— Farväl söta mor, jag kommer snart igen! lovade Tove medan tårarna sköljde hennes ansikte.

När hon äntligen hoppade i båten prövade hon ett litet leende. Fogdens dyrbara kista hade redan stuvats ombord och det dröjde inte länge förrän allt var klart för avfärd. Innan fader Ragnar kastade loss, vände han sig förbittrad till Ingegerd.

— Jag måste medge at du lyckats i din avsikt att bli mig kvitt, Ingegerd! Hon svarade kallt:

— Jag bara önskar att jag ser fader Ragnar för sista gången. Jag har en bestämd känsla av att fader Ragnar kommer att passa bättre i något kvarblivet kloster söder om vårt rikes gräns.

Båten krängde och skrapade mot pålarna och flöt sedan klar. Fru Dagny gav till ett litet skrik. Hon var inte som de andra van vid sjön. Men de bara skrattade åt hennes rädsla. Den fyra man starka besättningen stakade ut ett stycke, tills de kom in i Östersjöns vita bränningar, som skummade över gråvita sandbankar. Trued hoppade ut och vadade genom de fräsande böljorna och sköt på, medan de tre andra stakade allt vad de förmådde. Så föll årorna ned i roddluckorna och de började ro. Båten hade kommit genom bränningssvallet välbehållen.

Äntligen kunde de hissa segel.

Ingegerd följde deras färd så länge hon kunde skönja båten.

Herr Ove Peder av Knordrup, som osedd följt avfärden, stack foten i stigbygeln och kastade sig upp på sin häst. Han styrde den längs bodraderna mot Reperberget. Herr Ove kände sig dyster till mods men var ändå på sätt och vis rätt belåten med en känsla av att ha den stora vinsten i bakfickan, en älsklig dotter i hovets jungfrubur. Samtidigt kände han sig avsnoppad.

— Jag borde haft bättre vett än att ge Ingegerd äran av ett besök, muttrade han. Han styrde hästen åt höger och kom fram till strandens sista tångvall. Här fanns det inte några stora avstånd. Grinden var öppen. Han drog åt sig tygeln och tänkte, att det var något ödsligt i tystnaden i denna stad. Han mindes dagen han kommit sårad till Tre sillars krog, det måste ha varit en sexton, sjutton år tidigare, och sillfångsten hade då varit som bäst.

Vägen till den lilla grannstaden Skanör låg framför honom. Samfärdseln städerna emellan under den bråda fisketiden hade orsakat otaliga uppkörda hjulspår. Men när inte vägen dög att rida på, vände han av från den och red ut på vången. Skanörs höga kyrka och låga stugutak syntes snart.

Himlen blev rosafärgad och det ljusnade. Ove sporrade hästen så att hovarna klapprade mot kullerstensgatan. Så tog han av åt höger och red den breda vägen fram för att nå stranden, som vid lågt vattenstånd var mycket lättare att färdas på än landsvägen bredvid.

Ove tänkte på Ingegerd. I sin gröna ungdom hade han förälskat sig i henne och hennes skönhet. Ingegerd hade inte varit rik eller av frälse stånd som hans äkta maka därhemma på slottet. Nu visste han att den enkla krogägarinnan på sillnäset hade utvecklats till en god och fin kvinna, som utan tvivel skulle ha gjort honom lycklig. Han kunde inte fatta, att han kunnat överge en så vacker kvinna som Ingegerd. I den situation han nu hamnat i grämde det honom dubbelt. Med Ingegerd skulle hans liv fått ett helt annat innehåll.

Dyster till sinnes red han vidare. Snart nådde han slätten och bättre vägar.

9

STADIGT PLÖJDE BÅTEN genom de mörka vågorna ut till havs. Vitmickel, Trued och broder Didrick hade slagit sig ned vid rodret och skotet. Herr Esge och herr Henrik bedömde avståndet när man seglade förbi fästningen Falsterbohus. Kyrkorna var också bra sjömärken. Öster om slottet reste sig stadens ståtliga stenkyrka och åt sundsidan avtecknade sig Ecclesia Danica mot den mer och mer ljusnande himmeln.

Plötsligt reste sig fru Dagny och grep hårt om sin mans hand. Hon drog honom med sig ner i den lilla kajutan. Men den inbjöd inte till något längre uppehåll och sjösjukan gjorde sig bara mer påmind. Då föredrog hon hellre den friska luften, även om det var kallt och ruggigt. Resenärerna svepte in sig i tjocka pälsar och klädesrockar. Men det var trångt i båten och man började längta efter att få sträcka på benen.

Morgondimman, som en stund besvärat dem, lättade nu. Äntligen var det ljusan dag. Böljornas vita toppar rullade mot strandkanten och lyste i morgonsolens skimmer. Det knakade i tackel och tåg. Vattnet fräste mot bogen och båten gjorde god fart. De seglade rakt över den förrädiska undervattensreveln, men rundade oskadda Ugglenabben och stävade åt nordväst in i Öresund. Sjöhävningen var inte besvärande, och det öppna Sundets glänsande stålgrå böljor skvalpade trögt mot skrovet. Långt borta i väster skymtade Själlands långa, låga strandlinje.

Dagny återhämtade sig snabbt och såg sig nyfiket omkring. Hon såg att Tove mådde gott av sjön. Hennes kinder var röda och friska. De blonda lockarna var rufsiga och saltstänkta. Tove var en bild av själva hälsan.

— Nu skall du få höra, Tove lilla, utbrast Dagny. Om dina framtida beundrare kunde se dig nu, skulle de alla slåss om dig, tills bara en enda fanns kvar på slagfältet. — Det finns ingenting som inte du kan hitta på, söta Dagny, svarade Tove och skrattade så att tårarna rann.

Tiden gick och äntligen skådade seglarna ut över Amagers slättbygd. Manskapet grep åter till årorna. Efter det långa stillasittandet rodde de fyra karlarna med förnyade krafter. Allt närmare kom de strandbebyggelsen. Slutligen bars båten av de långa dyningarna in mot land, och snart var de inne i bränningen. Trued och Didrick hoppade ut och stod i vattnet till över knäna.

Vitmickel förtöjde båten.

En liten skara människor skyndade dem till mötes. De hade redan länge nyfiket iakttagit det främmande fartyget, medan det stävade mot deras kust. Fogden sade till om en vagn, som kunde föra dem till staden. Platsen, där de landat, var mycket oansenlig. Den bestod av några kojor framför vilka några båtar låg med kölen i vädret. Men fiskredskapen var talrika och vittnade om folkets försörjning. Nu skymtade Köpenhamn. Dess tornspiror och hustak avtecknade sig mot aftonrodnaden.

Nu gällde det att före mörkrets inbrott komma inom stadens murar, portarna stängdes nämligen vid solnedgången. Efter denna tidpunkt var det förenat med stora svårigheter att komma in i staden.

Det dröjde inte länge förrän vagnen som fogden hade beställt kom. Vitmickel, Trued och Didrick hade fått den utlovade ersättningen och skulle inte följa med in till staden. De tog ett särskilt ömt farväl av Tove, som de sett växa upp, och som vunnit deras hjärtan. Många tacksägelser följde dem på vägen hem. Resan hade i alla avseenden gått bra.

Vagnen, som skulle föra resenärerna till Köpenhamn, satte sig i rörelse. Tove upplevde nu riktigt, att hon befann sig på främmande mark. Det kändes egendomligt och eggande.

De åkte på en usel kustväg, som så småningom blev bättre, allt medan de närmade sig staden. De färdades längs vallar och vattengravar fram till södra stadsporten. Här fick de göra ett uppehåll. Ingen fara för pestsmitta fanns emellertid, och alla, även främlingar, fick passera. Kusken letade sig fram mellan hemvändande borgare och de mötte också bondfamiljer på återväg till sina byar. Överallt trängdes folk, gående, ridande, åkande. Många var på väg till kyrkorna för att besöka aftonmässan, som överallt här var evangelisk.

En träbro ledde till slottsholmen, och de var vid resans mål. Framför dem reste sig den gamla borgen "Koebmaendshavn" eller "Hafnia", vilket var det latinska namnet. Kungens slott var stort och dystert, byggt av sten med många torn. När Tove fick se det bleknade intrycket av byggnaderna på andra sidan slottsgraven, sådana som Vårfrukyrkan, rådhuset och den forna biskopsborgen. Fogden berättade att kungaborgen var trehundra år gammal.

I portvaktsstugan begärde fogden att bli insläppt. En stund efteråt bullrade deras vagn över borggårdens kullerstenar. Här rådde en sådan trängsel, att det var svårt att komma fram. Folk kom och gick från alla håll. Men Tove förstod snart att alla var ute i ärenden för det stora hovhushållet.

Svenner och knektar omringade vagnen och en av dem grep hästen i tygeln. En hövitsman infann sig. Fogden Esge Arendsen steg först ur vagnen och blev vederbörligen välkomnad.

Därefter gick allting snabbt. Man hjälpte dem ur vagnen och tog hand om deras bylten, säckar och packlårar. En efter en hänvisades de åt olika håll. Till sist var det bara Tove kvar. En piga kom fram till henne, neg och bad henne följa med. Från förhallen visades Tove in i ett stort gemak.

Här var det högt i taket. Förnäma fruntimmer, iförda präktiga klädedräkter med pösärmar, rörde sig kring eldstaden eller satt i dess närhet och sydde. En av dem hade Toves brev i handen där sigillet var brutet. Hon skyndade sig att hälsa herr Ove Peder av Knordrups dotter välkommen. Tove neg djupt, varefter pigan ledsagade henne ut på gårdsplanen och genom en mörk trappuppgång till en stor och trevlig kammare med låga fönster och vackra väggbonader. Detta var tärnornas jungfrubur.

Flickor i Toves egen ålder tog vänligt emot nykomlingen. De kramade om henne och lät henne på alla sätt förstå, att hon var välkommen i deras krets. De ställde frågor till henne och Tove försökte svara. Men svaren kom allt glesare, vilket tydligen inte gjorde något. De hade antagligen en viss erfarenhet av blyga, känsliga, nya tärnor och väntade sig inte svar med detsamma. Tove förstod att det här måste hon klara upp på egen hand. Här hade hon ingen hjälp av sina vänner. Hon slog sig tyst ned på en väggfast bänk, framför vilken det stod ett stort, avlångt bord. Hon tittade upp på tärnorna med stora, förväntansfulla ögon. De skulle bara vetat, hur vild och odygdig hon varit hemma, och att hennes mor drev en krog. Hon kände sig alltmer obetydlig och bortkommen.

Tärnorna verkade sannerligen inte blyga men antagligen var de godhjärtade. De var klädda i vackra dräkter som liknade de vuxna hovfruntimrens. De slog sig ned en efter en hos Tove och lovade att hjälpa henne den första tiden. Men alla deras ansträngningar att inleda ett längre samtal med Tove var förgäves.

Några äldre flickor kom in i de yngsta tärnornas kammare, hälsade på Tove och började tala om hennes hemtrakt.

— Ja, efter vad jag vet, hörde Tove en av dem säga, lyder fögderiet i Falsterbohus numera under Lindholmen i Skåne.

— Nej, du, sade en annan, ännu så länge är det nog bara påtänkt.

— Jag är nog väldigt okunnig när det gäller sådant där, men jag för min del hörde en gång att falsterbofogden inte får hålla sig med eget väpnat tullfolk, för sillfisket skall ju alldeles ha slagit fel.

— Det är sant. Inte en fänika skall finnas där.

— Ja det går så många rykten, men Tove kan kanske berätta en hel del för oss. Fast hon får väl slippa just nu.

— Hos oss finner man ju allt, utropade den första stolt, kungens svenner och väpnare är till och med stridslystna under sin fritid, de släpar alltid med sig hela rustningen, armborst, pilar, spjut och yxor.

— Nej nu får det vara nog pratat om krig och örlig. Tove är ju inte ens klädd än.

I det ögonblicket kom två pigor in och ställde i ordning fat, vatten och linnedukar och bjöd Tove tvätta av sig resdammet. Så fick hon sätta på sig en lång dräkt med vita ärmar och vitt bröststycke. Snart var det åter fullt med tärnor i kammaren och de stod och klappade beundrande med händerna. De erinrade sig måhända sin egen debut i jungfruburen. Alla hade de väl haft sina svårigheter att övervinna den första blygheten.

När Tove var färdigklädd berömdes hon för varje liten framgång i sitt uppträdande, smektes och överhöljdes med kyssar.

— Är det något mer vi kan göra för dig? frågade de.

— Nej, tack, det är så bra så.

Tove fick spegla sig i en blank silverbricka och tyckte nog själv att hennes utseende kunde duga. Silverbrickan fick ersätta riktiga speglar, som annars hämtades från Venedig och var synnerligen dyrbara.

Det tisslades och rasslades bakom hennes rygg.

— Där har vi fått en grann flicka! Ett trevligt tillskott till vår trängre krets! Ja, hon är väldigt söt!

— Hör ni, det är väl hon som kan lyckönska sig till att få träda in i vårt förtjusande sällskap!

— Tyst!

De vände sig åter till Tove.

— Vad säger du om lite mat?

— Tack gärna, jag fick mitt senaste mål för några timmar sen på båten.

— Tyvärr kunde jag bara få en bunke hönssoppa i stekarhuset. Kungen befaller alla hovfruntimren till taffeln, och om en liten stund skall vi bege oss till riddarsalen. Nå, hur känns det nu?

— Åh, det är väldigt gott. Tack så mycket, sade Tove och drack i små klunkar. Men varför ringer kyrkklockorna? Är det Angelusringningen?

— Det sker förstås på lutherskt vis. Det är nu så att fyra gånger om dagen strömmar folk till Nikolaikyrkan för att höra mäster Hans Tausens "Offentliga Trosbekännelse". Det är förkunnelsen av Luthers lära på danska. Men det bryr vi småtärnor oss inte om i kväll. Vår mästarinna, den gamla draken, kommer snart och tar sig en titt på dig. Man vet aldrig vad man kan vänta sig av henne.

— Ja, utropade en flicka, hon är som en abbedissa, som med doket döljer pannans syndiga tankar, fast händerna fromt tummar på radbandets pärlor. Ibland kommer hon med lögnaktiga påståenden och utger dem för högsta sanning. Vi är inte vidare förtjusta i henne.

— De påviska nunnorna skötte åtminstone de sjuka, sade en äldre tärna. Vad fru Karoline än är så är det inte abbedissa. Hon liknar inte alls en trösterik och mild madonna. Gjorde hon det hade hon inte varit här längre.

Det blev många skratt, men de tystnade tvärt, då dörren hastigt öppnades.

— Seså, nu råkas ni fortare än kvickt, Tove lilla, viskade en tärna. Behöver du någon mer hjälp, så säg bara till.

Jungfruburens föreståndarinna trädde in i gemaket. När hon fick se Tove, verkade hon mycket förbryllad. Hon hade inte väntat sig att Tove skulle bli någon prydnad för hovet. Men den nya tärnan var mycket vacker, smärt och välväxt, med vågigt blont hårsvall, en fin, rak näsa och en hy, som sökte sin like i lyster. Hon var onekligen vackrare än någon av de andra tärnorna. Det skulle de äldre tärnorna aldrig tycka om, ty hon skulle säkert komma att bli mera firad än någon av dem.

— Välkommen, sade hon, och tog Tove i hand. Jag hoppas vi får det trevligt tillsammans. Flickorna här har väl varit snälla och hjälpt dig med allt. Vi behöver nog inte uppehålla oss här längre. Hennes Nåd vill alltid själv säga några ord till nya tärnor.

Jungfruburens unga fruntimmer samlade ihop kjolarna och följde sin läromästarinna ut. Tove andades häftigt. Hon gick närmast efter fru Karoline.

Det var nu kolmörkt ute, regnet forsade ned och sköljde kullerstenarna på borggården, över vilken de små tärnorna trippade fram med snabba steg. De knuffades och trampade varandra på tårna, för alla ville samtidigt komma in i salsbyggnadens skyddande port. Fru Karoline, som gått i spetsen för det lilla tåget, stannade på högloftsbron och räknade in dem. Hon stod stel som en staty, i skenet av tvenne oroligt flammande och rykande marschaller.

10

I RIDDARSALEN myllrade det av liv och rörelse. I porten och i förstugan arbetatde tjänstehjon. De flesta bar på rågade fat och fyllda kannor. Trappan och högloftsbron var full av barn, som ville ta sig en titt på härligheten därinne. Otaliga fladdrande vaxljus i ståtliga kandelabrar upplyste kungens taffel och kastade sitt skimmer över praktfullt klädda riddare. Dessa skulle följa sin konung överallt, där det behagade denne att hålla hov, och det innebar för dem överdådiga måltider, som varade i timmar, medan spelmän, vissångare och gycklare svarade för underhållningen.

Tove var inte bortskämd med det slagets underhållning. Det var endast farande artister av enklare slag, som visade sina konster på silinäsets marknader. Deras berömdare gelikar sökte sig till hoven och stormännen, allra helst när årstiden var bister och kall.

Gången var vanligen den, att spelmän med gigor och pipor utgjorde upptakten. Det blev sedan vissångarnas tur, och i sina visor förmedlade de nyhter som de snappat upp under sina resor. Det var vanligt att deras åhörare instämde i visornas omkväden, när den visa som föredrogs handlade om krigiska bragder. De vemodiga, tårdrypande sångerna ville de vänta med, tills de var som mest glada.

I dag skulle ett kväde fylla Tove med häpnad.

Handlade det inte just om den lilla skånska värld, hon nyss lämnat, precis som om sångaren vände sig just till henne.

Barden lovsjöng landets många rikedomar. Han sjöng om outtömliga sillstim, som sedan urminnes tider skänktes skåningarna av det givmilda havet. Sångarens vackra röst omvittnade hur människor från världens alla hörn och kanter seglade över haven till falsterbonäset, den vittberömda halvön, där oräkneliga stim av blåskimrande sill lekte och kunde fångas med den största lätthet och i väldig mängd. Tove visste hur det gick till och detta var för henne ingen nyhet. Men hon fängslades av vissångarens konst, som trollband åhörarna i så hög grad, att de i samma nu tyckte sig se havets silver glittra i till bristningsgränsen fyllda garn, när de drogs upp och tömdes i gungande farkoster.

De flitiga männens fångst förvandlades till myntat silver. Sångaren lät dem köpslå och pokulera, se på lindansare och björnförare, och själva tråda den allt yrare dansen. Han lät dem uppleva älskog, dryckeslag och tävlingsspel med kniv och slagsmål i följe, straff och hotande bödelsstryk.

Den gamle vissångaren glömde inte att besjunga sillnäsets båda kungliga slott. Han sjöng om fornstora dar, då Öresund vaktades av Skanörs borg, först sjörövarhövdingen Alf Erlingssons och sedermera de kungliga fogdarnas tillhåll. Hans visa skildrade hur venderna kom söderifrån och nordmännen norrifrån, härjande och skövlande kuststäderna och deras bebyggelse, tills bara skräck och ruiner återstod.

Visan fortsatte att skildra Falsterbohus, det stolta, som restes igen och gästades av drottning Margareta.

Hans visa fick psalmens karaktär när han sjöng om den vindomsusade mossbelupna Sankta Gertrudkyrkan i Falsterbo, och det stora åt Sankt Olof helgade gudshuset tätt invid Skanörs gamla ärevördiga borgruin. Men avsiktligt tycktes sångaren glömma sillnäsets talrika, övergivna kapell, som den romerska kyrkan låtit stå kvar till fromma för alla hemliga anhängare av den gamla tron. Han skulle ha kunnat besjunga de många barmhärtighetsverk, som fördrivna franciskanerbröder i grå kåpor och svartklädda dominikanermunkar utövat under fisketiden.

Svartbrödernas varningsfyr för de sjöfarande prisades däremot och ärades, när visan beskrev det farliga revet utanför Falsterbo och erinrade om otaliga förlisningar, med mängder av strandgods och stackars skeppsbrutna.

Visan ägnades också hantverkarna och deras konstfärdighet i många, nyttiga yrken. Sångarens ögon lyste av hänförelse, när han utmålade de kringresande krämarnas härligheter, salubjudna i oräkneliga bodars luckor, eftersökta av näsets folk och människor, som färdats långa vägar för att få köpa dem.

Den som skrivit visan hade funnit vackra ord, som skildrade den kringliggande nejdens välmående bönder, vilka när skörden var slut salubjöd sina produkter på marknaden och gjorde bytesaffärer, som inte alltid var till köparens förmån. De fattigas öden, de som inget ägde eller förmådde, ägnades också sin beskärda del av visan, men de rika var desto flera, och i visan försäkrades att de även i vardagslag gick klädda i sammet och siden.

Tove kunde inte låta bli att dra på munnen. På sillnäset gick man sannerligen inte längre i siden och sammet. De senaste, dåliga fångståren hade förändrat allt. Men sillen kanske skulle komma tillbaka. Livet på näset skulle bli som i forna dagar. Hon led redan hemlängtans alla kval. Vissångaren hade uppenbarat näsets härlighet. Nu förstod hon, hur Dagny känt det, fjärran från hem och trygghet. Alla frälsedöttrarna kring henne var i hennes egen ålder, men de verkade redan så förnäma och självsäkra, kanske för att de i all sin tid uppfostrats till att vara det. Tove fick en bestämd känsla av att Dagny skulle bli hennes enda vän vid hovet. Just då upptäckte hon den vackra svenskan bland de gifta kvinnorna. Hon reste sig upp och vinkade.

Den unga frun lämnade sin plats och sökte upp Tove i fönsternischen, där tärnorna höll till.

— Vad är det? Hur står det till, lilla vän? Du vill väl inte att flickorna skall tro att du har hemlängtan? Mor din skulle vara olycklig om hon visste att du är så lättskrämd.

— Åh, Dagny söta, så väl att du är här. Jag tror inte att jag kommer att tycka om livet här. Jag har aldrig kunnat krusa för någon. Men när du kan finna dig i det, skall jag väl också kunna. Jag fick bara en sådan stark längtan tillbaka, när vissångaren sjöng om mitt näs. Jag började tänka på julfirandet hemma. Du kan inte tro hur vackert det är när slottets snötäckta tak glittrar i vintersolens sken och alla människor är så glada och givmilda.

— Jag förstod inte så mycket av visan. Språket här påminner om vårt men är ändå annorlunda. Vad fick du förresten för uppfattning om den stränga fru Karoline?

— Flickorna kallar henne för den gamla draken. Det är verkligen upprörande. Fast flickorna verkar så väluppfostrade och förekommande är de sannerligen inte artiga mot sina överordnade.

— Ett gott råd, Tove, är att du försöker vinna hennes ynnest. Jag skall för min del göra vad jag kan för att du skall finna dig tillrätta i jungfruburen. Förresten är det nog bara första kvällen du känner dig illa till mods. Du måste vara mycket uttröttad. Vad du nu behöver är en god nattsömn. I morgon kommer du att finna allt mycket bättre.

Äntligen fick de små jungfrurna lämna festen. De ädla herrarna skulle länge än fortsätta samvaron, överbjudande varandra i kvickheter. Skrattsalvorna skulle avlösa varandra under valven medan ölstopen vandrade runt.

Kammaren, som var jungfrurnas nattläger, var kall och utan eldstad. Tove gnuggade ögonen och sjönk ned på bolstret. Tårarna rann utför hennes kinder. Men hon kämpade tappert emot. Det gick inte an att de andra flickorna fick märka att hon grät sig till sömns. Hon klädde hastigt av sig och släckte ljusstumpen, lade sig ned på knä och läste sin aftonbön. Tove hörde en flicka anropa den heliga Gudsmodern om något, en annan flicka åkallade helgonen, fast de alla här skulle föreställa att vara protestanter. Och själv måste hon leta efter ord, när hon ville innesluta alla sina kära därhemma, främst söta mor. Nu var lilla Tove genom Sundets breda vatten skild från allt som varit före den här märkvärdiga dagen. Bönen och den långa seglatsens friska havsvindar samverkade till att hon somnade lugnt som ett trött barn.

Herr Henrik och hans unga maka träffades i enrum innan de i sin tur skulle gå till ro, han i manbyggnaden och hon i frustugan.

Henrik var på gott humör.

— Mitt liv är förändrat från och med i kväll. Jag kommer att rida i fält för kungen. Men först måste jag lära mig krigaryrket. Redan i morgon får vi vara beredda att resa vidare.

Dagny blev bestört. Hon var trött och hade svårt för att genast fatta vad han sagt.

— Men Henrik, sade hon, skall vi då inte stanna här, tills vi återigen kan resa till Sverige?

— Jag vill inte stanna här längre än nödvändigt. Här blir ju ett drickande vintern lång. Det faller sig också så lägligt, att ett ridande bud far härifrån i morgon bittida till fogdens morbror. Herr Frederick ställer just upp en stående här.

— Du fick alltså upplysningar om honom i kväll?

Javisst fick jag det. Herr Frederick vistas för närvarande på sina gods på Fyn. Det är där vi kommer att stanna hela vintern om allt går efter min beräkning.

— Kungen kommer att finna dig otacksam.

— Det finns det ingen anledning till. Vi är på genomresa och därmed nog. Vi kan inte låta detta tillfälle gå oss ur händerna. I år blir det inte mer någon färdlägenhet härifrån varken till lands eller till sjöss. Jag har försäkrat mig om att vi kommer att tas emot med utsträckta händer. Det här budet rider vägen över Roskilde till Korsör, där färjkarlar väntar att föra oss över. Det är redan ordnat med rid- och packhästar för oss bägge.

— Har du alldeles glömt Tove? Vi lovade ju att inte lämna henne i sticket. Och det är tack vare hennes mor vi är här.

— Varför är det så viktigt med henne? Hon bör skatta sig lycklig över att ha fått komma in vid hovet. Det kommer att gagna henne att bli uppfostrad här. Förresten kommer hon snart att sluta sakna oss. När allt kommer omkring är vår vackra krogflicka inte så lite nyfiken på livet och hon kommer säkerligen att trivas bra med ungdomarna på slottet.

Henrik verkade otålig.

Dagny slog armarna om hans hals för att beveka honom.

— Jag kom just att tänka på något, Henrik käre, sade hon. Tove kunde väl få följa med oss som tärna?

— Herr Frederick är en inbiten ungkarl, efter vad som säges, och han skulle nog inte uppskatta närvaron av en tärna som Tove.

För övrigt är det mot min vilja. Du bör komma ihåg att du rymde med mig och inte med lilla Tove.

Dagny hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Hon tyckte inte alls om den ändring som skett i planerna. Tove hade rätt att vänta sig tröst och stöd av henne. Det vore mycket orätt att svika henne.

Herr Henrik tycktes alldeles vilja bortse från Tove.

— Du måste överlämna allt åt mig, Dagny. En nådig överhet gav mig ett löfte att vaka över din skyddsling. Flickan kommer för övrigt inte att bli underrättad förrän vi redan är borta.

Nu blev Dagnys bruna ögon fulla av tårar. Henrik lyckades inte ens kyssa bort tårarna. Dagny hade aldrig trott att han kunde vara så grym.

Men Henrik var obeveklig.

— Jag kastade inte av mig det påvliga oket för att stanna på halva vägen. Har vi inte under vår flykt klarat oss under alla äventyr på vägen. Jag är ledsen om du känner dig besviken, älskade, men jag kommer inte att ge vika. Den nya tron fordrar mod och beslutsamhet. Jag hade tänkt mig en framtid som luthersk predikant, och att vår resa skulle ha slutat i Wittenberg. Men min håg står nu alltmer till krigaryrket.

Dagny bävade.

11

ETT LYSANDE BLÅTT Öresund speglade sommarsolen. Det var nu bara några dagar till midsommar. Båten, som föregående höst vågat resan till Köpenhamn, var nu ute på Sundet i andra ärenden. Vitmickel, Trued och broder Didrick hade styrt ut till havs för att fiska. Fiskelyckan hade varit dem bevågen. Båten var full med nyfångad sill till männens stora häpnad. Dagens rika fångst syntes dem som ett under efter alla dåliga år. Sillen hade kommit tillbaka.

— Jag och sillen har alltid hållit ihop, förklarade Vitmickel, och så kommer det att förbli i fortsättningen. Hans ögon blänkte som vattnet han blickade ned i.

Hans kamrater var så hänförda att de var förstummade. Det fanns inte längre utrymme i båten för mera sill.

Vitmickel höll triumferande upp en handfull med silverglittrande, sprattlande fiskar.

— Vilken nyhet har vi inte att komma med! Tror ni att fiskare och bönder runt kusterna är beredda att genast börja fisket?

— Det var sannerligen en onödig fråga, tyckte Trued. Det finns väl ingen som kan stanna hemma nu. Väderleken kunde ju inte vara bättre. Frågan är bara hur man skall kunna ta vara på allt i sommarvärmen.

— Det är sant att salt och tunnor saknas, medgav Vitmickel. Sådant brukar ju de tyska uppköparna ha med sig.

— Det är skada, att sommarsillen måste förbrukas strax efter fångsten, sade broder Didrick, det gör den inte lika värdefull.

— Ja vad skall vi göra med lasten, när vi inte har några uppköpare? diskuterade fångstmännen.

— Det dröjer nog inte länge förrän nyheten spritt sig till dem. Det var ju längesen de kunde mätta folks aptit på sill.

— Vi seglar väl hem till näset.

— Det blåser ju hård sunnan!

— Vi har ju båten full med sill och behöver inte skynda oss. Det gör oss ju ingenting om den styva brisen sinkar vår hemfärd, sade broder Didrick, som ville ta åt sig hela äran av fiskelyckan.

— Minns ni att det var jag som profeterade att sunnan skulle driva oss mot väldiga sillbankar? Jag har ett förslag nu. Vad skulle ni säga om att styra raka kursen till Köpenhamn? Då kan vi dra nytta av sunnanvinden. Och, Trued och Vitmickel, vi kanske skulle kunna hälsa på lilla Tove och föra med oss nyheter från henne hem. Tänk på det välkomnande vi skulle få av Ingegerd, om vi kunde berätta för henne hur hennes tös har det.

— Den tanken var kanske inte så dum, eller hur Trued, instämde Vitmickel. Bara den inte tar upp för mycket av vår tid, nu när det stundar bråda dagar.

— Vi hinner lagom till Köpenhamn innan middagssolen steker vår last. Saken var avgjord. Den unge fiskaren lade styrrodret i den nya riktningen.

— Vid hamntorget kommer vi att få avsättning för lasten och pengar i börsen. Vitmickel gnuggade händerna i förnöjelse. Broder Didrick hade ett annat förslag.

— Det vore kanske allra klokast att ge kungen hela lasten som gåva. Den första storfångsten på åratal skulle göra honom synnerligen tacksam. Vi skulle få många gengåvor och dessutom ära och beröm. Jag tror inte kungen skulle glömma oss i brådrasket.

Vitmickel hade alltid varit om sig, och han lät sig inte genast överrumplas.

— Det tar tid att komma till slottet och jag befarar att sillen blir skämd innan vi hinner dit. Det är allt bäst att vi avyttrar lasten genast vi kommer i hamn.

Men Trued, som fann förslaget lockande, pekade på molnen som skockade sig i deras väg.

— Det dröjer inte lång stund förän solen döljer sig bakom moln. Vinden tilltar redan och vi kommer snart att vara vid vårt mål.

Vitmickel lät sig motvilligt övertalas.

— Det vore förstås ännu roligare att träffa Tove under sådana omständigheter, förklarade han. Jag minns Tove så väl, när hon lekte omkring oss i sanden, medan vi sysslade med våra nät. Det blir liksom en gåva till henne också, att den första sillen hamnar i kungens kök.

De tre männen var riktigt upprymda, när de tänkte på att de snart skulle få sin nyfikenhet stillad, om hur det gått för Tove och det svenska paret. Det var inte få nyheter, de då skulle föra med sig hem till näset. De intalade sig också, att kungens köksmästare i framtiden skulle beställa mer av den fina, feta skånesillen.

Farten var god, och snart var de framme. Förtöjningen gick som en dans. Broder Didrick hoppade först i land men möttes av väpnade knektar, som hötte åt honom med sina spjut.

— Vem är ni? Varför kommer ni?

— Gott folk är vi, försäkrade broder Didrick, som inte led av tunghäfta. Ni ser väl vilken last vi har? Hela båten är fylld med färsk sill för kungens kök.

— Det var verkligen en överaskning. Sill? Vågar vi tro våra ögon? Var har ni fångat sillen? Har verkligen skånesillen gått till igen?

— Inte annat än vad vi kan se är det sill vi har ombord. Vitmickel kostade på sig detta skämt.

— Er sill är ett djävulens bländverk, förklarade en fiskarkona bestämt. Sillen kommer aldrig mera igen, sedan vår kung tagit ifrån oss vår gamla tro. Sillen försvann med fastedagarna. Vi lever i en ond tid.

Broder Didrick drog henne närmare båten.

— Ta er nu en riktigt grundlig titt på vår last. Finare sommarsill har nog aldrig lekt vid Skånes kust.

— Den sillen har ni fångat i djävulens vatten, skrek fiskarkonan, korsade sig och sprang för livet.

Vitmickel mönstrade knektarna med sina små, pigga ögon. Han hade redan sin plan klar. De skulle få hjälpa honom att ordna transporten.

— Lasten måste genast lossas, sade han. Ni kan säkert hjälpa mig att skaffa en vagn eller några kärror. Kungen skall ha färsk sill till middag.

— Vem har sagt att kungens köksmästare vill köpa sill i dag? sporde den ene knekten, som syntes vara någon slags anförare för sina kamrater.

— Vem har sagt att den skall köpas? ironiserade Vitmickel. Vi har nämligen beslutat att ge kungen sillen, eftersom det är vår första fångst.

När knekten hörde detta, dröjde han inte att rida i väg för att skaffa det begärda transportmedlet.

Kvinnor skyndade nu till från alla håll.

— Skåningarna vill sälja sill, skrek en gumma. Det blir nog första och sista sillen i år. Vi vill alla ha av den. Bara sillen räcker åt oss alla.

Vitmickel fann intresset alltför påträngande.

— Inte en sill är till salu, upplyste han. Berätta för era senfärdiga män, att Sundet är fullt med sill. Det finns så det räcker till för alla.

— Sundet är fullt med sill!

— Tro det!

— Det finns ingen sanning i det!

— En amsaga är vad det är!

— Nej trollsill är vad det är!

— Är det trollsill?

Kvinnorna var vidskepliga och lämnade genast platsen. De tre karlarna skrattade gott.

— Nu kommer de att sprida ut ryktet, att sillen är farlig att ta befattning med. Deras män kommer inte att ge sig ut på sillfångst.

— Bara tyskarna är på plats och saltar, kommer de nog, menade Trued bestämt. Vagnen, som skulle transportera sillen, körde fram.

Kusken avslöjade genast, att vagnen kom från slottet. Alla fick brått att lämpa över sillasten på den stora flakvagnen.

Broder Didrick kunde inte låta bli att skrodera. Nu måste väl Vitmickel och Trued medge, att hans förslag var glänsande. Eller hade inte kungen själv skickat en vagn för att hämta dem och deras fångst till slottet? Satt inte kungen och väntade på deras ankomst i detta nu?

Kusken smålog i mjugg.

Under tiden nalkades de slottet. Kusken från slottet var pratsam. Kungen hade nyss återvänt till Köpenhamn, sedan han ordnat med rustningar. Det ryktades överallt om ett svenskt anfall efter midsommarhelgen.

Hur det stod till med Tove och det svenska paret visste inte kusken. Men om fader Ragnar hade han så mycket mer att förtälja. Efter ankomsten till Köpenhamn hade denne vistats där till framemot våren. Då hade han, understödd av hemliga papister vid hovet, börjat sin resa söderut. Men han hade aldrig nått de fromma katolikernas nästen vid Rhen och Mosel. Nära målet hade han insjuknat och dött under stora kval. Fader Ragnars skyddshelgon, Sankt Laurentius, hade inte kunnat hjälpa honom, lika lite som Treenigheten och Vår fru, som han anropat i sin stora nöd. Vitmickel, Trued och broder Didrick sörjde honom inte. Men fader Ragnars slutliga öde skulle vara en stor nyhet att överbringa på näset. Dunkelt anade de att nyheten skulle kännas som en befrielse för Ingegerd.

Vagnen stannade framför slottets kök.

På planen framför slottet var det ovanligt folktomt i middagshettan.

Framför stekarhuset sysslade några kökskonor. De lade inte band på sin nyfikenhet. Körkarlen hoppade av kuskbocken och gick in i den låga träbyggnaden. Det brådskade med omhändertagandet av sillen. Köksmästaren kastade en uppskattande blick på den blåskimrande fångsten. Konorna fick genast befallning att lossa lasten.

Vitmickel, Trued och broder Didrick fick en inbjudan av köksmästaren till köket. Där vankades mat och dryck i överflöd. En angenäm kväll i huskarlarnas stuga följde. De hade föresatt sig att personligen få tala med kungen, men det tog en stund innan de begrep att det var en omöjlighet. Hyllningsgåvor från skåningarna var vardagsmat på slottet, och det var endast i sällsynta fall som Hans Nåd själv tog emot överbringarna.

Men deras vänner i huskarlarnas stuga hittade på råd. De skulle kunna få se på medan konungen och hans hov intog måltiden. Vitmickel, Trued och Didrick fick stå bland tjänarna, som vaktade dörren till stora salen, där middagen avåts.

Det blev en upplevelse, som ingen av dem någonsin glömde. Den prakt, som utvecklades vid hovet, tog andan ur dem.

I detta oförglömliga ögonblick skedde också sammanträffandet med Tove.

12

ETT ANNAT SAMMANTRÄFFANDE gjordes i samma ögonblick på krogen "Tre Sillar".

Fogden Esge Arendsen hade just denna dag återvänt till Falsterbohus, som han inte återsett sedan överresan till Köpenhamn. Inför det befarade kriget med Sverige hade kungen befallt honom att göra tjänst bland trupperna.

Men fältlivet hade tråkat ut honom.

Det var inte bara törsten, som ledde hans steg till "Tre Sillar" genast efter ankomsten. Han längtade också efter att träffa Ingegerd, som ofta varit i hans tankar under bortvaron.

Hon stod som förr och skänkte i av sitt svala, goda öl åt törstiga kunder. När sjöfarten börjat på våren hade hon fått nytt öl från Lübeck, Emden och Amsterdam. Ingegerd tvekade inte att visa sin glädje, när Esge Arendsen plötsligt uppenbarade sig framför ölluckan.

Några fiskare och några bönder från slätten var just nu Ingegerds kunder. Solen flödade över näset och junihettan var besvärande. Men alla hade bråttom och stannade endast ett ögonblick utanför ölluckan för att svalka sig med ett stop öl. lngegerd föreslog genast, att fogden skulle dricka sitt öl inne i skänkstugan, där det var svalt och lugnt.

— Jag är ensam om trakteringen i dag, förklarade hon, men jag blir strax ledig. Det dröjde inte många minuter förrän Ingegerd gjorde fogden sällskap. Männen vid ölluckan hade fått så många stånkor öl att de borde vara tillfredsställda den närmaste stunden.

— De hade verkligen en imponerande törst, skrattade fogden.

Ingegerd berättade, att de var i full gång med höbärgningen. De arbetade i sitt anletes svett, och det gav törst därefter. Hennes eget folk bärgade också in hö från vången. Fiskarfolket, som förr kunnat tjäna stora pengar under de rika fångståren, deltog numera också i skördearbetet.

— Det gläder mig så mycket att herr Esge genast kom på besök, sade Ingegerd uppriktigt. Men herr Esge förlåter mig nog, om min första fråga gäller Tove. Fogden förklarade, att hans visit i Köpenhamn hade varat en kort stund, så att han inte fått tillfälle att träffa Tove. Men Ingegerd kunde säkert vara lugn för henne. Hade hon råkat i svårigheter, skulle han fått veta det. Han beklagade livligt, att han inte fått tillfälle att följa Tove under hennes första tid vid hovet. Men kungen hade genast skickat honom i fält, och han hade hela tiden måst rida för kungen.

— En mor är alltid orolig!

Det förstod Esge så väl, och hade kungen inte omedelbart sänt honom tillbaka till Falsterbohus, hade det varit hans avsikt att för Toves skull stanna en tid i Köpenhamn.

— Kistans många silvermynt var väl en glad överraskning för kungen?

— Det var det förvisso, och det var därför kungen nu hade så bråttom, när det gällde att jag skulle återvända till Falsterbohus. Kungen menade, att eftersom jag funnit en så stor skatt gömd här, skulle jag antagligen kunna finna fler. Endast i egenskap av konungens skattsökare har jag återvänt hit. Hans nåd är av den uppfattningen, att tullbevakningen under fångsttiden inte längre behöver utövas av en fogde. Den anses numera vara av alltför liten omfattning och kan skötas av enklare folk. — Jag har aldrig fått veta hur fogden fann kistan med silverskatten?

— Det var en ren tillfällighet. I fjor, när jag på grund av det misslyckade höstfisket med tunga steg gick över tornstugans murkna golvplank, sjönk jag genom och stod plötsligt på ekkistan.

— Jag minns att folk undrade varför golvet revs upp och ersattes med ett nytt.

— Det var nödvändigt att förvissa sig om, att inte ytterligare skatter gömdes under golvet. Så var emellertid inte fallet, som fru Ingegerd vet. Men mycket talar för, att stora skatter ligger gömda på andra ställen. I forna tider hemsökte de hanseatiska örlogsfartygen kusterna här, och då var det av nöden att gömma värdesakerna. Krigslyckan växlade och näset var i många olika händer.

— Jag har ingenting emot att hjälpa fogden i letandet. Det bör ske i så stor hemlighet som möjligt.

Fogden var mycket tacksam över Ingegerds förslag. Han yppade också, att kungen utlovat en tredjedel till upphittaren, och den skulle han med glädje dela med henne, om lyckan var dem bevågen.

Ingegerd gav tjänstefolket några order, och sida vid sida gick de den solstekta kullerstensgatan till Falsterbohus. Fogden måste, som så många gånger förr, beundra den ståtliga, spänstiga Ingegerd. Det var något märkligt med denna kvinna, som inte tycktes åldras i samma takt som sina jämnåriga.

— Har fogden letat i brunnen? frågade Ingegerd när de kom fram till slottet.

Det hade han inte tänkt på, men han fann det väl värt att göra ett försök.

De beslöt att undersöka brunnen tidigt på morgonen följande dag. Fogden visade omkring i sitt förfallna slott. Det hade så ofta härjats av fiendehänder, att mycket litet återstod av det gamla. Riddarsalshuset var helt jämnat med marken.

Men utsikten från slottstornet var betagande.

De stannade länge däruppe.

— Hur gick det för fader Ragnar, frågade Ingegerd.

— Den lömske gamle skälmen finns inte längre bland de levande. Det trodde jag redan var bekant här. Det sägs att han dog i pesten, men jag skulle snarare tro, att han fick en våldsam död. Någon hade kanske kommit underfund med, att hans reskassa var rikligt tilltagen.

— Må Gud vara hans själ nådig, sade Ingegerd bestört. Hans onda gärningar var många.

— Nu har jag nästan berättat allt jag vet för Ingegerd. Jag brukar vara så fåordig av mig annars.

— Herr Esge behöver bara en påstötning, menade Ingegerd. Det är en sak till jag skulle vilja fråga om. Jag undrar så hur det gick för fru Dagny?

— Det kan jag faktiskt upplysa om, fastän jag inte träffat henne själv. Det ryktades, att hon inte trivdes med de unga tärnor, som min moster uppfostrar på Svendborg slott, medan morbror Frederick och herr Henrik utbildar unga svenner till duktiga bågskyttar. Det sades, att herr Henrik aldrig fick någon tid över för hustrun, så fru Dagny kom tillbaka till hovet utan sin make.

— Då får hon ju vara tillsammans med Tove, som tyckte så bra om henne. För Toves skull var det kanske det bästa som kunde hända. Men fru Dagny tänker väl inte överge sin man för alltid?

— Det föreföll mig nog ibland, att de var ett omaka par. Ingegerd var av liknande mening.

Nu erinrade hon sig, att hon hade en nyhet att berätta för fogden.

— Den här tiden har inte varit alldeles händelselös på näset. Vi har till och med fått en egen, evangelisk sockenpräst.

— Det var sannerligen på tiden.

Ingegerd berättade att en lärjunge till doktor Martin Luther vid namn Harald Jespersen kommit till Falsterbo för att förrätta begravningen av en förolyckad sjöman. Magister Jespersen hade sedan stannat som deras präst, trots att prästgården var bristfällig och gammalmodig. Uthuslängan var i tvingande behov av reparation. Men Harald Jespersen blundade för övergångsskedets otrevligheter. Reformationen i det oroliga Tyskland hade medfört stora omvälvningar för det mäktiga ärkebiskopssätet i Lund. Efter grundandet av en evangelisk prästskola i Malmö förbjöds de katolska mässorna i kyrkorna och munkarna jagades bort. Det heliga biskopsämbetet i hela landet hade upplösts och biskoparna gått i landsflykt. Den ärkebiskopliga hären upplöstes, och kyrkans väldiga rikedomar övertogs av kronan.

Det blev en fattig början för den unga, evangeliska trosbekännelsen. Dess präster fick utstå en liknande kamp som Jesu Kristi första budbärare vid slutet av hednatiden.

Församlingsborna i Skanör och Falsterbo gjorde allt för att hjälpa sin nye själasörjare över de första svårigheterna. Ingegerd skänkte honom en häst, så att han inte skulle behöva gå till fots från den ena kyrkan till den andra. Hans katolska företrädare hade råd att hålla sig med både häst och vagn.

Men det skulle dröja ända till 1550 innan man fick en bibel översatt still landets språk. Det var "Kong Christian den Tredjes Bibel".

13

UNDER NATTEN blåste det upp till storm. Vågorna vältrade sig mot stranden. De tre fiskarna väntade med sin båt vid kusten söder om Köpenhamn.

De hade träffat Tove, som frankt förklarat, att hon tänkte följa med dem hem. Hon vantrivdes vid hovet och hade beslutat sig för att rymma därifrån. Vitmickel, Trued och Didrick hoppades så smått, att Tove ångrat sig. De var ängsliga för att hon beslutat sig för att fara utan att begära tillåtelse.

De var också oroliga för vad Ingegerd skulle tycka under sådana omständigheter. Visst lät hon ofta märka, att hon längtade efter sin dotter, men det var alls inte säkert, att hon skulle gilla att Tove tagit sitt öde i egna händer.

Men Tove hade redan lämnat stadsporten bakom sig och var på väg till fiskeläget, utanför vilket båten väntade. Hon kom heller inte ensam. Dagny hade beslutat sig för att följa med Tove till Falsterbo.

— Är du alldeles säker på att våra tre vänner väntar på oss? undrade Dagny, som inte kunde dölja sin oro. — Vitmickel sviker inte sitt löfte till mig, försäkrade Tove, som visste hur svag Vitmickel var för henne.

— Jag hade inbillat mig, att Henrik och jag skulle fått det så bra här. Men nu, när jag väntar barn och har blivit ful, bryr han sig inte det minsta om mig, klagade Dagny. — Jag stod inte ut med att se dig gråta, Dagny, och jag tror inte vi hade kunnat tala förstånd med din man. Men nu får du ju följa med hem, och då skall väl allt bli bra med tiden.

De gick på strandängen, och stadens fästningsmurar var avlägsna. Tove kände sig munter och glad i den saltmättade blåsten. Måsarna skrek, och det lät som musik i Toves öron.

Innan kvällen skulle de vara hemma i Falsterbo. Tove kände sig så lycklig över att kunna betyda något för Dagny. Hennes barn skulle komma att födas i lugn och ro. Det skulle varit en plåga för Dagny att vistas på Svendborg, medan hennes lättsinnige man ägnade sig åt andra kvinnor. Tove hade Dagnys hela förtroende, när denna berättade att herr Henrik hade blivit som förvandlad. Med liv och lust hade han hängett sig åt krigiska övningar tillsamman med en skara ungersvenner. Han hade snart fått berömmelsen att vara den bäste fäktaren och den främste bågskytten. Det fanns inte längre någon plats för hustrun i hans liv.

När Dagny återvänt till hovet och underrättat Tove om sitt tillstånd, bestämde Tove att de båda vid första tillfälle skulle söka sig till Falsterbo. De hade funderat ut en flyktplan. En kväll innan stadsportarna stängdes skulle de lämna staden. Vid kusten skulle de försöka komma över en julle, och Tove skulle ro dem över till skånska kusten. Det skulle inte bli ett lätt företag, men Tove var modig och van vid sjön sedan barndomen.

Dagny hade sannerligen inte haft någon anledning att trivas i sitt äktenskap. Redan språket beredde henne svårigheter. Allt bidrog till att isolera henne. Med saknad hade hon tänkt tillbaka på de få, lyckliga dagarna på krogen "Tre Sillar", där hon bara mött värme och förståelse. Hon hade också haft mycket lättare att förstå det skånska målet, som snarare var en svensk dialekt än en dansk.

Hennes lycka var stor, när de tre fiskarna överraskande uppenbarade sig på själva det kungliga slottet. Det löste med en gång alla flyktproblem.

Bara nu de tre karlarna höll ord.

I samma ögonblick fick de syn på dem.

— Vitmickel, Trued, broder Didrick, hojtade Tove och sprang fram till dem. Det är inte bara jag som har rymt utan Dagny också.

— Tove, förmanade broder Didrick, du tycks ta det hela som ett skämt. Faran för upptäckt är överhängande innan Sundet lugnat sig så pass att vi kan ge oss härifrån.

Tove kastade sig i armarna på Vitmickel.

— Vitmickel, käre gamle Vitmickel, vi måste ovillkorligen segla med detsamma!

— Det är klart att vi det skall, sade Vitmickel rörd. Broder Didrick skall inte tro, att han kan hindra oss. Han är alltid lite rädd för sjön.

Dagny måste också krama om gamle Vitmickel, som skyndade på sina män. Han hade svårt att tro, att de båda unga kvinnornas flykt skulle förbli obemärkt. Kanske krigsknektarna redan var på väg att hindra rymningsförsöket ur jungfruburen.

— Jag skulle ha gjort något för längesedan, förklarade Tove, om det inte varit så besvärligt, ja nästan omöjligt, att osedd komma till hamnen för att fråga efter båtlägenhet. Ni kan inte tro hur glad jag blev, när jag fick se er i går.

Karlarna försäkrade alla, att de delade hennes glädje.

— Alle man på båt, befallde Vitmickel, det kommer att gå undan i den här blåsten. Broder Didrick såg betänksam ut, men Vitmickels ögon glittrade av lust att ta ett nappatag med vågorna.

Innan broder Didrick lossade förtöjningen, tvådde han sina händer. Han ville inte ha ansvaret, om sjösjuka eller ännu värre olyckor skulle drabba dem.

Trued verkade också bekymrad, där han bar fru Dagny genom bränningsskummet till båten. Men det var inte Sundets tillfälliga raseri, som oroade honom mest. Han tyckte så synd om den unga, svenska frun, som blivit så sviken av sin make. Hon gissade hans tankar och gav honom ett varmt leende. Men när hon stod på båtens sviktande plankor, kände hon samma ängslan som förra gången.

Vitmickel och broder Didrick med Tove mellan sig vadade i det grunda vattnet ut till båten.

— Ni är väl inte onda på mig, undrade Tove, för att jag måste hem och se om söta mor.

— Visst är vi onda, Tove lilla, grymtade Vitmickel men såg inte alls ond ut. Han verkade tvärtom riktigt nöjd med sin roll av skyddsängel, när han hjälpte Tove ombord. Tove observerade till sin förfäran, att Vitmickel hade åldrats sedan sist. Hans skägg var gulvitt, så som hon alltid mindes det, men fårorna i pannan och rynkorna på kinden hade ökat oroväckande i antal. Han gick också mera böjd än för knappt ett år sedan.

Men broder Didrick började smågräla på Tove.

— Det gör mig ont, sade han, att Tove handlar så obetänksamt. Du tror väl knappast att din mor kommer att uppskatta det sätt på vilket du kommer hem? Hon kommer att få höra att du inte lärt dig någon hyfsning under din vistelse vid hovet. Man måste alltid först fråga om lov i din ålder. Det verkar otacksamt att försvinna utan att ha tagit ordentligt farväl.

— Broder Didrick får nog rätt, trodde fru Dagny. Rymningen från slottet och överfarten är nog lättare att stå ut med än fru Ingegerds besvikelse.

— Jag begriper nog, sade Tove upproriskt, att det blir en väldig uppståndelse hemma. Söta mor kommer att vara ond på mig och inte på Dagny, som söker skydd hos oss. Om ni bara kunde begripa, hur jag vantrivdes bland de förnäma fruntimren vid hovet! Den minsta tärnan kunde sina fina anor utantill och uppträdde därefter. Jag har känt mig som en utböling hela tiden.

— Det ordnar sig nog, skall du se, Tove! Men nu måste vi se till att genast komma i väg, sade Vitmickel och slängde hastigt förtöjningstrossen ombord. Trued fick order att hala in det andra tåget.

Vitmickel tänkte begagna sig av den kraftiga nordanvinden under seglatsens första skede. Hans sjömansinstinkt sade honom, att vinden hastigt skulle avta.

— Vi har goda utsikter att hinna in i Ammerännan vid dagsljus, medgav Trued. Didrick hoppades för sin del att samma kväll få sticka sin kniv i det goda brödet på "Tre Sillar".

Båten lämnade det skyddande landet och befann sig snart långt ute på Sundet. Vitmickel lät de båda andra sköta rodret och storskotet. De välbekanta kännetecken, som förrådde närvaron av sillstim, var föremål för hans observation. Till hans stora glädje fanns tecknen där.

— Vår avresa väckte inte samma uppståndelse som vår ankomst, påpekade Didrick. Det verkar inte att vara någon trängsel i land. Efter vad jag kan skönja, är det bara några kvinnor på stranden.

Tove hade väntat sig mer uppståndelse. Förklaringen var nog den att ingen hade saknat henne ännu. Jungfruburens föreståndarinna var för tillfället sjuk och tärnorna passade på att sova lite längre om morgnarna. Fru Dagny trodde inte heller att någon skulle sakna henne så snart. Möjligen skulle hennes lilla kammarsnärta undra över att hon var utflugen utan att ta hennes tjänster i anspråk, men hon skulle säkert dröja innan hon påkallade någons uppmärksamhet. Tove hade varit den enda vid hovet som intresserade sig för Dagnys välbefinnande.

Men fru Dagny avslöjade att många ungersvenner vid hovet nog skulle komma att sakna Tove. Hennes skönhet lämnade ingen man oberörd, men Tove hade aldrig uppmuntrat dem.

Vitmickel förde strax in samtalet på sillen, som kommit tillbaka. Stora fångster väntade dem. Det skulle säkert inte dröja länge förrän fogden Esge Arendsen återvände till Falsterbohus för att uppbära silltullen för kungens räkning. Vitmickel och hans män talade sakkunnigt om hur redskapen förbättrats, så att man bättre skulle kunna inringa de väldiga sillstimmen. Forna tiders omätliga sillstim kring falsterbokusten hade aldrig kunnat uttömmas och utnyttjas till fullo. Även om sillen inte skulle komma tillbaka i sin tidigare rikedom menade Vitmickel och hans fiskekamrater att sillfångsten med de förbättrade redskapen skulle kunna ge lika stort utbyte som förr. Att sillen inte var stadd på flykten från sina vanliga lekplatser i Sundet bevisades av gårdagens fångst. Det stora stim de påträffat borde nu ha nått fram till falsterbouddens kuststräckor.

Dagny var en intresserad lyssnare. Allt detta var ju henne obekant. När männen märkte hennes intresse fortsatte de att berätta om forna tiders väldiga fiskafängen, om falsterbomarknaderna under den tid Hansan, de tyska städernas sammanslutning, haft sin blomstringstid. Innan marknadsfolket dragit sig söderut, till Falsterbo, hade de flesta bodarna stått på den gröna betesmarken öster om Skanörs kyrka vid Hööls vik, där nu korna betade. Utländska varor hade förts dit och omlastats på östersjöseglare. Västerländska alster hade bytts mot varor österifrån eller mot skåneböndernas egna produkter, spannmål, hästar och boskap. En eftersökt vara var det myckna salt, som krävdes för sillpackningen. Kryddor från södern och rhenskt vin hade strykande åtgång. Sillnäsets invånare hade blivit rika och bortskämda. Vid helgerna eller när de skulle besöka mässorna var de klädda i siden, sammet, gråverk och fina skor med silverspännen.

Tove satt försänkt i egna tankar. Visst var hon glad, när de kom allt närmare den skånska kusten, men hennes glädje blandades med svårmod. Hur skulle hennes framtid gestalta sig? Vad skulle hennes älskade moder tänka och tycka? Varför hade inte hennes farbror besökt henne i Köpenhamn, som han utlovat? Varför längtade hon så mycket efter att träffa fogden Esge Arendsen?

I kvällningen skulle de komma att runda Ugglenäbben, och snart skulle alla frågor bli besvarade.

14

INGEGERD HADE STIGIT tidigt upp denna dag. Hon ville snarast komma till slottet för att hjälpa fogden, medan han sökte efter skatter. Det var bråttom med hennes egen höbärgning. Molnen samlade sig och regnet kunde komma när som helst. Ingegerd ordnade med mat och dryck till folket, och en av hennes mest betrodda pigor fick ansvara för krogen. När hon kom fram till slottet, badade fogden i svett. Han höll på att tömma brunnen. Spann efter spann hade han redan orkat med, och slottsplanen var full med vatten, som rann åt alla håll.

Ingegerd blev bestört.

— Tror herr Esge sig verkligen om att ensam kunna tömma hela brunnen?

Fogden rätade på sig. Hans bruna ögon glittrade hoppfullt i det smala, finskurna ansiktet. Nyss hade det haft ett bistert och beslutsamt uttryck. Men Ingegerds villighet att hjälpa honom förvandlade det bistra draget kring munnen till ett tacksamt leende. Han lät henne veta, att även om inte några skatter skulle finnas gömda i brunnen, var det nödvändigt att den tömdes ordentligt. Det hade samlats så mycket skräp i brunnen under årens lopp, att vattnet inte kunde vara särskilt hälsosamt. Och just nu längtade han efter ett glas friskt, svalt brunnsvatten.

Ingegerd föreslog, att de skulle skaffa tre pålitliga karlar till hjälp. Den ene måste klättra ner i brunnen, den andres uppgift fick vara att med hjälp av ett rep dra upp spannarna ur brunnen, medan den tredje skulle vara sysselsatt med att tömma dem i vallgraven. Fogden tänkte över förslaget och fann att det var enda lösningen. Ingegerd åtog sig att skaffa både karlar och redskap. Fogden, som inte ville att hans knekt skulle vara närvarande om de händelsevis gjorde ett fynd, beslöt att ge honom ledigt, så att han kunde fara hem till sina anhöriga.

Efter denna överenskommelse föreslog Ingegerd, att fogden skulle tillbringa kvällen på krogen.

Aftonen blev vacker.

Skyarna brast och den röda aftonsolen göt sitt skimmer över nejden. På krogen "Tre Sillar" var Ingegerds eget folk gäster. Höbärgningen var avslutad och den kvällen fick Ingegerds folk alltid dricka så många stånkor öl de behagade till den rika kvällsvarden.

Det var stoj och glam.

Ingegerd önskade dem alla god aptit och slog sig ner i den tomma skänkstugan, medan hon väntade på fogden.

Väntan blev lång.

Många röster förebådade senare ett stort ressällskap. Ingegerd reste sig upp för att gå dem till mötes, när dörren till skänkstugan hastigt slogs upp.

Drömde hon?

Tove stod på tröskeln.

— Tove, är det verkligen du? Har du kommit i svårigheter? Välkommen, min flicka, välkommen! Tove kastade sig om halsen på henne och kramade henne hårt.

— Du skälver ju i alla lemmar, flicka lilla, du är väl inte sjuk?

— Det är nog spänningen, som bränner som feber, för jag har inte en enda gång varit sjuk.

Ingegerd var så upprörd att hon inte i första ögonblicket märkte de andras närvaro. Hon kände sig oändligt glad. Äntligen fick hon sluta sitt älskade barn i sina armar.

— Var inte orolig, söta mor, mig går det ingen nöd på! Jag är fullkomligt pigg och kry. Inte heller har jag körts i väg från hovet. Jag har lämnat jungfruburen av egen fri vilja.

— Vad du har förändrats på denna tiden, och helt och hållet till din fördel.

— Jag har kanske förändrats till utseendet, söta mor, men i annat skall du nog känna igen din lilla, odygdiga Tove. Jag rymde nämligen i morse, söta mor, det måste du först som sist få veta.

Tove gav nu ganska förvirrade upplysningar om skälet till sin plötsliga hemkomst. Ingegerd verkade inte det minsta ond. Hon höll sin lilla flicka om livet och strök ömt det motspänstiga, blonda håret ur Toves ansikte, som plötsligt sköljdes av återhållna tårar.

Trued knuffade på de andra. Karlarna hade stannat i dörröppningen och Dagny hade hejdat sina steg strax innanför tröskeln. Fru Ingegerd behövde tid på sig att smälta den stora överraskningen med dotterns hemkomst. De tre härdade männen hade tappat fattningen, när de fick vara åsyna vittnen till så stor glädje. Vitmickel och broder Didrick hade inte längre några egna anhöriga. Det var kanske inte minst därför de kände sig så djupt rörda. De visste inte hur de skulle bete sig.

Fru Dagny viskade till dem, att de skulle förhålla sig avvaktande. Det var ju inte att ta miste på, att Toves hemkomst gjorde Ingegerd lycklig.

— Vi hade en bra resa, omtalade Tove för Ingegerd, visserligen gick det höga vågor, men det finns ingen som seglar så bra som Trued.

Ingegerd blev äntligen medveten om de andras närvaro.

— Se där står ni ju alla tre, utbrast Ingegerd, välkomna, och fru Dagny, välkommen, innerligt välkommen. Ja, Vitmickel, ni tre kommer verkligen som eftersända, för fogden har behov av er hjälp. Men först av allt skall ni ha tack för att ni seglat hem min dotter och fru Dagny. Sätt er nu ned så skall jag ordna med öl och mat. Kom, fru Dagny, och tag plats här i kammaren innanför skänkrummet.

Det var fem gäster att välkomna på en gång. Ingegerd undrade hur sammanträffandet mellan Tove, Dagny och de tre fiskarna kunnat ske. Ingen hade ännu berättat för henne om den stora sillfångsten, som hamnat på kungens bord. Och fru Dagny, hade hon rymt från sin man? I så fall kunde man väl vänta att herr Henrik anlände för att kräva sin hustru tillbaka. Ingegerd ryste fast kvällen var ljum. Men Tove log så tillitsfullt mot henne med sina strålande ögon och då måste hon le tillbaka.

Ingegerd tog fru Dagny och Tove med sig till sängkammaren och återvann snabbt sitt vanliga lugn i omsorgen om de två rymlingarna. Medan hon ordnade och pysslade om deras nattläger, lyssnade hon till Toves beskrivning av flykten med alla dess detaljer.

— Så där ja, nu skall jag bära upp lite mat till er från köket. Men det är inte bara ni två som skall äta. Karlarna därnere har verkligen gjort sig förtjänta av mat och dryck. Det dröjer bara en liten stund innan jag är tillbaka. Ingegerd var ängslig över att Dagny satt så tyst och lät henne förstå hur välkommen hon var.

— I kväll skall vi äta riktigt gott, eller hur, Dagny och Tove? Ni är väl både trötta och hungriga?

— Det finns ingen som kan motstå din mat, söta mor, försäkrade Tove, och hunger har vi alla så att det räcker. Det var så sant, jag hörde dig säga att herr Esge kommit tillbaka hit. Du tror väl inte att han blir förnärmad, för att jag lämnat jungfruburen och hovet? Det var ju han som ordnade, att jag fick komma dit.

— Gör dig inte så stora samvetskval, flicka lilla. Jag skall tala med fogden om det redan i kväll. Det är ju klart att jag måste be honom skicka en förklaring och en ursäkt till hovet. Men först och främst skall jag ordna med mat till er alla.

När Ingegerd kom ner till skänkstugan, hade fogden redan kommit. Han lyckönskade genast Ingegerd till att dottern kommit tillbaka, och rymningen avfärdade han med ett småleende. Alla gjorde sedan Ingegerds mat och dryck rättvisa. Tungornas band lossnade och talet flödade fritt och otvunget.

Det fanns också så mycket att berätta och fundera över.

Man enades om, att fru Dagny råkat i stora svårigheter. Ingegerd ansåg, att maken eller fadern måste underrättas.

Fogden hade en annan mening.

— Låt henne stanna här tills Henrik saknar henne, föreslog han.

Vitmickel, Trued och Didrick hade inte mycket till övers för den bålde herr Henrik, som övergett sin hustru just när hon väntade barn. Det föreföll dem som om den unga hustrun tappat all livslust. Det skulle alldeles säkert vara bäst för henne, om hon fick tillbringa väntans tider i Ingegerds och Toves ömma vård. Ingegerd försäkrade, att hon gärna skulle bereda fru Dagny en fristad, tills hennes förhållanden ändrades.

Vitmickel sparade den i hans ögon största nyheten till sist.

— Sillen går till, gott folk!

Fogden och Ingegerd blev just så häpna som han hoppats. Dagny och Tove sov redan.

15

JUNINATTEN var kort och ljum. Vitmickel drömde, utan att sova, om stora, outtömliga sillstim, om marknadsliv och förtjänster.

Innan det dagades, sökte han sig ned till båten. Trued, lika morgontidig, kom Ammevägen fram.

Som ett glödande klot gick solen upp över ljungheden.

Vitmickel och Trued samtalade om dagens göromål. Först av allt skulle de väcka broder Didrick, den hemlöse, som övernattat på båten. Sedan skulle de göra i ordning fångstredskapen och ge sig ut på sillfångst. De hade kort tid på sig, ty redan under förmiddagen hade de lovat fogden att infinna sig på slottet för att hjälpa honom.

Broder Didrick blev inte lätt att väcka. Det dröjde innan de lyckats övertyga honom, att den nya dagen redan börjat. Han gäspade ljudligt och bad att få sova i fred ännu en stund. Vitmickel och Trued lät honom sova, tills de var klara med fångstredskapen. Broder Didrick hade inte deras sega tåga.

Egentligen var det av barmhärtighet de tagit honom till fiskekamrat.

Morgonbrisen var så svag, att seglet inte kunde komma till användning. De fick ro hela vägen till det närmaste av de många, beprövade sillgrunden. Östersjöns väldiga, blågrå yta låg framför dem under himlens ljusa och klara kupol. På landbacken skymtade Sankta Gertruds kyrkas mossbelupna tak och tornet på Falsterbohus, som i ensamt majestät höjde sig över terrängen, dystert grått. Vitmickels alla sinnen var på helspänn, när han spanade efter tecknen till sill. Ett helt livs erfarenhet hjälpte honom att spåra sillen.

— Se ditåt, Trued, se därborta, hur de leker och glimmar, se, hur det blänker.

— Jag ser, jublade Trued, det rör sig om stora stim. Sillen går till på allvar, Gud vare tack!

— Ja, Gud vare tack, sade broder Didrick högtidligt.

De påbörjade genast fångsten. Det dröjde inte länge, innan den sprattlande blanka sillen fyllde båten. Hemfärden kunde börja ännu tidigare än beräknat. De rundade holmen, där dominikaner-munkarnas övergivna kapell låg. Munkholmen, som den kallades, utgjorde en grönskande strandrevel vid Ugglenabbens sydvästsida, där stranden med varje storm utökades med sand från Falsterborev, ett ökänt rev, som under loppet av årtusenden skapats just där Östersjön och Öresund möttes.

Denna gång lade de till på sundssidan, där de eljest inte brukade lägga till. Det var inte många som mötte dem i land, men dessa blev desto mer förvånade. Det var folk från staden, fiskare och åkerbrukare, som efter höbärgningens slut såg om sina fångstredskap, band eller lagade nät, sysslade med sina båtar, tjärade och timrade. De tre fiskarna njöt av den uppståndelse, deras last väckte.

Folket bara gapade av förvåning och gjorde sig underrättade, om hur fångsten hade gått till. Då fick de höra den märkliga berättelsen om kungens sill. När de tre fiskarna inte kunde förmås berätta mer, skingrades den lilla folkskaran.

Vitmickel skrattade gott och de två andra gladde sig över att de överbringat det gladaste budskapet för näsets bebyggare sedan länge.

— De gapade och glodde, som om de mist förståndet, gottade sig Vitmickel. När de äntligen begrep, vad det givmilda Sundet hade att ge dem själva, bara sprang de sin väg. Nu löper ryktet snabbt. Det dröjer nog inte lång stund, förrän folk kommer från både Skanör och Falsterbo och vi får sälja vår fångst i en handvändning.

Kommersen var snart i full gång. Köparna slogs om sillen, och det dröjde inte länge förrän båten var tom. De tre fiskarna var bundna av löftet till fogden, annars skulle de genast hämtat en ny fångst. Men redan var andra fiskare i färd med att ge sig ut till lekplatserna.

Några tveksama fiskare frågade Vitmickel om det verkligen lönade sig att ro ut med detsamma.

— Ja, svarade Vitmickel, vädret är just det rätta, varmt och soligt, möjligen något för varmt. Men för sommarfiskets del spelar det inte så stor roll. Tunnor behövs inte än, den färska sillen blir man av med på goda villkor nu. Men det kommer säkert inte att dröja länge förrän de tyska uppköparna kommer med salt i hela skeppslaster.

Vitmickels ord besegrade även den mest skeptiske. En hel fiskeflotta skyndade till havs.

Vitmickel och hans män begav sig upp till slottet. Fogden väntade dem med hinkar och rep vid brunnen. Knekten lämnade just slottet.

Fogden hälsade männen välkomna.

— Vi har fiskat i gryningen och redan avyttrat hela fångsten, förklarade Vitmickel.

— När sillen går till är det skick och sed här på näset, att vi fiskare uteslutande ägnar oss åt vår stads fiskafänge, påpekade Trued stolt.

— Vi infödda anser det under vår värdighet att göra något annat än håva upp sill, ursäktade sig Vitmickel. Vi måste skynda på med brunnen. Vi skall gärna hjälpa till, men snarast möjligt måste vi vara tillbaka på båten. Åtskilliga fiskare är säkert snart tillbaka med nya fångster.

— Javisst, bekräftade Trued, och så snart vi har fullgjort vårt löfte till fogden, far vi ut och skyfflar in välsignelsen i vår egen båt. I år blir sillfisket säkert av en sådan omfattning, att det kan löna sig att kalla hit de nordtyska uppköparna.

— Jaha, vi måste försäkra oss om att få avsättning för de stora fångsterna, påminde broder Didrick och gnuggade förnöjt händerna.

— Det skall jag dra försorg om, lovade fogden ivrigt. Förekommer sillen så ymnigt, som ni vill göra gällande, så är det alldeles självklart att en för alla inblandade lönande sillhandel upprättas här som i forna, goda dagar.

Det tog de tre männen som ett löfte. Det var nu nog talat om sillen, och de var nyfikna på vilket slags tjänst de skulle göra fogden.

Fogden förklarade att uppdraget måste hållas hemligt. Som de redan visste hade han under ett av golven i slottet funnit den kista med silvermynt, som med deras hjälp föregående år hade forslats till kungen. Kung Kristian hade anledning att tro, att flera fynd av liknande slag kunde göras. Det var inte alls omöjligt att man i forna dar ansett slottsbrunnen som ett säkert gömställe. När fogden på morgonen känt efter i brunnen, hade han stött på ett hårt föremål, som kunde vara en skattgömma.

Karlarna höll det inte för särskilt troligt. Men deras intresse var väckt, och genast började de arbetet. Det gällde i första hand att befria brunnen från de mängder av sand, som under årens lopp lagrats i den. Fogden hade fördelat arbetet. Vitmickel klättrade som förste man ned i det mörka brunnsdjupet. Fogdens löfte om en frikostigt tilltagen belöning i händelse av framgång gjorde karlarna dristiga.

Kanske dolde brunnsvattnet rikedomar liksom havet, om de också var av ett annat slag.

Också Ingegerd hade stigit tidigt upp denna dag. Toves hemkomst hade gripit henne så djupt, att hon först sent fallit i sömn.

Ingegerd hade tillbringat natten i en kammare på loftet och låtit Tove och Dagny sova bekvämt i hennes egen sängkammare med den stora skåpsängen, som hon ärvt efter sina föräldrar.

Häruppe i loftkammaren var junivärmen besvärande. Ingegerd klädde sig skyndsamt och bäddade upp. Det var mycket, som skulle uträttas under dagen. Allra först måste hon försöka att hitta det stadiga rep. som hennes far en gång köpt på en marknad. Hon mindes, att repet var just så långt, att det skulle nå ända ned i slottsbrunnen. Ingegerd smög sig ned för trapporna och vidare genom gången mellan köket och skänkstugan. Kommen ut i förstugan reglade hon upp ytterdörren. Dagen lovade att bli varm och vacker.

Hon låste upp sommarstugans dörr. Den ledde till hennes föräldrars fingemak, svalt på sommaren, men utan eldstad och kall under vintern. Här förvarades i välfyllda kistor många av husets rikedomar, många på marknaderna inköpta eller i gården tillverkade linnevaror och klädesplagg. Ett par vackra, snidade karmstolar, ett stort bord, en lång, väggfast bänk med brokiga dynor och en väldig skåpsäng, pösande av tjocka bolstrar, bidrog till rummets trevnad.

Det tog inte lång tid för Ingegerd att hitta repet, som hon skulle låna fogden. Under nattens långa timmar hade hon ofta tänkt på Falsterbohus, som verkade så förfallet och otrivsamt.

Fogdens tornkammare var det enda rum på Falsterbohus, som lämpade sig som bostad. Herr Esge hade redan föregående år snokat genom hela slottet utan att kunna finna den minsta spricka, som förrådde något lönnställe, där något kunde ha gömts undan för fienderna, allra minst en låda med tullpengar. Taken, väggarna, golven, ingenting hade han lämnat oprövat. Han hade också undersökt ruinerna av den forna salsbyggnaden, där kungliga personer en gång hållit hov. Men brunnen hade han inte tänkt på förrän nu, när Ingegerd gjort honom uppmärksam på den som ett möjligt gömställe.

Tankarna kretsade också kring den stora sillfångst, som gjort att Vitmickel och hans lag seglat till Köpenhamn. Ingegerd ville gärna tro, att Vitmickel hade rätt, när han menade att det inte bara var en lyckträff, att de kunnat fånga sill i så stora mängder. Men om Vitmickel hade rätt, betydde det för Ingegerd, att hon måste bereda sig på att ta emot en stor resandeström. Hon hoppades, att krogens utrymmen skulle räcka till för alla, och att förråden av mat och dryck skulle vara tillräckliga.

Ingegerd lämnade inte sommarstugan förrän hon fallit på knä framför ett silverkrucifix, som hängde på en av väggarna. Hon bad alla bönerna utan att röra vid faderns radband, som alltjämt hade sin plats vid ett gammalt vigvattenskärl, numera ej i bruk. Hon hade funnit sig i den stora förändring, som innebar att den barmhärtige Frälsaren själv hade trätt i Jungfru Marias och helgonens ställe.

Bönestunden framför krucifixet stillade den oro Ingegerd hela natten hade känt. Toves framtid ängslade henne inte längre. Om också Tove var en förrymd tärna, var hon en älskad dotter, som ordnade det både för sig och andra efter sitt eget huvud. Tove växte på något sätt i hennes ögon. Tove skulle säkert också göra sig nyttig på krogen, om nu gästerna skulle strömma till som förr.

Ingegerds nästa mål var köket, där hennes trogna tjänstekona Birte redan hade den ångande morgonvällingen färdig. På spiselhällen sprakade brasan av knastrande, saltmängd drivved. Benkte och Helle skar för brödet åt drängarna och vattnade ur salt sill. Ottemålet var färdigt. Skedarna skramlade.

— Om en liten stund kan du laga ett gott kryddat morgonöl, Birte, för vi har fått kärt främmande, sade Ingegerd liksom i förbigående. Den svenske frälsemannens unga maka har kommit tillbaka från hovet i Köpenhamn, och vår Tove är med henne. Birte, Benkte och Helle gav till glada utrop, klappade i händerna och förundrade sig storligen.

— Jesses Maria Moder mö, lilla Tove är här igen!

— Vad vi har saknat henne!

— Vår flicka har kommit hem! Hon mår väl bra?

Ingegerd log och bekräftade att allt var väl. Hon gav Birte anvisning på arbetet, som skulle uträttas under morgontimmarna. Sedan Dagny och Tove fått sitt morgonmål, skulle hon gå ut i ett ärende, men hon trodde att hon snart skulle vara tillbaka.

Alltjämt bärande på repet gick Ingegerd till sängkammaren. Skåpsängen var öppen, och de båda nykomlingarna låg nedkrupna på var sin sida i sängen och sov djupt. Ingegerd smög sig fram till dottern och svepte dunbolstret tätare kring den nakna flickkroppen. Tove vaknade, när modern varsamt vände på kudden.

— Somna om, min lilla vän, du har varit långt borta, men nu är du hemma igen. Det var en vacker anblick, tyckte Ingegerd, att se sitt yrvakna barn, som var så förvånat att vid uppvaknandet finna sin mor hos sig. Ett burrigt blont hår inramade Toves friska kinder. Sömndruckna djupblå ögon under en rund, barnslig panna kisade förbryllat på Ingegerd och hennes rep.

Tove log mot sin mor, slöt ögonen och slog armarna om hennes hals, viskande, att nu kände hon riktigt, att hon var hemma. Ingegerd smekte ömt sin flickas kinder, gnolande på den vaggvisa, som så många gånger vyssat lilla Tove till sömns. Men nu var Tove med ens klarvaken, och otåligt kastade hon dunbolstret åt sidan och sträckte på sig av välbehag. Ingegerd kände ett stygn i hjärtat, när hon märkte, hur vuxen hennes dotter blivit. Hon hade mognat till kvinna, och kanske skulle hon snart komma att lämna henne om en friare dök upp.

— Tove lilla, sade Ingegerd, jag vill inte lämna min flicka ensam ens en stund den första dagen, men jag måste uträtta ett viktigt ärende. Du skall få veta mer om det sen. Jag har så mycket att tänka på i dag. Det är nödvändigt för mig att inventera förråden, innan tyskarna kommer. Jag har ännu kvar av vårölet, men det kommer inte att räcka så länge. Men jag har väl lagrat vin på fat, som jag skall tappa, om ölet skulle tryta. Jag skall nu först gå ner i källaren och sedan har jag ett ärende ute i staden.

— Kom snart igen, söta mor, jag har så mycket som jag måste tala med dig om. Du vill naturligtvis veta, hur det var vid hovet.

Tove letade reda på några gamla klädesplagg, som hon inte tagit med sig till Köpenhamn. Hon hade ju annars bara de fina reskläderna. Tove konstaterade snart, att hon nästan vuxit ur sina gamla kläder, men de fick duga för tillfället.

Dagny hade vaknat.

— Ni båda skall få dela min nattkammare hädanefter! avgjorde Ingegerd, när hon förstod att Dagny var i behov av tröst och förståelse.

— Jag vet inte hur jag skall kunna tacka fru Ingegerd nog, sade Dagny, överväldigad av denna gästfrihet. Jag kan ännu inte fatta, att jag inte mer behöver återvända till hovet eller till en riddarborg, där man dagen lång inte gör något annat än förbereder sig för krig.

— Kung Kristian är inte den som börjar ett krig, fru Dagny. Jag har fått upplysningar av fogden, att kungen inte för närvarande planerar något fälttåg. Han rustar sig endast för att kunna möta ett anfall. Herr Esge har också lovat sända ett meddelande om flykten till herr Henrik. För att undvika allt skvaller vid hovet kommer det att heta, att Tove ledsagade herr Henriks maka hit, så att hon fjärran från hovlivet under min omvårdnad kan föda sitt barn. Det blir väl bra?

Fru Dagny verkade inte längre lika bekymrad. Ett litet leende lyste upp hennes ansikte.

Mer behövdes inte för den godhjärtade värdinnan. Nu kunde hon med gott samvete lämna dem en stund, medan hon begav sig till slottet. Det var redan högt på tiden att komma i väg till fogden med repet. Tove skulle säkert kunna klara utskänkningen under tiden.

Ingegerd hastade till slottet och kom fram i rätta ögonblicket. De tre karlarna hade uträttat ett drygt arbete, Stående på var sin stegpinne i den unkna och fuktiga brunnen hade de tömt den på vattenblandad sand.

När de var färdiga med denna del av arbetet, hade de flyttat stegen från brunnen. De hade rotat i den och deras stakar hade stött mot ett större föremål. Detta föremål låg fast förankrat i blåleran i brunnens botten och de funderade över bästa sättet att få loss det, medan de torkade svetten ur pannan och kläderna i solen. Med långa stakar försökte de sedan bända loss föremålet. Äntligen fick de grepp om föremålet och lyckades få det upp ur blåleran. Med stakarna rätvinkligt mot varandra försökte de lyfta upp den otympliga tingesten, men krafterna räckte inte till i den obekväma ställning de intog i brunnsschaktet, där de också måste försöka hålla sig kvar. De hade hunnit uppfatta, att föremålet troligen var en kista av ansenlig tyngd, innan de förlorade greppet om det.

Fogden som lutade sig över brunnskaret såg deras misslyckande och halade ned ett tjockt rep.

Men karlarna ropade upp, att det inte lämpade sig för det avsedda ändamålet, just som Ingegerd hann fram med sitt långa, kraftiga rep.

16

TOVE TYCKTE inte att det var så särskilt märkvärdigt, att modern lämnade henne och Dagny ensamma redan på morgonen. Det hörde visserligen inte till vanligheten, att Ingegerd överlämnade morgonsysslorna åt andra. Då var det som mest bråttom i hus och ladugård. Men Tove gissade att moderns brådska hängde samman med den väntade gästströmmen.

Hon skyndade sig ned i köket och hämtade all den goda mat, hennes mor hade låtit göra i ordning åt dem. Därefter åt de båda med god aptit. Det gladde Tove särskilt, att Dagny också lät sig väl smaka. På kvällen hade hon ätit så lite, att Tove tyckte synd om henne.

Nu var hon desto mera belåten. Dagnys svarta hår doldes för tillfället inte av någon huva. Det inramade vackert hennes smala ansikte och föll fritt ned över axlarna. De bruna ögonen var klara och dragen lugna och harmoniska. Hon hade tydligen för tillfället glömt sin olyckliga belägenhet. Allt gick efter Toves önskan, och hon gladde sig innerligt åt förändringen.

— Jag undrar i alla fall, varför söta mor hade så brått ut?

— Jag begriper inte varför du skall bry dig om det, Tove. Mor din hade ett angeläget ärende, och hon ville ju att vi skulle äta utan att vänta på henne. Förresten hörde du väl henne säga, att hon skulle göra i ordning en stor matsäck att ha med sig. Det var väl en beställning av något slag.

— Det är bara det, jämrade sig Tove, att jag fått en sådan stor lust att återse de gamla platserna, ströva omkring och tala med folk.

— Du kunde väl bett mor din att få följa med henne?

— Det skulle jag aldrig ha frågat henne om, ser du. Det går inte att låta Benkte eller Birte egenhändigt sköta öltappningen. Det är en sak som vi båda måste sköta tills mor kommer. För ögonblicket har vi ju visserligen inget att göra, och nu när sillfisket tagit fart igen få vi nog vänta på ölkunderna. Jag vill ju inte lämna dig i sticket, kära Dagny, men jag förgås av längtan ut.

— Hör du Tove, du brås nog i många avsenden på din fars familj. Farbror Peder föreföll mig lika äventyrlig och lekfull som du.

— Min kära Dagny, jag håller fullkomligt med dig! Jag är en alldeles omöjlig odåga, som redan första dagen är beredd att svika min mors förväntningar. Men jag får ingen ro i själen, om jag inte får komma ut ett tag.

— I så fall får du väl ge dig i väg, stackars flicka, jag skall försöka fullgöra våra plikter på egen hand. Det är klart, att du längtar alldeles förfärligt att få hälsa på dina gamla vänner. Ut med dig bara!

— Vad du än hittar på för ursäkt till söta mor, gör det nog varken från eller till, när det gäller att skyla över mina allra senaste påhitt, skämtade Tove. Men du kan ju säga att jag gått ut för att leta efter henne.

— Det kan jag ju säga. Att du sen på samma gång träffat gamla vänner och sökt upp gamla platser är ju inte så konstigt. Det är nog en hel del som förändrats under din frånvaro.

— Det kommer att vara mycket folk i staden nu vid midsommar. Det är fromma skåningar, som vallfärdar till Sankta Gertrud.

— Detta är en underlig plats. Ni har ett rev som försörjer befolkningen med vrakgods. Ni har tid efter annan stora sillstim, som ger väldiga rikedomar. Ni har två förfallna slott. Spökar det inte i dem, eller de kanske gömmer stora skatter? Det brukar ju vara så med gamla slott.

Tove försäkrade att ingetdera var omöjligt. Vad skatterna beträffar, var hon ju invigd i hemligheten. Tove beslöt sig för att själv leta efter gömda skatter i ruinerna.

Med Dagny som tillfällig värdinna i den ännu så länge folktomma skänkstugan ansåg sig Tove ha absolution för sin planerade utflykt. Visserligen ansåg hon inte att det var en passande uppgift för Dagny, men å andra sidan brukade ju inte manfolket komma förrän längre fram på dagen. Då fordrades det ibland hårdare tag än hon trodde att Dagny klarade av.

Dagny slog sig ned bakom ölluckan och såg Tove försvinna i riktning mot kyrkan. Det hade väl ringt samman, medan de ännu låg och vilade ut efter gårdagens flykt. Det måste bli en ändring på det hädanefter. Ottesången fick absolut inte försummas fler gånger.

Tove promenerade raskt på tills hon kom till gyttret av korsvirkeshus, som kantade de stenlagda gatorna. Stugudörrarnas övre halva stod som alltid vid vackert väder på vid gavel. På bakgårdarna höll småboskapen till. Grisar grymtade, getter bräkte, tuppar gol och hönsen kacklade. Hundratals fiskmåsar slogs om stekarhusens avfall. Skrikande dök de ned och försvann blixtsnabbt upp i luften. Men var fanns alla människor? Tove fick gå ganska länge, innan hon träffade på de första. Det var några gamla gummor, som visserligen hälsade henne välkommen hem, men Tove hade väntat sig ett mycket mera översvallande mottagande. Det dröjde inte länge, förrän hon kom underfund med orsaken. Alla hade fått något helt annat att tänka på. Det var sillens återkomst, som sysselsatte människornas tankar. Manfolket var ute på havet och fångade sill. Kvinnorna väntade otåligt på att de skulle komma hem igen.

Det var naturligtvis sillen, som lockat modern hemifrån. Tove beslöt att återvända till "Tre Sillar". Hon spejade bortåt det folktomma kyrksträdet och väntade att modern skulle komma tillbaka den vägen.

I köket fann Tove gamla Birte, som höll på med tillagningen av nyfångad sill. Drängarna ropade efter matsäckar. De ämnade sig tvärs över Ugglenäbben för att sälla sig till de fiskande bönderna på Öresundsstranden. Pigorna flockades en stund kring Tove och frågade ut henne om livet på ett kungligt slott. När Tove tyckte att frågorna började bli alltför närgångna, ursäktade hon sig med att hon måste gå in till Dagny i skänkrummet.

Dagny försäkrade, att hon mycket väl kunde vara ensam en stund till, om Tove ville fortsätta att vara ute. Nu styrde hon sina steg mot Sundet. Hon gick på den stenlagda gatan och passerade slottet, vars gamla murar var övertäckta av murgröna. Sjösanden yrde i luften. Utanför fyrkullen glittrade det öppna havet. Ingen människa syntes till i middagshettan. Tove sprang ned till vattenbrynet, klädde av sig och gick naken ut i vattnet. Med snabba steg nådde hon sandbanken, gick över den och kom ut till djupet. Efter några dykningar låg hon länge och flöt på vattnet med slutna ögon och ansiktet vänt mot solen. Hon tyckte att det var en hel evighet sedan hon fått svalka sig i havet. Hon låg länge och lät sig vaggas av de genomskinliga gröna böljorna. Östersjöstranden var alldeles avfolkad, men från sundssidan hördes ljudet av pratande och skrattande människor. Det var de från Sundet hemvändande fångstmännen, och de skröt naturligtvis med sin fiskelycka. Tove vadade i land och klädde sig hastigt. Ingen såg hennes lugna, soliga gömställe i en grop bland de nästan kritvita klitterna. Hon låg i det sträva dyngräset och mindes sin barndoms somrar, då skånska bönder traskade över fiddevången med sina hästar. Mödosamt släpades kärrorna, bräddfulla med nyfångad sill, upp på landbacken. Själlands kustinvånare anlände manstarkt och bildade egna båtlag för att fiska åt de präktigt klädda tyska köpmän, som kom ridande utmed vattenbrynet, medan de mäklade, prutade och slamrade med silverdalrarna i sina välfyllda penningpungar.

För omväxlings skull tog Tove hemvägen genom de nordtyska hamnstädernas saltningsområden. Det var Stettins, Lübecks och Rostocks fidder, vars bodar nu var tillbommade. Men snart skulle uppköparna åter vara här och föra med sig salt och tunnor. Sedan var det tid för näsets beprövade gälekonor att börja sitt slit. Den gälade och nedsaltade sillen var den begärligaste handelsvaran. Av fångstöverskottet och avfallet kokades över öppna eldar ett slags tran, som kallades sillsmör. Grumskarlar silade bort grumset i tranen och ett minne av deras verksamhet var de illaluktande grumshögebackarna i närheten.

Tove sprang hela vägen hem. Hon skulle nog få bannor, för att hon varit borta alldeles för länge.

17

MEN INGEGERD hade ännu inte kommit hem. Det hade hänt så mycket på slottet under dagen, att hon glömt sina andra plikter.

När hon kom fram till brunnen med sitt rep, mötte henne en kostlig syn. Fogden lutade sig med hela överkroppen över brunnskaret, och endast hans tunna ben, efter tidens sed klädda i långstrumpor, syntes. Ingegerd höll på att brista ut i ett högljutt skratt. Hon smög sig fram till fogden, ställde sig bredvid honom och tittade liksom han ned i brunnen. Herr Esge reste sig förskräckt, men när han märkte vem det var som kommit, flög förskräckelsen sin kos och han log ett välkomnande leende.

— Vi har just funnit något, fru Ingegerd, ropade han och torkade svetten ur pannan med rockärmen.

— Vad är det ni har funnit, det är ju så mörkt därnere att man inte kan se någonting. Med handen om fogdens bälte lutade hon sig åter över brunnskanten. Det blev nu så mörkt därnere, att Vitmickel, Trued och broder Didrick begrep att de fått ännu en åskådare. I nästa ögonblick kände de igen Ingegerds röst och ropade triumferande upp, att de hade fått känning av skatten.

Herr Esge berättade nu för Ingegerd vad som hittills hänt. Han förklarade, att männen gjort sitt bästa, men det såg alldeles omöjligt ut att få grepp om skatten. Ingegerd insåg genast, att de måste gå till väga på ett annat sätt.

Nu kom repet väl till pass. Av det långa repets ena hälft knöt Ingegerd ett kraftigt, grovmaskigt nät. Återstoden av repet delade hon i fyra delar, som fästes i nätets hörn. Nätet skickades ned till karlarna i brunnen och fogden och Ingegerd höll i de fyra repändarna. Med hjälp av sina stakar lyfte dessa fyndet över på nätet, och fogden och Ingegerd drog med förenade ansträngningar. Men deras krafter räckte inte till, varför Vitmickel och hans män klättrade upp ur brunnen. När de med fogdens hjälp drog i var sin ända av repet, lyckades de äntligen få upp föremålet, som var tungt av lera.

Spänningen var stor.

Alla hjälptes åt att avlägsna leran, och allt tydligare skymtades konturerna av ett stort skrin. Locket gick inte att avlägsna. Det satt hårt fast. Skrinet, som var av metall, hade fått en mörk patina i brunnsdjupet. Fogden ristade på ytan med sin värja och det rådde inte längre någon tvekan om, att hela skrinet var av silver. Överallt, där de skrapade glänste det.

Vad kunde det innehålla?

De försökte att skaka på det tunga skrinet. Det rasslade som om skrinet var fyllt av många föremål.

Efter hand som den svarta beläggningen avlägsnades, trädde dess skönhet fram. Vackra ornament täckte hela skrinets yta. De insåg, att även utan innehåll var skrinet värt en förmögenhet.

Än en gång försökte man lyfta locket, men det satt fast. Man beslöt att föra skrinet till fogdens gemak och där göra förnyade ansträngningar. De var ense om, att skrinet inte borde skadas. Man fick pröva sig fram med olika verktyg.

Ingegerd, som insåg att männen nu måste vara mycket hungriga, föreslog att hon fick duka fram en måltid av allt det goda hon medfört som matsäck. Det var ett förslag, som ingen kunde motstå, trots den stora nyfikenheten på skrinets innehåll. Ingegerd hade alldeles glömt, att man väntade henne på "Tre Sillar".

Efter den gemensamma måltiden inventerades slottets förråd av lämpliga verktyg, och det dröjde nu inte länge förrän man lyckades få upp locket. Deras ögon bländades av alla de härligheter, som utbredde sig för deras ögon. Det var mycket mer än någon vågat hoppas på. Herr Esge stjälpte ut skrinets dyrbara innehåll på bordet, och hans händer grävde bland silverskedar och kedjor, ringar och spännen, allt rikt utsmyckat, dessutom guld i tackor och mynt i mängd av alla de slag. Det kom som ett rus över dem alla.

Nu skulle kungen få sitt lystmäte av fullödigt, blankt, glimmande silver. Mer kunde han inte fordra av sin trogne Esge Arendsen. Utom denna skatt skulle ju också nya stora tullinkomster av sillen finna vägen till den kungliga skattekistan. Det fanns nog inte längre någon fara att Malmö skulle tillåtas lägga under sig detta län. Det fanns alla utsikter för att herr Esge skulle få behålla sin förläning.

Ingegerd överväldigades av en stor lyckokänsla, medan fogden ordnade alla smycken och mynt i högar och försökte beräkna deras värde. Hon glömde alldeles bort, att hon så ofta ängslats för att herr Esge i egenskap av fogde löpte stora risker att dela sina företrädares olycksöden. Många tidigare fogdar hade stupat i sin tjänst. Nu önskade hon tvärtom, att han måtte beredas tillfälle att stanna på Falsterbohus. Den nya, evangeliska läran skulle kanske göra människorna mildare till sinnes och mindre benägna för våldsdåd.

Den stora, återfunna skatten hade väl gömts i brunnen av någon av sillnäsets danska fogdar, som varslat krig och förstörelse. Denne, som velat rädda en del av slottets rikedomar, hade sedan utan att anförtro sig åt någon stupat i kampen. En gång i tiden hade Falsterbohus varit en kungaborg, där de tre nordiska rikenas drottning, Margareta, ibland hade bott. Den unge tronarvingen, hennes son Olav, hade en gång i spetsen för sina ädlingar med svajande fanor och trumpetsmatter tågat över vindbryggan, men senare burits ut på bår.

Den stora skatten, som överlevt, kommenterades livligt.

— Se, gamla brakteater, sade broder Didrick, och lybska, vita penningar, danska mynt, mark, ören och skillingar. Är inte det här en rhensk gyllen från Köln?

— Jovisst, instämde fogden, och de tjocka mynten med en konungs bild är östgotiska brakteater från tolv- eller trettonhundratalet. Hur har de hamnat i samlingen? Här är återigen en del svenska, vita penningar från konung Albrekts tid, och de där är örtugar från fjortonhundratalet. De svenska mynten känns igen på de tre kronorna. Men så många andra här finns, engelska sterling, franska turnoser, den preussiska ordens nobler. ja, till och med en guldflorin från Florens och låt se, det här är ju en brabantsk groat! Varje mynt vittnar om näsets vida handelsförbindelser.

Timme efter timme gick. Fogden ville ha en överblick av fyndets värde, innan han fördelade den tredjedel, som enligt konungens vilja skulle tillfalla upphittarna.

— Det blir ett hederligt vederlag, förklarade fogden när han var färdig, var och en av oss kommer att bli ganska välbärgad! Fogden delade generöst.

Vitmickel, Trued och broder Didrick hade all anledning att vara nöjda med sin dag. De tyckte att de varit med om ett under. Från fattiga fiskare hade de förvandlats till rika män.

Ingegerd gladde sig både åt den stora lott, som tillföll henne, och över att fogden haft en sådan oförliknelig framgång.

Trued tog avsked och vandrade hem med sina klenoder och mynt väl dolda. Det var överenskommet att fogden själv, Vitmickel och broder Didrick skulle vaka över skatten på slottet.

Ingen hade stört dem, medan de var sysselsatta med att bärga den, och därför hade de inget att frukta. Innan Ingegerd tog farväl, hade broder Didrick redan rett sig ett nattläger i tornets bottenvåning. När Ingegerd lämnade slottet hittade hon en gömma för sin del av skatten. Hon hade anledning tro, att många ögon skulle följa hennes hemkomst. Gömstället var så finurligt, att Ingegerd inte befarade att någon skulle finna det.

Hon hade egentligen bestämt sig för att endast göra Tove delaktig av det stora skattfyndet, men när hon kom fram till "Tre Sillar" insåg hon, att hon säkert också kunde ge fru Dagny sitt förtroende.

Men när hon trädde in i skänkstugan, väntade en fjärran gäst, och det gjorde att det inte blev talat om fyndet denna kväll.

18

GÄSTEN VAR den tyske junkern Cort Eggerdes. Efter faderns död hade han ärvt inte bara det stora handelshuset Arnt Eggerdes i Stralsund utan också det tillhörande rederiet. Det var inte hans första besök på silludden. I tidig ungdom hade han fått följa med fadern till storfisket. De hade då alltid bott i hemstadens kompanihus. Båda var medlemmar av skånefararnas utskott och Stralsunds rådsförsamling.

Cort Eggerdes hade denna strålande sommardag, då nyheten om att stora sillstim var i sikte som en löpeld spred sig över hela näset, kommit ridande från Ellenbogen till Skanör. Den allmänna stråkvägen söderut hade varit lätt framkomlig, men hunnen halvvägs hade han fått svänga av åt höger och rida utmed Hööls vik. Det var en dålig väg med djupa, av väder och vind torkade hjulspår, och han hade i stället ridit på angränsande fält och hed.

Den tyske junkern passerade Hammarbyns grå stenkyrkor och ett gytter av små korsvirkesstugor på den smala, långsträckta udden vid Foteviken. Vägen ledde därifrån längs strandkanten. Han red utmed vattenbrynet, där han kunde hålla god fart. Med ens var han mitt på den breda halvön. Det blev ganska enformigt att rida längs den glest bevuxna skogen, som under gångna år hade skövlats på sina igamla stammar. Här och var skymtade han ännu de kvarblivna rötterna. Marken var där sank och vattensjuk. I synnerhet var det så vid Ammerännans norra utlopp. Åt väster inramades Hööls vik av Knösen, som var Skanörs yttersta spets. Cort Eggerdes hade denna låga, trädfattiga udde rakt framför sig. Han nådde slutligen den bro, som ledde över Ettelbäcken, ett brett segelbart vatten, där smärre båtar brukade ankra. Sedan hade han endast att följa den pilallé som bred och rak ledde fram till Skanör. Många rester vittnade ännu om forna marknader, som upphört den gången tyskarna föredrog att flytta sina handelsbodar till Falsterbo.

Här hade förr hundratals hantverkare hållit till. De hade följt de många fiskande bönderna från Danarikets öar och från Skåne. Här hade funnits skomakare och skräddare, tygskärare och pälsmakare, remskärare och garvare, bagare och smeder, murare, sandkörare, timmermän, kalkbrännare, båtbyggare och timmermän.

I handelsbodarna hade varor från alla kända världsdelar salubjudits: Linne, tyger, garn, ljus, tvål, senap, ris, nötter, pepparkakor, honung, vax, vin, öl, olivolja, salt, stockfisk, humle, trä, beck, tjära, träkol, järn, hudar, gråverk, spannmål, mjöl, hästar, oxar och ännu mycket mera. Ofta hade säljarnas tungomål växlat från bod till bod, men de hade alla kunnat göra sig förstådda.

Sedan Valdemar den stores dagar hade kungliga fogdar uppburit avgifter, så kallade bodpenningar. Det var silltull, rortull, vagngäld, eller fönstergäld, och enkla blymärken fick, gälla som kvitton.

Cort Eggerdes red i riktning mot den ståtliga Sankt Olofs kyrka, som syntes vida över stadens små gårdar. Det var till prästgården han ämnade sig. Han var förvånad över att staden verkade så tom på folk, men gissade att de höll till på stranden och väntade på de första fullastade sillbåtarna. Den unge tysken styrde sin häst till ett stort korsvirkeshus väster om kyrkan och undrade om han där skulle finna den han sökte.

Under en lind framför prästgården hoppade han av och band hästen vid trädstammen. Han såg inga tecken till liv bakom de små, blyinfattade fönsterrutorna. Men Cort stegade resolut in på bakgården. Där hitttade han en olåst dörr, knackade och steg in. Han kom in i ett rymligt stekarhus med röksvärtade bjälkar i taket. En puttrande gryta med mjölvälling på eldstaden vittnade om att det fanns folk i huset. Cort fortsatte över det nötta tegelstensgolvet och kom in i ett kalt rum, där han hittade prästen. Denne var hans gamle vän och studiekamrat, magister Harald Jespersen.

— Nej men Cort, välkommen! Käre vän, hur har du kommit hit? utropade Harald överraskad och steg upp från ett grovt med tryckta ark belamrat ekbord.

— Det är så enkelt som helst, svarade vännen. Vi håller på att lossa lasten från vårt koggerskepp i Ellenbogen eller Malmö, som ni säger, och jag passade på att låna en häst. I hamnen hörde jag nämligen talas om en vacker sillfångst, som kung Kristian lär ha fått till skänks av ett båtlag falsterbofiskare. Jag beslöt därför att undersöka, om vår sedvanliga handel och utförsel åter kan bli lönande. Det skulle sannerligen vara glädjande, om sillfisket åter kommer i gång.

— Jag förstår ditt intresse för sillfisket, men hur i all världen fick du veta, att jag blivit sockenpräst i Falsterbo, vars prästgård ännu är i så dåligt skick, att jag tills vidare bor här i Skanör i den forne katolske prästens hus.

— Det talade Petrikyrkans nye kyrkoherde om för mig.

— Nu är du väl ganska hungrig?

— Jag behöver bara en klunk öl men längtar så mycket mer att få veta vad som hänt dig sedan vi för tre år sedan skildes.

— Jag skall i alla fall plocka fram något ur visthuskammaren. Där finns sur mjölk, bröd och kall fisk, så att det räcker för oss bägge, och mjölkvälling ha vi i grytan på härden.

När maten kom på bordet, åt de båda med god aptit.

Harald Jespersen var en begåvad yngling, en skolarius, som den lutherskt inställde Kristian III låtit studera för Martin Luther. Samtidigt var Cort, en då bara halvvuxen gosse, elev hos den store lärofadern. Men Cort Eggerdes hade hastigt måst avbryta sina teologiska studier vid faderns död, och nu hade ödet åter förenat honom med vännen.

Cort Eggerdes hade mycket att fråga om.

— Säg Harald, har du hört något nytt från Stockholm? Dömdes verkligen mäster Olavus Petri till döden?

— Både Mäster Olavus och Laurentius Andreae blev benådade. Förmodligen var det Gustav Vasas tyske kansler, som utslungat de anklagelser, som resulterade i rättegången. Men du kan vara lugn för att den lutherska läran också vinner terräng i Sverige, även om den svenske kungens syften är genomskinliga.

— Hur utvecklar sig saken härnere i Skåne? Jag minns att när jag senast bevistade en gudstjänst i Sankta Gertrud i Falsterbo lästes mässan av den katolske herr Mårten på hans modermål. Jag minns att han ännu bar sin fina mässhake av brokadsiden, fast den övriga gudstjänstprakten var ett minne blott.

— Herr Mårten, min ämbetsbrodern, vilar nu i sin grav. Han lät sig aldrig övertygas av den nya förkunnelsen, men han försökte dock att förstå tidsandan. Innerst inne tyckte han nog att han levde sina sista år i en upp- och nedvänd värld.

— Jag gläder mig redan nu, Harald, att få se dig i predikstolen, och här i näsets ärevördiga tempel sprida den rena, evangeliska läran. Tyskland är ännu inte i dess helhet vunnet för Martin Luthers sak. Våra nordtyska städer ha alla infört en ny kyrkordning, men vid Rhen och Mosel böjer folk alltjämt sina knän för den heliga jungfrun och stänker med nästan vidskeplig iver vigvatten på allt kätterskt.

Det blev ett långt samtal innan Cort Eggerdes bröt upp för att bege sig till Stralsunds kompanihus. Detta var dock tillbommat sedan storfisket svek uppköparnas förväntningar. Han erinrade sig då att snett emot Sankta Gertrud fanns ett vackert, gammalt värdshus, där han kunde ta in.

Redan på långt håll kunde junker Cort se, att det rådde liv och rörelse på den långsträckta fiddevången vid öresundssidan. När han kom närmare upptäckte han väldiga mängder av sill, fet och blåskimrande, i båtar och på kärror och i de s. k. störterummen. Dessa var runda lergolv, hårdnade på dyngräset, och ofta täckta med tälttak. Cort Eggerdes fattade genast sitt beslut. Det gällde att förekomma de andra hansestäderna. Fördenskull måste han genast meddela ombudet i Malmö att lastningen måste påskyndas så att man så fort som möjligt kunde styra kursen till Stralsund, och sedan strax återvända till näset.

Sillfiskarna blev mycket förvånade när en tysk uppköpare på sillfiskets första dag bekantade sig med dem, mån om att återknyta de gamla handelsförbindelserna. De tog det som en bekräftelse, att en ny stor tid stundade på näset.

Det förflöt åtskilliga timmar, innan Cort Eggerdes sökte härbärge på det värdshus, som hade "Tre Sillar" i sin skylt. Tove hade ännu inte hunnit hem från sin långa utflykt och fru Dagny, som tillbragt hela dagen i skänkstugan, välkomnade honom och såg till att gästen fick sina önskemål tillfredsställda.

Till slut uppenbarade sig Tove i skänkstugan.

— Är söta mor hemma? frågade hon andfådd.

I samma ögonblick föll hennes ögon på den nyss anlände gästen. Förvånad betraktade hon den i fina utländska kläder klädde ynglingen. Han log muntert mot Tove och prisade tyst sin lycka att finna ett så vackert sällskap på gamla "Tre Sillar". Men var hade fru Ingegerd tagit vägen?

När Tove på nytt bestämde sig för att leta efter henne, steg hon just in genom dörren.

Närvaron av den nya gästen gjorde, att Ingegerd aldrig kom att berätta om dagens stora händelse på slottet.

Snart gick alla till vila.

19

INGEGERD HADE SVÅRT att somna. Den gångna dagens händelser lämande henne ingen ro. Ett nytt band hade knutits mellan henne och fogden.

Ingegerd bävade för framtiden. Om fogden fick stanna på Falsterbohus, vilket hon önskade, var han i ständig fara. Många av hans företrädare hade stupat på sin post. Det dröjde länge, men till slut somnade hon.

Hon vaknade vid en åskskräll. Blixt på blixt upplyste rummet, där hon låg. Gårdsfolket måste väckas, om de inte redan vaknat av ovädret. På vägen ned tittade hon in i sängkammaren till Tove och fru Dagny. Ingen av dem hade vaknat. Men gårdens folk i övrigt var redan på benen. Ingen vågade ligga till sängs om blixten skulle slå ned i huset.

Skyfallet kom och smattrade mot gårdens stenläggning.

Blixtarna ljungade alltjämt, men skrällarna blev svagare. Åskvädret drog sig åt nordost mot den skånska slätten.

Faran var över för denna gången, men Ingegerd lyckades inte somna om.

Hon hade gripits av en oförklarlig oro.

Morgonen kom men ångesten ville inte släppa henne.

Ute på gatan hördes springande steg av stövelklädda fötter. I nästa ögonblick bankade någon hårt på porten. Ingegerd hoppade fort ur sängen och klädde sig i hast.

Det bultade fortfarande på porten.

När Ingegerd öppnade den, såg hon att det var fogdens knekt, men hon såg också, att han verkade utom sig av fasa.

— Hjälp! Hjälp! skrek han. Herr Esge ligger i sitt blod på sitt läger. Min herre har blivit dräpt! Hjälp!

Ingegerd stirrade dödsblek på honom. Det hemska budskapet gjorde henne först förlamad. Men det dröjde inte mer än ett ögonblick, förrän hon hade kraft att handla. Hon sade åt knekten att ta en av hennes hästar och genast rida till mäster Harald, kyrkoherden, som hon visste var läkekunnig.

Drängarna, som vaknat av oväsendet, omgav henne. Hon befallde dem att köra fram vagnen, så att hon kunde komma fortare till slottet. Visserligen hade knekten försäkrat, att fogden måste vara död, men Ingegerd vägrade att tro honom. Var han inte död, kunde man kanske ännu rädda honom rill livet?

— Ta en lerkruka med brännvin, kommenderade hon, såret måste tvättas! Ta sen det där kruset med olja och rent linne i en korg!

Villiga händer hjälpte till att skaffa fram det begärda. Vagnen var snart framkörd och Ingegerd steg upp i den. I sista ögonblicket störtade Tove ut ur skänkstugan följd av junker Cort. De visste redan vad som hänt och kom för att vara Ingegerd till hjälp.

— Jag är något bevandrad i läkekonsten, förklarade ynglingen, och när jag hörde att någon ligger sårad och blödande, tänkte jag att jag skulle kunna vara till nytta.

Drängen sparade inte hästarna.

Vagnen hade knappast hunnit stanna förrän Ingegerd hoppade ur och sprang över vindbron och slottsgården till tornstugan.

— Vad står på? ropade Ingegerd med hög röst redan på halva vägen upp och hon kände ett sting i hjärtat, när ingen svarade. Det var dödstyst.

Nu stod hon utanför fogdens gemak, knackade häftigt på dörren, ryckte upp den och rusade fram till fogdens läger. Där fann hon honom liggande i blod och hon skrek:

— Det får inte vara sant!

Junker Cort, som inte tillåtit Tove att följa med in, gick fram till bädden.

— Han andas ännu! viskade han.

Ingegerd, hade fallit på knä bredvid fogden. Hon hade redan förvissat sig om att livet inte hade flytt om än blodförlusten var omfattande och oroväckande.

Junker Cort undersökte ett stort sår i fogdens huvud. Det var en lång spricka som sträckte sig från pannan ned åt bakhuvudet.

— Det måste ha varit ett trubbigt tillhygge, förklarade han, annars hade det varit slut med fogden nu.

Med skicklig hand gjorde Cort såret rent och tvättade av blodet i håret runtomkring med brännvin. Därefter hällde han rikligt med olja i såret och gjorde ett förband av de rena linnetrasor, som Ingegerd höll i beredskap.

Under tiden gjorde Tove och drängen en hemsk upptäckt. I tornstugan, strax vid trappan som ledde upp till fogdens gemak, hittade de Vitmickel död. Det syntes att han kämpat en bitter kamp för sitt liv. Kläderna var nedblodade och i trasor. Huvudet var illa tilltygat.

Tove ville skrika ut sin sorg, men inget ljud kom över hennes läppar. Det hade alltid rått en varm vänskap mellan henne och den gamle fiskaren. Drängen, som också varit en god vän till Vitmickel, läste stapplande bönen Avemaria. Tove lade sin hand på den dödes blodiga panna och tå rarna rann över hennes förtvivlade ansikte.

Hur grymt kunde inte livet vara!

Dörren öppnades bakom dem och kyrkoherden trädde in. Han gjorde förfärad korstecknet, när han varseblev den döde fiskaren, och läste en tyst bön. Junker Cort, som från fogdens kammare iakttagit sin väns ankomst, kom ner för trappan för att ta emot honom. Han stannade förfärad, när han såg den tysta gruppen kring Vitmickels stoft.

Mäster Harald och junker Cort talades vid, och de andra fick veta, att man trodde sig kunna rädda fogden till livet. Det gällde nu först att forsla Vitmickels lik till kyrkan, vilket drängen och fogdens knekt, som höll hästarna ute på slottsplanen, åtog sig att göra. De övriga skyndade sig till fogdens kammare.

Ingegerd var så utom sig av ångest över fogdens liv, att det förflöt en lång stund innan hon förmådde fatta dramat i hela dess vidd. All färg försvann från hennes ansikte och det var som om hennes hjärta ville sprängas. När hon äntligen återvann fattningen, började hon redogöra för den föregående dagens händelser. Hon berättade om fyndet av skattkistan och om hur först Trued och sedan hon själv lämnat slottet, medan Vitmickel och broder Didrick stannat kvar hos fogden för att tillsammans med honom vaka över skatten.

— Broder Didrick? Ja, var fanns han nu? Vi måste genast se till att man finner honom.

Hon ryste vid tanken på att även munken kunde ha fallit offer för giriga människor.

— Dråparen var säker på sitt hugg, viskade Ingegerd, det var meningen att fogden skulle dö. Han kunde ju inte försvara sig i sömnen. Men tack och lov, herr Esge dog inte. Jag skall genast skicka efter en medikus, en fältskär, från Malmö. Fogden skall få all den vård han behöver på krogen. Drängen skall genast rida till Malmö tvärsöver fälten. Till häst kommer man fram överallt. Drängen kommer att ledsaga fältskären hit samma korta väg.

— Vi vet ju ännu inte vad som hände broder Didrick?

— Cort, gå och se dig om lite därute, bad Harald Jespersen och lutade sig ännu en gång över fogden, som alltjämt låg orörlig, fast det var liv i hans kropp. Pulsen kändes mycket svag. Hjärtats slag var knappt förnimbara.

— Ja, gör det, junker Cort. Och du, Tove, spring hem med detsamma. Vi skall lägga fogden i kammaren innanför skänkstugan. Ni får genast bädda åt honom därinne. Fru Dagny kan hjälpa dig med det. Vi skall göra allt i vår makt för att rädda herr Esges liv.

Mäster Harald menade att man först och främst borde leta rätt på Vitmickels dråpare. Han teg med sina egna tankar om broder Didrick, som antingen själv var ogärningsmannen eller hade lyckats fly och i förskräckelsen höll sig undan. Junker Cort var redan på väg ut. Han dröjde ett ögonblick på tröskeln för att vänta på krogflickan.

— Gå nu hem, Tove, och gör som jag sade, uppmanade Ingegerd igen. Jag stannar kvar här för att se till fogden.

Tove förstod att hennes mor ville vara ensam med den sårade, tills hon kunde få honom med sig hem till kroggården. Söta mor tyckte mycket om fogden, men det gjorde hon också. Varför kunde inte hon få sitta här i stället, och vänta på herr Esges uppvaknande, medan söta mor gick och ombesörjde ett bekvämt sjukläger åt honom i den svala kammaren?

— Tove, nu är det enda viktiga, att fogden inte dör, och du skall sätta fart på hela gården. Bry dig inte om tillfälliga ölkunder. Och hör på! Kanske broder Didrick irrar omkring någonstans. Kanske vi snart får tag i honom. Åh, det måtte väl inte vara han, som gjorde det för skattens skull. Blev Vitmickel, Gud vare hans själ nådig, ett offer för munkens girighet?

— Nej, nej! Broder Didrick kan inte ha gjort det! Han är Vitmickels trogne vän och springer troligen omkring nu och jagar dråparen med huvudet fullt av tankar på hämnd.

Tove var upprörd och ville till varje pris rentvå munken från misstankar. Mäster Harald gav henne en förvånad blick och reste sig från sin plats vid den sårades sida. Så vände han sig mot Tove och sträckte fram sin öppna hand och Tove lade sin i den. Junker Cort lade märke till att hans vän Harald, som alltid varit skygg för det täcka könet, obesvärat skakade hand med flickan.

Ingegerd skyndade sig att ge en förklaring. Hennes dotter hade varit bortrest och återvänt för endast två dagar sedan på Vitmickels båt tillsammans med en ung svensk frälsefru. Och broder Didrick hade utgjort en av båtens besättning.

— Det blir ingen ottemässa i dag, sade mäster Harald, det är redan för sent. Ryktet om dråpet på Falsterbohus har säkert redan spritt sig. Folk kommer till och med att tro att fogden är död. Ryktet har säkert nått klockarens öron. Han gissar nog var jag håller hus. Men det får inte bli något skvaller om silverfyndet. De båda andra, Trued och munken, bör inte råka ut för samma öde, om det spörjs om deras nyvunna rikedom. Det är inte värt att jag stannar längre här. Jag skall gå och se mig om efter den tredje båtkarlen, var det Trued han hette? Var bor han?

— Trued bor i den stuga hans föräldrar lämnade efter sig, upplyste Ingegerd, tillsammans med sin mycket äldre syster. Gå bara ner till kroggården, så finns där säkert någon som kan visa vägen.

Junker Cort, som följt Tove ut, kom upprörd tillbaka.

— Fogdens häst och vagn är försvunna, och av broder Didrick finns inget spår! Ingegerd blev inte helt förvånad och svarade:

— Vitmickel berättade verkligen en gång, att broder Didrick försökt sig på stråtröveri under ett skede i sitt liv. De förbarmade sig emellertid över honom, eftersom han varit ståndaktig i sin gamla tro och kommit i stor nöd. Men har han sin hand med i den här händelsen, vill jag för min del gärna se honom hängd.

Mäster Harald avlägsnade sig för att söka rätt på Trued, och junker Cort återvände till krogen. Ingegerd var ensam med den sårade, sanslöse fogden. Gång på gång kände hon på hans puls, som för varje gång tycktes bli allt svagare. Hennes tillgivenhet för fogden var större än någonsin, och hon hoppades, att han snart skulle vakna ur sin medvetslöshet. Vilka hemska och osaliga följder hade inte kommit ur deras skattletande. Både kungens skatt och herr Esges och Vitmickels andel var borta, men hennes egen hittelön hade hon funnit orörd i det säkra gömslet i vallmuren. Undantagandes henne själv och unge Trued fanns det bara en enda människa, som kände till silvrets gömställe i fogdens torngemak. Det var broder Didrick, och han fanns inte längre på slottet.

Ingegerd räknade inte längre tiden, medan hon vakade över fogden. Som en främling hade han kommit till sillnäset, och vunnit hennes hjärta. Hon knäppte händerna till bön och bad innerligt om Herrens förbarmande. Hur lycklig skulle hon inte känna sig, om hon fick se färgen återvända till det bleka ansikte, som nu vilade på det gula, blodsudlade lärftet. Det skulle säkert komma att dröja länge, innan fogden blev frisk. Länge skulle han ha behov av hennes hjälp. Men hur skulle det gå, om han blev frisk igen. Hur skulle Esge Arendsen bli till mods, när förlusten av skatten stod klar för honom, så mån som han alltid var att kunna tillfredsställa sin konung? Han skulle säkert komma att göra allt för att finna dråparen och tjuven. Men det skulle också innebära, att han utsatte sig för nya faror.

Plötsligt fick Ingegerd en förnimmelse av att fogdens andhämtning blev jämnare. Hon kände sig oerhört glad, böjde sitt huvud och tackade Gud Fader, Son och den Helige Ande, så som mäster Harald lärt sin församling att bedja.

Mäster Harald och junker Cort återkom i sällskap med Trued, som på vägen till slottet i kyrkan knäböjt vid sin gamle väns bår. Det syntes att han var överväldigad av sorg. Förstummad betraktade han den medvetslöse fogden. Ingegerd ställde sig bredvid honom. Trued kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Det var inte längre sen än i går som han med de andra hade delat glädjen över fyndet. På en natt hade allt förvandlats i djupaste tragedi. Kunde verkligen en av skattsökarna, broder Didrick, vara dråparen? Han började tala med Ingegerd och fann att hon hade samma misstanke.

Under detta samtal anlände fältskären från Malmö. Han verkade besvärad av den hastiga ritten i sommarvärmen och stökade hastigt undan undersökningen. Han tog fogdens puls men avstod från att undersöka såret. Han kliade sitt skägg och gnuggade sin näsa.

— Jag tror inte, sade han, att det är så allvarligt som det ser ut. Den ädle herrn kommer säkert att tillfriskna. Det här är bara ett slags djup sömn.

Ingegerd neg tacksamt, när den lärde mannen gjorde detta utlåtande. Cort Eggerdes förde förflyttningen på tal.

Det är nödvändigt, sade han, att fogden förs till ett bättre sjukrum på värdshuset. Det är bara den ojämna stenlagda vägen dit, som bekymrar oss. Men krogen har en utmärkt fjädrad vagn och då borde det väl kunna gå för sig?

Fältskären gav sitt bifall till en förflyttning under sådana former. Ingegerd frågade, vad som borde göras för att underlätta tillfrisknandet. Fältskären menade att inte mycket kunde göras, så länge inte medvetandet återvänt. Man skulle lägga den sjuke på rygg i sängen och sedan var det endast att avvakta. Förbandet måtte bytas efter någon tid, och fältskären var tillfredsställd med, att junker Cort och mäster Harald behärskade den konsten. Han hade inte stor lust att rida den långa vägen fler gånger. Efter ett frikostigt tilltaget arvode tog han farväl.

Junker Cart skyndade sig att hämta krogens bästa vagn, och försiktigt bar männen fogden nerför trapporna och lade honom på vagnsdynan. Fru Ingegerd och junker Cort följde vagnen tillbaka. Mäster Harald stannade kvar en stund, skickade hem knekten och låste tornet.

Till all lycka hade det börjat blåsa upp. Den kvava, heta luften som dallrande stått över näset vek för en uppfriskande, salt bris. Fogdens ankomst till krogen väckte stor uppmärksamhet. Om fogden var så illa däran, kunde man kanske räkna med att under lång tid slippa silltullen?

Tove väntade i den öppna dörren. Hon såg att herr Esge var alldeles vit i ansiktet och verkade mera död än levande. Fältskärn hade sålunda inte kunnat häva medvetslösheten. Men söta mor verkade alldeles lugn nu, och det ingav henne hopp. Tillsammans med Dagny hade hon gjort i ordning kammaren innanför skänkstugan. Där fanns nu en bekväm bädd bakom ett sängomhänge, och på det blankskurade golvet låg rena mattor i stället för den vanliga sjösanden. Ett fönster stod öppet för den ljumma sommarvinden. Tove hjälpte nu till och hämtade alla möjliga saker som behövdes för vården av den sjuke. Men ibland måste hon gråta. Om bara fogden fick leva, så att hon inte behövde sörja honom lika djupt som Vitmickel? Alltid skulle hon med tillgivenhet minnas den gamle rare fiskaren, som så ofta hade lekt och skojat med henne.

Det rådde denna dag stor uppståndelse i de båda städerna. Alla sökte sig till "Tre Sillar" och alla talade om hur den stackars herr Esge legat i sitt gemak, ensam och övergiven, inte död och inte riktigt levande, nära att förblöda i sin ensamhet däruppe i tornet, medan vinden tjutit och åskan gått och Östersjön brusat och svallat nedanför.

Inne i kammaren låg fogden fortfarande i djup sömn. Mäster Harald hade farit hem till sitt, och han hade tagit med sig tornets stora, klumpigt utsirade järnnyckel, som tills vidare skulle förvaras i prästgården. Han tog också tills vidare hand om fogdens papegoja, Jakob, den enda varelse i slottet, som förblivit oskadd under nattens överfall.

Fogdens häst och vagn hittades under dagen vid Ammerännan, där de tre fiskarna brukat förtöja sin båt. Även båten var borta, och allt detta gjorde, att misstankarna allt allt mera riktades mot broder Didrick, även om de icke invigda hade svårt att förstå sammanhanget. Men sjögången hade inte varit så svår efter åskvädret och vinden hade dessutom varit gynnsam. En ensam karl hade nog kunnat våga en seglats till andra sidan Östersjön. Men alla på näset hoppades att broder Didrick skulle kunna spåras och med sitt liv få sona sitt brott.

De nyfikna människorna lämnade så småningom krogen. De stora sillfångsterna väntade på att tas om hand. När det äntligen blev kväll föreslog junker Cort att han skulle vaka hos fogden den första natten. Men det ville Ingegerd inte alls höra talas om.

— Tänk om han skulle vakna i natt och se ett främmande ansikte, sade hon. På mig litar han, ifall han har något minne av överfallet. Jag tror inte junker Cort skall tänka på att vaka över honom. Junkern är gäst på mitt värdshus och har ingen del i blodsutgjutelsen. Däremot hoppas jag att junker Cort kan bli här så länge, att det blir tid att lägga om förbandet.

Tove underrättade om att kvällsmaten väntade. Hon hade burit in kött, bröd och öl i skänkstugan. Cort tittade beundrande på Tove. Han tyckte att han aldrig sett en vackrare flicka. Tove hade satt sig på den stora väggfasta långbänken, medan Cort åt.

— Tänk om herr Esge aldrig återfår medvetandet, sade Tove bekymrat.

— Såret i hårbotten är inte vackert, förklarade Cort, men slaget var i alla fall inte dödande.

— Bara inte sårfeber tillstöter, oroade sig Tove.

— En feberyrsel kan väcka honom ur den här dvalan, förklarade Cort. Jag har lärt mig ett och annat om läkekonst, när jag läste för magistergraden. Prästerna är ofta mycket läkekunniga, medan somliga fältskärer inte är annat än kvacksalvare. Det blev Ingegerd, som vakade över fogden under natten.

Följande morgon hade fogden fått lite färg på kinderna. Det märktes ibland en liten skälvning i ögonlocken. Kroppens stelhet började ge vika. Ingegerd smekte försiktigt hans händer. Fogden öppnade ögonen helt och försökte resa sig upp i sängen. Men han sjönk genast kraftlös tillbaka på lakanet. Åter blev han alldeles vit i ansiktet och jämrade sig svagt. Han fick uppstötningar och plågades svårt, men så småningom började färgen återvända i ansiktet. Han trevade med händerna och upptäckte bandaget.

— Har jag blivit sårad? stönade han.

— Herr Esge är mycket sjuk, viskade Ingegerd, och behöver lång vila.

— Är det Ingegerd? flämtade den sjuke. Det värker i hela kroppen. Förbandet trycker så att jag får ont i huvudet. Jag måste ha fått ett slag i huvudet. Vem slog hål i mitt huvud?

— I går morse hittade knekten herr Esge medvetslös på sängen efter ett överfall.

— Jag minns ingenting.

— Minns inte herr Esge något alls? Minns inte herr Esge att vi funnit en skatt.

— En skatt? Fick jag bara ett enda slag?

— Det slaget kunde ha dödat.

Han tryckte ena handen mot bandaget och ansiktet förvreds av smärta.

— Vitmickel dog av sitt slag.

Ingegerd bet sig i läppen. Det hade hon inte velat avslöja.

— Nu minns jag allt, viskade fogden, det var han som måttade ett slag mot mig. Den gamle ville åt allt silvret, så han försökte döda mig. Lyckades han döda munken?

— Menar herr Esge att Vitmickel skulle ha velat dräpa er? Gamle Vitmickel skulle aldrig ha kunnat handla så illa. Det måste vara munken, som är illgärningsmannen. Han är nu försvunnen liksom silvret, med undantag av Trueds och min del.

Fogden låg länge tyst. Ingegerd gjorde sig stor förebråelse, för att hon fört den försvunna skatten på tal. Hon förstod att det måste vara ett svårt slag för fogden.

— Det skulle jag inte trott om den gamle fiskaren, sade fogden matt.

— Ja, utbrast Ingegerd förskräckt, men inser inte fogden att Vitmickel är oskyldig?

— Är han? Jag hade somnat, när det hände. Jag borde hållit mig vaken hela natten. Vad skall kungen säga? Jag minns som i en dröm, att två var oense om skatten. Det måste ha varit Vitmickel och broder Didrick. Nu säger Ingegerd att Vitmickel är död och att broder Didrick är försvunnen, och att han är mördaren och den som måttade slaget mot mig. Vad hände egentligen?

— Herr Esge minns ingenting säkert?

— Det som hände ... i går natt ... var det i går natt ... jag kommer aldrig att förlåta mig själv ... karlarna kunde inte låta bli, inte motstå frestelsen ... men jag vill inte ha den gamla tron tillbaka ... men kungen ... min försumlighet ... kungen vill ha klingande mynt, det avgjordes i Kalmar att Gustav Vasa skulle återfå lånet ... tjugofemtusen joakimsdaler.

Febern gjorde det svårt för honom att längre tala sammanhängande. Kungens trångmål oroade svårt den sjuke. Men nu försökte han säga något igen. Ingegerd lyssnade andlöst.

— Nej ... nej ... kungen betalade ju skulden ... i våras, de möttes i Nylödöse ... alltsammans i silvermynt präglade i Joakimsthal i Böhmen ... ränta och allt ... så ...

Det magra, kritbleka ansiktet var förvridet av smärta. Fogdens andhämtning blev allt häftigare. Ingegerd sköt en kudde under hans rygg. I samma ögonblick svimmade fogden.

Ingegerd spratt till av skräck. Han måtte väl inte dö? Hon borde inte ha kommit med så många frågor nu, när han var så svårt sjuk. Ingegerd började gråta häftigt. Hon lutade sig mot hans bröst. I detta ögonblick visste hon, att hon älskade fogden. Länge hade hon betraktat honom som endast en kär gäst på krogen. Nu hade vänskapen mognat till kärlek. Men hennes älskade kämpade en kamp på liv och död. Han måste räddas till livet. Sin kärlek till denne frälseman skulle hon dock aldrig förråda.

Äntligen släppte svimningen. Fogden andades åter normalt. Ingegerd förstod att han nu fallit i en välgörande sömn.

Då först lämnade Ingegerd rummet och gick ut i skänkstugan.

— Fogden sover nu, underrättade hon Tove och fru Dagny, som ängsligt väntat på nyheter från sjukrummet. Han kommer nog att överleva. Fick han nu bara sova ett par, tre dygn i sträck!

— Det finns en till som behöver sova, sade fru Dagny medlidsamt, när hon såg hur trött Ingegerd var, men först en matbit och sedan en skön bädd.

— Inte mat för mig, avböjde Ingegerd, men jag måste nog sova en stund.

— Fogden kommer nog ofta att behöva söta mors hjälp, sade Tove. Vi skall göra i ordning enbädd åt söta mor inne hos fogden, och krogen klarar vi så bra. Junker Cort väntar sitt skepp tillbaka från Stralsund och kommer att stanna hos oss en tid. Han har redan börjat sina silluppköp, men han tror inte att han länge får vara ensam om dem.

Ingegerd fogade sig helt. Hon kände sig yr i huvudet av brist på sömn. Men hon beslöt att hon med undantag för helt korta stunder aldrig skulle lämna fogdens sjukläger.

Det förflöt dock en hel dag innan Ingegerd vaknade sent på kvällen. Folket i krogen hade redan gått till vila. Ingegerd lämnade sin bädd och lutade sig ömt över fogden, som alltjämt sov. Det kom en stor lyckokänsla över henne. Hon visste att han fanns till, att han livslevande låg på hennes mjukaste bolster, och att han den närmaste tiden skulle komma att helt tillhöra henne. Hon tryckte sin varma mun mot hans smärtsamt sammanpressade läppar och kände hur innerligt hon älskade honom.

20

DEN UPPGÅENDE SOLENS första strålar återspeglades i slottstornets små fönsterrutor. Mäster Harald var redan på väg till ottesången i Sankta Gertruds kyrka. Han hade färdats från Skanör på prästaleden och kom nu ut på den sandiga väg, som slingrade sig söderut förbi halvt förfallna katolska kapell, för att till slut upphöra mellan Kolabacken och vita sanddyner. Den höga, gräsbevuxna, med förkolnade träbitar översållade fyrkullen stod kal och enslig i sin inramning av himmel och hav.

Denna syn gjorde alltid ett starkt intryck på mäster Harald. Han tyckte att han aldrig kunde se sig mätt på den.

Söder om fyrbåken brusade Östersjön, som här mötte Öresunds breda, för dagen lugna och djupt blåa vatten. På västsidan här fanns ännu vid denna tid ett litet uppgrundat brackvatten. Det skilde Munkeholmen, den forna platsen för dominikanermunkarnas kapell och kålhage, och från Ugglenäbbens dyner och strandängar. De gamla dominikanerna, de så kallade svartbröderna hade, sedan de tvingats överge sitt kloster i Lund, gjort sig nyttiga på näset. Den vårdkase som de här ute hade underhållit, hade skyddat många fartyg mot förlisning.

Franciskanermunkarna eller gråbröderna hade å andra sidan vårdat det bråkiga fångstlivets många offer. Deras forna kapell, på gränsen mellan Lübecks och Danzigs fiddevångar, var nu också prisgivet åt förfallet.

Mäster Harald trivdes redan på näset. Han var övertygad att den nya lära han hade att förkunna skulle göra näsets folk försonligare och ödmjukare till sinnes.

Kyrkoherden höll in sin häst. Ugglenäbben föreföll honom alltid vackrast så här i tidiga morgonstunden. Visserligen överröstade måsarnas skri sångfåglarnas musik, men det uppstod alltid pauser, när sångfåglarna, allra helst lärkorna, ensamma fick besjunga skapelsens under. Men fiskmåsarna svarade för renhållningen på näset, och därför tyckte folk också om dem. Det fanns inte något matnyttigt avfall, som de ratade.

Många koggerskepp gungade redan på redden, färdiga att lastas med sill. På Falsterbohus var ett vimmel av beväpnade män. Ett fältläger hade ordnats på slottsplanen. Kung Kristian hade sänt ett uppbåd av tullknektar under en ny gälkares befäl i avvaktan på utgången av fogdens sjukdom. Otaliga bråk följde i det stora fiskafängets kölvatten och gälkaren hade högsta domsrätten. Han ensam fick avkunna dödsdomar. De tyska städernas fogdar hade endast rättighet att rannsaka och bestraffa mindre förseelser, som begåtts på deras egna fiddevångar.

Det ringde till ottesång. Mäster Harald kunde räkna ganska många kyrkobesökare. Bland dem fanns det alltid någon från krogen "Tre Sillar", som bevistade den tidiga ottesången. Tove var numera alltid åtföljd av Cort Eggerdes. Han sökte upp hennes bänk i kyrkan och sedan följdes de åt. Mäster Harald brukade förena sig med dem, när gudstjänsten var slut. Denna morgon hade mäster Harald dessutom ett ärende till krogen. Det var tid att se om fogdens sår. Han ledde sin häst vid tygeln, medan de gick dit. På sadelknappen hängde en liten säck, som föreföll att innehålla en levande fågel. Tove blev genast nyfiken och undrade vad säcken innehöll.

— Det är fogdens papegoja som blivit outhärdlig för mig. Dess språk är av ett sådant slag att det minst av allt lämpar sig i en prästgård.

Tove skyndade sig att berätta papegojans historia. Den sjöman, som kommit med henne till krogen en gång i tiden, hade också fört ett ogudaktigt tal, och papegojan hade aldrig kunnat glömma sina första lärdomar. Tove, som älskade alla djur, lovade emellertid att ta hand om papegojan för fogdens räkning, och hon tänkte också försöka lära honom nya ord, som även kristliga människor kunde lyssna till. Morgonsolen sken på de tre sillarna över krogporten. Tove övertog säcken med dess levande innehåll och mäster Harald band sin häst vid tjuderbommen. De såg sig omkring för att i det längsta njuta av morgonens friskhet.

Bortom dynerna skränade redan fiskmåsarna över högar av nyfångad sill. De snabba fåglarna fyllde luften i stora skaror, och de flaxade omkring eller dök blixtsnabbt ned i vågornas skummande svall. De tycktes inte alls bli störda av människornas verksamhet.

Ständigt anlände främmande kusters fiskare och vankade fram över den breda strandremsan i hopp att kunna finna ett bra ställe, där de kunde slå ned sina bopålar. De först anlända hade redan lagt beslag på varenda skyddad plats alltifrån vattenbrynet ända fram till stadens ogräsbevuxna tångvall. Just på tångvallen trängdes mängder av utländska tältägare, som lagade sina morgonmål. Framför ölluckan på krogen var trängseln också stor. Fru Dagny stod bakom luckan och Trued rullade bort de tomma tunnorna och höll ett vaksamt öga på de törstiga. Trued hade tagit som en kär plikt att skydda fru Dagny mot alla slags obehag. Just nu var det dock ett par hyggliga själländska fiskare, som fick var sitt stop med skummande öl av fru Dagny. Deras samtal kretsade hela tiden kring öresundssidan, som föredrogs av alla fiskande danskar. Där hade under fångsttiden av ålder varje ö sitt eget område.

Trued retade Tove för säcken med dess välbekanta innehåll. Själländarna skrattade instämmande och tömde sina stop för papegojans välgång. De kastade lystna ögon på den tomma öltunna, som Trued just rullade bort till dess förvaringsplats bakom en mur av tång och torv. Öltunnorna dög bra att salta sill i. De själländska fiskarna brukade medföra egna tunnor, i vilka de saltade ner den sill som behövdes för de egna hushållen. Men huvudparten av deras sillfångst gick naturligtvis till uppköparna, som själva hade tunnor och salt. Mäster Harald gick fram och hälsade på fru Dagny.

— Mäster Harald är välkommen att stiga in, sade fru Dagny, frukostbordet står dukat och väntar.

Medan hon talade hällde hon med van hand nytappat öl i ett antal tennstop, som fanns uppradade på luckans disk.

— Tack för det, svarade mäster Harald, men dessförinnan måste jag se till herr Esge, och så får vi försöka ordna en bur åt fogdens papegoja.

— Vi har sedan gammalt en bur åt papegojan, förklarade Tove förnöjt, och jag skall genast leta reda på den.

Mäster Harald och junker Cort ansåg nu att tiden var inne för att hälsa på fogden och fru Ingegerd. Trued stannade kvar hos Dagny. Hon tyckte allt bättre om den unge fiskaren för var dag som gick. Som det nu var fatt med henne gjorde det henne alldeles detsamma, om en vän härstammade från brynjeklädda riddare eller från enkla fiskare. Hon tyckte att var och en som hjälpte henne att stå ut med livet var hennes jämlike. Trued hade ju hållit sig till henne ända sedan hennes första ankomst till näset, då hon var en överlycklig äkta maka åt en stolt make.

Tove hittade snart fågelburen och hade tillfredsställelsen att papegojan genast såg ut att trivas. Den verkade utsvulten och Tove gav honom generöst frö att knäcka. När papegojan var mätt, satte den sig på pinnen i buren och burrade upp sina toviga fjädrar. Glatt bar hon in buren till fogdens kammare innanför skänkstugan. Mäster Harald hade tagit bort förbandet från fogdens huvud.

— Jag ser att vi inte behöver lägga ett nytt förband, sade han, läkningen har gått förvånansvärt snabbt. Jag hoppas herr Esge snart kan inta sin plats på fogdestolen i kyrkan igen.

Fogden tyckte själv att det hade tagit alldeles för lång tid innan han kände sig någorlunda frisk. Ärret bekymrade honom inte. Hans tjocka hår skulle snart dölja det. Men han började längta efter att få något att uträtta. Just nu höll ju en annan gälkare som bäst på med att indriva de olika silltullarna.

Ingegerd gissade hans tankar.

— Det är ännu alldeles för tidigt att börja arbetet, sade hon, en tids vila kommer att göra herr Esge gott. På Falsterbohus finns ingen, som kan se till herr Esge. Där har man fullt upp att göra med beskattningen av sillfångsten. Låt dem sköta detta årets uppbördsarbete. Vi vill gärna ha er kvar här, tills alla farit sin väg. Herr Esge skall nu få en ny sovkammare här, dit inga ljud tränger. Om dagarna kommer ni naturligtvis att vistas härnere hos oss. Herr Esge skall inte behöva sakna sällskap.

Mäster Harald ansåg det också nödvändigt, att fogden unnade sig ännu en tids vila. Fogden förklarade själv, att han trivdes så gott på krogen, och att han inte alls längtade tillbaka till tornkammarens ensamhet. Men han frågade sina vänner om de inte gick med på ett besök hos den nye gälkaren, nu när han kunde stå på egna ben.

Efter frukosten gick fogden till Falsterbohus. Han hade avböjt skjuts ty han ville se sig omkring. När han äntligen kom fram till slottet, kände han att krafterna höll på att ta slut. På slottsplanen myllrade det av främlingar. Yrkesmän, som nyss anlänt, skulle lösa ett blymärke som berättigade dem till utövandet av sin näring. Näsets eget folk kunde betala i två omgångar, och de slapp också att betala så mycket som främlingarna. Herr Esge kände väl till hur det hela gick till, men under hans tid hade ju fisket slagit fel och det hade aldrig varit tal om att gjuta blymärken. Han insåg att det ännu var för tidigt för honom att axla fogdens börda. Kanske skulle han inte ens få ett sådant erbjudande. Kanske kungen tagit så illa vid sig av den bortrövade silverskatten, att han inte längre vågade anförtro honom ett så betydelsefullt uppdrag.

I detta avseende blev han snart lugnad, när han nu gjorde den nye gälkarens bekantskap. Denne var en man i medelåldern, som genast försäkrade, att kungen inte fäste så stort avseende vid silverskatten. För egen del hade han inget intresse av att stanna hela fångsttiden på sillnäset. Han längtade efter att snart kunna återta sin verksamhet vid hovet.

Under sommaren kunde han väl stå ut med att fungera som gälkare på Falsterbohus. Men fisket brukade pågå ända till Mårten. Då brusade höststormarna fram över denna utsatta udde och det var fara att han skulle lida skada till sin ömtåliga hälsa. Redan som ung sven hade han fått erfarenhet av höststormarna på näset. På den tiden behövde man aldrig erfara, att fisket slog fel. De väldiga sillstimmen infann sig lika säkert som slättens bönder hade gjort på Skanörs marknad, som då för tiden hölls varje höst på strandängarna vid Hööls vik. Esge Arendsen kände sig mycket lättad när han förstod att i en nära framtid skulle det inte vara gälkaren utan han själv som skulle få styra och ställa på Falsterbohus. Han tänkte att han för sin del aldrig mera ville lämna näset.

När herr Esge tog avsked för att återvända till sin tillfälliga bostad på krogen, sade gälkaren:

— Jag är glad över fogdens besök. Här har man ingen jämbördig att tala med. Det finns visserligen en och annan frälseman, som äger ett saltningsområde på näset, men ännu har ingen av dem infunnit sig.

När herr Esge återvände till krogen, hade Tove avlöst fru Dagny innanför ölluckan. Hon var söt och vänlig som alltid, där hon stod och skänkte i av det starka, tyska ölet. Men ingen av de robusta fiskarna vågade något av de vanliga skämten med henne. De lämnade flickebarnet i fred, och det slog herr Esge, att både krögarmor och hennes dotter hade ett sätt, som höll de druckna på avstånd.

Själv kände han att han hade överansträngt sig. Helst av allt ville han nu sitta på sin karmstol som jämte en bekväm dunkudde väntade honom därinne.

Tove hade lagt märke till honom, när han kom gående från slottet. Hon tyckte att han såg så tärd och skröplig ut. Hans ansiktsdrag verkade smalare än förut. Uttrycket i hans bruna ögon var vemodigt och nästan sorgset. Vad Tove inte kunde veta, var att han just då hade bekymmer för krogens kvinnor. Fogden visste väl vad som brukade hända tapperskorna ute på strandfälten. Hans tankar sammansnördes av vad som kunde hända Ingegerd och Tove, och hans önskan var nu att kunna skydda dem. Han tyckte, att han alltid måste vara hos dem.

Herr Esge steg förbi Tove genom förstugan in i skänkrummet och vidare in i kammaren innanför det. Där satt den älskliga fru Dagny och sydde. Fogden slog sig ned mittemot henne och betraktade henne tankfullt. Hon var en hemlös varelse liksom han.

Fogden satt och tänkte på den trevnad han funnit i Ingegerds hus. De båda kvinnorna på krogen behövde aldrig känna sig vilsekomna som han och fru Dagny. De ägde ett vackert hem, där varje vrå påminde dem om att de hörde dit ända sedan födseln.

Fru Dagny betraktade den i sina tankar försjunkne fogden. Ända tills Ingegerd kom in, undrade Dagny, varför hon aldrig förr lagt märke till den varma och ömma glansen i hans ögon.

21

DET VAR VINDSTILLA och solklar morgon i slutet av oktober. Sillfångsten hade avslutats och främlingarna farit sin kos. Esge Arendsen fanns inte längre på krogen. Tillfrisknandet hade varit fullständigt och han hade därför återvänt till hovet i hopp om att kungen skulle förnya hans förordnande på Falsterbohus. Någon silverskatt hade han tyvärr inte att redovisa och broder Didrick var alltjämt försvunnen.

I den vackra oktobermorgonen rullade en stor flakvagn ut från krogen "Tre Sillar". Med den följde Tove, Trued och fru Dagny. Ingegerd hade bett dem hålla ett vaksamt öga på kroggårdens arbetshjon, som skulle leta reda på stop, tennkannor och andra föremål, som Ingegerd lånat ut till främlingarna men inte fått tillbaka. Vid ankomsten till fiddevångarna steg de ur vagnen och följde den småpratande på avstånd medan tjänarna fyllde den med allsköns ting. Småningom drog man sig till västsidan. Det ofta oroliga Sundet var alldeles stilla. En fullriggad seglare kryssade sig fram mot Östersjön men gjorde nästan ingen fart.

Uppe på strandvallen fanns några rensopade, runda lergolv, där man brukade tömma sillen innan den tillvaratogs. Fiskgarn hängde överallt till tork, men bara några få, ilanddragna båtar fanns att se. De närmast föregående dagarnas regn hade tvättat strandfälten. De s. k. grumshögebackarna var ännu inte helt befriade från sillukten. Här vid högarna av fjällavfall hade grumskarlarna kokat sillsmöret ur inälvorna och den sill som blivit över.

Medan krogens folk var i färd med att lasta vagnen gick Tove och hennes vänner över den tyska kyrkogården, som numera var mycket vanvårdad. De kom fram till tyskarnas Mariakyrka. Vinden ven i de brungula löven på några sällsynta träd, som forna tiders munkar hade planterat kring templet.

Samma sorts träd fanns lite längre bort i franciskanernas och dominikanernas kålhagar. De främmande trädslagen syntes trivas gott på näset.

På hemvägen kom man genom Stralsunds, Greifsvalds och Anklams saltningsområden med deras pittoreska bodar, prydda med uppseendeväckande skyltar. En skylt ståtade med tre morer. Andra hade en vit häst, en duva, en öltunna eller något annat som kännetecken. Dagny stannade vid en köpmansbod, där den fria utsikten lockade dem att vila en stund. Dörren till boden var prydd med tre utsirade kors.

— Det är gott att sitta under korset, bekände Dagny, och härifrån syns kyrkan bättre, detta stora, vackra tempel, helgat åt Sankta Gertrud. Och se alla de prydliga korsvirkesstugorna i staden! Här är så vackert! Fast nog har jag sett andra städer med fasta murar och torn.

— Du längtar väl inte tillbaka till ett slott, Dagny, du som har vuxit upp på ett sådant? Tove såg frågande på sin väninna.

— Inbilla dig inte att ett svenskt slott längre kan fresta mig, om det är det du menar. Det är kalla stentrappor och kala gemak och enformiga dagar.

— Vad tycks om danska slott? sporde Trued försiktigt.

— Gamla slott är sig alla lika, var de än finns, sade Tove bestämt. De är alla mörka och unkna och alltid känner man sig bevakad och instängd.

— Det är sant alltsammans, instämde Dagny, och därför trivs jag så mycket bättre på kroggården.

Trueds väderbitna ansikte sken upp och de ljusgrå ögonen log varmt mot den unga frälsekvinnan. Förändringen i hans ansiktsuttryck undgick inte Tove. Hos Trued mötte åtminstone Dagny en stor tillgivenhet som inte hennes make tycktes kunna ge henne. Ännu hade man inte hört någonting från herr Henrik, fastän han nogsamt underrättats om sin hustrus nuvarande vistelseort.

Men Tove kunde ändå inte låta bli att visa sitt missnöje över Trueds uppvaktning av en annans lagvigda maka och yrkade på, att de genast skulle bryta upp. Raskt bjöd hon Dagny armen och förklarade att de nu måste skynda sig till krogen. Trued blev alldeles röd i ansiktet när han förstod att Tove velat bryta förtrollningen. Han följde dem på ett litet avstånd. Tove hade nog annars en viss förståelse för Trueds situation. Själv kände hon sig övergiven och ensam i dessa dagar. Cort Eggerdes hade bommat för handelshusets bodar och rest tillbaka till välståndet och överflödet i hemstaden.

Snart var de framme på kullerstensgatan och deras ögon spejade ut över de låga, böljande sanddynerna. Då observerade de ute på Östersjön seglaren, som nu låg ute på redden, och det gjorde att de ännu mera påskyndade sina steg.

Redan i skänkstugan möttes de av lukten av god mat. Från kammaren innanför skänkstugan hördes ett lågmält samtal. Det var tydligt, att Ingegerd fått besök av en gäst från seglaren, som nyss anlänt. Tove försökte lägga band på sin nyfikenhet, ty för ingen ville hon avslöja, att hon hoppades att gästen var Cort Eggerdes. Men hennes förhoppning kom på skam. Den gäst som verkligen anlänt var inte desto mindre välkommen.

Fogden Esge Arendsen hade återvänt till näset med nya fullmakter!

— Men se där är ni ju alla tre! utropade han hjärtligt, bugade sig för fru Dagny, tog Tove skämtsamt under hakan, skakade hand med Trued och visade på alla sätt sin glädje att se dem igen.

Ingegerd skyndade sig att berätta, att en stor upprustning nu skulle ske på slottet. Den tillförordnade fogden hade uppträtt så som de gamla tidernas fogdar med oinskränkt myndighet. Han hade skipat rättvisa på grundval av Skanörs egna lagar, och högtidligt återinfört skanörbornas fäderneärvda festligheter vid början och slutet av sillmarknaden. Uppblomstrandet av den gamla fångstplatsens traditioner tycktes stadfästa även Esge Arendsens ställning. Han skulle nu beredas en värdigare miljö, än vad det förfallna Falsterbohus hittills kunnat erbjuda.

— Jag påminde just fogden om, fortsatte Ingegerd, att främlingarna lade sina väderskadade bodar i aska efter fullbordat fiske. Men det är sedan femtio år tillbaka genom vitesförbud bestämt, att de aldrig får bränna någon bod. Det är här så ont om bränsle, att ingenting får förfaras.

— Jag kommer att få allehanda att bestyra här, förklarade fogden högeligen belåten. Han undvek emellertid att tala om det som Dagny helst av allt ville höra. Även Tove tyckte att det var på tiden att samtalet leddes in på för dem angelägnare saker. Hon längtade ju efter att få höra nyheter från hovet, och i synnerhet från jungfruburen. Men fogden bara gick fram och tillbaka i rummet och talade om helt andra ting. Till slut satte han sig tillrätta i karmstolen.

— Sitt ned, Trued, vad var det du ville säga? frågade Ingegerd, vars tankar helt kretsade kring det glädjande faktum, att fogden nu skulle bli bofast i Falsterbo.

— Jag tänkte bara att jag skulle se till, att de tillvaratagna sakerna kommer ordentligt under tak, sade Trued förläget medan han trevade efter dörrhandtaget.

— Det kan Birte göra, ansåg Ingegerd och förklarade för fogden, att man i görligaste mån sökt återfinna utlånat gods.

— Något verkligt värdefullt har vi förstås inte funnit, sade Dagny småskrattande, bara en massa smutsiga dryckeskärl av olika slag.

— Vänta lite, Trued, så skall jag själv följa med och titta efter att allt ni funnit verkligen är vår egendom, sade Ingegerd och bad fru Dagny avlösa henne vid den nytända brasan.

Tove tyckte att hennes mor alldeles mot sin vana verkade likgiltig för det tillvaratagna. Det representerade ju ändå ett värde, och Ingegerd var alltid mycket sparsam.

Men Ingegerd gjorde sig fortfarande ingen brådska.

— Börja berätta nu, herr Esge, bad hon, herr Henriks hustru väntar säkert med spänning på ett livstecken från sin man!

Tove fick plötsligt en förnimmelse av att herr Esge önskade tala med fru Dagny i enrum.

— Nej, söta mor, sade hon, nu får du komma med oss ut ett slag. Det finns åtskilliga tennkärl, som lätt kan rengöras och komma till användning igen.

— Ja, de är förstås våra, medgav Ingegerd, vi bryr oss ju aldrig om de små ölluckornas trasiga trästånkor, ur vilka de törstiga är så illa tvungna att dricka det dåliga, mjödliknande marknadsölet. Jag går med dem ut ett slag, herr Esge, men jag skall nästan genast vara tillbaka.

Tove drog en lättnadens suck när hon äntligen fått med sig sin mor ut, så att fogden och fru Dagny ostörda kunde talas vid. Men hon kunde inte fatta, när söta mor endast ägnade den bräddfulla vagnen en likgiltig blick utan att på något sätt kommentera dess innehåll.

Tjänstehjonen, som väntat sedvanligt beröm för sin flit, drog sig sårade tillbaka.

— Vi får behålla vår andel i silverfyndet, Tove lilla, passade Ingegerd på att upplysa. Kung Kristian bryr sig inte om skatten. För honom är det smulor, men för mig och Trued betyder en stor förmögenhet.

— Söta mor, vet fogden egentligen hur det är fatt med herr Henrik? frågade Tove. Det finns nog en del saker som han helst ville tala med Dagny om mellan fyra ögon, eller hur?

— Åh, var det därför du var så angelägen att få mig ut ur stugan, skrattade Ingegerd, men Trued fick du i alla fall inte med dig. Han försvinner inte så snabbt, när han väl är i Dagnys närhet.

— Jo, det är just vad han kommer att göra. Trued stannar inte kvar därinne, när han begriper att han just nu är överflödig, försäkrade Tove.

— Det är sant att han är en god människa i själ och hjärta, instämde Ingegerd. Han har ett mycket försynt och hyggligt sätt.

— Den dag herr Henrik tvingar Dagny att flytta till ett gammalt slott, förklarade Tove, upptäcker vi säkert att Trued går och grämer sig till döds.

— Du gör mig en tjänst, om du inte blandar Trued in i den här saken, Tove lilla. Var nu snäll och stanna ute ett tag.

— Jag är väldigt hungrig. Är inte soppan färdig snart?

— De andra är också hungriga. Vi har nackat och tillrett ett par feta höns dagen till ära. Det skall snart bli färdigt.

Ingegerd mötte Trued på halva vägen in. När hon dröjde på tröskeln, hade han redan börjat lasta av tenngodset från vagnen. Han ställde det runt brunnskaret. Hans flinka händer halade upp spann efter spann, och de användbara kärlen fick en noggrann sköljning. Tove nöjde sig med att se på. Ingegerd gick in i stekarhuset för att påskynda måltiden.

Fru Dagny väntade henne i gången, som ledde in till skänkstugan.

— Jag har frågat fogden om min man, men han ville inte ut med språket. Han ville tala med Ingegerd först.

Fogden stod i porten åt gatan.

— Är det något jag inte redan vet? frågade Ingegerd.

Fogden bekräftade, att så var fallet. Han föreslog, att de talades vid i sommarstugan, där de kunde vara säkra på att ingen lyssnade. Ingegerd fylldes av ängslan. Hastigt stack hon ned handen i kjolfickan och letade rätt på nycklarna. De trädde in i det sällan använda, stora gemaket. Det saknade eldstad och det kändes kallt och rått därinne så här års. Ingegerd satte sig avvaktande vid det långa bordet. Hon kunde inte undgå att märka, att herr Esge kände sig illa till mods.

— Min frände Henrik är död, sade han slutligen, och jag vet inte hur jag skonsammast skall kunna tala om det för hans unga änka. Kungens koggerskepp ligger ute på redden, berett att föra henne västerut till Henriks släktingar.

— Hur hände det? frågade Ingegerd plågad.

— Henrik dödades under en strid med en svensk adelsman, som var anhängare av påvedömet. Under rusets inflytande sökte han gräl med Henrik, kallade honom kättare och beskyllde honom för kvinnorov. Henrik stred som en hjälte för sin hustrus ära och sin evangeliska tro. Jag var med när hans stoft vigdes till vila.

— Hur kom han i kontakt med den papistiske, svenske frälsemannen?

— Det skedde i Brömsebro, där danska och svenska underhandlare möttes för att lösa några tvistefrågor länderna emellan. Henrik ingick i det danska följet.

— Det kommer att bli ett fruktansvärt slag för fru Dagny.

— Jag tror att det blir mer än hon kan bära i sin nuvarande situation. Men det är nödvändigt att hon omedelbart underrättas, ty skeppet måste komma i väg, innan vädret blir sämre. Hon måste inse att det blir en hederssak för henne, att barnet föds i ett frälsehem.

Ingegerd fattade ett snabbt beslut.

— Vi kan inte låta henne veta sanningen nu, sade hon, för då skulle hon utan tvivel få missfall och kanske dö i feber. Hennes fränder älskar henne inte, men vi gör det, och här skall hon få föda sitt barn. Herr Esge kan skicka tillbaka jullen med detsamma. Koggerskeppet får ge sig av utan Henriks hustru ombord.

Fogden insåg, att Ingegerds förslag var riktigt. Först efter barnets födelse skulle änkan underrättas. Ingegerd var säker på, att barnets ankomst skulle bidra att lindra Dagnys sorg.

— Ja, Ingegerd får klara det där åt mig, sade herr Esge. Det är kvinnornas sak att hjälpa varandra, vid en födelse. Men vad hennes uppehälle beträffar, tycker jag att jag skall stå för det.

— Vad nu då? Och jag skall vara kristen? Det var hederligt tänkt av fogden, men det behövs inte. Jag skall med glädje ge fru Dagny vad hon behöver.

Kunde verkligen herr Esge ett ögonblick tänka sig att ta hand om en ung mor? Var han inte själv i behov av omvårdnad? Just då lyfte han på huvudet så att solljuset föll på hans magra ansikte. Det utstrålade en sådan ömhet att det gav Ingegerd ett stygn i hjärtat. Dagny var änka nu. Ingegerd kände ett ögonblicks svartsjuka. Hon gjorde ett tappert försök att verka obesvärad. Fogden tog hennes hand i sin tvärs över bordet. Hans varma blick talade ett språk, som hon inte längre kunde misstyda. Hon kände, att hon blev het i hela kroppen. Hennes hjärta klappade våldsamt.

— Jag tycker inte om att Ingegerd sysslar med krogrörelsen, sade fogden. Hans ord kändes som ett piskrapp.

— Hos Ingegerd finns ett strängt allvar, förtydligade han, som kan behövas för yrket. Men det innebär också att Ingegerd varje fångsttid måste tillbringa dagarna bland berusade och råa sällar.

— Det är ingen synd att syssla med mitt yrke, sade Ingegerd djupt sårad. Krogen övertog jag efter mor min, som var den välaktade fiskaren Egils hustru. Hon var som född till krögerska. Till en början var det bara en öllucka här på min fader Egil Jensens gård. Jag vill enkelt och utan omsvep säga, att min mor skötte krogrörelsen mycket bättre än jag. Hon fortsatte den efter min faders bortgång under de goda år, då tillströmningen av främlingar var så stor att den inte ens kan jämföras med den gångna sommarens. Jag tog vid, när hon slutade, och jag har skött den efter bästa förmåga. Men det är inte min mening, att Tove skall fortsätta efter mig. Att Tove trivs i skänkstugan beror bara på, att hon älskar att ha liv och rörelse omkring sig. Hade fogden hellre sett att jag suttit och rfensat sill, vilket annars är det enda kvinnoyrket här?

— Naturligtvis inte.

— Jag lät Tove hjälpa till litet grand i somras, men fogden vet anledningen, fortsatte Ingegerd. Toves rymning, fru Dagnys äktenskapliga misslyckande, överfallet på slottet, Vitmickels hemska död, fogdens egen sjukdom samverkade allt till att jag lät Tove göra lite som hon ville. Jag trodde heller aldrig att fisket skulle få någon större framgång och locka hit så mycket folk, som det gjorde. Somliga hade redan tytt det uteblivna fisket som en evig förbannelse, som Sankt Laurentius eller den heliga Gudsmodern låtit drabba oss, för att vi svek vår gamla tro.

— Men nu har ju allt sådant vidskepligt tal visat sig vara felaktigt, genom att sillen gick till i år.

— Inte det heller stämmer riktigt, för i år dröjde de stora stimmen inte så länge som vanligt, fastslog Ingegerd. Fast jag borde kanske vara tacksam att sillen alls gick till, om inte för annat så för kungens tomma kassakista. Han förlorade ju en förmögenhet genom att vi slarvade med bevakningen.

Ingegerd hade redan sagt för mycket. För ett ögonblick hade hon tappat besinningen och påmint om den fasansfulla natten, som hon ansåg sig själv bära den största skulden för. Var det inte hon som föreslagit de män, av vilka en så skamligt svikit förtroendet? Hur hade det inte tyngt hennes sinne. Men hon borde aldrig ha rört vid detta ömtåliga ämne i den stund, då han åter gjort henne till sin förtrogna.

— Men det var ju om fru Dagny vi skulle talas vid, sade Ingegerd ångerköpt. Koggerskeppet ute på redden skall lyfta ankar vid kvällsbrisen med eller utan någon resenär härifrån. Jag skall genast meddela, att fru Dagny inte kommer att följa med, så att skeppskarlen slipper att vänta med jullen utan kan lägga ut från stranden. Jag vet nu hur Ingegerd vill ha det, och att hon förstår sig på en ung änkas belägenhet.

— Fogden har stort förtroende för mig!

— Jag anser att Ingegerd är en kvinna, som kan ordna det mesta. Ändå är det oklokt att alltid lita till sig själv. Visst reder Ingegerd sig bra här, men jag tycker inte om att se henne tillsamman med druckna karlar. Jag har tröttnat på att se henne trivas med den här syselsättningen.

— Det är kanske möjligt att jag inte trivs med den, men det tjänar ingenting till att fogden är upprorisk mot mitt arbete. Tänk också på vad min vackra gård betyder för oss alla.

— Ingegerd vill alltså ingen förändring?

— Jag har inte bara mig själv att tänka på.

— Ingegerd skulle inte kunna föreställa sig att ingå äktenskap med någon som jag vet är henne av hjärtat tillgiven, om denne någon råkade vara jag?

— Menar fogden att vi båda skulle fortsätta vårt liv som äkta makar?

— Jag ber om det, sade fogden enkelt.

Ingegerd stod som förlamad. Hon var fylld av den förfärliga känslan, att han inte alls förstod den storm han hade väckt inom henne. Inte heller tycktes han märka vilken självbehärskning det kostade henne att inte genast gripa hans händer och trycka dem mot sitt glödande ansikte.

— Jag vet inte vad jag skall svara, sade hon tyst.

— Jag levde länge ensam här, sade fogden, och jag hade ingen att umgås med. Folket här lärde knappast känna mig närmare. Men så kom jag underfund med, att jag på sätt och vis hörde ihop med Ingegerds familj. Jag förstår att jag sårat Ingegerd med mina smädliga yttranden om en tapperskas yrke. Men jag ville bara förvissa mig om att Ingegerd inte var så fast förankrad här, att hon skulle finna det omöjligt att som min vigda maka dela mitt liv på Falsterbohus? Visserligen är slottet ännu så länge uselt, men det skall snart bli beboeligare.

En stor glädje tog Ingegerd i besittning.

Men ännu tvekade hon om svaret. Hon erinrade honom om att han var av hög börd och att hon var ofrälse. Han var också yngre till åren. Men fogden ville inte höra några invändningar.

— Jag är tillräckligt gammal för att inte fästa mig vid några futtiga år, förklarade han bestämt. Jag är väl inte heller den förste frälseman som tar sig en hustru av ofrälse börd.

— Men Tove då? Herr Esge vet ju under vilka omständigheter hon föddes. Jag blev grundligt lurad på ett äktenskap, som i själva verket var ett tvegiftesbrott. Herr Esge var ju själv på krogen, den dagen vi fick besök av den högborne man, som var hennes far och inte hennes farbror, fast det inte avslöjades den dagen.

— Hans uppträdande saknade inte ädelmod, förklarade fogden. Jag vill nu ta på mig ansvaret för Toves framtid. Som hennes styvfar kan jag gå emot herr Ove av Knordrup. Jag har ingen rikedom men som fogde på näset blir jag ändå inte utan inkomster, i synnerhet om det kommer goda fångstår. En vacker dag hoppas jag också komma i besittning av min andel av silverskatten. Kungens ombud spanar i alla nordtyska hamnar, där det är lätt att avyttra smycken. Falsterbohus skall snart se annorlunda ut. Som Ingegerd vet finns det lämningar av en flygelbyggnad på borggården. De var en gång stall och förrådshus, som kungen lovat bygga till och inrätta till bostad åt fogden. Ingegerd finner säkert snart en köpare till krogen. Kanske Trued? Det betyder väl inte så mycket, om han inte genast kan erlägga hela priset för krogen?

Ingegerd menade, att det inte var av så stor betydelse. Trueds andel var ju så stor, att han nog redan funderade på att skaffa sig något eget. Helt säkert skulle han ha lust att överta "Tre Sillar".

— Då är vi överens om det, avgjorde Esge Arendsen och log ömt mot henne. Han tog henne under armen. Då vände sig Ingegerd om och lade sin lediga hand över hans axel. Esge Arendsen böjde sig fram och hans mun sökte hennes.

— Det tycks vara lugnt i skänkstugan, sade Ingegerd efter en stund, jag har inte hört någon besökare klappa på ölluckan under hela tiden.

Esge var så glad och lycklig över att han fått Ingegerds ja, att han genast ville tillkännage deras beslut. Ingegerd lösgjorde sig sakta ur hans omfamning.

— Snart kommer jag att helt och hållet vara din, Esge, sade hon milt, vi säger för övrigt inte farväl till varandra i kväll. Du stannar här på värdshuset tills vi hunnit ställa i ordning i ditt gemak i tornet, som gälkaren lär ha lämnat ifrån sig i ett bedrövligt skick.

— Låt oss nu gå till mäster Harald, föreslog fogden, och be honom att efter söndagsmässan läsa välsignelsen över oss. Därefter kan du bo hos mig och dela min ensamhet, medan hantverkarna timrar vårt nya hus, där sedan din dotter och fru Dagny också skall bo. För närvarande får Dagny hjälpa Tove att styra och ställa här på gården, tills du har gjort upp med din efterträdare. Det kan bli ett mycket lyckat kast, i all synnerhet som unge Trued är en klok och klyftig man.

Ingegerd nickade ett tyst bifall. Hon kunde inte låta bli att förvåna sig över den blide Esges företagsamhet.

— Inte ett ögonblick skall vi dröja med avgörandet, bestämde han och drog henne med sig in i skänkrummet. De träffade de båda unga kvinnorna ute i köket och avbröt dem i deras sysslor. Ingegerd förklarade med några ord vad som hänt henne och fogden.

— Åh! utropade de båda på en gång.

— Tillåter jungfru Tove att jag blir hennes styvfar? frågade fogden leende och räckte henne handen. Hon tog den med ett mjukt skratt och förde den till sin kind.

— Jag är så glad! sade hon medan ögonen fylldes av tårar, jag är så glad och mycket stolt. Fogden smekte hennes ljusa, skimrande hår.

— Det vill du jag ska tro, Tove lilla, du som aldrig har visat dig det minsta äregirig. Tove rodnade. Hon var så obeskrivligt söt i sin förvirring, att Ingegerd djupt rörd slöt henne i sina armar och torkade hennes tårar.

— Jag begriper bara inte att jag kunnat vara så blind, söta mor, och inte märkt något tidigare.

— Det förstår jag inte heller, Tove lilla, men nu skall du och Dagny snart flytta in på Falsterbohus. Mor och dotter log mot varandra.

22

VÅRNATTEN var som mörk sammet. Himlen välvde sig blåsvart över land och hav, belysta av glimrande små stjärnor. Vägen till Ammerännan var knappt att upptäcka mellan de vita sandkullarna. Genom det tunna diset över hedmarken skymtade den uppgående månen likt en brandgul fackla.

Den svala brisen svalkade Toves heta ansikte. Cort Eggerdes dök upp någonstans ifrån mörkret och skyndade sig fram till henne.

— Vet någon om att du har gått hit? frågade han.

— Jag slapp att säga något därhemma, upplyste Tove. Det skulle varit mycket svårt att förklara, för jag fick ju inte ännu yppa dina framsteg. Jag skulle bara ha trasslat in mig i motsägelser. Du tror ju inte att det kan bli så farligt för mig?

— Jag önskar bara att jag kunnat ge dig ett lugnande svar på den frågan, mitt lilla hjärta, men jag vet det ännu inte själv. Men med det här vädret borde vi få en fin resa.

— För mig bara till broder Didrick och se till att han inte kan fly, när han får se mig. Vi måste fånga honom levande, så att vi kan få honom att tala om var han gömt silverskrinet. Allt tyder ju på att han ännu inte vågat sig på att avyttra skrinet och dess innehåll.

Försiktigt gick de över den sanka ängen ned till vattenbrynet.

De gick ombord på Corts lilla fartyg och lämnade snart sillnäset bakom sig. Toves ögon spanade över stranden men ingenting tydde på att hon förföljdes hemifrån. Hennes brådstörtade flykt hade fått en lycklig början.

Ute på den mörka Östersjön seglade de för förlig vind. Skånes stränder försvann i natten. Det lilla men sjödugliga fartyget gjorde god fart. Cort Eggerdes navigerade efter stjärnorna och tvekade inte om kursen.

Tove grubblade över den sista tidens händelser.

Det var Corts friarbrev, som åstadkommit en ändring i förhållandet mellan henne och modern. Söta mor hade svarat med att bjuda hem en annan friare. Det hade visserligen aldrig sagts rent ut, att den danske riddarens besök på Falsterbohus var ett försök från moderns sida att få Tove att intressera sig för en annan äktenskapskandidat, men det var så uppenbart, att Tove aldrig tvekade om anledningen. Det var också den ena orsaken till att hon nu seglade med Cort. Att Cort helt vunnit hennes hjärta var i och för sig anledning nog. Hon ville också se den klosterbroder, som Corts dräng spårat upp i Lübeck, och som misstänktes vara den försvunne broder Didrick. När Cort gett henne en ungefärlig beskrivning av en munk, som hållit sig i skymundan i Lübeck, hade Tove mållös av förvåning betraktat honom. Om hon och Cort lyckades gripa Vitmickels mördare och föra honom tillbaka till Falsterbo på rederiets koggerskepp, skulle nog söta mor få en annan uppfattning om Cort. Tove och Cort hade träffats i hemlighet och de var överens om att inte inviga någon annan i sina planer.

Tove hade haft så mycket att berätta för Cort om allt som hänt sedan han efter sillfångstens slut lämnade näset. Lilla Kristinas födelse var en stor händelse liksom Dagnys och Trueds giftermål och deras inköp av kroggården, söta mors och fogdens ståtliga bröllopsgille och flyttningen till slottet, moderns motstånd mot Toves trolovning med Cort och den danske riddaren Ingewalds genomskinliga besök på Falsterbohus. För Tove hade detta besök kommit som en överraskning men tydligen inte för modern och styvfadern. En dag när Tove kommit hem efter en vandring hade han bara suttit vid styvfaderns bord i den nytillbyggda salen på slottet. Vid Toves inträde hade han genast rest sig och gjort en djup bugning. Tove hade flyktigt betraktat honom. Han hade ett solbränt ansikte och ett tjockt brunt hår, som inte var klippt efter sista modet bland hovmännen i Köpenhamn. Pannan var högvälvd och ögonen mörkgrå och lugna. Näsan var rak och hakan bred och pålitlig. Det bruna, guldskimrande skägget var kort och välvårdat och lämnade läpparna fria. Han verkade mycket tillbakadragen och deltog endast fåordigt i det samtal Toves styvfar Esge försökte få till stånd. Tove uppfattade att det handlade om något krig, som kunde befaras bryta ut. Ryssland hade blivit en erövrarstat och en fara för Sveariket. På Svendborg, varifrån Ingewald kom, befarade man att den svenske konungen ändå skulle våga ett angrepp mot Danmark, trots den fara som hotade honom österifrån. Där övades trupperna dagligen för att vara beredda om hotet skulle bli allvar. Herr Esge sade att han för sin del ämnade begära en fänika knektar, femtio man, till sitt skydd om det skulle bli ett överfall på näset.

Riddar Ingewald hade stannat ganska länge på Falsterbohus men Tove var glad den dagen han reste. Hon skulle säkert tyckt bättre om honom, om bara inte söta mor hade gjort det misstaget att försöka öppna ögonen på Tove. Både Ingegerd och Esge hade försäkrat att de visst inte hyste någon motvilja mot Cort, men de ville bespara henne ett liknande öde som Dagnys. De menade att Cort Eggerdes ännu inte hunnit stadga sig och dessutom var han utlänning. Ingewald, som för övrigt var jämnårig med Cort, hade redan mognat till man och hårdför krigare. Tove hade gråtit strida tårar utan att lyckas övertyga mor och styvfar om Corts alla förtjänster.

Tove såg på sin älskade där han satt med ett stadigt grepp i storskotet och rorkulten. Hon tyckte att han såg så manlig och säker ut. Det blåste kraftigt härute på öppna sjön, och ännu hade de många timmar att segla. Tove överrumplades av en sorglös, förtrollande stämning. Allt kändes så lugnt och skönt i hans närhet. Hon tyckte om hans öppna, vaksamma ansikte med de muntra, spelande ögonen.

Han hade talat om för henne, att han otåligt väntat på våren, då segelfarten åter blev möjlig. I det friarbrev, som han skickat med särskilt bud till Falsterbo, hade han inte kunnat underrätta om sin stora upptäckt. En av hans drängar hade under vintern snokat igenom de nordtyska städernas hamnkvarter. Han bevakade nu den misstänkte, medan ett av Corts koggerskepp bemannades enkom för att kunna föra fången tillbaka till brottsplatsen, och fånge skulle han ju bli i samma ögonblick som Tove kunnat bekräfta identiteten.

De skulle få så mycket att syssla med, när de väl kom fram till Lübeck, att Tove beslöt att redan nu berätta om de ödesdigra följderna av Corts brev. Det hade från första början kommit på villovägar genom att skeppskarlen lämnat det till Dagny, som blivit husfru på gården. Brevet var skrivet på ett tjockt, grått papper och förseglat med kraftiga sigill. Dagny skulle själv ha lämnat brevet till Ingegerd, om hon inte just då varit ensam på gården, emedan hennes man Trued sysslade med sin nya, stora segelbåt. Dagny hade fullt upp med plikter nu,fastän de slutat med krogrörelsen. Hennes barn, Kristina Henriksdotter, tarvade ständig skötsel. Dagny hade beträffande gårdens skötsel tagit Ingegerd som förebild och styrde och ställde i kök, stall och ladugård som om hon aldrig gjort annat. Hon visade en duglighet, som man inte utan vidare skulle tilltrott henne.

Just när Dagny mottagit brevet, kom mäster Harald förbi. Hon skyndade sig att visa honom brevet. Han kände genast igen Corts handstil och lovade att lämna det på Falsterbohus. Där blev det Ingegerd, som först tog emot brevet. Hon bjöd mäster Harald stanna till middag och gick för att leta rätt på Esge. Denne bröt genast sigillen. Hastigt ögnade han genom brevet, som föreföll göra honom mycket häpen. "Junker Cort Eggerdes hälsar jungfru Tove Esgesdotter i djup vördnad . . .", läste han, men avbröt sig genast.

— Riktar sig brevet endast till Tove? frågade Ingegerd bestört.

— Så är verkligen fallet, sade fogden. I fortsättningen berättar han, att han genast skall bege sig till näset och på sin stads fiddevång upprätta ett eget kontor, sedan han just slutit avtal med ett sydtyskt handelshus om ett par tusen tunnor skånsk spickesill. Dessa säljes mycket under de långa fasteperioderna i södern.

— Men käre far, du måste läsa varje ord i brevet för mig, bad Tove, som hade fått en väldig hjärtklappning. Annars måste jag be mäster Harald läsa det för mig. Vad ni är konstiga! Det är väl inte så märkvärdigt att jag får ett brev från Cort. Han lovade ju att skriva till mig.

— Du har fått veta alldeles tillräckligt, ansåg Esge, det är verkligen inte passande, att en sådan ungtupp gör ett formligt frieri till dig.

— Frieri? Cort?

— Lugna dig, Tove lilla, som din gamle styvfar vill jag visst inte fördöma ungt folk, som vill hålla ett löfte. Jag har heller inte något direkt emot den unge tysken. Näsets folk har verkligen anledning att hålla sig väl med tyskarna. I år kom de nästan lika många som under de tidigare, goda åren. De är räddningen för Skånes och öarnas fiskande folk, som dem förutan inte skulle få någon vidare avsättning för sina fångster. Ett danskt handelsvälde, som Kristian den andre planlade före sin flykt, blev ju aldrig av. Vad junker Cort beträffar, betalade han gott, kom först av alla och reste sist.

— Det må så vara, Esge, men jag är inte glad över att han tänker komma igen, sade Ingegerd bestämt. Mäster Harald håller väl med oss att han är för ung för vår dotter, inte sant?

Tove erinrade sig att prästen bara helt lamt tagit sin väns parti. Men det aktade hon sig noga för att tala om för Cort. Däremot lät hon honom veta, att hon tvingat sig till brevet, och att hon hade förvarat det under sin huvudkudde och drömt vackra, ljusa drömmar.

Medan Tove lättat sitt hjärta för Cort, hade natten börjat vika för en grå gryning. Cort surrade fast rodret och storskotet och satte sig bredvid henne. Den lilla båten seglade stadigt framåt mot en ännu avlägsen kustremsa. Tove klagade över att hon blivit stel i lemmarna.

— Du kommer snart att känna dig bättre, min Tove, när vi kommer fram och du kan räta på benen. Nu dröjer det inte länge förrän vi seglar in i floden Traves mynning. Allt har ju gått så bra hitintills, och nu får du inte tappa modet. Vi båda kommer att triumferande dra din gamle väns baneman inför fogdens domstol.

— Åh, Cort, då skall söta mor känna sig mycket stolt över oss, eller tror du inte det? Cort gav henne en blick bräddfull av kärlek och längtan. Ömt smekte han hennes kinder och Tove kände sig mycket lycklig. Hon slöt sina ögonlock och lutade sig kelet mot hans bröst.

Cort blev förvånad, när kusten uppenbarade sig hastigare än han beräknat. Plötsligt var de alldeles i närheten av en framskjutande klippa av kalksten. Den lyste vit i det gråa gryningsljuset. Han släppte hastigt Tove. Skickligt undvek han klippan och studerade uppmärksamt omgivningen.

— Vi har kommit ur kurs, Tove, och detta är en ö. Jag har varit här många gånger tidigare och allt är mig välbekant. Vi har just seglat förbi Kap Arcona och det här är västsidan av den utanför Stralsund belägna lilla ön Hiddensee.

— Hur skall vi då komma till Lübeck?

— Vi måste nog fara dit landvägen. Det är ingen ide att segla ända fram till Lübeck längs den här långa kustremsan, eftersom vi kommer att få motvind hela tiden. Hiddensees låga, gröna kust försvann bakom dem och stränder kom i blickfältet. Förbi ön Rügen kom de in i Strelasundet. Cort hade full sysselsättning med att hantera storskotet och sätta kursen på Stralsund. Tove var alltför trött för att riktigt kunna njuta av den snabba seglatsen över sundet som glittrade i morgonsolen. Tröttheten överväldigade henne alldeles och snart slumrade hon gott.

Hon vaknade vid ett häftigt rop från Cort.

— Vi har en stor skånsk båt alldeles bakom oss, skrek han för att kunna göra sig hörd.

— Det är väl inget ovanligt, att en skånsk båt skall till Stralsund? menade Tove och skärpte blicken.

Corts min var bister. Tove gissade, att han var förargad över sin bristfälliga sjömanskunskap, som fört deras båt till Stralsund, hans egen hemstad, där man först av allt skulle leta efter flyktingarna.

Äntligen siktade man den gamla fästningsstaden Stralsund. Cort kunde snart lägga upp sin båt i vinden och ta in det lilla seglet. Med årornas hjälp var han redan inne i hamnen, förtöjde båten och hjälpte Tove i land. Från hamnpiren kunde de se ut över en liten del av staden. Ett gytter av tak och tornspiror syntes över fästningsvallarna. Cort ville ta Tove om livet men hon höll honom på avstånd. Ingen människa fanns att se inom räckhåll. Den stora skånska båten nalkades nu hamninloppet. Tove smög sin hand i Corts.

— Jag ber dig om förlåtelse, Cort, för att jag knuffade till dig så där. Jag är kär i dig lika mycket som alltid. Men vad tror du folk skulle tänka om vi föll varandra om halsen här. De brukar ju alltid vara så nyfikna när en båt anländer.

Cort kysste henne impulsivt.

— De får väl tro som så att du möter din käraste vid båten och hälsar honom välkommen!

Den stora, skånska segelbåten var nu inne i hamnen och var snart i färd med att förtöja. Tove kände genast igen ett par av besättningskarlarna, som var från Falsterbo, och snart steg Trued i land. Han närmade sig med snabba steg de båda ungdomarna, som såg hjälplösa och förtvivlade ut.

Trued såg allvarligt på dem.

— Du måste genast följa med hem, Tove, sade han, dina föräldrar har sänt mig för att hämta dig.

— Jag har för mig att Tove kan göra som hon vill, sade Cort stramt.

— Men Trued, hur kunde du komma så snart?

— Junker Cort blev sedd i går vid Ammerännan, och du lyckades inte smyga dig ut så tyst, som du väl själv trodde. Din mor hörde en dörr slås igen, och när hon gick upp för att se efter anledningen, upptäckte hon snart att du var borta. Ni hade redan hunnit till havs, när det spordes att Cort gästat näset. Hon varskodde mig, och jag blev snart färdig att följa efter.

Tove vände sig till Cort.

— Hemma tror de säkert det värsta om oss, sade hon bevekande, och jag blir helt enkelt tvungen att följa med hem till Falsterbo och ställa allt till rätta igen. Men redan i morgon kan Trued fara tillbaka och sedan kan ni gemensamt fara till Lübeck och fängsla silvertjuven.

Det ville inte Cort alls gå med på.

— Jag vill inte tala om för någon annan var dråparen uppehåller sig, sade han. Jag kommer själv att söka upp honom, men du kan förstå hur ledsen jag är över dina föräldrars misstanke. Jag skulle ju snart själv blivit i tillfälle att förklara mig.

— Det är alltså broder Didrick, som junker Cort fått spår på, gissade Trued. Jag kunde förstå att det var något sådant, för Ingegerd lät förstå att hon inte trodde att det rörde sig om något vanligt kärleksäventyr.

Tove kände en motvillig beundran för sin mor, som redan från början funnit på ett sätt att tysta skvallret.

— Jag hämtade Tove för att hon skulle kunna upplysa oss, om vi funnit rätt man. Tove lät inte föräldrarna veta något, för hon ville överraska dem. Men Tove har nu lämnat en så noggrann beskrivning av broder Didrick, att jag själv är kapabel avgöra, om min dräng hittat den rätte.

— Tove måste i vilket fall som helst först följa med hem, bestämde Trued, sedan får herr Esge och fru Ingegerd besluta vad som skall ske.

— Farväl, Tove min! Jag lovar att du snart skall få höra av mig igen. Ett ögonblick senare hade han försvunnit bland folkmassorna, som efter morgongudstjänstens slut strömmade ur genom stadsporten ner till hamnen, där många fartyg var förtöjda. Tove gick undergivet ombord på Trueds stora båt och fick genast ett nytt bevis på söta mors omtankar. Trued kunde duka upp en stadig frukost, och Tove var verkligen hungrig efter nattens strapatser. Trued gav sina män signal till avfärd, och snart kryssade den stora båten genom Strelasundet. Tove satt insvept i präktiga filtar, som hennes mor skickat med Trued. Hon tänkte då på allt. Toves beklämning började lätta. Trued skötte själv rodret. Tove betraktade hans rödbruna, väderbitna ansikte och ljusa, rättframma ögon. Det var inte underligt, att Ingegerd alltid vände sig till honom, när hon råkat i trångmål.

Det hade verkligen gått bra för Trued, som nu hade råd att hålla sig med ett nytt, präktigt fartyg. Tove kom så väl ihåg alla händelserna kring lilla Kristinas födelse. Det hade varit stor upp ståndelse i hela huset efter all orolig väntan. Gårdens kvinnor hade gjort allt för att överträffa varandra, när det gällde att hjälpa jordegumman att påskynda förlossningen. Dagny hade falktiskt själv verkat lugnast av dem alla, och hennes lycka hade varit stor om än blandad med vemod, när man höll upp ett välskapat flickebarn för henne. Hon hade känt lycka över att allt var över och vemod för att inte hennes man var närvarande, Ingen hade ännu vågat berätta om Henriks död för henne. Tove hade själv utbett sig ynnesten att få sköta Dagny den första tiden. Redan dagen efter födseln stötte Tove på Trued, som alldeles förstörd vankade av och an på gården, som ännu befann sig Ingegerds ägo, fast köpet redan börjat avhandlas.

— Förlåt, Tove lilla, hade Trued sagt, men jag ville bara fråga efter hur det står till med fru Dagny? Är det något jag kan göra för henne? Hon känner sig säkert mycket hjälplös, när inte maken är här. Men det dröjer väl inte länge förän han kommer hit? Trued verkade alldeles ur gängorna. Han verkade långt mer förtvivlad än Tove varit, då stunden var inne att barnet skulle födas. Men Tove kände hans goda hjärta och kunde inte låta bli att avslöja för honom att Henrik var död, fast ingen ännu velat avslöja sanningen för Dagny.

Trued stod som träffad av blixten. Nu var alltså Dagny änka och i behov av en mans stöd och kärlek.

— Nu finns det alltså hopp för mig, Tove lilla, hade han sagt, ny beslutsamhet hade fyllt honom, och sedan dess hade hans omsorger om Dagny fördubblats. Tove hade varit på väg till köket, när hon träffade honom, för att laga havresoppa åt barnsängskvinnan. Trued hade genast räckt henne en hjälpsam hand och blåst liv i elden. Efteråt hade han sorgfälligt krafsat askan över glöden till en grå hög, som i sitt inre skulle bevara några glöder till nästa gång. Under tiden hade han berättat för Tove om sin kärlek till Dagny, som han nu hoppades vinna. Redan samma dag hade Dagny underrättats om Henriks bortgång. Hon hade tagit underrättelsen ovanligt lugnt. Visserligen hade hon gråtit bittra tårar, men tröstat sig med att hon nu hade Henriks barn. Trueds tillgivenhet hade strålat ur hans goda ögon, varje gång han gått in till fru Dagny. Han hade förhört sig om de många små händelserna i den nyföddas liv. Ofta hade han förläget stått och dröjt, medan Dagny var upptagen med barnet. Dagarna hade runnit i väg, och drömmen som Trued aldrig vågat tro på blev så småningom verklighet. Dagny hade allt tydligare visat sin uppskattning av Trued. Till sist stod Dagny och Trued på så god fot med varandra, att han fick ta hand om henne och Kristina för gott.

Nu behövde Tove själv tröst. Hur skulle hennes egen kärlekssaga sluta? Det skulle säkert till ett under för att den skulle få ett lyckligt slut. Hon betraktade tankfullt vågorna, som gick höga. Trued överlämnade rodret till en av sina män och kom fram till Tove, som beslöt sig för att anförtro sig åt honom. Hon skulle be honom att tala med söta mor och försöka få henne på andra tankar. Men Trued försäkrade, att Ingegerd var obeveklig. Han trodde också, att Tove i längden skulle inse, att det var bäst som skedde. Han kunde också berätta för Tove, att hennes mor planerade en resa för henne.

Tove tyckte att allt verkade så hopplöst. Hon kände sig mycket trött och till slut somnade hon. När hon vaknade var det redan skymning. Trued lutade sig över henne och talade om, att båten just angjort Ammerännan och att han strax skulle följa henne hem. På vägen till Falsterbohus tittade de in till Dagny.

— Tove, kära Tove, varför kunde du inte anförtro dig åt dina gamla vänner? Men det är så roligt att du är tillbaka nu. Jag får väl följa dig hem, Tove?

Dagny verkade så deltagande, att Tove blev riktigt rörd.

— Dagny söta, du behöver visst inte följa mig hem, sade Tove, men det är av största vikt att Trued är med och förklarar allt för söta mor. Hon måste överse med min uppstudsighet, för jag handlade i bästa avsikt.

Trued och Tove träffade Ingegerd ensam hemma. Ingegerd hade hela dagen varit utom sig av oro, men när hon nu såg Tove välbehållen kunde hon inte låta bli att banna henne.

— Du har burit dig mycket illa åt, sade hon barskt, och du har gjort oss mycket besvikna.

— Men söta mor vet inte, att junker Cort har spårat broder Didrick. Hade inte Trued hunnit upp oss i Stralsund, skulle Cort och jag nu ha varit i Lübeck, och sedan skulle vi ha fört broder Didrick hit.

Ingegerd blev alldeles häpen. Kunde detta verkligen vara sant? Men flickans ögon lyste trotsigt blå. Trued skyndade sig att bekräfta sanningen i hennes påstående och tillade, att visserligen hade Tove handlat överilat men hennes avsikt hade hela tiden varit att omedelbart efter det broder Didrick tagits tillfånga återvända hem till Falsterbo.

— Tove måste nu vara förlåten, ansåg Trued, och om Cort verkligen löser gåtan med överfallet på Falsterbohus bör vi också ha överseende med honom. Ingegerds barska allvar gav vika för den stora glädjen att åter få sluta sin Tove i sina armar.

23

ÅTERIGEN var Tove ensam passagerare på Trueds båt. Hennes inre befann sig i samma uppror som havet. Nu visste hon inte ens, om hon någonsin ville återvända hem.

Inte heller visste hon, vart hon var på väg. Det kunde för övrigt göra detsamma, så som händelserna utvecklat sig. Alla hade varit så hemlighetsfulla, och ingen hade frågat efter hennes önskningar.

Vad som skett var att Cort Eggerdes hade kommit tillbaka. En dag i morgonväkten hade han tillsammans med sin dräng begett sig till den usla hydda utanför Lübeck, där han trodde att broder Didrick höll till. Dörren till denna hydda hade öppnats av en gammal kvinna, som hade visat alla tecken till förskräckelse. Den gamle munken hade genast vaknat och gjort ett försök att fly men övermannats och bundits, sedan Cort konstaterat likheten med broder Didrick, så som han hade fått honom beskriven. Kvinnan, som skrikit och väsnats, hade försetts med munkavle. Cort hade därefter tillsammans med drängen letat efter silverskatten, som ryktet visste berätta skulle finnas i hyddan. Den fjättrade munken svarade inte med ett ord på deras tilltal, men den gamla kvinnan som fruktade för sitt liv pekade till slut på den murade härden. Sedan tegelsten efter tegelsten brutits loss fann Cort silverskrinet från Falsterbo insvept i gamla trasor, men berövat på sitt innehåll. Sedan Cort förvissat sig om, att inga vidare fynd kunde göras i hyddan, hade han och drängen fört fången till Corts koggerskepp, som låg i berdskap att göra överfarten till Falsterbo. Den vendiska kvinnan, som hyst munken, hade befriats från sin munkavle sedan hon avtvingats ett löfte att för sitt eget bästa hålla tyst med hela saken.

Cort Eggerdes ankomst till Falsterbohus hade inte blivit den triumf han väntat sig. Visserligen kunde fogden genast konstatera, att silverskrinet verkligen var det försvunna. Vad fången beträffar hade han visserligen en viss likhet med broder Didrick, men det var nu inte alls han. Att det var en munk, som tagits tillfånga, rådde det emellertid ingen tvekan om. Han behärskade både danska och tyska, och vid det korta hörhör som fogden underkastade honom, förnekade han varje kännedom om att skrinet funnits inmurat i hyddan. Fogden fann ingen anledning att hålla kvar fången, som bestred att han någonsin varit i Skåne. Att han råkat vistas i den hydda, där skrinet funnits tomt, var inget bevis mot honom. Det kunde ha passerat många händer, innan det hamnade i hyddan. Junker Cort fick vara glad att slippa efterräkningar för att ha gjort intrång på en annans frihet. Han hade handlat utan alla fullmakter, och både herr Esge och fru Ingegerd lät honom förstå att de önskade att han i fortsättningen skulle lämna Tove i fred.

Eftersom fångstsäsongen nu var inne och Cort Eggerdes skulle uppehålla sig på näset under en lång tid, hade föräldrarna skyndat sig att skicka bort Tove.

Tove tyckte att hela hennes värld slagits i spillror och hon kände sig mycket bitter till sinnes medan Trueds stora båt kämpade med ovädret. Det hade blåst upp till full storm och himlen hade snart förmörkats. De befann sig i närheten av det farliga falsterborevet, och Trued talade med Tove om situationens allvar. Grova brottsjöar slog mot skrovet, och det var mörkt som på natten.

Stormen tilltog i raseri, och Trued hade under hela sin tid på havet aldrig upplevt maken till oväder. Männen på båten kämpade en kamp om liv och död. Tove iakttog deras kamp men hon kände sig inte rädd. Hon satte sin tillit till Herren, så som mäster Harald lärt henne. När de väldiga vågorna helt hade båten i sitt våld, bad hon om en lycklig återkomst till näset. Hon föreställde sig att de himmelska makterna spjärnade mot hennes resa, när de låtit ett sådant fruktansvärt oväder komma över fartyget.

Men båten skulle vinna segern i kampen mot vågor och vind. När dagen led mot sitt slut, bedarrade stormen så småningom. Trued kunde åter hissa seglen för fullt och under nattens timmar kryssade båten söder om de danska öarna. När dagen bräckte, höll Trued utkik efter land. Hans nya båt hade bestått det svåra provet och visat vad den dugde till. Morgonen var disig och grå när de kom in i "Gröna sund", som var det vedertagna namnet på farvattnet mellan öarna Mön och Falster.

Solen vann över morgondiset och öarnas låga kustremsor lyste i den uppgående solen. Tove hade just vaknat och befriat sig från de många filtar, som skyddat henne mot nattens kyla. Men med uppvaknandet kom hennes smärta tillbaka. Hon såg sig omkring en stund och sökte sedan upp Trued.

Åh, Trued, nu kan du inte narra mig längre. Det är till Svendborg på Fyn vi är på väg. Det är sant, sade Trued, men om du fått veta det redan i Falsterbo hade du gjort ännu större motstånd. Det är så att herr Frederick på Svendborg har en syster, fru Beate Mogensdotter, en barnlös änka, som i sin frustuga uppfostrat många tärnor. Jag kan nu avslöja för dig, att det var herr Ingewald som överbringade inbjudningen. Den unge riddaren rider antagligen åter för kungen, så du kommer troligen inte att träffa honom. Men när du väl blivit hemmastadd på Svendborg, skulle du inte för allt i världen vilja gå miste om samvaron med alla trevliga ungdomar, som lär finnas där. Jag kommer aldrig att trivas där och jag vill bara vara tillsammans med Cort Eggerdes.

Trued försökte förgäves trösta henne. Under tiden nalkades båten obönhörligt Fyn, mellan Stora och Lilla Bält, norr om den lilla ön Tåsinge. Där låg Svendborgs slott tätt invid det smala vatten, som skilde de båda öarna från varandra. Slottet var en mycket stor anläggning innanför dubbla fästningsgravar, och hade tjocka ringmurar och pålverk. Det omfattade många dystra manbyggnader med höga torn, som omslöt en borggård. Vaktkurar och vindbryggor, som fälldes ned på morgnarna, bidrog till det fästningsliknande intrycket. När Trued och Tove anlände möttes de av ett myller av riddare, väpnare och svenner. Kämpalekar och stridsövningar tillhörde ordningen för dagen. Allt vittnade om makt och herravälde. Stora jordegendomar hörde till slottet, där det ännu livegna danska lantfolket dignade under det tunga arbetet. Trued och Tove gladde sig vid tanken på att livegenskapen aldrig införts i Skåne, så att allmogen på ett helt annat sätt var fri.

En smal stengata ledde tvärs över den upptrampade borggården fram till salsbyggnaden. Trued och Tove ledsagades uppför en brant trappa av plankor till svalgången och därifrån in i salen. Herr Frederick satt på sitt högsäte. Han såg imponerande ut med ett stort, grått skägg och långt, gulvitt hår. En väldig näsa sköt ut från det majestätiska ansiktet. Inom räckhåll hade han sköld, brynja, svärd och spjut. Bakom honom flammade en ansenlig stockvedsbrasa. Tove neg djupt för honom och för fru Beate som i samma ögonblick uppenbarade sig i den stora salen. Tove kände omedelbart tillit för fru Beate. Hon var lika gråhårig som brodern, men verkade så frisk och ungdomlig. Hon var klädd i mörka, styva kjortlar och vitt halskläde.

Ja, nu ska vi se vad vi kan göra för Esges dotter, som inte tål den skånska luften, sade hon inbjudande och småskrattade hjärtligt.

Tove kände sig faktiskt välkommen. Trued tog avsked och fick många hälsningar med sig tillbaka till näset.

Fru Beate tog Tove med sig till frustugans vardagsrum. Därinne befann sig många yngre och ett fåtal äldre tärnor, som satt kring ett blankt hyvlat bord och sydde manskläder. Många förväntansfulla blickar riktades genast mot Tove och deras samtal avstannade.

Flickornas nyfikenhet berörde som vanligt Tove illa. Hon såg sig utan entusiasm omkring i rummet. Det hade små fönstergluggar, som sparsamt släppte in solskenet. De var så konstruerade att de också kunde användas som skottgluggar.

Fru Beate vände sig åter till Tove.

Första dagen kan du naturligtvis göra alldeles vad du vill, sade hon uppmuntrande, men först skall vi gå till din nattkammare. Sedan vill du kanske också ströva omkring lite i omgivningarna, och vill du inte gå på egen hand gör jag dig gärna sällskap.

Fru Beate hade tydligen föresatt sig att genast bota Toves hemlängtan. Tove, som observerat att alla var klädda i vardagskläder, urskuldade sig för att hon innan hon lämnade Trueds båt hade klätt sig i sin finaste klänning, med broderat livstycke och pösärmar.

Kära lilla vän, skrattade fru Beate, som om det inte är känt i hela världen att skanör- och falsterboborna varken odlar, spinner eller väver själva. Hos er köper man allt färdigt på den stora marknaden. Ni har ju ett stadgat rykte att vara så måna om er klädsel att ni går klädda i siden och sammet även i vardagslag. Eller gör ni inte det? Tove var så van att höra detta, att hon inte brydde sig om att säga emot. Här skulle hon tydligen komma att anses som en mycket rik flicka.

Är det inte minst sex, sju stycken rika storgubbar som äger jord på Falsterbonäset? fortsatte fru Beate. Mogens Göje, Henrik Aagesen, Oluf Stygsen, Holger Gregorsson, Johan Urne, ja, Tove känner nog till det bättre än jag. Håller de sig ännu med egna saltningsbodar?

Tove redogjorde för allt hon kände till och fick snart se den kammare, som hon skulle dela med ett halvt dussin tärnor. Hennes kistor fanns redan där. Det hade Trued dragit försorg om. Tove konstaterade att kammaren var enkel, ja nästan tarvlig. Den hade en enda fönsterglugg, och den vette åt ön Tåsinge. På borgens krenelerade yttervall övades just nu några unga bågskyttar. De fick lära sig att hantera armborst och pil, de övades i konsten att dra på sig en rustning och att använda skölden på rätt sätt. Tove blev genast intresserad, och fru Beate föreslog att de skulle gå till torné rplatsen. För att komma dit fick de gå ner för många stentrappor och följa långa valvgångar utmed husen. En skara ynglingar övades i vapnens bruk av en riddare. När Tove och fru Beate nalkades verkade de inte längre så benägna att åtlyda riddarens befallningar. Tove var så näpen, att de unga männen inte kunde låta bli att stirra på henne. Det gjorde den unge riddaren också, och just då upptäckte Tove att det var riddar Ingewald, som ledde övningarna. Ett varmt välkomstleende lyste upp det brunbrända ansiktet.

Ingewald skyndade sig fram till de båda kvinnorna och bugade sig djupt.

— Det var bra att vi fick träffa riddaren, sade fru Beate, för nu skall han få tillfälle att göra mig och framförallt jungfru Tove en tjänst och följa oss ut på en promenad. Jag vet ju att han redan en gång tidigare träffat jungfru Tove.

Riddar Ingewald försäkrade att det skulle vara honom ett stort nöje, och vad hans tropp beträffade var det tid att de fick en rast. Men tvärtemot vad fru Beate tänkt sig, verkade inte Tove särskilt förtjust över återseendet med honom. Tove hade redan gissat sig till moderns avsikter med hennes vistelse på Svendborg. Men riddar Ingewald låtsades inte märka något och följde dem ut på kustängen utanför riddarborgen.

Därute övades många svenner i konsten att hugga med värja eller fäkta med pik. De bildade en liten grupp för sig själva, skilda från sina mera försigkomna kamrater. En avdelning ryttare svingade med stor färdighet sina spjut från hästryggen.

Skyttarna var uppställda i rad. De spände sina stora armborst och vevade sedan i hukande ställning på hjulverken, så att pilarna susade i väg och borrade sig in i den tjocka vallmuren av grästorv och tång. Ingewald talade om att han betraktade det som en ära att också få tillhöra hakeskyttarna. De var ännu få till antalet. Några av dem höll just på med att lära några unga svenner de handgrepp, som var nödvändiga för den allra nyaste hakebössans användning. Ingewald talade om att en nicka var ett annat slags hake. Med nickhakar på ett örlogsfartyg var man oövervinnelig.

Från övningsfältet ställdes promenaden till sundet, där Svendborgs fartyg låg förtöjda i en vik närmast fiskeläget. Trueds stora båt var redan långt ute på Svendborgssundet, som i Toves ögon mest liknade en stor flod. Riddar Ingewald berättade för Tove om de närmaste omgivningarna. Utsikten åt nordväst stängdes av ett kuperat landskap. En skogklädd ås fortsatte norrut, vidare mot öster, men i väster och söder avtecknade sig gröna holmar och glittrande vikar. Det var ett fridfullt och vackert landskap.

En klocka hördes klämta och riddar Ingewald återvände till sina svenner. Alla skulle vara på borgen under den protestantiska gudstjänst, som regelbundet hölls före dagens huvudmål. Fru Beate ledsagade Tove till gudstjänsten, där Tove förenade sig med de andra tärnorna. Efter gudstjänstens slut följde svennerna herr Frederick till riddarsalen, där de intog sin måltid. Fruntimren åt i ett gemak innanför riddarsalen men dörren mellan de båda rummen var öppen. Tove såg med häpnad det väldiga dryckeshorn, ur vilket borgherren drack djupa klunkar. Stämningen steg allt eftersom dryckeshornen tömdes, och man började sjunga gamla kväden. Tove åt liksom de andra köttsoppan med egen sked av lödigt silver. Fisk- och kötträtterna åt man däremot med fingrarna. Efter avslutad måltid sköljde alla sina flottiga händer i en stor skål med såpvatten.

Först när bordsbönen var läst fick man lämna bordet. Tärnorna lämnades åt sig själva i frustugan, men gick snart ut på svalgången utanför sovkamrarna. Vid fientliga anfall försvarades borgen också från svalgången av hakeskyttar. Flickorna beklagade sig över att de aldrig kunde lämna slottet nattetid, då de järnbeslagna infartsportarna var stängda liksom alla sidodörrarna.

Tove lutade sig nyfiket över stenbalustraden och betraktade de unga svennerna, som på borggården tävlade med varandra i allehanda idrotter.

— Du får inte uppmuntra dem, sade en av de äldre tärnorna, den mörklockiga Margrete, som Tove hade fått veta var Ingewalds syster. De kommer bara att inbilla sig allt möjligt, om vi visar dem en sådan uppmärksamhet.

Tove drog sig hastigt tillbaka, men ett skrattande pojkansikte kikade redan upp ovanför balustraden. Andra följde genast efter, men det var tydligt att tärnorna var vana vid en sådan uppvaktning. Tove kände sig besvärad och deltog inte i de andras nojs med pojkarna. Hon började samtala med Margrete, som visade henne mycken vänskap. Margrete var ingen skönhet. Hon var liten och rund och hyn var alldeles för blek. Men hennes sätt var behagligt och hennes allvar bröt av mot de andra tärnorna. Hon föreslog Tove att de skulle gå in i sovkammaren, och Tove tackade henne varmt för att Margete ordnat det så att hon fått sin bädd i de äldre tärnornas rum.

— Jag vet själv så väl hur det känns att vistas borta från hemmet, sade Margrete. Båda våra föräldrar är ju döda, så vi har inget hem längre.

En efter en kom tärnorna in i sovkammaren och beredde sig att gå till vila. De hade haft små kärleksmöten och tisslade och tasslade lade länge om sina upplevelser. Det var Pernilla, som hade träffat Sören, och Kirstin som fått en pratstund med Peder, tills de olyckligtvis överraskats av fru Beate, som inte varit precis nådig. När Tove hörde deras viskande samtal, gick hennes tankar till Cort Eggerdes, som var så glad och obesvärad och redan vid unga år en stor hanseköpman. Hon skulle då inte som de andra tärnorna ha något behov av att skaffa sig en vän bland svennerna. Bittert kände hon saknaden efter honom. Hur grymt var det inte, att hon inte fick vistas hemma på näset, nu när Cort skulle vara där under hela fångsttiden! Till slut somnade Tove, och hennes sista tankar gällde Cort.

24

ÅTERIGEN VAR DET ett vimmel av stolta seglare på falsterboredden. Deras ankomst betydde salt, tunnor och stora inkomster av höstfångsten. Skånska silltunnor fann vägen till hela Europa. Överallt var den skånska spickesillen efterlängtad. Fångstredskapen hade förbättrats och även om sillstimmen inte kunde tävla med forna dagars stim i storlek, blev utbytet nästan lika stort med de nya fångstmetoderna.

Näsets båda fiskelägen, som av ålder ägde stads- och stapelrätt, dvs rätt att bedriva utrikeshandel, uppnådde nu vid mitten av 1500-talet en ny glanstid. Manfolket låg ute på Sundet och fiskade i stället för att behöva syssla med den magra skörden. Det var ofta regnigt och kallt, och vångarna dröp av väta.

En dag vid tiden för kungaköpet red herr Esge genom Skanörs trånga gränder. Steksträdet hette en av dem. Det var där främlingarna brukade steka sillarna knapriga ute på öppna gatan. I östvästlig riktning korsade Skomakersträde fogdens väg. Han kom snart ut på Travensträde, som från söder till norr gick genom hela staden och slutade först på Knösen, som var halvöns nordligaste strandfält. Utanför stadens hank och stör var den med strävt gräs bevuxna marken sank efter allt regnet. Det fanns en vattensjuk landremsa mellan skanörborgens vallgrav på västra och Hööls vik på östra sidan. Två mindre vikar, Ettebecke och Tosslussan, tjänade som hamnar för mindre fartyg. Hööls vik var vid stormigt väder ankringsplatsen för de stora segelfartygen.

Denna dags sillfångst tillhörde av ålder kungen och kallades Kungaköpet. Det var lagstadgat att varje båtlag dagen före kungaköpet skulle avyttra minst tre valar sill till fogdens uppbördsmän innan solnedgången, till ett pris som var lägre än det gängse. Kungaköpet skulle förse de kungliga slottens förrådshus runtomkring i det danska öriket med salt sill. Det försiggick under iakttagande av största noggrannhet. Knektarna stödde sig på sina påkar och följde med spänd uppmärksamhet räkningen av sillarna. Fogden Esge red outtröttligt från det ena uppsamlingsstället till det andra. När mycket stora fångster roddes i land var han själv på ort och ställe och följde med, när sillen fördes till insaltning. Den här dagen var han tvungen att övervaka att inga fångster i hemlighet såldes till andra. Vagnarna tömdes en efter en, och sillhögarna på lergolven växte. Men de minskades snart igen, när sillen varv efter varv nedsaltades i tunnor. Locken spikades fast och fogden övervakade att de färdiga tunnorna forslades till pråmar, varifrån de sedan lastades över på det kungliga skeppet ute på redden.

Kungaköpet var den dag, då fogden träffade alla som var sysselsatta på näset. Själländarna träffade han på Hovbacken och Ommelandsfararna på Knösen. Det var de senare, som farit den långa vägen om Skagen till det stora sillfisket.

På återvägen stötte fogden på Mäster Harald och junker Cort.

Fogden skyndade sig att välkomna dem till Falsterbohus, där kungaköpet brukade avslutas med en stor festmåltid. Kyrkoherden tackade genast ja, men Cort Eggerdes var tveksam om han borde anta inbjudningen. Han visste blott alltför väl, att han inte längre stod i gunst hos fru Ingegerd.

Jag ber också att få tacka ja, sade han till sist, det kan bli roligt med en stunds avkoppling från köpenskapen.

De båda vännerna såg länge efter den bortridande fogden, som tog vägen om kullen vid Skanörs kyrka, där den gamla gångna århundrade borgens, förfallna stenbyggnader minde om ett storslaget förflutet. Under loppet av n hade borgen fått många tillbyggnader, men allt hade förstörts av norska och vendiska sjörövare, som gjort täta påhälsningar. När borgen till sist inte längre var beboelig, hade Skanör också fått se sig övertrumfat av Falsterbo. De stora tyska handelshusen hade flyttat sin verksamhet dit.

Cort Eggerdes verkade alldeles ur humör.

— Är saknaden efter Tove så svår att bära? undrade Harald småleende och han gissade alldeles rätt.

— Jag längtar ständigt efter den söta och glada Tove, bekände Cort. Jag trivs helt enkelt inte längre, när inte hon är här.

Harald var full av förståelse. Stunderna tillsammans med Tove måste ha varit efterlängtade för en yngling som Cort Eggerdes, vilken var tvungen att tillbringa sina dagar bland det ofta råa fångst- och marknadsfolket.

Mäster Harald föreslog en liten roddtur, och det beredde dem inga svårigheter att få låna en båt av en fiskare, som tagit sig en matrast. Roddbåtens köl var tung av våt sand, men några fiskarpojkar hjälpte dem att skjuta båten ut i sjön. Cort Eggerdes satte sig vid årorna och snart hade de kommit till en plats, varifrån de i den klara sikten kunde se ända till Köpenhamn. Reveln längre ut var översållad med fårsvingel och gulmåra. Bakom sig hade de Hovbacken, som fått sitt namn av själländarna på grund av dess hästskoform. Själländarnas små tält och bodar stod mitt bland dynerna.

— Känner du aldrig behov av att slå dig lös bland dina landsmän? frågade mäster Harald. Det går ju livligt till i deras ölbodar.

— Jag har faktiskt aldrig känt någon lockelse att delta i deras utsvävningar. När kvällen kommit är jag alldeles för trött att ens tänka på något sådant. Men att mitt liv här blir ganska enformigt råder inget tvivel om.

— Men du har ju så att säga rotat dig på näset.

— Både min far och farfar tillhörde Stralsunds handelskompani. Det grundades som ett ömsesidigt skydd mot sjö- och stråtröveri. Ingen ville segla ensam, och så bildade man hela flottor som for hit eller till andra handelsplatser. Vårt kompanihus är numera otillräckligt. Vi har att räkna med ständigt bråk. Slagsmål och dråp är vanliga bland oss. Det uppstår oenighet om mått, vikt och myntvärde. Förr begärde man alltid fullödiga lybska pengar på marknaden. Nu är endast skånska mynt tillåtna, fast folket gärna i hemlighet tar emot lybska mynt, trots att det är belagt med böter om det upptäcks. Det är numera också förbjudet för fiskarna att sälja sillen redan ute till sjöss. Förr fick uppköparna rida ut i bränningarna och köpslå med de hemvändande fiskarna. Handeln med sillen börjar bli mer och mer kringskuren med nya påbud. Arvköpet har också ändrats, och jag har nu bekymmer vid tillträdet av de Eggerdeska bodarna.

— Hör du Cort, jag är rädd för att du går och har tråkigt, och att du blir ett lätt offer, om du skulle råka ut för fala fruntimmer. Men som en sann luthersk kristen bör du kunna övervinna frestelserna.

— Du skall ha tack för din omtanke, Harald, men jag tror att jag är ganska härdad mot sådant. Men det är sant att lägerlivet tråkar ut mig. Förr åtnjöt jag mycken gästvänskap bland de mest ansedda här på näset. Jag har känt vantrivsel ända sedan krogen stängdes och Tove förvisades till Svendborg. Jag fick inte ens tillfälle att ta farväl av henne.

— Det var synd att allt det besvär du hade vid tillfångatagandet av munken, som du trodde vara broder Didrick, skulle röna så föga uppskattning. Du hade ju funnit ett spår som kan leda till att rätt man till slut blir fast. Du kunde ju också återföra den silverkista i vilken skatten funnits. Vad Tove beträffar har jag talat med Ingegerd, men hon anser bestämt att hennes dotter skall få tillfälle att se sig om i världen, innan hon får binda sig vid någon. I kväll har du ju också ett tillfälle att få Ingegerd att ändra mening om dig. Men snart skall klockan ringa till gudstjänst, och det är hög tid att jag beger mig till kyrkan. Jag är mycket tillfredsställd med besökareantalet. Både möenborna, fynborna och ommelandsfararna besöker numera flitigt Sankt Olofskyrkan.

En ansenlig skara andäktiga hade verkligen samlats i kyrkans inte alltför rymliga långskepp, när mäster Harald förrättade gudstjänsten. Fångstkarlarna och köpmännen var iförda sina hemorters olika dräkter och satt avskilda från stadens egen manliga befolkning. Kvinnorna hade ett utrymme för sig själva. Gudstjänsten bestod egentligen endast av läsning ur Nya testamentet, som översatts till danska av den forne lundakaniken Christiern Pedersen. Martin Luthers och de andras underbara psalmsånger var dock ännu inte tillgängliga i de unga evangeliska församlingarna i Norden.

Mäster Harald förrättade också en tacksägelsegudstjänst i Sankta Gertrud i Falsterbo med anledning av kungaköpet, innan den stora festen ägde rum på Falsterbohus. Kalaset på slottsgården hade blivit mycket lyckat. Många stekspett med fettdrypande grisar hade vevats runt över öppna eldar, och strömmar av öl hade tappats ur faten. Herr Esge och fru Ingegerd hade utövat en storslagen gästfrihet. Efter all lekamlig förplägnad hade man trått dansen på slottsgården i den kyliga höstnatten och allt hade varit fröjd och gamman. Cort Eggerdes hade varit en av de flitigaste dansörerna och när mäster Harald följde sin vän från festen, hade han med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vännens dåliga lynne var som bortblåst.

En tid efter festen nådde ett tråkigt rykte mäster Harald. Hans vän Cort Eggerdes hade allt oftare setts på en slipprig tavern, som under fångsttiden hölls öppen på en smal, krokig tvärgata bakom Lübecks kompanihus. När ryktet nådde mäster Harald beslöt han att genast tala med sin vän. Men han fick aldrig ett sådant tillfälle. Junker Cort Eggerdes råkade dessförinnan i handgemäng med en infödd pråmkarl, och hittades halvt ihjälslagen av tre fiskare, som i sena natten varit på hemväg efter en bärgning. De fann junker Cort sanslös och blödande på strandvägen. Medan de diskuterade, vad som borde göras, hade junker Cort ett ögonblick kommit till medvetande, och sedan han spottat ut några inslagna tänder, frammumlat en begäran, att man skulle föra honom till Skanörs kyrkoherde. Men då det var uppenbart, att junker Corts liv hängde på en tråd, forslade fiskarna honom i stället till det närbelägna slottet.

Det blev Ingegerd som, fastän ogärna fick bereda Cort Eggerdes en fristad på Falsterbohus. Hon såg till att han bäddades ner i en säng och tillkallade den läkekunnige mäster Harald att sköta om hans sår. Man kunde ju inte gärna lägga in en tysk junker på Helgeandshuset, som för övrigt var vanskött, sedan gråmunkarna jagats bort. Men när Ingegerd stod inför den vackre, bleke ynglingens sjukbädd, övervann hon sin motvilja. Hon var van vid att under alla omständigheter öva gästfrihet. Han skulle få all den vård han behövde. Mäster Harald ansåg, att den sjuke vännen knappast skulle komma att överleva. Ingegerd tillbringade varje ledig stund vid hans sjukbädd. När Cort vaknade ur sin medvetslöshet satt Ingegerd vid hans sida. Cort Eggerdes kände igen henne och ett litet leende syntes på hans läppar. Ingegerd kände i samma ögonblick ett varmt deltagande. Den sjuke försökte säga något, men endast ett kvalfullt rosslande kom ur hans strupe. Ingegerd torkade svetten från hans panna och betraktade honom forskande. Hon förstod att slutet var nära och gav order om att mäster Harald skulle hämtas. Medan den sjuke tillsammans med Ingegerd och herr Esge undfick nattvarden, utandades han sin sista suck.

Det blev fogden, som fick utreda de närmare omständigheterna kring Cort Eggerdes död. Det visade sig, att Cort Eggerdes uppvaktat en mörkhårig skönhet på tavernan. Kväll efter kväll hade han sökt hennes sällskap, och en kväll hade han fått följa henne hem, och det var den natten överfallet skedde. Pråmkarlen Jens, som räknade sig som flickans fästman, hade med henne kommit överens att locka den tyske junkern i en fälla. Under rättegången på slottet förklarade flickan, att hon var utled på junker Corts närmanden, som blivit för mycket för en så sedesam flicka som hon. När Cort den kvällen hade supit sig full på tavernan, ansåg både hon och fästmannen att han var mogen för ett kok stryk. Inget vittne, som skulle ha sett slagsmålet, anmälde sig. Folkstämningen var emot junker Cort, och den allmänna åsikten var att han var värd det stryk han undfägnats med. Trots den olyckliga utgången kunde fogden endast döma Jens till prygel och böter.

Stoftet av Cort Eggerdes fördes på hans eget koggerskepp till Stralsund.

Med på skeppet följde mäster Harald, som ansåg det som sin plikt att följa vännen till den eviga vilan i hemstadens jord.

25

PÅ SVENDBORG stod några svenner på inre borggården och lyste med facklor. De hade hört buller och vapenslammer utanför slottet. Tungt och dovt genljöd hästarnas klapprande på vindbryggornas plankor. Nu kom alltså de sista svennerna ridande in på den yttre borgplanen. Herr Fredericks styrka på slottet var åter fulltalig. De harneskklädda riddarna satt av och kastade tömmarna till stallvakterna. Andra svenner hjälpte riddarna att befria sig från skramlande harnesk och benskenor. Ett långvarigt och farofyllt härnadståg var avslutat.

Tove stod i porten till salsbyggnaden och betraktade tillsammans med några andra tärnor de hemvändande krigarna. Riddar Ingewald syntes också i kretsen av de tappra männen, som redan talade om nya fälttåg. Tove flyttade på sig och ställde sig ensam under ett framskjutande burspråk. Den största uppståndelsen hade redan hunnit lägga sig. Bortom vindbryggan skymtade kustlandet mörkt och hemlighetsfullt. De nu nästan utbrunna facklorna lyste svagt, där de kastats på marken.

Riddarna tågade en efter en uppför trappan till salsbyggnaden, ledsagade av väpnare med lyktor i händerna. Riddar Ingewald beredde sig att följa dem, när han observerade Tove. Han verkade glatt överraskad och gick genast fram till henne. — God afton, jungfru Tove, hälsade han höviskt, jag hade fått för mig att jungfru Tove inte var alls intresserad av krigsfolk.

Men hur står det till med jungfru Tove? Det var roligt att ses igen.

— Tack bra, svarade Tove, jag bara beklagar att jag inte har Margrete med mig. Hon har längtat så mycket efter sin brors återkomst.

— Jag skall snart ha glädjen att söka upp henne, men allra först måste vi ju alla samlas i stora salen. Men ack vad det är länge sedan våra vägar korsades, jungfru Tove, flera veckor har ju gått sedan sist. Alldeles för många veckor tycker jag. Ingewald var reslig, stark och lugn. De andra tärnorna skulle utan undantag ha avundats henne, om de sett henne nu. Men för Tove var han bara Margretes bror. Tove fortsatte att tala om hur systern längtat efter honom och Ingewald lyssnade förgäves efter något ord, som kunde förråda att också Tove hyst samma längtan. — På slottet är ni väl redan färdiga med julstöket? undrade Ingewald.

— För min del blir det ingen jul här, svarade Tove, min hemresa kommer att äga rum innan jul. Vad julstöket beträffar, återstår ännu en hel del att göra.

— Tror verkligen jungfru Tove att en segelbåt kan ta sig hit nu när vinterstormarna är i faggorna? gäckades Ingewald.

— De mina därhemma vill alldeles säkert att jag skall fira julen med dem och Trueds nya båt är mycket sjöduglig. På näset finns ingen bättre seglare än han. Men riddar Ingewald har kanske några nyheter ute från stora världen att berätta för mig? Vi lever ju så instängda här och får sällan höra något.

— Visst kan jag berätta en del nyheter, men det är inte goda sådana. Det artar sig till en sammandrabbning mellan den tyske kejsaren Karl och Frankrikes Frans. Att rida för kungen betyder ibland ingenting annat än att ledsaga rikets medlare, när det skall föras underhandlingar med främmande makter. Den här gången var det ett viktigt fördrag som skulle avslutas. Men både på vägen till Frankrike och åter blev vi invecklade i en hel del skärmytslingar. Många stråtrövare och sysslolösa landsknektshopar ligger i bakhåll på vägarna.

— Det är ju tur att jag inte behöver frukta sjörövare på resan hem om några dagar, förklarade Tove, det är ju endast tungt lastade koggerskepp som de antastar.

— Skulle inte jungfru Tove hellre kunna stanna hos min syster, som tycker så bra om henne. Jag tycker att jungfru Tove varit här alldeles för kort tid. Här brukar ju tärnorna stanna mycket länge.

— Jag känner mig inte riktigt höra hemma här bland alla högättade jungfrur, som på något sätt är befryndade med varandra. Jag tror att deras föräldrar håller dem här, tills det blir deras tid att ingå äktenskap med någon frälseman. Hemma skulle de ju kunna råka bli förälskade i någon vacker stalldräng, och sådant får ju inte ske. Men jag vill tala om för riddar Ingewald, att hemma står dörren alltid öppen för gäster. Jag skulle gärna vilja, att Margrete fick fira julen tillsammans med oss i Falsterbo. När jag talat med henne om det har hon sagt sig gärna vilja göra en resa till Falsterbo till våren. Men varför skulle hon inte kunna följa med redan nu när ett sådant präktigt tillfälle yppar sig. Jag vill gärna veta, vad riddar Ingewald säger om det?

— Jag måste för min del resa till hovet omedelbart efter helgerna, och då jag inte vet hur länge jag denna gången kommer att vara bunden vid kungens hird, anser jag knappast att min syster för närvarande bör lämna sin tillflykt här. Margrete brukar foga sig under min vilja i sådana fall, och jag vill vara tillbaka här innan hon far bort.

— Det är ännu en sak, som jag skulle vilja fråga riddar Ingewald om, fortsatte Tove. När riddar Ingewald är klar med sitt uppdrag och det blir ju till sommaren, finns det på Falsterbohus ett stort behov av en vapenövad anförare. Margrete menar liksom jag att de nya hakebössornas invecklade handgrepp endast kan läras bort av någon, som verkligen känner vapnet. Jag vet ju att skåningarna fruktar för ett fientligt anfall. Sillskatten har alltid utövat lockelse på angripare. Nu kunde väl Margrete stanna hos oss tills riddar Ingewald får tillfälle att åta sig ett sådant uppdrag?

Tove verkade angelägen, och riddar Ingewald kunde inte låta bli att le. Det syntes honom långt ifrån säkert, att herr Esge skulle dela Toves mening beträffande försvaret av näset.

— Jag tar gärna emot Toves inbjudan för oss båda två, svarade han, men jag är inte alls säker på att fogden ens vet, att vi har hakebössor här på Svendborg. Jag kan för närvarande inte ens tänka mig att bli tullknektarnas anförare på Falsterbohus, eftersom ett försvar av slottet med hakebössor säkert skulle bli alltför kostsamt för riket.

Tove verkade så besviken, att Ingewald gissade, att hon till varje pris ville ha Margrete hos sig på Falsterbohus.

— Om verkligen ett tillfälle erbjuder sig då jag kan vara till hjälp på Falsterbohus, sade han för att slippa se henne ledsen, skall jag gärna komma och taga min syster med mig. Men allt beror väl på, om sillen går till som förr.

Tove tvekade inte om, att sillen kommit tillbaka för att stanna. Den långa pratstunden med Ingewald hade gjort henne på gott humör, och hon tog ett hjärtligt farväl av honom på frustugans trappa. Men hon kände ett hugg av samvetsagg. Hade hon så alldeles hunnit glömma Cort Eggerdes, att hon kunnat finna ett sådant behag i riddar Ingewalds sällskap? Varför var hon så angelägen om att Margrete skulle följa henne till Falsterbo? Var det bara för hennes skull? Nej hon skulle aldrig svika Cort Eggerdes.

Allt skulle vara som förr, om de bara fick träffas igen. Till sommaren, när Cort Eggerdes kom, skulle ingen kunna förmå henne att avstå från hans sällskap. På kvällen fick hon återigen träffa riddar Ingewald. Den lilla styrkans hemkomst firades av alla i slottet. Till långt in på sena natten varade samvaron, och när Tove vaknade följande morgon var hon långt ifrån utsövd. Men i hela borgen rådde ett sjudande liv, och Tove greps av den allmänna yran. Kvinnorna ägnade sig med liv och lust åt julstöket. Tove fick plötsligt för sig, att Trueds båt kunde komma vilket ögonblick som helst. Hon skyndade ut på vindbryggan och fick genast syn på Trueds stora segelbåt, som långsamt gled fram mot tilläggsplatsen. Tove sprang båten till mötes. Karlarna hoppade i land och alla ville vara den förste som hälsade Tove.

Trued klappade om henne och bragte bud från alla därhemma, som längtade att träffa henne igen.

— Nu är det bråttom, sade han till slut, och det gäller att i en hast packa och taga farväl. Fast packat har du väl redan gjort?

Trued skrattade gott åt sin lilla misstanke, och Tove medgav att han gissat rätt.

— Denna gång är det meningen att du skall få stanna hemma för gott, bekräftade han, och eftersom du inte skall komma hit mer har jag flera gåvor från slottet att överlämna till herr Frederick och fru Beate.

Tove hade många frågor, men eftersom Trued förstod att de förr eller senare skulle gälla Cort Eggerdes, förklarade han att det var sådan brådska att de kom i väg, att de fick talas vid närmare på båten.

Herr Frederick och fru Beate uppskattade högeligen gåvorna från Falsterbo, och den närmaste stunden kretsade allas omsorger kring Tove och de män, som kommit för att hämta henne. Toves packning var nu också betydligt större än när hon kom, och snart hade allt stuvats ombord på båten. Margrete höll sig hela tiden i Toves närhet och strax sällade sig riddar Ingewald till deras sällskap. Lite till mans beklagade sig svennerna runt omkring, att de inte längre skulle förunnas åsynen av den fagra tärnan.

Trued kom verkligen att överraska Tove, när han till riddar Ingewald och jungfru Margrete framförde föräldrarnas inbjudan till gemensamt julfirande i Falsterbo. Men inte heller Trueds inbjudan blev antagen, fastän Ingewald nu bestämt lovade, att hans syster skulle komma att tillbringa påsken i Falsterbo.

Margrete blev den siste på Svendborg, som tog farväl av Tove. Det skedde vid båten och det blev ett tårfyllt avsked.

— Tove söta, sade hon, du har för alltid vunnit min och Ingewalds vänskap. Vi kommer nu att sakna dig förfärligt mycket, men vi får ju som väl är snart ses igen. Efter en stund seglade Tove bort från Fyn. Ute på Stora Bält fick de god vind i seglen och båten gjorde bra fart. I Grönsundet mellan Falster och Möen gick det däremot inte så fort, men när de kommit ut på Östersjön fick båten åter visa vad den dugde till. Vinden slet i tacklingen och kölvattnet strök ett vitt streck strax bakom båten. Det var kallt, men Tove frös inte där hon stod i fören och lät saltskummet stänka på sig. Fru Beate hade gett henne en lammskinnsfodrad rock till skydd mot kölden. Vinden var nu så gynnsam att hemkomsten borde ske tidigare än beräknat. Tove kände sig mycket lycklig ty det kunde nu inte vara så långt till falsterbohalvön. Hon höll hela tiden utkik. Hon ville vara den, som först upptäckte hemkusten.

Trued ställde sig vid hennes sida.

— Jag har skarpa ögon, Trued, sade Tove, men ännu har jag inte ens kunnat skönja den svagaste strimma av vårt näs.

— Du borde vara mycket trött nu, Tove, sätt dig på den här tågrullen en stund medan vi pratas vid. Nu när vi är inne i kända vatten, kan männen undvara mig en stund. Du har väl upplevt en hel del i Svendborg?

— Det har jag visst, men nästan hela tiden har jag längtat hem. Jag hör nu en gång för alla hemma på näset. Naturligtvis har jag också tänkt på Cort Eggerdes, men till sommaren skall nog söta mor låta oss vara tillsammans.

Trued förstod att nu gällde det att lägga sina ord väl. Före avresan hade alla varit ense om att man borde bespara Tove den hemska nyheten åtminstone så länge julen varade.

— Vi skall inte tala om den tyske junkern nu, och du behöver inte oroa dig för att de dina skall bry dig för honom under julen.

Skickligt ledde Trued samtalet på andra ämnen, och Tove fick berätta om skick och bruk på Svendborg, medan båten kom allt närmare målet. Plötsligt såg hon falsterboudden höja sig likt en ö över vågorna. Tydligt kunde hon urskilja fyrbåken, som svart av aska syntes på dynen. Snart kunde hon också urskilja mörka högar av tång, som höststormarna klätt den vita sanden med.

Båten lade som vanligt till i Ammerännan. Trued gav karlarna i uppdrag att förtöja båten varefter han genast gjorde Tove sällskap till slottet. Trued hade all möda i världen att följa flickan, som börjat springa den sista biten. Med ett glädjerop hälsade hon vindbron och sprang över den in på borggården. Tove gissade att det var matdags, eftersom ingen människa syntes till på borggården. Hon skyndade sig in i det nybyggda stekarhuset. En väldig brasa dånade i spisen, och det kändes varmt, gott och tryggt. Tove omringades genast av en flock pigor, som varit sysselsatta med julförberedelserna. Hon försökte att besvara alla deras frågor och måste själv fråga var söta mor höll till. Hon fick veta, att ingen väntat båten förrän till kvällen, men att söta mor uppehöll sig tillsammans med fogden i slottsgemaket. Tove skyndade dit och fann sin mor och styvfar sysselsatta vid en alldeles ny kakelugn som införskaffats för att kunna bevara värmen länge. Trued hade hunnit före Tove till slottsgemaket och på så sätt kunnat underrätta Ingegerd om att Tove fortfarande var okunnig om Corts öde.

Det är svårt att säga vilken som var lyckligast i det ögonblick mor och dotter återfann varandra efter ett halvårs bortovaro. Efter en stund blev det emellertid fogdens tur att hälsa sin styvdotter varmt välkommen hem.

Trued viftade bort all den tacksamhet, varmed Ingegerd och Esge överhöljde honom för att han hämtat Tove välbehållen hem. Men innan han gick framförde han sin och Dagnys gemensamma önskan, att fogdefamiljen ville göra dem den äran att tillbringa den instundande julaftonen i den gamla kroggården.

26

OCH SÅ BLEV DET JULAFTON. Näset hade klätt sig i ett gnistrande vitt snötäcke, och folket i de båda städerna var sedan länge beredda att möta julen.

Dagny och Trued hade varit uppe i ottan och smyckat den gamla kroggården till fest. De gladde sig åt att få fira julen tillsammans med fogdefamiljen.

Tove gick i spetsen för sina föräldrar, när familjen lämnade slottet. I en flätad korg bar hon den förning, som skulle överlämnas som julgåva. Snart satt alla bänkade i den varma skänkstugan, där inte längre några ölfat minde om rummets forna användning.

— Jag behöver väl inte be er att känna er som hemma, skämtade Dagny. Om inte ni hade kommit, hade Trued och jag fått vara ensamma i kväll. Våra hjon har fått sitt och gett sig av till tjocka släkten för att fira julvakan tills det ringer till ottan. Jag beklagar bara att vi måste hålla fastan vid makt, så att vi får nöja oss med fisk och gröt, fastän det ju egentligen är ett papistiskt påfund.

— Här luktar det verkligen jul, sade fogden och insög med välbehag kaneldoften, som trängde in från köket, där redan den starkt kryddade, läckra julgröten puttrade i grytan.

Brasan spred en behaglig värme, och alla kände sig lätta om hjärtat. Trued och fogden läskade sig med julölet, medan Ingegerd och Dagny fördjupade sig i hushållsfrågor. Tove och lilla Kristina lekte och skojade och Tove tyckte att Kristina hade vuxit duktigt. Efter tidens sed var den lilla klädd alldeles som en vuxen kvinna. Hon bar många små långa kjolar, en liten särk och en bröstlapp. Tove hade hittat på en lek, som tilltalade Kristina. Hon låtsade att de båda var trötta och bäddade åt dem på skinnfällen, som hon brett ut över den väggfasta bänken i det allra mörkaste hörnet.

Plötsligt lyssnade alla. Var det inte en skjuts, som stannat utanför? Man hörde gnäggandet av hästar, och snart klappade det på porten. Vem kunde det vara, som kom på själva julkvällen? Var det någon, som trodde, att gården ännu var värdshus? Det klappade hårdare på porten, och man hörde rösten av någon som bad att bli insläppt.

Ingegerd kände igen rösten först. Rösten kunde inte tillhöra någon annan än Ove Peder av Knordrup. Trued skyndade sig att öppna och in trädde inte bara Ove Peder av Knordrup utan också en dam i hans sällskap.

— Ni tycker säkert att det är konstigt att vi kommer på själva julafton, hälsade Ove Peder. Goddag, allesammans, och goddag, Ingegerd! Detta är min hustru Jytte, ni känner ju inte varandra. Det blev så många uppehåll på vägen hit, som vi inte hade förutsett. God jul, Tove, min flicka! Du ser just inte ut att lida någon brist. God jul, herr Esge, och god jul, Trued. Och där har vi ju också fru Dagny. Hur står det till med maken därborta i gränstrakterna? Kung Gustav Vasa lär ju rusta mot Blekinge. Tyvärr har många danska överlöpare tagit tjänst i den svenska hären. Trued stirrade häpen på den skånske ädlingen och hans hustru. Ingegerd och Dagny skyndade sig att förklara att deras besök var en glad överraskning. Ove Peder tog med nöje emot deras inbjudan att slå sig ner hos fogden och Trued närmast den värmande brasan. Tove hjälpte fru Jytte av med pälsen och förde henne till köket, där hon kunde ordna med klädseln. När de återvände från köket, betraktade Tove hänförd sin förmente farbror.

Det hade kommit liv i den numera så stilla skänkstugan. Trued lade mera ved på brasan, och Dagny försvann för att se till gröten och den andra maten. Ove Peder av Knordrup färde ordet. Han berättade intressant om kung Frans krig mot kejsar Karl och om Kristian II:s döttrar och deras anspråk på danarikets tron.

Fru Jytte, som hela tiden suttit tyst under sin makes berättelse fick äntligen ordet. — Vi satt insnöade på en främmande gård norr om Ellenbogen. Eftersom vi färdades med häst och vagn, yrkade jag på att vi skulle vända tillbaka, och fara hit senare under julen i släde. Men min make ville nödvändigt fortsätta och enligt hans beräkning skulle vi varit här redan i går. Men snöhindren var så stora, att vår resa tog så här lång tid. Norrut är det mycket mera snö än här.

— Det verkar som här hade skett stora förändringar, återtog Ove Peder. Eller hur, Ingegerd?

— Det är visst så sant, bekräftade Ingegerd. Jag sålde min gamla kroggård till Trued här, som nu är gift med Dagny sedan hennes make dött. Själv är jag gift med Esge, och i kväll är han och jag gäster här hos Dagny och Trued. Och Tove har nyss kommit hem från Svendborg, där hon tillbringat det sista halvåret.

Det låg triumf i Ingegerds röst, och Ove Peder blev mycket tankfull.

— Jag gläder mig så mycket att få se farbror Peder och fru Jytte här i kväll i vårt gamla hem, bröt Tove tystnaden.

Fru Dagny bjöd alla sitta till bords till en julmåltid, som inte kunde varit mer välsmakande. Stämningen steg och alla prisade fru Dagnys matlagningskonst. Tove tänkte att hon aldrig skulle glömma den julmåltiden tillsammans med alla sina kära.

— Säg mig, Ingegerd, hur går det med vårt avtal? Du lovade ju att vi en gång skulle få ha lilla Tove till låns hos oss. Jag undrar om jag behöver be dig följa med hem, mitt barn? Vi skulle så gärna vilja ha dig hos oss över vintern, om vi bara kunde komma överens med din mor.

Det blev alldeles tyst vid bordet. Tove satt orörlig med Kristina i knäet och söta mor tigande bredvid sig. Allas uppmärksamhet var riktad på Tove. Men Tove tvekade inte. Hennes ord gjorde slut på spänningen.

— Jag är oändligt ledsen, farbror Peder, förklarade hon, men det är bara några dagar sedan jag kom hem från Fyn. Nu måste jag få stanna här en tid. Käre farbror Peder, bli inte ond på mig för det. Men farbror Peder och fru Jytte kan väl stanna här några dagar?

— Gör oss det nöjet! tillade fru Dagny genast. Vädret är ju ändå sådant att ni inte kan fara hem i kväll.

— Vi kan skaffa oss en släde så går det bra, menade Ove Peder.

— Betyder det att herr Peder vill bryta julens gästvänskap? frågade Ingegerd. Även min make och jag bjuder er hem till oss.

Ove Peder och hans maka gjorde inte längre några invändningar. Så kom det sig att de tillbringade juldagarna ömsom hos Dagny och Trued och ömsom på slottet. Ove Peder fick tillfälle att riktigt lära känna sin dotter, och när helgen var över kändes skilsmässan svår.

Men snön hade smält, och de hade inte längre behov av någon släde.

27

NÄR JULEN VAR ÖVER och Ove Peder av Knordrup och hans hustru tagit farväl av sina värdfolk insåg Ingegerd, att tiden var inne att underrätta Tove om det öde som mött Cort Eggerdes. Det var bättre, att hon överbringade det tråkiga budskapet än att Tove skulle få besked av andra. En främmande präst hade förrättat gudstjänsterna under julen, och Tove frågade, varför inte mäster Harald kunnat göra det.

Ingegerd blev nu tvungen att berätta, att mäster Harald ännu inte återkommit från Stralsund, dit han ledsagat stoftet av sin döde vän. Först föreföll det, som om Tove inte tog budskapet allt för hårt. Hon fällde inga tårar och ville bara veta, under vilka omständigheter hennes älskade Cort mött döden. Ingegerd, som ansåg det klokast att ännu inte uppenbara hela sanningen, svarade att när mäster Harald kom tillbaka, skulle han berätta allt för henne. Ingegerd menade, att endast mäster Harald skulle kunna formulera budskapet så, att hennes unga dotter inte skulle taga skada till sin själ. I det ögonblicket hela sanningen uppenbarades för Tove, skulle hon vara i behov av religionens tröst, menade hon.

Men Toves lugn var endast skenbart. Det kom nu en tid, när hon rastlös strövade omkring i omgivningarna. Ofta styrde hon sina steg till fyrbåken, men när hon spanade ut över havet tills ögonen värkte, såg hon aldrig ett tecken till liv. Hon väntade på det skepp, som skulle ha mäster Harald ombord. Det var ju endast han, som kunde tala om för henne, om det var hennes resa till Svendborg som var den yttersta anledningen till Corts olycka. Hon kände svåra samvetsförebråelser för att hon under tiden i Svendborg aldrig satt sig i förbindelse med honom. Hon plågades också av att inte Corts död gjorde henne ännu mera utom sig, och för att hon inte kunde få riddar Ingewald ur sina tankar.

Tove fick det ännu svårare, när de värsta stormar, som i mannaminne rasat kring näset, helt isolerade henne på slottet. Jättevågorna, som spolade över näset, åstadkom en väldig förödelse. När stormen äntligen bedarrat, följde en kyla som gick genom märg och ben. Isarna lade snart Östersjön i bojor. Tove tog på sig sin päls och ställde sig på tornet i skydd av skottgluggen och spanade ut över den frusna och snötäckta Östersjön. Hon inbillade sig att mäster Harald skulle komma farande på en släde på den stora isöknen. Om någon gång tillstymmelse till liv därute märktes, fick hon snart konstatera, att det endast var fiskare, som högg upp vakar i isen. Det sällsynta hade inträffat, att Östersjön och Öresund frusit ihop. Folk talade om att för mer än hundra år sedan, 1423, hade det varit möjligt att åka släde från Pommern till Skåne.

Fastlagstiden kom och firades efter gammal sed, fast den nye evangeliske prästen, som vikarierade för mäster Harald, höll en sträng, manande predikan, som borde fått alla att avstå från fastlagstidens gängse upptåg och skämt.

Allteftersom vintern gick började Tove bryta sig ur köldens fängelse. Marssolens strålar förmådde emellertid inte bryta genom isbältets kalla luft, som förtätades till dimma, vilken vecka efter vecka låg över den skånska kusten. Sjukdomar började härja och i nästan varje hem fanns febersjuka och döende. Fogdefamiljen hade ännu förskonats från sjukdomens smitta. Tove trotsade dagligen väder och vind. Hon hade trampat upp en stig i snön till fyrbåken. I timmar kunde hon stå där och se ut över Östersjöns ödsliga, frusna vidder. En dag observerade hon äntligen en mörk skepnad, som rörde sig i riktning mot fyrkullen. Det var just så som hon väntat sig att mäster Harald skulle komma för att förjaga från hennes själ all hennes ängslan över Corts död.

Hon lämnade strax fyrkullen och gav sig längre ut på isen än hon någonsin tidigare vågat. Det fanns många förrädiska vakar, som hon måste akta sig för. När hon kom närmare såg hon, att det var en man som över isen var på väg emot henne. Hon såg också, att vandraren på isen verkade uttröttad. Ofta föll han omkull, men reste sig åter mödosamt och kämpade vidare. När hon var alldeles nära, ropade hon utan att få svar. Besviket konstaterade hon, att vem än främlingen var, så var det inte mäster Harald. Han hade tydligen inga krafter längre och stupade återigen utan att kunna resa sig. Tove skyndade fram till honom och såg att han var klädd i trasor.

Mannen föreföll underligt bekant, han hade rödsprängda, stirrande ögon och ett stort skägg. Äntligen var Tove viss om, vem han var. Det var ingen annan än broder Didrick, tjuven och mördaren, som låg på isen utan att känna igen henne. På ett slags släde, som han släpat efter sig, låg ett stort bylte.

Tove ville räcka honom en hjälpande hand, men han avböjde.

— Låt mig sova, bad han.

Tove greps av medlidande trots mannens stora synd.

— Jag är Tove, Ingegerds dotter, sade hon, känner du inte igen mig? Du minns väl lilla Tove, broder Didrick? Visst minns du tresillargården och Ingegerd! Var nu bara inte rädd, jag skall hjälpa dig hem till oss!

— Vem är du? En kvinna!

— Jag är ju Tove!

— Är du Tove, då skall du inte vara rädd för mig. Den som vandrar Herrens vägar har intet att frukta. Jag känner skam över mig själv, lilla Tove. Du ser hur det är ställt med mig. Jag skall snart brinna i helvetets eld. Jag blir dömd och avrättad. Men nu skall du låta mig sova!

Tove såg att hans fingrar var frostskadade och svartfläckiga.

Hon greps av en stor förfäran att han skulle dö, innan han hunnit bikta sig. Brottslingen fick inte dö här på isen utan att ha undfått de heliga sakramenten och den sista smörjelsen.

— Du får inte sova nu, broder Didrick, befallde hon. Jag skall föra dig till en varm stuga. Vakna!

Den gamle munken gjorde ett försök att resa sig men förgäves. Krafterna svek honom och återigen sjönk han ihop på isen. Tove såg nu, att också fötterna var blåsvarta, där de inte längre täcktes av trasor. De hade skurits sönder av isen. Tove förstod, att munken inte hade lång tid kvar att leva.

Med sina händer grep han om byltet på släden.

— Vad är det där, broder Didrick?

Men broder Didrick visste inte längre att det var Tove som stod lutad över honom. Ingegerd, väste han, det var jag som tog skatten, men det var Vitmickel som måttade första hugget, när fogden sov. Men jag fick död på Vitmickel, fast han gjorde våldsamt motstånd. Jag var besatt av djävulen. Jag rymde med skatten, sedan jag forslat den till båten. Du måste förlåta mig, Ingegerd, att jag missbrukat ditt förtroende!

Tove kände en obeskrivlig fasa. Kunde verkligen den hederlige Vitmickel ha varit en sådan skurk? Dåvar ju fogdens feberfantasier verkliga, när de utpekade Vitmickel. Broder Didrick låg länge som död. Tove ruskade i honom för att fåhonom att tala.

— Låt mig vara, mumlade han, jag vill sova. Gådin väg nu. Jag har det såvarmt och gott.

— Du får inte sova. Du måste tala om för mig hur du kom hit. Det måste ha varit en förfärlig vandring. Varifrån kommer du?

— Över isen från ön Rügen, där jag lånade en häst. Men den gick ner sig i en vak en natt.

— Vad har du i byltet?

— Jag har skatten i det, tag den du, Ingegerd. Det blir du som får se till att kungen får, vad honom tillhör.

— Har du haft skatten hela tiden?

— Jag hade gömt den i ett träd påRügen, och där fanns den kvar. Men silverskrinet, vari den låg, stals av en vendisk kvinna i Lübeck.

Nu var broder Didricks krafter alldeles slut.

— Jag fryser, mumlade han, och jag är hungrig!

Tove tog av sig sin pälsfodrade kappa och svepte in honom i den. I kjortelfickan hade bon ett bröd, som hon räckte honom. Men han förmådde inte äta av det. Tove tänkte, att det var hög tid att kalla påhjälp. Hon hörde honom viska för sig själv och uppfattade några av orden.

— Maria, himlens drottning, förbarma dig över mig. Ave Maria, högt benådade, domine et benedicta. In nomine patris et filii et spiritus sancti ...

Återigen förlorade han medvetandet, men Tove märkte till sin glädje, att han fortfarande andades.

Nu måste hon lämna honom för att hämta hjälp. Hon hade själv börjat frysa förfärligt, sedan hon avstått sin kappa till munken, och hon började springa mot land. Nu gällde det bara att inte förirra sig. Hon måste följa sina egna fotspår och inte broder Didricks. Dimman var nu tätare och hon hade svårt att finna spåren. Men rätt som det var hade hon kommit ut påett snöfritt fält. Hon fick bara inte låta oron fåmakt med henne. Hon måste hitta rätt. Men efter en lång språngmarsch befann hon sig återigen hos broder Didrick.

När hon lutade sig över honom, insåg hon att han var död. Det var yrsnö i luften, och snart skulle den döde munken vara övertäckt. Kanske skulle han aldrig återfinnas. Skräcken hade fått sitt grepp om Tove. Men hon beslöt ändåatt försöka rädda skatten. Med släden släpande efter sig anträdde hon pånytt färden mot hemmet. Denna gång lyckades det henne verkligen att nåstranden. Senare kunde Tove aldrig förstå, hur hon lyckats komma fram.

Styvfadern stirrade storögd påhenne, när hon äntligen släpade sig in i salen och räckte honom det bylte, som innehöll den olycksaliga skatten. I nästa ögonblick domnade Tove bort. Modern klädde av henne och såg till att hon bäddades ned i en varm säng. Som i en dimma uppfattade Tove, att söta mor pysslade om henne.

När Tove följande morgon vaknade till sans, satt Esge vid hennes bädd. Innan Tove återigen förlorade medvetandet, hann hon berätta om gårdagens hemska upplevelse. När hon nästa gång vaknade till medvetande, var det söta mor själv som lutade sig över henne.

— Du har måst gågenom mycket, min lilla Tove, men nu vet vi alltsammans. Stadens karlar letade länge ute påisen, innan de fann broder Didrick, vars stoft forslades till Sankta Gertrud och fick en enkel kristlig jordfästning. Han vigdes en gång åt Herren och han kunde inte hjälpa att de påvetrogna gjordes till landstrykare. Skatten, som du släpade med dig, var i det närmaste orörd. Du har visat dig mycket tapper, lilla Tove, och alla berömmer dig.

Men feberyrseln hade återigen Tove i sitt våld.

28

DET RÅKADE SLUMPA SIG SÅ, att det var påmäster Harald som Toves ögon föll, när hon efter många oroliga dygn åter vaknade ur feberyrseln. Vårsolen lyste in genom sjukkammarens smala fönster. Hon blinkade nyfiket mot solen. Mäster Haralds ansikte hade ett ömt, vänligt uttryck. Tove kände sig sålycklig, att Corts vän hade kommit tillbaka. Mäster Haralds vänskap och trofasthet var vad hon behövde för att kunna återvinna kroppslig och själslig hälsa. Hon prövade ett litet svagt leende, medan hon försökte minnas allt som hänt henne. När hon vaknat till medvetande hade mäster Harald just tagit hennes puls. Han hade alltsååterigen fått göra tjänst som läkare. Det var säkert hans läkekonst, som återfört henne till livet. Hon kände att hon var påbättringsvägen.

Modern kom just nu in i sjukrummet. Hon blev oändligt lycklig när hon såg Tove vid medvetande. Gud hade alltsåhört hennes och mäster Haralds böner.

Det blev Tove, som först bröt tystnaden.

— Hur kom mäster Harald hit? frågade hon.

— Du skall snart fåveta det, sade modern, men först måste vi tacka Gud för ditt tillfrisknande.

— Ja vi kan verkligen tacka Gud, för att hon åter fått rosor påkinderna och stjärnor i ögonen, sade mäster Harald. Sedan de alla förenats i bön, började mäster Harald berätta.

— Tove månu veta, sade han, att jag efter islossningen fick tag i ett fartyg, som förde mig hit upp till Skåne. Södra Östersjön är nu äntligen isfri mellan Bornholm och Pommern. Samfärdseln har åter kommit i gång.

Tove gjorde ett försök att resa sig men föll strax tillbaka påkudden. Hon vilade en stund sitt trötta huvud mot armen. Mäster Harald hade redan fingrarna påhennes handled för att ta pulsen.

— Ligg nu bara stilla, bad modern i vek ton, du har gått igenom en svår sjukdom. Jag skall gåoch värma en stärkande dekokt, som Birte lagat till åt dig efter mäster Haralds anvisning.

Varje gång Tove försökte röra påsig svartnade det för hennes ögon och susade i hennes öron. Hon kände sig mycket törstig, och dessutom hade hon en gnagande hunger. Hon drack Birtes dekokt i stora klunkar och tiggde därefter av sin moder en riktigt närande måltid.

— Men först måste jag ändåfåveta, vad mäster Harald har att säga. Det är såmycket, som jag måste ha svar på. Mäster Harald får absolut inte tro att jag inte tål att höra sanningen. Förr eller senare måste jag ju fåveta allt ändå.

— Det är visserligen sant, sade Ingegerd, men kan du inte ändåvänta lite. Du är ännu för matt för något längre samtal.

Ingegerd såg att Tove förväntansfullt betraktade mäster Harald. Det här var inte nyttigt till någoting. Det var bättre att barnet fick sin mat, för genom allt detta hade Tove blivit mycket tärd och matt. Innan Ingegerd gick ut till stekarhuset rynkade hon ögonbrynen och kastade en varnande blick påprästen. Hon kunde inte förlåta sig att hon sånära efter Toves hemkomst meddelat henne, att junker Cort var död. Följden hade blivit att Toves själsro var borta. Ingegerd kunde inte påminna sig att hon någon gång tidigare i sitt liv lidit svårare kval än den dag Tove försvann, återkom och insjuknade påliv och död.

Mäster Harald hade satt sig påen pall bredvid Toves bädd.

— Mina nyheter kan väl vänta till senare? frågade han.

— Det kan hända att jag inte kommer att förståallt vad mäster Harald kommer att iberätta för mig, men jag lovar att lyssna noga.

— När mor din, Tove, kallade mig till ditt sjukläger, hade du inte pålångt när tillfrisknat efter den farliga soten. Av dina feberfantasier att döma kunde jag förstå, att du befann dig i svår själanöd. Nu vet jag att du kommer att klara dig. Andlig tröst skall skänka dig lisa i din hjärtesorg. Du har rätt att begära varje upplysning jag kan ge dig.

— Det är såatt jag äntligen skulle vilja veta vad Cort hade gjort, som den där Jens inte tyckte om. Om Cort ännu hade varit i livet, hade jag dåfått behålla honom? Eller var han inblandad i något skamligt här? Bröt Cort det trohetslöfte han givit mig?

— Kanske, svarade mäster Harald, och kanske inte. Cort var mycket ung och oerfaren, och umgänget i den dåliga tavernan hade fördunklat hans omdöme. Det skvallras alltid såmycket och förr eller senare kommer du att fåhöra en del, men du skall inte sätta tro till allt.

— Dåvill jag bara fråga en sak till. Älskade Cort Jens fästmö eller blev han ett offer för hennes förförelsekonster?

— Den frågan kan jag inte helt besvara, men såoskyldig som du gärna vill bevara honom i ditt minne var nog inte Cort.

Det var ett ganska tydligt svar pådet svåra spörsmål, Tove i månader brottats med. Mäster Haralds hjärta krympte ihop, när han förstod att hon fann en om ocksåsmärtsam men dock nöjaktig tröst vid avslöjandet av hans väns sedliga nederlag.

— Du måste ocksåse detta ur den synpunkten, sade han, att Cort ju aldrig var din trolovade. Som jag ser det kvävde din mor hans förhastade frieri redan i begynnelsen. Hon löste honom i själva verket från alla löften, som han under inflytande av sin kärlek till dig hade gett dig.

— Han tröstade sig snart med en annan flicka, konstaterade Tove djupt kränkt.

— Din mor skulle ändåaldrig gett sitt samtycke. Jag har ocksåfått erfara, att Cort inte heller haft några utsikter att fåfortsätta bekanskapen med den nya flickan. Hon menade aldrig att lämna sin Jens. Annars hade hon väl uppmuntrat Cort i stället för att reta upp sin fästman emot honom.

— Det ändrar ingenting i mina ögon. För mig hade han gått förlorad ändå. Han vände sig alltför fort till den andra. Kanske för att visa mig sitt förakt. Jag fick ju aldrig själv tala i saken. Jag förmodar att han var mycket ensam och övergiven, när han började det nya förhållandet.

— Det är sant, att Cort kände sig hemlös, när du inte längre var kvar här.

— Cort hade all anledning att vara avog mot mig och min familj. Om jag hade fått stanna här, skulle mor och far fått glädja sig åt vår lycka.

— Tove, det är inte din skuld att Cort saknade den sega uthållighet, som du och jag väntade oss av honom. Jag varnade honom förstås, fast jag aldrig hyste några allvarligare farhågor för honom i det avseendet. Sågrannsynt, klok och sansad han tycktes vara, kunde han ändåinte kuva sina begär. Men Gud gav oss den enfödde Sonen såatt de som han har hjälpt ur det eviga fördärvet mågenom honom vinna en evig fröjd.

— Jag pinas ändåav ångest att jag fått Corts olycka till ett syndastraff.

— Vår Förlossare lever. Jag skall predika hans nådeord för dig i kyrkan, Tove. Fullkomlig underkastelse under korset ger dig Jesu Kristi förlåtelse. Du kan bli fri från dina synder och alla dina bekymmer. Aposteln Petrus skriver: Och kasten alla edra bekymmer påHonom, som har omsorg om eder.

— Amen, sade Ingegerd och stängde dörren bakom sig, den här predikan som jag oförhappandes kom att lyssna till, lindrar även min syndabörda.

29

SUNDET VAR LYSANDE BLÅTT. Vågorna kluckade mot den vita sandstranden. Solvarma böljor nynnade sin glada melodi. Efter de senaste dagarnas regn luktade det överallt av sillfjäll, tång och salt. Sillnäset visade sin vackra sida denna dag, dåTove väntade långväga gäster. Det kungliga skeppet seglade majestätiskt in i Bakdjupet vid Skanör. I spetsen för de nya tullknektarna red riddar Ingewald mot Falsterbohus. Tove hade mött vid båten med häst och vagn, och Margrete och hon åkte i skritt efter knektarna.

— Du har aldrig varit vackrare än nu, Tove, eller vid bättre hälsa, sade Margrete förtjust. Det är bara såtråkigt att du måst vänta sålänge påoss. Vårt land kom i krigsfara, men allt är lyckligt överståndet. Det gjorde emellertid att avresan för min bror och de tullknektar, som avdelats hit, blev fördröjd. Men nu är vi äntligen här och våra drömmar har gått i uppfyllelse.

— Och hit är ni såinnerligen välkomna, genmälde Tove, och jag är såglad att ha er bägge här!

De var inte ensamma i vagnen. Mäster Harald hade följt med Tove när hon skulle hämta sina gäster. Tove märkte med en glimt i ögonen att Margrete från allra första början gjort ett starkt intryck påmäster Harald.

När de kom upp pågatan, var det överallt ett vimmel av folk. Det var fiskare och köpfolk om vartannat. Margrete orienterade sig med nyfikna ögon. PåBakdjupets strandgata uppmärksammade hon några gamla höga korsvirkeshus.

— De flesta är i förfall, som du ser, sade Tove. Det är en enda röra av pålverk, svarta bjälkar, trasiga tak och illa medfarna murar. De forna stolta köpmanshusens tid är förbi.

Mäster Harald pekade påSkanörs kyrka och föreslog att de skulle ägna en dag åt Skanör och borgruinerna.

— Det var påden tiden dåkungens fogdar påSkanörborgen behärskade sillfisket, undervisade Tove. Efter det sista fientliga överfallet och borgens förstörelse fick sillmarknaderna i Falsterbo ett stort försprång. De tyska köpmännen hade brev och sigill från kung Valdemars tid påfiddevångarna där. Nästan all handel flyttades över till det södra näset, dit du snart skall anlända.

Margrete satt med ivrigt, spänt och lyckligt ansikte mitt emot mäster Harald. Hennes hållning hade plötsligt fått ett stänk av den flickaktiga livlighet, som brukade utmärka Tove. Mäster Harald mönstrade Margretes prydliga, svarta hår, som stack fram ur huvans spetsrysch och omramade den höga pannan och de runda kinderna, som nu var rosiga av både sjöluft och förtjusning. Den unge kyrkoherden stirrade otillbörligt länge påden främmande frälsefröken. Margrete kände sig utsatt för hans blickar och råkade i ännu större upphetsning. Tove log i smyg. De for nu förbi marknadsbodarna påReperberget. Säljare och köpare hade varor, som de ville byta med varandra. Deras salustånd radades upp sida vid sida, och de var alldeles överfulla med förnödenheter.

— Det berättas att i ännu äldre tider hölls Nordens största marknad vid Hööls vik, upplyste Tove, och det var påsensommaren. Nu har man större krav påhandelsvarorna än påden tiden. Förr byttes mest råprodukter och husgeråd. Tyger, linne och skor tillverkade lantborna själva.

— Här doftar det annorlunda än påvårt krigiska slott påFyn, tyckte Margrete.

— Här luktar det sill, Margrete! Men nu har vi inte långt kvar.

— Ja, nu måjungfru Margrete se sig noga omkring, föreslog mäster Harald. Rakt i söder har vi kärntornet påFalsterbohus. Mot soluppgången avtecknar sig Sankta Gertruds kyrka. Den tyska Mariakyrkan, Heligandskapellet och Ecclesia Danica syns inte härifrån.

— Tyskarna har en massa saltningbodar häromkring, ifyllde Tove. Uppköparna brukar leja vårt folk för att tillvarataga sillen omedelbart efter fångsten. Du kan tro att det behövs många fiskarkonor, som får sitta och gäla och träla dag för dag under hela fisketiden. Det är ihärdiga och förnöjsamma kvinnor.

Mäster Harald tog farväl vid kyrkan.

— Han skulle behöva en hustru, anmärkte Tove. Luther har ju gått före med gott exempel, och en lutheran kan mycket väl gifta sig. Mäster Harald är en präktig man, men han är alldeles för ensam.

— Jag tycker om er präst redan efter denna korta bekantskap, förklarade Margrete. Han har värdighet och jag tror att han är en rätt Herrens tjänare.

Deras vagn rullade in påslottsgården, där knektarna redan samlats. Tove föreslog genast, att riddar Ingewald skulle göra dem sällskap upp i stora salen, där fogden och fru Ingegerd otåligt väntade påatt fåhälsa sina kära gäster välkomna.

Riddar Ingewald bjöd höviskt Tove armen. Margrete slöt upp vid deras sida. Fogden och hans hustru slöt de kära gästerna i sina armar och förkunnade, att välkomstmåltiden väntade.

30

TOVE VILLE VERKLIGEN att hennes gäster skulle lära känna Falsterbo. Efter välkomstmåltiden tog hon Margrete och Ingewald med sig till den gamla kroggården. Trued hade ännu inte kommit hem från fisket, varför Dagny och lilla Kristina gjorde dem sällskap tillbaka till slottet. Tove ville nu visa utsikten från kärntornets krön. Härifrån verkade det som om tornet reste sig direkt ur havet. Utsikten var hänförande vacker.

I den klara kvällen kunde man se inte bara Själlands kustland utan även Arkona påRügen och till och med svagt skönja Stevns klint och Möns klint. Östersjöns stora vatten glittrade i aftonsolen.

Kvällsbrisen fläktade dem där de stod påskyttegången vid de högst belägna skottgluggarna. Den vackra solnedgången trollband dem alla. Margrete lutade sig mot skottgluggens trasiga murstenar och tittade ned pådet gamla fästningsverket, som gränsade till strandbrädden. Tove kom med det ena lustiga infallet efter det andra. Dagny hade redan med förtjusning konstaterat, att riddar Ingewalds hela intresse kretsade kring unga Tove.

Tove föreslog nu, att de skulle ta sig en titt pånedre tornstugan, där gjutning av blymärken för tulluppbörden just pågick. Dessa försågs med ett kännetecken, ett nytt för varje år, som präglades påframsidan av de småblymärkena. Fogden förenade sig med dem och beskrev hur gjutningen tillgick. När betalningen ägt rum, kvitterades den påden släta baksidan med årets tal. De yrken, som beskattades, hade i sågott som samtliga fall sin utkomst från havet. Där var ett sådant blymärke en oförstörbar skattsedel i penningpungen.

Herr Esge stannade kvar i tornstugan, när ungdomarna förklarade att de skulle gåned till stranden. Kvällen var varm och lockade till promenader. De var strax framme vid vattenbrynet. Där rådde de sig själva, skilda genom en hög dyn från det larmande folklivet påstrandfälten och fiddevångarna. Tove snörde av sig tygsandalernas remmar och sprang barbent ut i de ljumma bränningarna. Förtjust vadade hon i vågskvalpet. Lilla Kristina satte sig ned i den varma sanden, där hon genast fick sällskap av Dagny och Margrete. Riddar Ingewald höll sig hela tiden i Toves närhet. Men han måste akta sina stövlar och vågade sig inte för nära det fräsande skummet. Tove samlade obesvärad ihop sina kjolar och drog dem tätt kring benen, såatt de inte skulle fuktas av böljorna. Men störtsjöarna överraskade henne såatt de i alla fall blev våta. Margrete och Dagny skrattade gott åt hennes besvär.

— Ni kan inte ana hur skönt det är, förkunnade Tove, och hade jag varit ensam hade jag tagit mig ett riktigt dopp.

Tove rusade i land och skvätte i hastigheten vatten påIngewalds fina stövlar.

— Hon är ännu såung, urskuldade Dagny henne. Hon klättrar i träd och påtak och har alla slags påhitt för sig. Och hon är den enda flickan här, som tar sig ett saltsjöbad.

— Jag har aldrig vetat hur skönt det är att vara ute en sommarkväll, dåinte Ingewald är upptagen med något härnadståg, sade Margrete med en öm blick påsin bror. Kom och sätt dig här hos oss, käre bror. Jag kan inte förlika mig vid tanken på, att dina dyrbara stövlar skulle bli förstörda. Det är alldeles tillräckligt med att Toves kjolar fått sig ett dopp.

Brodern gjorde henne genast till viljes och lilla Kristina fick en ny och uppmärksam lekkamrat. Tove hade satt sig påett murket skeppsskrov för att ta påsig skorna. Hon reste sig och slätade till sina kjolar och sällade sig till de andra.

— Vad skall du hitta påhärnäst? skämtade Dagny. Ingewald verkade ocksånyfiken påatt fåveta det.

Lilla Kristina hade nu blivit sömnig och Ingewald erbjöd sig att bära hem barnet till kroggården, men Dagny avböjde den tjänsten. En såkär börda var henne lätt. De bröt upp, följde Dagny och barnet hem och återvände till slottet, medan sommarkvällen övergick till en ljus, varm natt. Där möttes de av budskapet, att ett vilt slagsmål utkämpades påUgglenäbbens fiddevångar. Ljudet av skränande människor hördes tydligt. Ingewald, Tove och Margrete rusade upp påsvalgången, varifrån de kunde se slagsmålet utkämpas i skenet av tjärbloss. Sanden stod som en rök kring motståndarna och skymde förloppet. Ingewald gissade genast att upploppet var föranlett av de nya tullknektarnas ankomst. Han måste ila dit, men väpnad och harneskklädd. Utan att yttra ett ord om sin avsikt försvann han in i salen. Det dröjde inte lång stund förrän både han och fogden gjort sig stridsfärdiga. Deras rustningar täckte huvud, hals, axlar och överkropp. Tove såg bara Ingewalds ögon och mun, men det var tillräckligt för att ge henne en uppfattning om hans stridslystnad. PåIngewalds befallning gjorde sig alla klara till strid. Först avlossades bara en skur varningspilar mot slagfältet. I skenet av tjärbloss drogs pilarna upp ur kogren och lades mot bågsträngarna. Pilarna blänkte till, när bågarna höjdes och spändes. En tät skur av pilar avlossades och slog ned påmarken inte långt från de stridande människorna. Bågskyttarnas koger var välfyllda och varningsskotten upprepades flera gånger.

Med dragna värjor gick fogden och Ingewald i spetsen, när den lilla truppen lämnade anfallslinjen tätt invid slottet. Väsendet tilltog påfiddevångarna.

Margrete och Tove stod hand i hand och följde stridens förlopp. Ingegerd kom upp till dem påsvalgången. Hon lyckades inte dölja sin oro. Måtte bara inte Ingewald bli dräpt påsin första dag pånäset.

— Nu är det inte bara facklor som brinner, de har ocksåsatt eld påen del fiskebodar, sade Tove ivrigt. Det är som vanligt hansestädernas uppköpare, som råkat i luven påvarandra. Alltid är det dessa, som bryter marknadsfriden. De försöker alltid slita sina gränstvister innan deras egna fogdar hunnit hit för att skipa tysk lag och rätt.

— De är väl obeväpnade? undrade Margrete.

— Det är vid straff förbjudet för andra än tullknektarna att bära vapen, förklarade Tove. Men det finns väl ingen av dem, som inte bär kniv påsig. Men hur är det fatt med dig, söta Margrete, du är väl inte orolig för din bror? Mor och jag är såvana vid det här. Inte fruktar jag att de därborta ställer till ett blodbad bland kungens knektar, fast det är dåsant att anförarna alltid löper den största risken.

— Men se, nu är ju hela fältet ett enda eldhav! ropade Margrete alldeles blek av oro. Men Tove kunde snart lugna henne. Knektarna med sina tjärbloss syntes redan vända tillbaka till slottet i ordnad trupp. Fogden och Ingewald gick oskadda i spetsen för den återvändande truppen. De beordrade sina män att återvända till förläggningarna, och ett ögonblick senare sökte de upp de oroliga kvinnorna. Tove tyckte att Ingewald såg ut som en hjälte, solbränd och reslig. Deras vapen hade inte behövt komma till användning. Inget blod hade besudlat dem.

— Är alla knektarna oskadda? frågade Ingegerd.

Fogden bekräftade, att såvar fallet. Men flera av motståndarna hade fått ordentliga blessyrer. De kämpade som vilddjur. Vi harneskklädda är ju inte särskilt utsatta, när motståndarnas vapen bara är knytnävar och bränder.

— Vad gällde striden?

— Som vanligt gränstvister, svarade fogden, men denna gången fick de kanske sitt lystmäte av brinnande fiskebodar.

Ingegerd och Tove, som inte var okunniga om att många av fogdens företrädare stupat under liknande strider, prisade den lyckliga utgången av bataljen. De stora tyska hamnstädernas värsta slödder brukade alltid hitta vägen upp till Skanör och Falsterbo.

— Jag kommer att känna mig betydligt lugnare, när tullknektarna i morgon börjat sin vakthållning, sade fogden. Jag tror ocksåatt folket kommer att se nyktrare påsaken vid dagsljus. Vi kanske inte behöver utkämpa fler strider i år.

Mäster Harald infann sig nu påslottet, och strax därefter Trued. De kände redan till stridens förlopp. Men Trued förklarade, att hans ärende hastade. När han påeftermiddagen avslutat sitt fiske, hade han genast gått hem och funnit Dagny och Kristina utflugna. Tjänstehjonen hade omtalat, att de befann sig påslottet.

Strax därefter hade herr Ove Peder av Knordrup och hans fru Jytte uppenbarat sig pågården. Nu infann han sig påderas uppdrag påslottet för att framföra en hälsning till fru Ingegerd. Trued ville inte genast säga, vad hälsningen gällde, men Ingegerd bad honom att i allas närvaro framföra den.

— Herr Ove har denna gången rätten påsin sida, när han begär att Tove genast skall följa dem hem.

— Han skall alltid trassla till det för mig, sade Ingegerd harmsen. Men vilken rätt stödjer han sig på?

— Han har brev och sigill pådet, eftersom han vann gehör hos kung Kristian. Han berättade för kungen om ert äktenskap, fortsatte Trued, och herr Ove är ju Ingegerds köttsliga far. Rättvisan måste ha sin gång, bestämde Hans nåd. Kungen fällde utslaget till förmån för herr Ove och mot fru Ingegerd Egilsdotter. Herr Ove Didricksen av Knordrup erkänner Tove som sitt eget barn. Du har inga möjligheter att bestrida ditt första äktenskap efter vad jag kan förstå.

När Tove hörde att hennes förmente farbror i själva verket var hennes riktige far, blev hon knappast förvånad. Det hade hon gissat för längesen fastän hon aldrig talat med sin moder om det. Ingegerd kände det, som om hon fått ett hårt slag. Det skulle inte längre löna sig att ta upp striden med herr Ove. Hon skulle inte vinna någonting pådet.

— Det hade förstås varit en annan sak, om Tove skulle ha ingått äktenskap, upplyste Trued. Om såvar fallet, hade herr Ove fått förpliktiga sig att avståfrån sin dotter. Såföll hans egna ord. Men nu är ju inte Tove ens trolovad.

Ingegerd insåg, att hon nu måste förlora Tove. Hon verkade med ens såtrött och övergiven.

Det verkade som om riddar Ingewald ville säga något. Han hade rest sig upp och vände sig påen gång till både Ingegerd och fogden.

— Fru Ingegerd, herr Esge, jag ber att fåanhålla om jungfru Toves hand. Jag tror mig redan veta, att Tove inte motsätter sig. Som min blivande hustru behöver hon inte följa sin far. Jag tror inte heller att herr Ove kommer att hindra vår trolovning. Ingegerd vände sig till Trued, men hennes ord var ocksåhennes svar påIngewalds anhållan.

— Vill du, Trued, hälsa herr Ove av Knordrup från oss, att Tove är trolovad och att det är riddar Ingewald som om någon tid kommer att föra vår dotter Tove till altaret. Den djupa rodnad, som got sig över Toves ansikte, var hennes eget svar.

— Jag tror att detta kommer att påskynda deras avresa, sade Trued, allrahelst som upploppet i kväll redan skrämt dem.

— Jag hade aldrig följt med dem hem, förklarade Tove bestämt, men jag tycker om min far och du får hälsa honom från mig, Trued, och säga att både han och fru Jytte är välkomna påmin trolovningsfest.

Ingewalds ögon strålade i kapp med Toves, när Margrete, Trued och mäster Harald lyckönskade till trolovningen.

Fogden och Ingegerd sade godnatt men tyckte att ungdomarna gott kunde vara uppe lite längre.

Det var nu, sedan de blivit ensamma, som mäster Harald kom med dagens andra överraskning.

— Eftersom jag inte kan vänta med det till i morgon, riddar Ingewald, anhåller jag med förlov om er systers hand, hur otroligt det än låter. När kungens riddare hemför sin brud, skall även vi vigas tillsammans, eller vill du inte det, jungfru Margrete?

— Jag har sannerligen ingenting att invända mot er förening, svarade Ingewald med värme. I själva verket är det ju föräldrarnas sak att träffa avtal om sina barns giftermål, men våra föräldrar är sedan länge döda. Jag är dock förvissad om att mor och far däruppe i Guds himmel ger både mig, Tove och er båda sin välsignelse. Tove skyndade sig att krama om sin väninna och hennes blivande man.

— Och är det inte tur, sade hon, att min styvfar redan tänkt påatt göra i ordning det förutvarande katolska prästbostället i Falsterbo. Där kommer ni båda att fåen värdig bostad. Men under tiden får ni bo i Skanörs prästgård, som du och jag, kära Margrete, nog kan göra till ett trevligt hem.

Margretes ögon sökte Haralds.

— Du har ju ännu inte fått mitt svar, och när du friade, kunde jag knappt tro att du redan fäst dig vid mig. Men jag vill gärna bli din hustru.

Länge talades de båda paren vid, innan var och en gick till vila den natten. Deras lycka var fullständig.