NÄR SOLEN LYSTE ÖVER NÄSET

 PÅ DEN SOLBELYSTA sandstranden såg man en skara människor. Stormen under den gångna natten hade varit häftig, och ännu fräste vågorna vitskummiga in över den blanka, vita sanden. Många barn sprang barfota omkring i vattenbrynet och rotade med käppar bland musslorna och tången, som bränningarna sköljt upp på stranden. Då och då gjorde någon ett fynd, en glittrande, gyllenbrun bärnsten. Då samlades genast en skara nyfikna kring den lycklige upphittaren, ty bärnsten var en eftertraktad och dyrbar vara.

En del äldre män och kvinnor ägnade sig åt att samla ihop drivved och ilandflutna vrakspillror. Vid svåra oväder kunde det hända att fartyg förliste på den farliga undervattensreveln utanför falsterbonäsets yttersta udde, Ugglenäbben. Då slungades vrakdelarna upp på stranden, och invånarna var inte sena att ge sig ut och bärga strandgodset.

Men sådant var mest kvinnornas, barnens och de gamlas göra. De välmående hemmansägarna ägnade sig, förutom åt skötseln av de små magra jordlotterna, åt det vinstrika sillfisket och dess många hanteringar.

Sill fanns det i överflöd i fiskevattnen utanför Skanör och Falsterbo. Här på södra Öresunds många grund brukade omätliga stim stå och leka under höstarna. Utförseltullen på salt sill var inte hög, men den var dock mycket inbringande för de danska kungarna. Den var en nästan outsinlig inkomstkälla.

Denna höst år 1477 hade kung Kristian I ännu inte skickat efter skatteuppbörden från Falsterbohus. Silluppköparna hade dragit sina färde, och livet i sillstäderna började åter gå sin gilla gång. Alla var upptagna med sitt, de gamla och barnen på stranden, och de mera arbetsdugliga på gårdarna och åkerfälten.

Därför var det heller ingen som observerade de många seglen, som dök upp i söder och med rak kurs nalkades falsterboudden.

Om någon som gick på stranden hade sett noggrant efter, hade han snart kunnat räkna tretton välbeväpnade främmande seglare.

Det var först när Rane, Iver Töndebinders yngste son, nästan höll på att dras ut på djupet av de skummande bränningarna, som man riktade blickarna lite längre ut över sjön. Rane hade upptäckt en vrakdel ute på en sandbank och dristigt vadat långt ut. Hans syster Regisse, som på nära håll följde hans förehavanden, ropade förskräckt på hjälp.

Rane drogs upp av några gubbar. Medan de skällde ut honom för hans våghalsighet, fick man syn på de annalkande seglen. Rane släpptes, och skräckfyllda stirrade alla ditut.

— Dem kunde vi lite tidigare ha hållit ögonen på, grymtade Oluf Repslagare. Nå, det kan nog inte vara någon annan än kungens kurirskepp, som kommer för att hämta silltullen.

— Med så många fartyg? Nej, Oluf, de där ute är nog inte vänner till oss, eller hur? undrade en annan gubbe.

Rane, som var glad över att ha kommit så lindrigt undan, sprang fram till systern.

— Kom, Regisse, vi ger oss iväg, viskade han och drog henne med sig. Båda barnen smög sig bort genom den upphetsade skaran, som med nyfikenhet blandad med skräck samlat sig kring Ranes räddare. Alla stirrade de ut över Östersjön och iakttog och räknade de nalkande skeppen.

Rane och Regisse stannade halvvägs uppe på Kolabacken, där det eldades om nätterna till varning för de sjöfarande.

— Häruppifrån är utsikten mycket bättre, sade Rane.

— Jag skulle vilja veta vad de där seglarna vill, mumlade Regisse, är de vänner eller fiender?

— Fiender, svarade Rane tvärsäkert, för det blixtrar och blänker ombord som av glänsande svärd och hällebarder.

— Ska de inte lägga sig ute på redden? Som de främmande kofferdifartygen och hansestädernas tjockbukiga koggerskepp bruka göra?

— Äsch, du ser väl att det inte är sådana holländska handelsfartyg. Och dessa gubbar därnere bara står och tittar! De har glömt hur det var sista gången, då kusten härjades av venderna. Och vi andra har ju ännu inte upplevt något strandhugg.

— Kom, vi springer hem. Vi måste tala om det för far.

— Se där — de har små, snabba båtar som kan gå lika nära land som våra kuttrar. Sådana brukar sjörövare ha. Skall vi vänta tills kaparna hoppar ur och drar sina båtar upp på land? föreslog Rane upphetsad och krigslysten.

— Sjörövare? Kapare? Men kom då, Rane! Fort, vi måste hem och tala om det.

Andlösa nådde barnen hem.

Fader Iver arbetade på gården med sillgarnen. Han liksom de flesta borgarna ville ut och fiska nu efter stormen.

När Rane och Regisse kom springande och meddelade sina iakttagelser, förstod fadern genast att fara var å färde.

Han kallade samman tunnbindargårdens folk. Man förskansade sig så gott sig göra lät. Husbonden tänkte inte godvilligt låta sin vackra gård plundras.

Somliga av de i all hast varskodda grannarna gjorde detsamma, men de som inte ville rädda något annat än det egna livet flydde till skogs och gömde sig.

Man kunde inte tro annat än att alla, som gått ut för att söka efter strandvrak, hade gjort detsamma.

FOGDEN PÅ FALSTERBOHUS var nog den siste, som fick veta att främmande skepp närmade sig den stora skandinaviska halvöns sydvästligaste hörn. Nu när sillfisket var avblåst, tog man det lugnt på borgen och det slarvades med vakthållningen. För övrigt väntade man ju närsomhelst hit de kungliga danska sändebuden.

För den skull hann inte den kunglige danske fogden ställa upp sina stridskrafter till ett regelrätt försvar, som hade kunnat rädda många liv och den fyllda tullkistan från att komma i fel händer.

Strandhugget lät inte vänta på sig. De små lätta fartygen rände ända upp på sandstranden och sjörövarna rusade iland. De drog raka vägen till Falsterbohus.

Alla de präktiga och välmående kompanihusen och kyrkorna lämnade de i fred.

Vapenslammer och vilda skrik hördes, när Falsterbohus stormades.

Först i sista ögonblicket hade vindbryggan gnisslande och med ett mycket dovt olycksbådande buller åkt upp på sin plats i den tjocka vallmuren.

Trots detta var den danska styrkan inte redo att möta anfallet.

Fienderna kom med lätthet över de två fästningsgravarna. De klättrade vigt som getter uppför murarna och nedgjorde allt som kom i deras väg. Vallgångens hela besättning höggs utan förbarmande ned.

På kort tid intogs hela fästet med storm, och de segerdruckna angriparna anställde en blodig massaker bland slottsbesättningen.

Snart nog kunde sjörövarna avtåga med sitt eftersträvade byte, kung Kristians sillskatt. De lämnade efter sig fogdens och alla tullknektarnas lik, men endast två av de egna hade stupat.

Ingen fick någonsin veta vilka sjörövarna hade varit och varifrån de kommit. På den tiden fanns det ännu åtskilliga sådana band. Deras ledare var ofta högt uppsatta frälsemän, som på detta sätt skaffade sig feta biinkomster.

När de förskrämda borgarna kom ut ur sina förskansningar och gömslen, mötte dem förödelsens anblick. Alla som stannat kvar nere på stranden hade dödats, gamla och unga utan undantag. Nästan alla hade mist anhöriga eller tjänstehjon. Dessutom hade en stor mängd dödats på Falsterbohus. Något så fruktansvärt hade inte inträffat på näset sedan flera människoåldrar tillbaka.

På kvällen blåste det upp igen. Men trots den skarpa vinden körde man de döda från stranden till kyrkan.

Kvarlevorna av dem som stupat på fästningen samlade man i skymningen ihop och radade upp liken på slottsgårdens stenläggning.

Fogdens stoft bars in i kärntornet för att stå lik i gälkarens lönnkammare. Man fann nu också de två sjörövarnas lik. De begrovs utan vidare omständigheter.

Ingen fäste något avseende vid de blodtörstiga angriparnas ansiktsdrag eller klädespersedlar, som eljest kanske hade kunnat ge upplysning om bandets härkomst eller hemland.

Ett bud om det ondskefulla överfallet skickades sedan till kungen i Roskilde, där Kristian I för tillfället höll hov.

Allt detta bildade ett synnerligen kusligt förspel till en liten främmande människovarelses ankomst till falsterbonäset.

Samma kväll fann man nämligen en båt, en liten julle, som stormen hade kastat upp på stranden vid Kolabackens fot.

Liket av en kvinna av utländskt utseende hittades på toften och bärgades. Men då upptäckte man också ett litet gossebarn, som låg fastlindat med en lång linneremsa vid kvinnans kalla bröst och alltjämt visade tydliga livstecken.

Barnet lämnades omgående i en digivande kvinnas vård. Det var ett kraftigt lindebarn med runda kinder och mörka, allvarliga ögon, och han hade inte tagit någon skada alls genom förlisningen.

Man fick ordna ytterligare en begravning. Den räddade gossen fick som enda sörjande följa med till kyrkan. Efteråt upptogs han genom det heliga dopet i den allena saliggörande kyrkans sköte.

Iver Töndebinder och hans hustru Ingeborg Ismardotter bar honom till dopfunten och lovade att ta hand om den föräldralöse. Han kristnades till Mikkel, eftersom han hade hittats och räddats vid mikaelstiden.

Mikkel vårdades tillsammans med Gundelille, den yngsta dottern i tunnbindarfamiljen. Den knappt årsgamla ljushåriga flickan och den mörkögde nykomlingen fick dela både modersmjölken, vaggan och koltarna.

Han uppfostrades med samma kärlek och omvårdnad som fostersystern, och han blev för Iver Töndebinder och hans hustru lika kär som de egna barnen.

1

ETT BREDBUKIGT koggerskepp ankrade i Hölls vik. Dess enda passagerare, den unge Michael Böttcher, fosterson till Iver Töndebinder, hade nyss stigit i land. Med en känsla av lättnad och befrielse andades han in den friska havsluften med alla de från barndomen så välkända dofterna. Det tycktes honom vara en evighet sedan han rest hemifrån. För fem år sedan, år 1491, hade klerkerna i Dalbyklostret, som brukade läsa mässor i Sankta Gertrud i Falsterbo, låtit skriva in honom vid universitetet i Rostock, där han uppnått de akademiska graderna. Och redan fyra år senare uppträdde han som magister vid det kejserliga hovet. Där var han numera augustinerordens lekman och kejsar Maximilian I:s yngste skrivare.

En stund stod han bara och såg sig omkring. Sedan började han vandra söderut med raska steg. Den fotsida svarta kåpan fladdrade i vinden och slog mot buskar och träd. Men det bekymrade honom inte. Han lät blicken vandra omkring i den alltmer glesnande skogen. Höstens färger gjorde sig redan märkbara. Där framme skulle snart Östersjön komma i sikte.

Med möda banade Mikkel sig väg genom ett hallonsnår, som slutade vid foten av en sanddyn. Helt plötsligt stod han på den fina vita sjösand som han mindes från sina barnaår, och han klättrade upp på dynens krön för att se sig omkring.

Den ändlösa, bländvita sandstranden, vattnets strålande blå och aftonhimlens underbara färger mötte honom. Små skumglittrande vågor bröt sig mot stranden och bildade en vit bård i kanten av det stora vattnets omätliga blå duk.

Länge stod han helt försjunken i sina tankar vid anblicken av sin barndoms kust. Så småningom tog han sig nedför den branta sluttningen och kom ut på den stråkväg, som förde över Ammebron längs havet till Falsterbo. Långt i väster blänkte Sundets vatten som flytande guld i återskenet från den nedgående solen.

Han var ganska nyfiken på allt det som han snart skulle möta. Det hade nog mången gång lekt honom i hågen att resa hem på besök, men tjänsten hade hållit honom bunden.

Men nu hade det råkat sig så, att kejsaren lämnat sin riksdag och med hela sin här dragit över Alperna, och på så sätt hade Mickel fått fritt för att göra en resa norrut.

Och sannerligen var det värt en så lång resas vedermödor att få återkomma hit till denna lilla gröna, ljungbevuxna halvö och få återuppliva lyckliga barndomsminnen. Ju närmare hemmet han kom, desto snabbare tog han ut stegen, och det dröjde inte länge förrän han var framme vid kyrkan.

Sankta Gertrud var inte det enda gudshuset i staden, men det var det ojämförligt största. Strax invid Reperberget låg tyskarnas Mariakyrka. Och på strandfälten fanns åtskilliga små kapell. Dit gick de fiskande bönderna från öarna på andra sidan Sundet för att förrätta sin andakt. De betjänades under fisketiden av hitresta danska munkar. Ett "Helliggeisthus" hade upplåtits åt fattiga och sjuka, ty sådana fanns det också bland det främmande fångstfolket.

Mikkel hade böjt sina knän i många stolta tyska domer, som i storlek och skönhet vida överträffade Sankta Gertrud, men han kunde ändå med glädje konstatera att detta enkla lilla tempel alltjämt gjorde samma intryck på honom som under barnaåren.

Han stod länge och såg på de tjocka murarna med de långsmala höga fönstren. Klockorna började ringa, och han gick in till vespern. Ingen av de få andäktiga gudstjänstdeltagarna tycktes lägga märke till honom. Trots att hans fosterfars familj långtifrån hörde till de allra flitigaste besökarna av de bönestunder, då prästerna sjöng Herrens tider, kastade han ändå en blick bort till kvinnosidan. Han mindes att tunnbindargårdens kvinnor gärna hade velat verka en smula kyrksammare än männen. Men ingen av dem han väntade få se var där.

Efter tidegärderna brukade han förr ofta stanna och tala med de fromma bröderna, men denna gång smög han sig ut så snart han hade läst sina böner. Utan att bli uppmärksammad nådde han kyrkportalen, och sakta gick han kyrkosträdet fram till torget, där Iver Töndebinders gård låg.

2

MIKKEL LÄT SINA MÖRKA, grubblande ögon vila på en ganska vardaglig syn och kände sig plötsligt hemma. Mor Ingeborg stod ute på förstukvisten och redde ut trasiga garn, som efter fisket hade hängts dit till tork. Sådant var gammalfolks göra, och han upptäckte hur hon hade åldrats. Den gamla vred på huvudet och kände genast igen sonen.

— Mikkel! Sannerligen är det inte vår Mikkel! utropade hon häpet. Hur har du kommit hit! Och så många år som du har varit borta.

Mor Ingeborg kände sig nästan yr av glädje. Hon grep sonens händer och såg på honom med glädjestrålande ögon.

— Och så stor du har blivit! Vuxna karlen. Nej, du ser verkligen ståtlig ut. Är det en ordensdräkt det där? Har du blivit munk?

Mikkel kunde knappt få fram ett ord, så rörd och glad kände han sig. Den gamla bestormade honom med frågor, men han slog bara armarna om hennes krökta axlar.

— Å, mor! Så underbart att vara hemma igen hos dig.

— Men inte kan vi bli stående här ute. Kom in! Och välkommen hem har jag ju inte ens hunnit att säga. Kom och hälsa på far och bröderna.

Hon tog honom vid handen och förde honom in och betraktade honom samtidigt med beundrande ögon.

— Så fin du har blivit. Vilken vacker kåpa. Den ser ut att vara alldeles ny, och gott tyg är det. Har du verkligen blivit munk? Tänk att min son har blivit en hög kyrkans tjänare.

— Jag har inte avlagt några munklöften ännu, försökte Mikkel inskjuta.

— Men där har vi far, avbröt hon. Ser du, far lille, vem som har kommit hem?

Iver Töndebinder satt vid bordet och väntade på kvällsmaten. Mikkel lade märke till att han inte längre intog högsätet vid bordsändan. Det var i stället Tage, äldste sonen, som slog sig ner där. Även de andra bröderna kom in. Mikkel hälsades av dem alla. Storasyster Regisse kom kånkande med kannor av hembryggt mjöd och stora fat med kött, rovor och bröd. Hon höll nästan på att tappa vad hon hade för händer av förvåning och måste ställa alltsammans ifrån sig för att ta honom i famn och krama om honom.

— Guds frid, far, sade Mikkel och kysste den gamle på båda kinderna.

— Mikkel, är det verkligen du? fick Iver äntligen fram. Med tårar i ögonen drog han fostersonen till sig.

— Mikkel skall väl ha platsen närmast mig på bänken? inföll nu Tage med nyvunnen myndighet och lät den närmast sittande Torben ta plats ett stycke längre ned på bänken.

— Men inte skall jag sitta så förnämt, sade Mikkel avvärjande, jag som är yngst av alla.

Men de andra bara log godmodigt och flyttade på sig. Gundelille, Mikkels fostersyster och lekkamrat, kom plötsligt in i storstugan. Hon ryckte till, när hon fick syn på honom. Sedan log hon ett gäckande leende.

— Kan jag tro mina ögon? Är det inte vår lärde djäkne, som händelsevis råkat komma förbi sitt enkla hem? För den fine herrn har väl inte rest till Falsterbo enkom för att hälsa på oss.

Hennes ögon glittrade. Det högg till någonstans inom Mikkel. Så vacker hon hade blivit. En vuxen kvinna. Det var den ystra pratsjukan som var kvar av den lilla fjortonåriga flicksnärtan, som han en gång lämnat. Så mogen och blomstrande av hälsa hon var.

— Men stå inte där och gapa, broder Mikkel. Här får du kniv och sked. Sätt dig nu och ät.

Gundelille utstrålade glädje och en viss beskyddande moderlighet. Inte hade hon glömt sin bäste vän från barndomen, som måste hjälpas ur förlägenheten. Under hela måltiden skulle hon skämma bort honom med de bästa bitarna.

— Pax vobiscum! Nåd och frid vare med er alla, hälsade Mikkel och satte sig bredvid Tage. Bröderna hejdade sig, knäppte händerna och riktade sina blickar på honom. Han förstod att man väntade att han skulle läsa till bords på samma sätt som förr. Och han förrättade sin bön som om han aldrig varit borta.

Man åt under tystnad. Alla var helt upptagna med att tänka på hans oväntade hemkomst. Mikkel tyckte att han inte ätit så gott på länge. Han tog villigt för sig av allt som Gundelille vänligt räckte honom.

Iver rättade på sig med minen hos en som var tillfreds med hela världen.

— Nu, Mikkel, skulle jag gärna vilja höra hur du har haft det sedan du lämnade oss, började han och uttryckte därmed det som alla vid bordet tänkte på.

— Ja, vad för dig egentligen hit, undrade Tage.

— Jag har helt enkelt tagit mig ledigt från kansliarbetet, svarade Mikkel. Jag är anställd i den kejserliga skrivstugan, men kejsaren har dragit i härnad mot Italien för att påminna dem därborta om sin makt. I början av september samlades ständerna till riksdag i Lindau vid Bodensjön.

— Är inte kejsar Fredrik för gammal för att ensam styra sitt arvrike? insköt fadern.

— Fredrik III dog för tre år sedan. Jag talar om sonen, Maximilian I, habsburgare han också. Han är lik sin far. Högsta domstolen får vara på resande fot förjämt. I fjor fick vi följa med till riksdagen i Worms, i år till Lindau. Men när kejsaren är frånvarande behöver jag inte vara där.

Mikkel förklarade för sina anhöriga så gott sig göra lät, hur förhållandena därute i världen tedde sig. Folk var alltid angelägna att få höra nyheter av långväga resenärer. Han blev plötsligt medveten om hur långt han kommit ifrån dem och allt deras och skyndade sig att läsa från bordet.

Drängarna drack ur den sista skvätten mjöd och reste sig gäspande. Men Mikkel för sin del var också nyfiken. Ingen hade ännu talat om hur allting stod till här hemma. Han hade ju ändå varit borta i fem år. Både bröllop, barndop och dödsfall hade kanske förekommit i den stora familjen. Han försökte hjälpa dem lite på traven.

— Så trevligt att ni alla ännu är kvar i föräldrahuset. Hur står det annars till här?

-- Å det har inte hänt så mycket under din bortovaro, svarade Rane, som var den mest talföre av dem. Jo, Gundelille har ju trätt i brudstol, men annars är allting sig likt.

Det klack till i Mikkel. Har Gundelille gift sig? frågade han förvånat.

— Ja, Evert Sverting, hennes man, vistas förstås alltid i sin hemstad Lybeck under vintern, tillade Rane.

— Och förra månaden fick hon tvillingar, ifyllde mor Ingeborg stolt.

— Evert kunde tyvärr inte vara med när vi bar dem till dopfunten, förklarade den gamle Iver. Koggerskeppet, som ägs av hans far, var fullastat och kunde inte vänta längre.

— Det är ett fint gifte hon har gjort, må du tro, upplyste Rane. Svertings är en ansedd patricierfamilj i Lybeck. Det var därför Gundelille fick stanna hos oss i vinter, så att Evert fick tid att förbereda sin far. En enkel tunnbindaredotter skulle kanske inte tagits emot så där utan vidare.

Mikkel kände sig helt förvirrad, men han försökte dölja det i möjligaste mån. Det var alltså därför Gundelille hade tyckts honom så annorlunda. Inte att undra på att han hade haft svårt att övervinna sin förlägenhet inför henne. Hon var däremot inte blyg längre. Men den gången han reste till södern hade hon varit mycket bedrövad. Fem år är en lång tid för en ung flicka. Det hade nog inte dröjt så länge förrän hon kommit över det. Och han som inte hade velat avlägga munklöftena just för hennes skull.

Han såg på henne där hon gick och röjde av bordet. Kände hon sig skuldmedveten? Ännu påminde hon sig väl en smula hur de båda hållit ihop. Men han kunde inte klandra henne. Hon måste ha funnit sig sviken i sina förväntningar, när han bestämde sig för läsvägen i stället för att träda i tjänst hos någon hanseatisk köpman. Och att hon skulle gå och vänta på en blivande munk kunde väl ingen begära.

Det var som om hon hade läst hans tankar.

— Hur har du haft det, Mikkel? Jag hörde att du ännu inte har avlagt dina heliga löften. Du är alltså fortfarande lekmannamunk?

— Ja, Gundelille. Jag tror inte att jag är den som kan spärras in i ett kloster — och jag blir nog aldrig munk, vet du.

— Men framgång har du i alla fall haft, sade mor Ingeborg med stolthet. Inte ens en yngling av frälsestånd hade på så kort tid kunnat uppnå en bättre ställning. Du umgås väl nu med idel höga herrar.

-- Åja, fast vid hovet görs där stor skillnad på frälse och ofrälse. Men mina studier har gett mig tillträde till kansliet. Och som lekmannaklerk med magistergrad blir jag räknad som adlig jämlike.

Iver och Tage hade övergått till att tala om fisket. Mikkel ville gärna höra nyheter också om detta.

— Har fisket varit bra i höst? undrade han.

— Enastående, sade Tord. Du skulle ha varit här. Köpmännen var talrika som aldrig förr. Deras tunnor räckte inte till, så alla här på gården blev sysselsatta med att göra nya. Det var en brådskande tid. Fisket, snickeriarbetena och skörden — allt kom på en gång.

— Du måste se vår nya kutter, insköt Rane ivrigt. Den är mycket större än den gamla och seglar betydligt snabbare. Numera kan vi utöva vår fångst på ett helt annat sätt än tidigare.

— Jag tror att det är dags att gå och lägga sig, sade nu Iver och reste sig.

-- Jag har bäddat åt dig på din gamla sovplats, Mikkel. Mor Ingeborg drog honom med sig ut i de ogifta karlarnas sovstuga och önskade honom god sömn och vila.

3

DE GULA HÖSTLÖVEN dalade mot marken och förebådade vinterns ankomst. Senhösten och vintern var en tyst och enformig tid på näset. Många saknade det livliga och brokiga marknadslivet. Bakom dynerna låg den långa raden av sjöbodar tomma och övergivna.

Ända till långt ut på senhösten hade varningselden på fyrkullen hållits vid liv. Efter att en sista gång ha styrt stegen dit upp hade dominikanmunkarna från den närbelägna Munkeholmen krafsat ihop askan och grävt ned den i sanden. Svartbröderna såg ut över både Östersjön och Öresund och in mot land. Där låg staden, ett gytter av låga hus längs smala gränder, som började och ändade vid höga tång- och gräsvallar.

Nu hade klosterbröderna slutat sin vakthållning till gagn för de otaliga sjöfarande, som rundade revet. De vände tillbaka till sitt kloster i Lund, innan vägarna blev alltför dyiga och oframkomliga. Snö för slädresor hörde ju inte till det vanliga här i havsklimatet. När höststormarna satte in, brukade samfärdseln med inlandet upphöra.

Även franciskanbröderna, som gärna åtog sig tjänsten att sköta om de sjuka, gav sig iväg till klostret i Malmö.

Julen kom och firades på det präktigaste i näsets kyrkor och stugor. Prästerna visade sig i all sin glans och förlänade festen en särskild högtidlighet. Då nådde rykten fram att pesten härjade i Stockholm. I början var det ingen som bekymrade sig om det, Stockholm låg ju så långt borta. Farsoten pyrade alltid borta i Asien och drog från tid till annan fram emot Europas länder. Den kunde försvinna i intet och sedan plötsligt återkomma, utan att någon visste varifrån, och krävde många dödsoffer överallt där den stormade fram.

Men hur det nu var, så ryckte farsoten närmare. Den stora helgen slutade i en dyster stämning. På sillnäset bröt den plötsligt ut i de båda städerna, och även Mikkel drabbades av den fruktansvärda sjukdomen.

Han sköttes på bästa sätt av Gundelille. Dagarna var dystra och nätterna långa. Hon var nästan ständigt inne hos honom. Långa stunder satt hon vid hans huvudgärd och hörde hur han stönade i smärta och såg hur han flämtande vred och vände sig i bädden.

Det stod mycket illa till med den sjuke. Det var inte ofta Gundelille kunde gå till sängs i sin egen kammare innanför förstugan. Tvillingarna Svend och Sidselill fick tas om hand av den övriga familjen.

Äntligen kom det dock till en kris i hans sjukdom. Medvetandet återvände. Faran var över, och Mikkel blev sent omsider bättre. Gundelille fortsatte dock att kärleksfullt vårda honom. Så småningom började han tala med henne om allt det som fyllde hans tankar och om sina ovissa framtidsplaner.

Det dröjde inte länge, förrän han fick stiga upp, men ännu var han mycket svag. Han förmådde inte att böja sina knän, men med knäppta händer riktade han varma tacksägelseböner till jungfru Maria och sitt skydshelgon, den heliga Michael.

Hans innerliga tack gällde även familjen, och i synnerhet Gundelille. Redan på den tiden anade fördomsfria, vittberesta människor vad renligheten betydde för hälsan. Det var sjuka råttor, som genom sina loppors bett spred pesten, men det visste man inte. I själva verket var det i hamnstäderna som sådana råttor överförde smittan, när handelsfartygen från östern anlände och lade bi vid kajerna. Genom inandning och beröring spreds pesten således inte. Men ohyran hade troligen bitit Mikkel på skeppet som hade fört honom hem.

Tidigt på våren 1497, när Mikkel ännu drogs med sviterna av denna hemska sjukdom, underrättades han om att kejsaren och hären var på väg tillbaka från Italien. Så snart vädret tillät en sjöresa, nödgades han alltså att anträda sin återfärd till Tyskland.

— Då reser du snart ifrån oss, sade Gundelille sorgset.

— Jag vet inte om det är så förståndigt att jag reser, förklarade Mikkel tveksamt. Du förstår, kurfursten av Mainz är en mäktig herre. Under kejsarens frånvaro är han alltid stor i orden. Det var bland annat därför jag reste hem. Det kunde ha blivit obehagligt för mig, om jag inför kejsaren hade varit tvungen att referera kurfurstens utlåtanden. Sådant må andra göra. I varje fall var kurfursten en ivrig motståndare till fälttåget mot Italien och pekade på tidigare regenter, som utan strid förmått behålla sin kejsarvärdighet. Inte heller gav kurfursten och hans meningsfränder kejsar Maximilian de stora väpnade följen, som han var i behov av för sitt härtåg mot söder. Så det verkar som om alltsammans har misslyckats, därför att ständerna trotsat kronan.

Under dessa förhållanden är det nog bäst att jag stannar här ännu en tid.

Gundelille försökte att efter bästa förmåga följa hans tankegång. Hon förstod i varje fall så mycket att han ämnade dröja här i föräldrahemmet längre än den bestämda tiden, och hon gladde sig över detta.

Men allteftersom våren kom blev tiden lång för Mikkel. Han började fundera över de händelser, som utspelade sig på närmare håll.

Sedan ett år tillbaka strävade kung Hans allt mer envist efter att återerövra Sveriges krona. Till midsommar skulle han och Sten Sture i Sverige träffas i Nya Lödöse för underhandlingar. Under tiden höll kungen emellertid på med att hämta det beryktade Sachsiska gardet från Tyskland, för att med vapenmakt lägga Sverige under sig.

Sten Sture förblev dock riksföreståndare i Sverige. Ett nytt kungaval där hade fått uppskjutas ända till jul. Och den 13 mars förklarade kung Hans Sverige krig, och den danska flottan avseglade till Kalmarsund.

Alla dessa nyheter och hans ännu svaga hälsa föranledde Mikkel att tills vidare stanna kvar vid hemmets trygga härd. Sjukdomen hade inte gått honom spårlöst förbi. Ansiktet hade blivit magert och kantigt, så att han verkade utmärglad och hålögd. Det svårmodiga uttrycket förstärktes av ögonens glänsande ebenholtsfärg och den bleka hyn, som väntade på vårsolens helande strålar. Det tjocka mörka håret hängde honom långt ned på skuldrorna, och han gick lätt framåtlutad.

Pesten for svårt fram. Men antingen blev folk helt skonade eller också dog de av den. Mikkel hade aldrig hört att någon blivit frisk, såsom han. Var det ett underverk?

4

DEN BLEKA MARSSOLEN gjorde sitt bästa för att tränga in genom de små dammiga rutorna och lysa upp rummet, som Mikkel satt i. Han hade slagit sig ned alldeles intill den flammande brasan med sitt breviarium för att efter den långa sjukdomstiden åter börja läsa något. Men han hade svårt att samla sina tankar. De spridda nyheter om danske kungens krigståg mot Sverige, som hade nått dem nyligen, lämnade honom ingen ro. Det var ju inte rådligt för honom att återvända till kejsarens hov den närmaste tiden. Men tänk om han i stället skulle försöka att komma i kung Hans tjänst? Något måste han i alla fall ta sig före. Han kunde inte sitta här hela sommaren och vara overksam. Nog för att han hade lust till det ... Det fanns åtminstone en person som önskade att han skulle stanna.

Som ett svar på hans tankar öppnades dörren och Gundelille kom in med hans frukost. Hon slog sig ned på bänken vid brasan bredvid honom medan han åt. Den ständiga samvaron under hans sjukdom hade gjort att de åter kommit nära varandra och blivit förtroliga som under barnaåren. Gundelille hade för länge sedan lagt av sitt lekfulla och retfulla sätt och i stället blivit mjuk och ömsint. Och Mikkel — han kunde varken för sig själv eller henne dölja att han åter som förr kände, hur mycket hon betydde för honom. Tanken på hennes man plågade honom. När de var tillsammans glömde han bort honom, men under nattens sömnlösa timmar låg han och kände svåra samvetsförebråelser. Och till sommaren skulle Evert komma hit igen. Han måste ge sig iväg innan dess. Att se Gundelille och hennes man tillsammans skulle han inte kunna stå ut med.

Om han hade kunnat vara lika okomplicerad som Gundelille, ty hon tyckte lika mycket om dem bägge och gladde sig över att snart få vara tillsamman med dem båda två på en gång. Det hela var så enkelt för henne.

— Jag har varit i ottesången, sade hon och bröt tystnaden. Vår vördige fader välsignade mig för att jag har skött så bra om dig. Hon smålog stilla. Jag önskar att du hade kunnat vara med. Det var precis som om den heliga Gudsmodern över altaret log mot mig. Jag vände inte mina ögon ifrån henne. Och rökelsen gjorde mig nästan yr.

— Allting är så enkelt för dig, sade han och uttalade det han tänkte. För dig och folk i allmänhet är det väl inte så svårt att följa kyrkans regler. Men om du visste vilka meningsskiljaktigheter det förekommer i Tyskland om det här. Där finns munkar, religiöst svärmande riddare och andra trosivrare, som protesterar mot den romerska avlatshandeln och celibatet. De säger att rökelse och vigvatten är saker som nästan är avgudadyrkan och slem hedendom.

— Tycker du det också? frågade hon osäkert.

— I många stycken delar jag nog deras åsikt, svarade Mikkel. Men jag är ingen världsförbättrare. Han såg på henne och upptäckte hur förvirrad hon var över det han sagt. Förlåt mig, mumlade han och lade armen om hennes axlar. Nu har jag kanske rubbat din trygga tilltro till kyrkan. Det skulle jag inte ha gjort. Men kanske dröjer det inte länge förrän alla de där idéerna sprida sig även hitupp.

Gundelille lutade förtroligt sitt huvud mot hans axel. Mikkel tystnade plötsligt. Med ens var alla trosstrider tämligen likgiltiga för honom. Han fick svårt att samla tankarna. Hennes hår kittlade honom på halsen. Han kände lust att dra henne ännu närmare sig.

— Jag funderar på att försöka komma i danske kungens tjänst till sommaren, sade han plötsligt för att skingra sina upphetsade tankar.

— Kan du inte stanna här, så får du träffa Evert. Hon vände sitt ansikte upp mot honom och det glittrade till i hennes ögon. Han förstod, att hon anade, vad han egentligen satt och grubblade över.

— Jag vill inte träffa honom, sade han häftigt och tryckte henne plötsligt hårt intill sig.

Men hon sköt honom försiktigt ifrån sig.

— Låt oss tala allvar, Mikkel, bad hon. Förlåt att jag gör det svårt för dig. Men jag tycker om dig så mycket, det vet du. Fast Evert tycker jag ju också mycket om. Han är ju min man.

— Jag kom tillbaka för din skull, sade Mikkel och lutade ansiktet i händerna. Hade jag vetat att det skulle bli så här skulle jag stannat där jag var.

Hon strök honom över håret.

— Jag har anat det, Mikkel. Och först var jag förtvivlad över det. Men nu tror jag att du och Evert skulle kunna bli goda vänner.

— Var inte barnslig, sade Mikkel tvärt. Jag skulle bli tokig av att se er två tillsammans.

— Förlåt mig, svarade hon igen. Jag har burit mig illa åt mot dig genom att svika dig. Men jag har efter bästa förmåga sökt gottgöra det.

— Du har ingenting att be om förlåtelse för, utbrast Mikkel. Du har räddat mitt liv. Och att du inte ville spilla din ungdom med att gå och vänta på en blivande munk förstår jag så väl. Han tog hennes hand. Jag har inte heller gjort det så lätt för dig. Du vet hur häftig jag alltid är i mina känslor. Fast jag har behärskat mig efter bästa förmåga.

— Ibland har jag önskat att du inte hade gjort det, mumlade hon tyst och såg ner. Men jag har inte visat det, för det är syndiga tankar för en stadgad och ärbar hustru.

Mikkel drog henne häftigt intill sig.

— Du är så vacker, Gundelille. Och du är så förståndig. Måtte Gud förlåta oss våra syndiga känslor. Men jag skall försöka vara lika förståndig som du. Till sommaren reser jag härifrån och söker tjänst hos kung Hans.

— Måste du det? frågade hon sorgset. Då kastar du ju bort hela din lysande framtid hos kejsaren. Och jag som var så stolt över dig.

— Vem vet hur det hade blivit med det. Och om kung Hans blir härskare över alla de tre nordiska länderna kan jag uppleva framgång även vid hans hov.

Hon drog sig ifrån honom.

— Ja, du vet väl bäst själv i dessa saker. Men tänk på det, att om du stannar, så kommer jag att behandla dig mycket städat och vänligt, så som man behandlar en bror. Det blir inte alls svårt, bara Evert är här. Så för den skull kan du gärna stanna.

— Jag vet det, Gundelille, svarade Mikkel ömt. För dig skulle det gå bra. Men inte för mig. Jag skulle bara plågas. Och det blev du väl inte glad över. Nej, det bästa är att jag reser.

— Men tills du är riktigt frisk måste du lova att bli kvar, sade hon och låtsades tala i en sträng ton. Kungen har ingen användning för sjuklingar. — Det lovar jag, sade Mikkel och log.

Brasan hade brunnit ned, och Mikkel hjälpte Gundelille att lägga mera ved på. En behaglig värme spred sig i rummet. Luften var mättad av en hemtrevlig doft av tjära, virke och ny sand, som kunde förnimmas i alla vinklar och vrår på gården. Mikkel lade sig på sängen för att vila. Förhängena var fråndragna och han lät blicken under halvslutna ögonlock glida genom den lilla stugan. Halvmörkret därinne var tryggt och välbekant, vaxljusen utmed väggarna var halvbrunna och på pallen bredvid sängen låg de flitigt lästa böckerna. Mikkel slöt ögonen och somnade, och Gundelille smög sig tyst ut.

5

MIKKEL FÖRSÖKTE STÄNGA den tunga porten till tunnbindargården efter sig. Hans krafter hade under den svåra sjukdomen avtagit mer än han trott. Den häftiga stormen slet nästan bommen ur handen på honom. Med hela kroppstyngden lyckades han dock slutligen pressa igen porten. Utmattad lutade han sig mot de grova bjälkarna och såg upp mot himlen. Sönderslitna skyar drev hastigt förbi den blekgyllene vårsolen. Havet dånade och lät som om det ville kasta sig upp över det flacka landet och dränka det.

Bländad av det ovana ljuset gick Mikkel bort till S:ta Gertruds kyrka. Om en stund skulle vesperklockan ringa, och han ville därinne bringa Gud och helgonen sitt tack för sitt tillfrisknande.

På kyrkbacken mötte honom en gammal, mycket rynkig och böjd munk. Mikkel kände genast igen honom.

— Pax tecum, broder Tomas, ropade han till den lomhörde gamle.

Broder Tomas hade en gång varit hans lärare. Han hade i sin krafts dagar haft hand om örtagården i kålhagen bakom kyrkan, men nu gick han i behaglig ro och njöt sitt otium.

— Är det inte broder Michael? Jag känner knappast igen dig. Du har blivit en vuxen man, ser jag.

— Just nu är jag väl inte särskilt lik mig, tror jag, sade Mikkel.

— Ja, jag hörde att du haft pesten men tillfrisknat, broder. Herren har varit nådig mot dig. Ja, ja, Herrens nåd är det. Och nu är du på väg till vespern för att tacka den heliga jungfrun, förstår jag. Kom med mig den här vägen, käre broder.

De gick några steg åt sidan, undan den jämna strömmen av mässbesökare, som med bön och andakt ville avsluta sin dag. Några regndroppar svepte genom luften från ett mörkt moln, som snabbt drev bort mot den nedgående solen. Den stora stenkyrkan i dynsanden lyste blekt, när de trädde in genom en sidoport.

— Jag fruktar för den annalkande fångsttiden, broder, sade den gamle munken. Hur skall det gå när alla handelsmän, marknadsgycklare, spelmän och kvacksalvare kommer hit från den pestsmittade södern? Räcker det inte med att våra trakter nyss har härjats av farsoten? Måtte helgonen bevara oss från ännu mera nöd. Låt oss be till den heliga jungfrun om hjälp.

— Ja, sade Mikkel.

De gick fram till korskranket och föll på knä. De små korgossarna svängde rökelsekar, och murarnas målningar inhöljdes i böljande töcken. Vid högaltaret rörde sig de präktigt skrudade prästerna bugade sig och korsade sig och sjöng latinska hymner. Munkkören ljöd entonigt. Även vid sidoaltarna lästes mumlande mässor. Folket kring dem rabblade bön efter bön.

Församlingen bestod mest av kvinnor, stadens fiskande småbönder och en del tullknektar från slottet. De flesta förblev knäböjande, andra kom eller gick.

I de skumma vrårna, dit rökelsedoften inte nådde, hade det tvåhundraåriga gudshuset en rå gravkammarlukt. Under de av tid och damm märkta gravmonumenten i stengolvet låg stadens välbärgade invånare begravna.

Mikkel ryste till. Plötsligt kände han något dött och kallt i sin kära helgedom. Det brann vaxljus överallt, men de förmådde inte lysa upp alla trånga vinklar och vrår mellan de många helgonaltarna utmed väggarna. Det var unket och hemlighetsfullt därinne. Mikkel insåg att han aldrig skulle kunna slutgiltigt ta avsked av världen och gå i kloster eller bli en kyrkans tjänare på annat sätt.

Beklämd över att hans första kyrkogång efter lång tid blev så föga andäktig lyfte Mikkel på huvudet och såg sig omkring. Bredvid honom låg den gamle munken på knä och mumlade böner, allt medan radbandet gled mellan hans fingrar.

Nere vid södra ingången hade en viss rörelse uppstått och Mikkel såg dit. Han ryckte till och vände sig helt om. Det sällskap, som just trädde in, hade han sist av allt väntat att få se i ett tempel på denna beryktade handelsplats i Norden. Det var två förnäma unga kvinnor, som ledsagades av kammarjungfrur och kungliga knektar.

Mikkel kände dem väl. Det var inga mindre än de kejserliga hovfröknarna Adelheid von Berg och Gisela von Wied. Det var honom en gåta varför de uppenbarat sig här uppe i nordanlanden.

Med marsmånadens dagjämning brukade vintern vara förbi och sjöfarten komma i gång. De första fartygen för året hade redan anlänt, det visste Mikkel. Men vad kunde föra fröknarna till detta hörn av världen, som hade så föga att göra med kejsarhovets glans och prakt?

Han kunde inte slita sina ögon från de bägge kvinnorna.

Båda var så vackra. Klädda i sina dyrbara kläder stack de bjärt av mot det enkla kyrkfolket. De bägge hovfröknarna var insvepta i gråverk och sammet och spetsar och med hals och huvud prydda av tindrande ädelstenar. Andäktigt böjde de sina knän och förrättade sina böner.

Mikkel var helt bragt ur fattningen. Förgäves försökte han koncentrera sina tankar på sin andaktsövning. Hela tiden måste han grubbla över det förnäma sällskapet. Han mindes så väl det sista året vid hovet. Fröken Adelheid hade plötsligt mitt i en hovfrökens omväxlande tillvaro funnit behag i att lära sig läsa och skriva och till sin lärare utvalt den unge och lärde skrivaren broder Michael.

På så vis hade de blivit närmare bekanta. Men Mikkel var mycket blyg inför de förnäma hovfröknarna. Kanske var han mer tillbakadragen än fröken Adelheid hade tänkt sig. I varje fall tröttnade hon snart på lärdomen, trots att hon gjorde goda framsteg. Lektionerna upphörde och efter det visade hon sig lika nedlåtande mot broder Michael som om hon hade varit en prinsessa. Han förstod att han gjort henne besviken.

Mikkel visste att Adelheid von Berg härstammade från en rhensk fursteätt, fast hennes svarta hår glänste i kapp med nästan sydländskt gnistrande ögon. Hon var raka motsatsen till väninnan, fröken Gisela von Wied.

Henne kände Mikkel inte så mycket. Hon var liten till växten. Ett rikt gyllene hår böljade fram under den pälsbrämade mössan. Ansiktet verkade rent och oskyldigt med barnsliga, men mycket vackra drag.

När vespern var slut, smög Mikkel ut genom sidoutgången, utan att ta farväl av broder Tomas. Han ville inte bli sedd av de ädla fröknarna.

Likväl kunde han inte låta bli att följa efter dem. Ledsagade av fyra tullknektar och sina båda jungfrur gick de den stenlagda vägen bort till Falsterbohus.

Den gamla borgen verkade dystrare än vanligt. Blåsten ylade kring tornen, och de skummande vågorna på Östersjön lyste vita i den uppgående månens ljus.

När det lilla sällskapet försvunnit in i slottet, vandrade Mikkel vidare ut på Ugglenäbben. I den pinande stormen gick han längs vattenbrynet runt hela den yttersta udden.

Efterhand ordnade sig hans tankar. Vinden svalkade skönt kring hans panna. Genom det tilltagande mörkret lyste fyren på Kolabacken. Då och då tog blåsten fatt i brasan och slungade en sprakande strimma av gnistor ut över Öresunds och Östersjöns vatten, som möttes just här. Mikkel kunde se en av munkarna som stigit upp på fyrkullen för att se till elden.

Han kom att tänka på att det varit på denna plats, som han för nästan tjugo år sedan bade blivit upphittad och räddad. Men det hade inte gått med honom som de goda munkarna hade hoppats. Han hade inte stannat bakom klostrets murar.

Mikkel kände sig stå i stor skuld både till dem och sina fosterföräldrar. Alla hade varit så uppoffrande mot honom.

Men han måste finna sin egen väg. Han måste söka det han inte funnit bakom klostermurarna eller i kejsarens tjänst. Han visste inte vad det skulle vara, men kände att Gud den Allsmäktige var med honom.

Och på ett sällsamt sätt vaknade en ny tro inom honom. Han förstod att det han hört under sina studieår i Tyskland var sant — att han hellre borde lita på Fadern, Sonen Jesus Kristus och den Helige Ande än på jungfru Maria och helgonen, som ju trots allt bara varit människor av kött och blod.

Herren är en nådig Gud. Genom förlåtelsen i Jesus kunde han vända sig direkt till Honom. Han behövde inte stå på avstånd och låta helgonen be för honom. Gud ville ta emot honom sådan han var.

Mikkel kände sig med ens mycket lycklig. Stormen rev och slet i hans kåpa. Han märkte det knappt. Förväntansfull och glad begav han sig hem.

6

STORMEN HADE LAGT SIG. Röken från många skorstenar steg rakt upp i den ljusa vårluften. På den kullerstensbelagda vägen, som ledde från S:ta Gertruds kyrka till Falsterbohus, gick det livligt till. Bullret från vagnarnas och kärrornas hjul överröstades av ropen från köpmännen och arbetsfolket.

Denna strandväg gick rakt genom fidderna, som ägdes av de vendiska städerna Anklam, Greifswald, Rostock och Stralsund. På dessa fält timrades bodar och breddes ut lera till störterum, vars skålformiga botten skulle skydda den nyfångade sillen för sand och gräs.

På stranden lade båtbyggarna sista handen vid sina fångstfartyg, tjärade och tacklade dem, eller gav främmande båtar från nyanlänt fiskefolk en välbehövlig översyn. Östersjön låg fortfarande upprörd efter stormen, och vågorna fräste vitskummiga in mot pråmarna, som låg i vattenbrynet.

Den vita sanden skimrade i vårsolen, vitare än de segel, som avtecknade sig mot det mörkblåa havet långt ute.

Mikkel trängde sig fram mellan rader av kärror och forvagnar och stannade mitt för Falsterbohus. Nu när han visste vilka långväga gäster slottet hyste, tycktes det honom litet och oansenligt. De unga fröknarna från södern var vana vid betydligt ståtligare borgar.

Han gick utmed de båda vallgravarna, passerade vindbryggan och kom in på den stensatta gårdsplanen. Två vaktknektar stod vid fönstret till stekhuset och skämtade med pigorna, vars fnitter och skratt hördes inifrån. Genom den öppna dörren syntes ett väldigt bål, som flammade på härden i mitten och blossade upp genom det stora öppna rökhålet i det låga taket. En kraftig ånga steg upp från grytorna, och den mustiga doften svävade ut över slottsplanen. Knektarna gestikulerade och grimaserade och kökspigorna skrattade åt deras gyckel och skämt.

Mikkel lyckades med någon möda väcka deras uppmärksamhet och bad en av dem att gå och anmäla honom för de främmande fröknarna.

— Säg att broder Michael Böttcher ber om lov att göra de nådiga fröknarna sin uppvaktning.

Knekten traskade motvilligt iväg och Mikkel följde efter. Han fördes uppför en trappa och över svalgången till fogdefamiljens festrum, den stora riddarsalen. Den var ljus och varm. Många små fönster med fönsterbänkar gav utsikt åt alla håll. I söder syntes bara Östersjöns omätliga blå vidd. Solen strålade in genom rutorna och tävlade med en väldig brasa på spiselhällen att värma rummet.

De båda fröknarna satt i en fönsterbänk åt söder med var sitt broderi. Adelheid steg upp och hälsade Mikkel välkommen. Han såg att hon var ganska förvånad över hans besök.

— Hur visste broder Michael att jag var här? frågade hon och satte sig igen.

— Jag såg nådig fröknarna i kyrkan i går, svarade Mikkel förläget. Adelheid såg inte förtjust ut.

— Och vad för er hit? frågade hon kort.

Mikkel såg hjälpsökande på fröken Gisela. Hon satt med sitt arbete i knäet och log vänligt mot honom. Hennes blonda hår glänste som guld i solen.

— Det är inte varje dag det kommer besök hit från min kejsares hov. Jag ville hälsa er välkommen till Falsterbo.

— Mycket vänligt av er, sade Adelheid kallt och såg ut genom fönstret.

— Vill ni inte sätta er och samspråka lite? undrade Gisela i blid och vänlig ton och visade Mikkel en skinnklädd pall. Säkert är broder Michael nyfiken att höra nyheter från hovet.

-- Det skulle glädja mig mycket att få höra vad som hänt där på sistone, sade Mikkel artigt och satte sig.

— Broder Michael hade kunnat låta bli att fegt fly därifrån, så hade han själv fått veta allt, sade Adelheid och gav honom en skarp och nästan fientlig blick.

Michael kände hur det hettade till i ansiktet.

— Fröken Adelheid har ingen orsak att förebrå mig något i den vägen, utbrast han väl hetsigt. Jag hade så stor aktning för kejsar Maximilian att jag inte ville avlägga rapport om de tyska furstarnas skarpa fördömande av hans politiska planer. Annars hade jag inte lämnat Lindau. För övrigt hade jag utverkat kejsarens uttryckliga tillåtelse att få vara borta från hovet så länge jag önskade under den tid han själv var borta.

— Och så passade broder Michael på att resa hem till far och mor, sade Adelheid ironiskt.

— Hur vet nådig fröken att jag har mitt hem här? frågade Mikkel snabbt. Adelheid såg hastigt ut genom fönstret. Hon sökte dölja, att hon kände sig förvirrad av hans fråga.

— Å, jag har ett svagt minne av att broder Michael berättade någonting sådant en gång, förklarade hon i likgiltig ton.

— Fastän jag inte har växt upp här på slottet, utan i en enkel fiskarstuga, tillade Mikkel med en ton av stolthet.

— Jag vill minnas att broder Michael berättat det också, svarade Adelheid högmodigt.

Mikkel kände hur vreden steg upp inom honom. Men han lade band på sig.

— Får jag fråga av vilken anledning de nådiga fröknarna gör

vårt näs den äran? 

— Broder Michael äger en vetgirighet som hade passat bra vid hovet. Om han hade stannat kvar på sin post, hade han kunnat nå en så hög ställning en munk överhuvdtaget kan få.

— Det var märkligt, svarade Mikkel oberört. En gång befanns jag tämligen olämplig, bara därför att jag ogillade vissa av kejsarens krigiska planer. Det är ju på det viset man når framgång nuförtiden, att man i allt böjer sig för vad den mäktige kejsaren menar. Hela Klerus går hans ärenden. Och påven inte minst, han som inte skiljer sig alls från de övriga av släkten Borgia. Men jag är en fridens man, och med mina idéer skulle jag säkert inte ha stigit så högt i graderna.

— Var inte så blygsam. Om broder Michael tagit mera vara på de tillfällen som bjöds ... Adelheid såg åter ut genom fönstret.

Mikkel visste vad hon menade. Om han förstått att utnyttja hennes och andra hovdamers ynnest bättre, hade han säkerligen haft strålande framtidsutsikter därnere i södern. Men sådant bjöd honom emot. 

Jag funderar på något annat, fortsatte han. Kung Hans försöker erövra Sverige. En del av det svenska prästerskapet står nämligen bakom honom, och kanske han kan nå sitt mål på fredligt sätt utan att onödigt blod flyter. Ty många av de svenska

herrarna skulle nog inte ha något emot att få riddarslaget av honom. Riksföreståndaren herr Sten Sture har nämligen inte rättighet att utdela riddarvärdigheten så länge han inte är krönt regent.

— Och då vill den fridsamme broder Michael ha sitt finger med i spelet, inföll Adelheid spydigt. Kommer inte de där idéerna litet plötsligt på?

— Jag är ingen spion om det är det ni menar, sade Mikkel uppbragt. Danmark är förresten inte mitt fosterland. Jag vet ju egentligen inte var jag hör hemma.

— Jag trodde att ni hade ert hem här, sade nu Gisela, som hittills hållit sig tyst.

— Ja, jag är uppväxt här, på näset, men varifrån jag eljest kommer vet jag inte. Han berättade nu för de båda ungmörna hur han hade hamnat hos sina fosterföräldrar här i Falsterbo.

Gisela såg på honom med en medlidsam blick.

— Och ingen människa har kunnat ta reda på vem era föräldrar var?

— Berätta mer, bad Adelheid plötsligt.

Mikkel såg förvånat på henne och berättade allt vad han kände till om sig själv. Upplivad av deras intresse gick han upp och ner i salen och skildrade med värme sin ungdoms upplevelser.

Båda flickorna följde honom med varma blickar. Mikkel satte sig hos dem och kände sig plötsligt mera säker på sig själv. Han förstod att det mystiska i hans härkomst gjorde intryck på dem.

— Ni är er inte lik, ni har förändrat er sedan vi såg er sist, sade Adelheid efter en stund, när han hade slutat sin redogörelse. Hennes ton var inte längre kylig. Minns du, Gisela, hur han såg ut förr? Som en liten korgosse, med runda kinder och svart lockigt hår. Nu ser han ut som en riktig boklärd, lång och smal och blek. Mikkel rodnade, när de båda flickorna intresserat betraktade honom.

— Jag har varit mycket sjuk, sade han. Men Gud lät mig i nåd återfå hälsan.

— Som broder Michael kanske vet, är slottsfogdens hustru en släkting till Adelheid, sade Gisela. Vi kommer förmodligen att stanna här en längre tid. Skulle ni inte vilja göra oss sällskap under vår vistelse här? Det är inte så trevligt alltid med dessa knektar som följer oss överallt. Det skulle glädja oss om ni ville då och då besöka oss här på borgen.

— Ingenting skulle göra mig större glädje, försäkrade Mikkel.

— Det vore till exempel intressant att under er ledning få göra en tur genom slottet. Vi har ännu inte riktigt orienterat oss här. Det var Adelheid som föreslog detta.

— Ja, kom, utropade Gisela ivrigt och reste sig. Och Mikkel följde dem mer än villigt.

7

MIKKEL KÄNDE VÄL TILL Falsterbohus. Han hade förr ofta följt med munkarna hit och hade därigenom lärt mycket av borgens historia.

— Här är det inte så ståtligt som i era slott i Tyskland, sade han urskuldande till sina båda följeslagare. Men över de blyinfattade glasrutorna här i salen är vi ganska stolta. Bonader och sådant sätts bara upp vid högtiderna.

— Slottet har väl bara byggts för sillfiskets skull, eller hur? undrade Adelheid intresserat.

— Ja, borgen har byggts som en fästning och något höviskt riddarliv har det aldrig utvecklats här.

— Murarna ser så röksvärtade ut, påpekade Gisela.

— Det är efter de många plundringar, som vi har utsatts för. Vendiska strandhugg, norska plundringståg, överfall från kaparfartyg med ommelandsfarare och så hanseaterna — alla ha de härjat här och ibland inte lämnat sten på sten. Men borgen har alltid byggts upp igen.

— Vad fruktar ni mest just nu?

— Jag vet inte. Det här kriget med Sverige kan leda till allt möjligt. Kungligheter har bott här och dött här. Vi har råkat ut för många skiftande överhögheter. Drar sig kriget hitåt kan slottet belägras och brännas igen.

Mikkel förde de båda flickorna uppför krokiga trappor, lät dem titta ut genom skottgluggar och in i kamrar, där sängomhängena förrådde att det var sovrum. Från svalgången gick de ner igen och kastade en blick in i stekhuset mellan salsbyggnaden och kärntornet, alldeles intill brunnen. Sedan gick de ut på slottsgården. Den låg några trappsteg högre. Mellan springorna i stenläggningen samlade sig fin sjösand.

— Fogden är bortrest, sade Gisela när de gick över till kärntornet. Det är ganska tråkigt här. Inga fester, ingenting.

— Men fogdefrun trivs bra här med sjöluften och havet. Hon reser inte ens på vintern till sitt familjegods på Själland, tillade Adelheid.

— Ni borde följa med mig upp till Skanör en dag, sade Mikkel. För många hundra år sedan byggdes där en befäst borg, och ännu i början av vårt århundrade bodde de danska fogdarna där, trots att murarna redan var ganska nerrasade efter många överfall. Men när de hanseatiska städerna fick så stora privilegier, överträffade vår sillhandel den i Skanör, och fogdarna flyttade hit till Falsterbo. Numera är borgen i Skanör bara en fallfärdig ruin, med utbränt tak och röksvärtade murar.

— Ja, dit måste vi rida en dag, utropade Adelheid entusiastiskt.

— Här har det visst också brunnit, sade Gisela och pekade på de svarta murarna, när de gick in i kärntornet.

— Nej, det är efter facklorna, förklarade Mikkel. När drottning Margareta var här, lär man ha stuckit mängder av hartsfacklor i de här järnringarna i muren, så att hon kunde ha det ljust och festligt omkring sig.

— Vad är det här för en konstig stege?

— Det är en trappa som man kan hissa upp, när det vill sig så illa att fienderna har övervunnit vallgravarna och klättrat över borggårdens murar.

— Så mycket ni vet, sade Gisela beundrande. Mikkel kände sig generad över berömmet och skyndade sig att föra dem upp i tornet.

En trång stentrappa ledde uppåt, förbi knektarnas vaktrum och fogdens lönnkammare, upp till svalgången. Där gick en vaktpost och höll utkik genom skottgluggarna åt alla fyra väderstrecken. Man kunde se långt ut över havet. Rakt nedanför lyste stranden som en vit remsa intill vattnets blå.

— Vill ni titta in i vaktstugan? Där finns en fängelsehåla under golvet, sade Mikkel.

Knekten som hade vakttjänst öppnade en lucka i golvet. En rutten stank och fuktig kyla slog emot dem. De båda flickorna ryggade förskräckta tillbaka.

— Lägg på luckan, utbrast Gisela. En sådan otäck håla. Måste verkligen levande människor hålla till där nere?

— För tillfället finns där ingen, sade vakten. De flesta blir dömda att hängas i galgen. Det är rätt lärorikt att se på. Han stängde luckan och såg likgiltig ut.

— Varför säger han så? viskade Gisela matt och tog Mikkel i armen. För den heliga jungfruns skull, kom, jag måste ut i friska luften. Hon sjönk ihop i Mikkels armar.

— Hon svimmar, utropade Adelheid förskräckt.

Mikkel bar hastigt den lätta lilla kroppen nedför trappan. När de nådde stenläggningen öppnade den dödsbleka flickan ögonen.

Förvirrad såg hon upp i Mikkels ansikte så nära hennes. Han ställde henne försiktigt på benen, och fortfarande stödd av hans armar viskade hon rodnande och med tårar i ögonen sitt tack.

— Jag tror att det är bäst vi går in, sade Adelheid. Förresten är det nu dags för middagen.

Fru Cecilie Laurinsdotter, fogdens hustru, hälsade Mikkel välkommen. Hon var mycket aktningsfull mot honom, dels för att han var en klerk med akademisk grad och dels för att han var son till en av stadens välaktade borgare.

— Fogden, herr Gereke, är tyvärr bortrest, upplyste hon, när de satte sig till bords. Under dessa krigshotande tider måste han vara vid kungens hov. Jag hoppas han kommer igen innan sillfisket börjar på allvar. När allt det främmande folket kommer hit behövs hans närvaro.

— Ja, men kungen behöver väl också ett storståtligt riddarfölje. Det vore kanske inte så ärorikt för honom att erövra den svenska kronan enbart med det "sachsiska gardets" tillhjälp. Det gardet är ju ganska illa beryktat, sade Mikkel.

— Det gläder mig att min unga släkting och hennes väninna har fått så gott sällskap. Broder Michael är alltid välkommen hit, när han har tid och lust, sade fogdehustrun.

— Tack. Det skall bli mig ett nöje och en stor ära att få besöka er, svarade Mikkel.

8

MÖRKA HOTFULLA MOLN drog fram över himlen, när Mikkel lämnade Falsterbohus och gick över den knarrande vindbryggan. Några regndroppar kom farande genom luften och han påskyndade sina steg. När han rundade hörnet av den gräsbevuxna fästningsvallen, möttes han av kylig vårvind, och snart nog började regnet att falla.

Han skyndade i all hast mot en liten stranddunge av knotiga, mycket gamla ekar för att söka skydd mot ovädret. Men de kala grenarna kunde inte hindra att han snart blev genomvåt. Kåpans mjuka kläde, som inte var avsett för slikt väder, klistrade vid hans kropp. Håret hängde honom fuktigt i pannan trots den skyddande hättan.

Mikkel ryste till. Vinden tog i alltmer, och det var inte värt att han blev stående här, om han inte ville bli sjuk igen. Över havet i väster syntes en brandgul strimma efter den nedgående solen och det bådade intet gott. Han skyndade vidare.

Vid Lybecks Mariakyrka hann han fatt en forvagn, som långsamt knogade iväg mot Skanör. Men den färdades så sakta att Mikkel halvspringande passerade förbi. Han kom utmed Tyska kyrkogården och Stralsunds fidd och sneddade över den stenlagda kyrkbacken vid Sankta Gertruds kyrka. Just som han tänkte slå in på en genväg bakom klädeshandlarnas "Gewandhusbodar", för att över repslagarberget komma hem till tunnbindargården, hörde han vesperklockan ringa samman.

Mikkel hejdade sina steg. Han hade under lång tid måst försaka mässorna. Nu när han var frisk borde han inte försumma en enda. Han vände om och gick upp mot Sankta Gertrud. Överallt där stenläggningen var trasig glänste stora vattenpölar. Men han var redan så våt han kunde bli och gjorde sig ingen möda med att undvika dem.

Han kände ett plötsligt behov av att delta i gudstjänsten. På senare tid hade han allt mer börjat grubbla över kyrkans förkunnelse. Var det riktigt att mässorna hölls på latin, som ingen förstod utom prästerna själva? Och var där inte något syndigt och hädiskt med avlatshandeln som den nu bedrevs?

Påvens ord kunde väl inte tillmätas samma betydelse som Gud Faders heliga bud. Även den heliga stolens bullor, som hindrade de bannlysta från att få del av kyrkans alla välsignelser, tycktes mera ge uttryck för mänsklig hämndlystnad än att vara en Guds straffdom.

Försänkt i grubbel över dessa problem skyndade han upp till kyrkan för att i sin barndoms heliga tempel få tröst och hjärtats ro som alla Roms avlatsbrev aldrig skulle kunna ha gett honom.

Vanemässigt föll han på knä på golvets kalla gravstensplattor. Han vågade inte röja sina tvivel för någon präst. Då hade de säkerligen förklarat honom vara förtappad för eviga tider.

Radbandet gled mellan hans fingrar. Han lovade späkningar och fastor och än mera ivriga fromhetsövningar. Medan han kände hur febern steg i hans kropp gav han löftet att bättre än förr försöka bli en Guds stridsman och en av den obefläckade heliga jungfruns sanna riddare. Innerligt bad han om hjälp att få klarhet i sina förvirrade tankar.

Omtöcknad av rökelsens tunga dofter och vaxljusens dansande skuggor på väggarna gled hans tankar över till det som han hade upplevt under dagens lopp.

Bilden av de två vackra unga kvinnorna steg upp för hans inre. Som i heta feberfantasier såg han Adelheids mörka blixtrande ögon framför sig. Han skulle vilja komma denna stolta, ranka adelsdam närmare, hon som till sist trots allt visat sig så vänlig mot honom.

Och lilla Gisela, rörande ung och blond, med ett varmt hjärta som inte dolde att hon gärna ville vinna hans vänskap.

Som strålande ljusgestalter, där de hade visat sig för honom i det solskimrande fönstret, tedde de sig för honom i minnet.

Mikkel glömde bort Gundelille, den trygga och lugna fiskarflickan, som så ömt hade skött honom, och som han haft så svårt att acceptera som en annan mans maka. Kanske var hon kvar någonstans långt bak i hans medvetande, men just nu bara som en kär vän och kamrat.

De häftiga känslor han hyst för Gundelille hade helt plötsligt försvunnit. Nya upplevelser hade kommit som en stormvåg över honom och sopat allt förgånget med sig i sin våldsamma framfart.

Mikkel visste varken ut eller in. Allting snurrade runt i huvudet på honom. Som i yrsel låg han där på sina knän och mumlade sina böner.

9

FRU CECILIE PÅ FALSTERBOHUS hade vid middagsbordet berättat om det som föranlett Adelheid och Gisela att resa till sina avlägsna släktingar på denna plats, där bara råa sjömän och fiskare höll till.

Hon hade berättat om Giselas far, den mäktige hertigen vid Rhen. Släkten härstammade från det stolta ridderskap, som i de schwabiska och frankiska länderna hade sina starka fästen. I vild ensamhet, mitt i en orörd natur, på höga bergstoppar eller bakom ointagbara djupa vallgravar och tjocka murar trotsade deras med tinnar krönta borgar varje fiendes anfall.

På en sådan borg hade Giselas ungdom förflutit under lyckliga och bekymmerslösa förhållanden. Utan syskon uppfostrades hon i sin stolta släkts sedvänjor, och vid fjorton års ålder kom hon till det kejserliga hovet. Adelheid, som var dotter till fursten i grannlandet, hade då redan vistats en tid där. Hon var flera år äldre, men tog sig an den nykomna och de båda väninnorna var ständigt tillsammans.

Men så dog Giselas mor, och vid det tillfället var där en fränka, som nämnde något om en pilgrimsfärd till Rom som modern en gång skulle ha gjort, och i tvetydiga ordalag sådde hon tvivel i Giselas hjärta om hennes äkta börd. Flickan kände sig mycket olycklig och gick i en ständig oro och tyckte sig hädanefter stå i ett underligt förhållande till den som hon hittills ansett vara hennes fader.

När hon kommit tillbaka till hovet, talade hon om alltsammans för Adelheid.

Förra sommaren lyckades Adelheid utverka så att båda fick resa med kejsarens följe till Italien. Några antydningar som Giselas mor hade låtit undslippa sig i ett förtroligt samtal med sin fränka pekade ju just ditåt.

På dödsbädden hade hon i feberyrsel talat mycket om kardinalen Rodrigo Borgia, som hjälpt henne att få audiens hos påven, den gången hon vallfärdat till Rom för att undfå den helige faderns välsignelse, för att hon var ofruktsam. Hon hade hoppats att påven såsom Guds ställföreträdare skulle kunna välsigna hennes äktenskap med barn. Rodrigo Borgia var emellertid känd för sin tygellösa sinnlighet.

I ångest inför döden bekände Giselas mor, under biktens insegel inför prästen,påstod fränkan, att även hon råkat in under kardinalens trollmakt. Det barn, som hon födde när hon kom hem efter pilgrimsfärden, skulle alltså vara följden av Kardinal Rodrigo Borgias förmedlingsförsök.

Under tiden hade denne blivit påve under namnet Alexander VI. Adelheid ville energiskt ta sig an Giselas sak. Om hon verkligen var påvens dotter, skulle hon också få del av den glans och makt detta medförde. Påven Alexander hade även andra barn, Cesare och Lucretia Borgia. Och dessa levde ett rikt och överdådigt liv i Rom.

Men Gisela hade icke haft lycka med sin färd ditner. Hon fick inte ens företräde hos sin förmente fader. Påven Alexander hade inget intresse av att ännu fler av hans eskapader under kardinaltiden kom i dagen.

Gisela kastades i fängelse. Att hon faktiskt liknade den beryktade skönheten Lucretia Borgia gjorde saken bara värre. Adelheid fick be sina vänner vid hovet att vädja till kejsarens ädelmod, så att Gisela kunde släppas fri. Omsider kunde de båda äventyrliga hovfröknarna resa hem.

Men Giselas far ansåg sig vara vanärad. Alla människor kände nu till vad som hade hänt. Gisela tog han inte ens emot utan ordnade omedelbart en plats i ett nunnekloster åt henne.

Gisela flydde från klostret och fann en fristad i Adelheids hem och fick där skydd mot sin oresonlige fader. Adelheids föräldrar ställde sig förstående till vad som hade hänt. Det var de som föreslog ett besök hos avlägsna släktingar i Norden tills den största vreden lagt sig hos Giselas fader. I Falsterbo skulle Gisela vara utom all fara för upptäckt.

Den flyktliknande resan blev besvärlig. På fastlandet rådde ännu vinterväder. De färdades genom biskopsdömen, hertigdörren och grevskap ända tills de nådde saltvägen från Lüneburg till Lybeck. Där hade sjöfarten åter kommit igång efter vintervilan, och överfärden till sillnäset gick snabbt.

Fogdefrun tycktes inte vara riktigt nöjd. Helst hade hon velat skicka Gisela till sina släktingar på Själland och Adelheid tillbaka till Rhenlandet, så snart hon kunde finna lämpligt följe åt dem båda. Men tills vidare gladde hon sig naturligtvis över att ha dem som sina kära gäster.

Fogden var ju inte heller hemma. Han hade tillsammans med de mest stridsdugliga av tullknektarna begett sig till kung Hans krigsläger. Varje dansk undersåte, som var vapenför och ägde ett bröstharnesk eller en pansarskjorta, en häst och spjut, pilbåge, svärd eller pålyxa ansåg det som sin plikt att rycka ut och kämpa för kungen.

Tills fogden kom tillbaka kunde Adelheid och Gisela vistas här i lugn och ro. Sedan fick man se vad som kunde göras ...

10 

MIKKEL låg på knä i kyrkan framför den heliga Michaels altare, och feberheta tankar och drömmar snurrade runt i hans huvud. Bilden av den blonda späda Gisela i mörka fängelsehålor i söder lämnade honom ingen ro. Nu visste han varför hon hade svimmat vid åsynen av Falsterbohus fånggropar. Som ett barn hade hon legat i hans armar, vacker och mjuk och vit.

Det brann inom Mikkel. Han fylldes av längtan efter att få hjälpa henne. Hon var så ung och hade redan upplevt så mycket av olycka. Hans sinnen koncentrerade sig helt på henne och Adelheid försvann ur hans medvetande. Som en ljusets ängel stod Gisela för hans inre öga med det gyllene håret som en gloria kring sitt huvud. Med samma lidelsefullhet, som han förr hade kunnat tillbe den heliga jungfrun och sedermera hade åtrått Gundelille, hängav han sig nu åt sin längtan efter Gisela.

Förvirrad och omtumlad av de nya känslorna och intrycken reste han sig. Det svartnade för hans ögon, när han långsamt och vacklande gick till en biktstol och föll på knä. Han biktade sig för en osynlig präst bakom gallret och fick syndaförlåtelse. Med gamla, välkända bibelord hjälpte patern honom till klarhet och ånger och botgörelse och gav honom sedan absolution.

Mikkel reste sig med återvunnen styrka. När han gick ut ur kyrkan kände han att den himmelske Fadern var med honom. Den sönderslitande strid, som hade utkämpats inom honom, hade slutat med seger.

Skymningsskuggorna bredde sig redan över staden när han skyndade hemåt. Blåsten slet i hans kappa och han huttrade till. Darrande som av frossa steg han in i föräldrahuset.

Fadern och bröderna satt i storstugan och drack öl. Det var varmt och kvalmigt. I den väldiga, murade spisen brann en stor brasa. Då och då for en vindpust ned genom takets rökhål och rummet förmörkades nästan av röken som slog in. På den kraftiga tvärbjälken mitt under rökhålet hängde späckfläsk och skinkor. Högryggade bänkar stod utmed väggarna kring eldstaden i hörnet och längs det av ålder mörka bordet. Där satt några drängar, som dröjt sig kvar en stund efter måltiden.

Mikkel hälsade och slog sig ned intill den varma stockvedsbrasan. De solbruna, skäggiga ansiktena fladdrade för hans ögon och försvann igen i flammornas oregelbundna sken. Man bjöd honom mat, men han kunde inte äta något. Domnad lyssnade han på brödernas långsamma samtal. Faderns ögon var slutna, som om han sov. Det gjorde han ofta.

Rane höll på att berätta något. Mikkel märkte att även drängarna lyssnade intresserat. Han ansträngde sig för att följa med. Det var något som hade hänt på eftermiddagen, vid den tiden då han lämnade slottet och utan att se sig omkring rusat förbi pråmbodarna öster om Falsterbohus.

— Det var just som regnet öste som värst. Jag fick hastigt sluta mitt arbete på kuttern och styra hemåt. Men jag kom aldrig långt. Från pråmbodarna hördes ett förfärligt oväsen och jag sprang dit längs strandkanten. Det var två pommerska fiskare från Rügen — jag såg det på kläderna — som tätt omslingrade rullade runt i sanden och hamrade på varandra av alla krafter, och en tredje försökte skilja dem åt. Det var riktigt lustigt att se. Såvitt jag kunde förstå rörde det sig om något byte. Men jag begrep inte riktigt deras till hälften platttyska och till hälften vendiska rotvälska. Det verkade som om en av dem hade blivit plundrad av de båda andra. Plötsligt rusade den tredje bort till en bod och fick tag i en rejäl knölpåk ...

— Där ser man. När fogden är borta lever knektarna på Falsterbohus latmansliv, och folk får slå ihjäl varandra på öppen gata, insköt en av drängarna.

— Den här gången blev det inget dråp förstås. För att skilja de båda slagskämparna åt sprang mannen med påken omkring dem, runt, runt. Han måttade åt deras huvuden, men hade svårt att komma åt dem. Ibland fick han in en fullträff, men de flesta rappen förfelade sitt mål.

Under tiden hade en mängd folk samlats på stridsplatsen, och det blev ett stojande och skrikande som under gyckelspel på marknad. Att inte knektarna hörde det ända bort till Falsterbohus är verkligen besynnerligt. Men plötsligt släppte de båda slagskämparna varandra och anföll i stället gemensamt den med knölpåken. De försökte vrida vapnet ur hans händer. Han högg efter dem med sitt vapen, men de fick blixtsnabbt tag i honom. Han förlorade jämvikten och störtade till marken med en duns. Huvudet slog i en planka, som åskådarna hade kastat till dem. Han reste sig litet vimmelkantig och såg på de andra. De stod och skrek att de skulle slå ihjäl varandra. Men då hade de säkert inte kunnat segla hem, för de ägde tillsammans en kutter och hade ingen annan besättning. Nu drog de alla tre i knölpåken, tills de plötsligt släppte den på samma gång. Då föll de baklänges i sanden och kravlade omkring. Åskådarna klappade i händerna och skrek av skratt. Jag har aldrig haft så roligt.

Alla i stugan skrattade också åt den dråpliga händelsen, när Rane tystnade.

— Det är bäst folk håller sig i skinnet, så länge de är här hos oss.

De tömde sina stop och drängarna reste sig omständligt. Ännu skrattande tog de sig ut, och snart ljöd munterheten från drängstugan tvärs över gården.

11

DET BLEV EN STUNDS TYSTNAD i stugan. Mikkel blev allt dåsigare. Med ens upptäckte Tage hur hans huvud sjönk mot den varma, vitmenade lerväggen, farligt nära den blossande elden.

— Han faller rakt in i brasan! utropade han förskräckt och sprang bort till Mikkel och fattade tag i honom.

Mikkel andades flämtande. Hans svarta kåpa var våt och smutsig. Pannan kändes brännande het.

— Han har varit ute för länge i det kalla regnet och den skarpa blåsten, yttrade Tord betänksamt. Nu har febern kommit tillbaka.

De fyra bröderna hjälptes åt att lyfta Mikkel och bära honom till sängs. Torben begav sig till de läkekunniga munkarna för att hämta hjälp.

Mikkel låg medvetslös under flera dagar. Febern härjade i hans kropp värre än när han hade pesten. Än svettades han, än skälvde han av frossa, fastän sjukkammaren uppvärmdes av en ständigt flammande brasa. Oroliga drömmar bemäktigade sig honom, och han yrade dag och natt. Mor Ingeborg, som vakade vid hans sjukbädd, kunde inte undgå att lära känna vad som rörde sig i hans medvetande.

Tunnbindarefamiljen hade givit upp allt hopp. Man kände väl till sådana förkylningssjukdomar, där den sjukes lungor rosslade som om de var fulla av slem. De brukade leda till döden. Man använde inte ens alla de huskurer och vidskepliga riter som var vanliga. Sjukdomen skulle ändå göra sitt. Men därigenom kunde naturen få sin rätt och Mikkels unga livskrafter kunde göra sig gällande. När munkarna trodde att allt var slut skedde en omkastning i Mikkels tillstånd.

Han vaknade ur sin djupa medvetslöshet av att sträva men varsamma händer skötte honom som ett spädbarn. Han hade blivit smal och genomskinlig, men tankarna var klara och febern hade försvunnit. Han fick finna sig i att bli tvättad över hela kroppen. De duniga fjunen på hakan och naglarna på fingrar och tår skars bort, och nya rena lakan lades över och under honom. Hjälplös och tacksam lät han allting ske.

Mor Ingeborg vakade outtröttligt över honom. Han sov mycket. Ibland, när han för ett ögonblick vaknade, mindes han ett otydligt virrvarr av intryck och tankar, men han orkade inte närmare göra klart för sig vad det egentligen var fråga om. Han var nöjd med att kära mor var hos honom och sakta strök det långa håret ur hans ansikte.

Ute blev det alltmera vårlikt. Mild sommarvärme väckte naturen till liv. I klostrens trädgårdar blommade sällsamma, praktfulla vårväxter, och träden klädde sig i den första späda grönskan. En doft av varm mylla trängde in även i de mörkaste och kallaste vrår.

Mor Ingeborg tog bort fönsterluckorna i det rum där Mikkel låg och drog undan sängomhängena kring hans bädd. Givmilt lät hon den livgivande solen skina rakt på honom. Hon menade att det kanske var den sista vårsol han skulle få se i denna tillvaro. Himlens gyllene strålar skulle få lysa upp hans återstående levnadsdagar. Det tunga dunbolstret togs bort, och bara en tunn yllefilt höljde hans nakna kropp.

Men i stället för att leda till döden hjälpte dessa anordningar Mikkel att bli frisk. Den rena luften och ljuset var hälsosamt för honom.

Till sist kom den dag, då Mikkel vaknade upp ur en särskilt lång och djup sömn och med lugn blick såg omkring sig. Mor Ingeborg satt trofast vid hans läger och hjälpte honom att resa sig upp. Ömt stödde hon hans svaga rygg med en mängd kuddar. Han tog sig med handen över pannan.

— Har jag varit mycket sjuk, mor? Jag känner mig lite underlig.

— Det var inte bra för dig att komma ut i regnet, när du nyss varit så sjuk. Du fick ett svårt återfall. Men Gud vare tack, jag tror att du har blivit frisk igen.

— Är det redan vår där ute? Solen skiner så vackert och varmt. Och det doftar underbart.

— Jag tror att studierna har gjort dig ömtålig. Dina bröder är ute i ur och skur och bli aldrig sjuka. Därför lät jag solen skina på dig. Har de nytta av den ska du också få det.

— Du är så god, kära mor. Ingen annan skulle kommit på den tanken. Jag tror att du inte gjort annat än tvättat mig och läskat mig med honungssött fruktvatten.

— När du inte kunde äta fick du ju dricka, Mikkel lilla. Men nu ska det bli annat av. Nu ska du få mat, närande och stärkande soppor.

— Det låter härligt. Jag är faktiskt hungrig.

Mor Ingeborg kom med rykande fat och Mikkel åt med god aptit.

— Var är Gundelille? frågade han plötsligt. Förut var det ju hon som skötte mig.

— Gundelille har rest till Lybeck. Evert kom hit så snart Travemynningen hade töat upp och hämtade henne. Dagen efter det du blev sjuk dök han upp här. Hans föräldrar har försonat sig med tanken på hans giftermål och ville gärna se sina första barnbarn, trots att hon inte för med sig en lybsk köpmansdotters stora hemgift. Men hon ska få sin utstyrsel från marknaden på hösten, när de kommer tillbaka tillsammans. Med det hon redan har kommer det att bli en hel skeppslast, och då ska lybeckarna få se.

Mikkel lät modern berätta om allt som hade hänt. Plötsligt ryckte han till.

— Jag ska förresten hälsa från de tyska fröknarna på Falsterbohus, sade hon. De har varit mycket bekymrade för din skull och gjort sig samvetsförebråelser för att de låtit dig gå i sådant väder. Men du får väl träffa dem tids nog. De skulle inte resa förrän till midsommar.

Den gamla såg nästan finurlig ut. Mikkel slog armarna om henne och tryckte sitt ansikte mot hennes bröst. Hon höll honom fast intill sig med en mors värme och förtrolighet.

— Ta det inte för allvarligt bara, pojken min. En adelsfröken och en tunnbindarson passar inte ihop, även om han är aldrig så lärd.

Giselas bild stod med ens fullkomligt klar för Mikkels ögon. Under feberyrseln hade den bleknat och blivit suddig, men nu var han frisk. Han ville se henne, hålla av henne, lära känna henne riktigt nära. Nu måste han göra allt för att återvinna krafterna. Kanske hade hon bett för honom, sökt helgonens bistånd för att hämta hans odödliga själ tillbaka från den andra sidan. Han kände att det måste ha varit så. Hur hade han annars kunnat överleva?

Full av livslust satte han sig rakt upp. Sin mors råd beaktade han inte denna gång. Nu tänkte han inte låta någon längre tid förflyta innan han kunde lämna sin sjukbädd.

12

FOGDEN PÅ FALSTERBOHUS hade äntligen återkommit från sin långa vistelse i kungens här. Han hälsade Adelheid och Gisela med stor hjärtlighet och lovade att ta sig an deras sak. Men hans första uppgift blev att göra förberedelser till att ta upp tullavgifterna ifall sillen gick till före midsommar.

En morgon red han till Skanör för att övervaka beskattningen av fraktgods som bytte ägare. Sådana färder måste ofta företas, och terrängen var oländig och svår. Därför man måste man hålla sig med en mängd hästar på slottet. De båda tyska flickorna följde med honom, glada över ett tillfälle att få komma utanför fästningsvallarna och vattengravarna kring Falsterbohus.

Solen lyste sommarvarm över de blå vattnen kring näset. Björkarna var insvepta i ljusgröna moln av skira, nyutspruckna blad. De båda flickorna njöt av ritten. Fogden förklarade för dem anledningen till denna färd.

— Det är mycket viktigt att omlastningen av varorna på de skepp som kommer till Skanör blir övervakad, sade han. Så snart vårstormarna lagt sig börjar det stora handelsutbytet. Då kommer karaveller och kofferdifartyg från länderna i väster, fullastade med varor och dyrbarheter av alla slag. Här i Skanör, i Höllsvik mellan halvöns norra udde och Hammarnäs på andra sidan, möts de av östersjöländernas bukiga koggerskepp och andra mindre båtar, som har med sig varor från öst och norr. Då blir det stor bytesmarknad. Våra "nundinae schanenses" eller skånemarknader är sedan gammalt kända bland alla ommelandsfarare. När "biskayaflottan" byter last med "preussiska flottan" går det livligt till, må ni tro.

— Varför heter det Hölls vik? frågade Adelheid. Höll låter som vårt ord för helvete (Hölle).

— Det stämmer nog. Det är de tyska skepparna som har hittat på det, därför att bottenförhållandena i viken är så besvärliga. Annars brukar man säga Foteviken.

— Tänk så lång väg sådana handelsvaror måste färdas, sade Gisela drömmande. Kanske kommer de från någonstans långt bort i Indien. Och sedan forslas de väl långsamt från Italien över hela kontinenten. Kanske på den stråkväg som för förbi därhemma. Och från hamnstäderna sedan hit, och härifrån — ja vem vet varthän?

—I varje fall ligger våra kuster bra till, sade fogden torrt. På det viset spar sjömännen onödiga och farliga seglaster på öppet hav. De håller sig helst i närheten av land med sin dyrbara last.

De hade hunnit in i själva staden Skanör. Från de små täpporna kring de grå fiskarstugorna steg vårfriska dofter. Gummorna passade på att i det vackra vädret påta i jorden, så att de till hösten skulle få sin egen skörd av kål och rovor. Herr Gereke hälsade vänligt till höger och vänster.

De red ut till kajanläggningen vid Ettelbäckens mynning. Här var vattnet ganska djupt och större fartyg kunde ligga ankrade. Hölls vik var djup och erbjöd en bra hamn för marknadstrafiken.

Från kajen kunde fogden skåda över hela bukten. Tullknektarna, som följt med dem, fick ro ut till de nyanlända seglarna och kräva dem på skattepengar. Adelheid och Gisela tröttnade snart och började ströva omkring på egen hand. De fick tillåtelse av fogden att rida bort till den gamla borgen, som Mikkel berättat så mycket om.

— Men rid inte längre än dit, varnade han. Norrut på Knösen — det är den yttersta udden bortom borgen — har alla uppköparna från hansestäderna arrenderat fidder. Där har ommelandsfararna slagit upp tillfälliga bopålar på de sandiga strandängarna och saltar fisk. Det är knappast lämpligt för unga flickor att komma dit. Åtminstone inte utan manligt sällskap.

— Vi ska nog akta oss, lovade Adelheid. De båda flickorna red sakta iväg, och fogden återgick till sitt arbete. Men det dröjde inte länge förrän de var tillbaka.

— Man kan ju inte komma fram någonstans, sade Adelheid misslynt till herr Gereke. Överallt var det vatten. Förresten såg borgen förfallen och igenrasad ut. Om man vill in där får man klättra över stora stenhögar.

— Den har ju varit obebodd så länge, smålog fogden. Ingen har ansett det lönt att rusta upp den efter det senaste överfallet. Och vad vattnet beträffar får ni väl följa med mig en dag när jag har tid. Man måste nog känna till markförhållandena för att hitta rätt.

— Sjörövarna hade nog ett lätt arbete att plundra den borgen. De kunde ju segla nästan ända in i vallgraven.

— Åtminstone kunde de ankra i Bakdjupet. Det är en bra hamn. Och där är också Toslussan, som går tvärs över Knösen och mynnar i vallgravarna.

— Jag skulle väldigt gärna vilja se på den vackra stadskyrkan, sade Gisela. När den blir färdig ser det ut att bli ett ståtligt tempel.

— Vi får hoppas att broder Mikkel blir riktigt kry snart, svarade fogden. Han klarar säkert sådant bättre än jag. Men nu är jag färdig här för i dag. Nu rider vi hem och äter middag.

Och så lämnade de det brokiga livet vid hamnen och red genom skogen hem till Falsterbo.

13

DET DRÖJDE INTE LÄNGE förrän Mikkel åter var på benen. Till en början satt han mest hela dagen utanför stugknuten och lät solvärmen genomtränga sin utmärglade kropp. Men efterhand återvann han krafterna, lade på hullet och blev solbränd som en sjöman. Bara det långa, silkeslena, mörka håret och de smala, mjuka händerna skilde honom till utseende från de kroppsarbetande bröderna.

En dag kom fogden, herr Gereke, på besök med hälsningar från sina tyska gäster. De hade stor lust att göra en utfärd till Skanör, vilket Mikkel en gång lovat dem. Tillät hans hälsa en åktur i vagn? Mikkel blev gladare över budskapet än han visade, och de bestämde att börja utanför Skanörs S:t Olofs kyrka efter ottesången följande dag.

Tidigt nästa morgon höll en vacker liten vagn från Falsterbohus, förspänd med fyra hästar, utanför tunnbindargården. Mikkel var färdig för länge sedan och steg upp till de båda väntande unga flickorna. De var dagen till ära insvepta i tunna glänsande schalar, och de ädla smyckena i deras hår glänste i kapp med solen.

Adelheid räckte med moderlig omsorg en varm filt till Mikkel, men solen lyste så varm, att han tacksamt avböjde. De frågade ingående om hans sjukdom, och han berättade villigt allting. Men om sina drömmar under denna tid sade han ingenting. Han lät bara sina blickar om och om igen vandra till Giselas lilla gestalt.

Trots den tidiga morgonstunden var livet redan i full gång i staden. De fyra hästarna banade sig försiktigt väg genom de smala gatorna, som på båda sidor begränsades av låga hus. Man höll just på med att driva korna ut på bete. Från varje hus kom några djur, och när "hyren" hade samlat ihop dem till en hjord föste han dem ut genom grindarna i tångvallen, som gick runt om staden, till betesmarkerna öster om S:ta Gertruds kyrka.

Fogdens eldiga hästar satte förvirring i kornas annars så välordnade skaror, och de fick ovanligt bråttom ut till de grönskande hagarna. Vagnen rullade raskt genom grindarna ut på Prästaledsvägen, som förde längs Öresund till Skanör.

Vid denna tid på året fanns ännu inte så mycket att se. Fiskarna från öarna på andra sidan sundet hade ännu inte kommit och gjort i ordning sina bodar. Fidderna låg öde och tomma. Skånefararna från de vendiska kusterna på andra sidan Östersjön brukade komma först när sommarvärmen inte längre kunde skada sillsaltandet. Den sill som fiskades före och kort efter midsommar ansågs inte heller vara den bästa. Men en och annan uppköpare, som inte kunde invänta den riktiga lektiden, kom ändå och lät insalta vad som fångades. Denna "sommarsill" var mest ung och omogen och åts gärna kort efter insaltningen. Den var också mycket begärlig som fastekost i de kristna länderna.

Mikkel berättade för sina följeslagare om de små bodarna på stranden, som stod kvar sedan den sista fångsttiden. Ända till för tretton år sedan brukade man bränna upp bodarna som glädjeeldar efter ett inkomstbringande fiske. Då brann det friskt överallt på strandfälten. Men år 1484 blev detta förbjudet. Fångstfolket fick erlägga en bodpenning till fogden vid fiskets början, och sedan blev deras namn jämte bodens kännemärke inskrivet i fogdeboken.

Efterhand som de närmade sig Skanör beskrev Mikkel halvöns utseende för de båda flickorna. — Där i öster börjar den stora skogen. Den avskiljer sig genom ett bälte av träskmarker och små träddungar från åkrarna, som är inhägnade av vallar, bestående av tång och ljungtuvor, till skydd mot kreaturen. Kärret fortsätter norrut ända till Skanör, där det följer den östra stadsranden till Ettelbäcken, som i sin tur mynnar ut i Hölls vik.

I väster kunde Mikkel peka ut Bakdjupet, som bildade en naturlig stadsgräns till Skanör och skilde staden från Hovbacken, en halvmånformig långsträckt sandrevel. Den hade förbindelse med fastlandet endast på ett enda ställe, mitt emellan de båda städerna. Södra Hovbacken var dock mycket oländig. Först vid Skanörs väderkvarn visade ett upprättstående kors, att fiskarfolket kunde slå ner sina bopålar härifrån och hela vägen norrut till den yttersta spetsen, där Bakdjupet förenar sig med Öresund.

— Man måste nog vara född här för att lära sig hitta överallt, anmärkte Adelheid och Gisela instämde.

De körde genom den grind, som skilde Falsterbos område från Skanörs. Tio minuter senare hade de passerat den rika marknadsstadens vackra korsvirkeshus och nådde den stora stenkyrkan. Solen lyste över de krokiga gränderna. Hästarna travade med klapprande hovar på stenläggningen förbi det rymliga huset väster om kyrkan, där kyrkans tjänare bodde, och stannade frustande på kyrkbacken.

Mikkel hjälpte artigt de båda flickorna att stiga av. Medan kusken fortsatte till kyrkstallarna stod de och såg sig omkring.

S:t Olofs kyrka var inte så präktigt utsirad och prydd som de stolta domerna i Tysklands stora städer. För den som hade sett den härliga domkyrkan i Köln måste den säkert te sig skäligen enkel ut med sina fasta, grova murar, vilka dock kunde tåla de flesta krigiska överfall. Men Mikkel såg på den med samma kärlek, varmed han betraktade kyrkan i Falsterbo. I hans ögon var det de vackraste helgedomarna i världen.

Och skatter fattades inte. Bakom de osmyckade, starka murarna gömde Skanörs kyrka rikt utsirade altaren och helgonbilder, dyrbara kärl av guld och silver, vigvattenskvastar och juvelprydda rökelsekar och lysande mässhakar. Varje år ökades kyrkans inkomster genom sillfisket. Fromma gåvor, arv och tionden gjorde sitt till. Kyrkans män välvde därför sedan lång tid tillbaka stora planer. Kyrkan skulle byggas ut till ett väldigt gudshus, jämförbart med världens skönaste domkyrkor.

Ett ståtligt kor var redan byggt, en jättelik tillbyggnad som blivit färdig under det gångna århundradet. Så småningom skulle det följas av ett långhus i passande storlek. Än så länge hade man dock inte tillräckliga medel därtill.

Medan de stod och beundrade den originella och vackra byggnaden ringde klockorna till ottesången, och de gick in.

14

NÄR KLOCKORNA TONAT UT i ett sista klämtslag trädde fogden och hans maka in i kyrkan. De doppade fingertopparna i vigvattenskärlet vid ingången och gjorde korstecknet framför bröstet. Under det de värdigt gick fram till fogdestolen, som stod nära en liten port i norra valvet, bugade de sig högtidligt framför varje sidoaltare. Porten vette åt Skanörs borg, men användes numera sällan, ty sedan fogdarna bodde i Falsterbo hade man inte behov av den, utom vid de stora processionerna kring gudshuset.

De övriga gudstjänstbesökarna knäböjde på golvet framför helgonaltarna eller i koret och mumlade böner med fingrarna på radbanden. Folket hade stort behov att gå i mässorna, även om de för arbetets skull ibland endast hann be ett Ave Maria eller Pater noster och därefter gick sin väg.

Korgossarnas ljusa röster hördes i lovprisande hymner. Rökelsen svävade i väldoftande moln under de höga valven. Genom de smäckra uppåtsträvande, med glasmålningar prydda fönstren i koret lyste majsolen och glittrade i högaltarets kannor, skrin och ringklockor av ädla stenar, guld och silver.

Ottesången varade inte länge. Under det menigheten lämnade kyrkan ledsagades de båda tjänstgörande prästerna av korgossarna till vapenhuset. De hälsade vördnadsfullt på fogden och gick därefter ut. Till sist var bara kyrkoherden kvar.

Han stod nu och samtalade med fogden. Även de båda främmande flickorna kom fram och hälsade. Mikkel höll sig i bakgrunden. Kyrkoherden smålog igenkännande mot dem. Han kom mycket väl ihåg att de var ivriga gudstjänstbesökare i S:ta Gertruds kyrka i Falsterbo.

Fogden framställde sitt önskemål att Mikkel skulle få visa dem kyrkan. Men kyrkoherden blev så intresserad, att han själv ville demonstrera S:t Olofskyrkans skatter för dem. Han talade visserligen inte det sydtyska språket så bra, men när han långsamt och tydligt uttryckte sig på plattyska kunde alla förstå honom.

— Egentligen är denna helgedom alldeles för liten för skanörsborna. Men när den byggdes för mer än tvåhundrafemtio år sedan hade man inte behov av den mängd präster som vi nu måste ha för altartjänsten. Koret har vi fått sent omsider, men ett i storlek därtill passande långhus är ännu inte planlagt. Däremot skall vi snart låta uppföra ett vapenhus framför den södra porten. Det ska bli i den nya, spetsiga stilen, som korets, inte rundbågigt som i den nuvarande kyrkan.

— Det är också mycket vackrare, sade herr Gereke. Allting strävar liksom uppåt, valven får rymd, och det hela verkar luftigt och ljust.

— Jag har aldrig varit i koret förr, sade fru Cecilie andaktsfullt. Vilka vackra målningar i valven. Den röda färgen lyser så varm. Här är verkligen ljust och rymligt.

— Vad är det där för något? frågade Adelheid och pekade på små ektavlor i korets valv.

— Det är bilder som föreställer S:t Olof, vårt skyddshelgon, Danmarks vapen och folkungalejonet. Det sistnämnda är arvprins Olofs vapen. Han dog på Falsterbohus för ungefär hundra år sedan, förklarade kyrkoherden.

— Spjälverket här mellan koret och långhuset är ovanligt vackert, tyckte Gisela. Man kan se allt som försiggår i koret, men menigheten kan ändå inte gå dit upp.

— Det finns en gravkammare under koret, berättade fogden. Förr var den full med sarkofager. När sedan det nya koret tillkom, fyllde man ut grunden med dem, har jag hört sägas.

— Vi kan gå ner i kryptan och se hur det ser ut där, erbjöd kyrkoherden.

— Inte jag i alla fall, sade fru Cecilie rysande.

De andra steg nedför de få trappstegen, medan hon betraktade helgonaltarna.

Vaxljusens svaga sken fladdrade på det grovhuggna korsvalvet av röd tegel och deras röster ekade dovt under det låga taket.

— Jag känner mig som en av Roms första kristna i katakomberna, sade Gisela blek och huttrande och gick upp igen.

Till slut tröttnade de på att titta på rundbågar och spetsbågar, smyckade altaren, baldakiner, stavverk, korsblommor och latinska inskrifter på nötta gravvårdar. Kyrkoherden öppnade för ovanlighetens skull den gamla fogdeporten åt dem och tog avsked med ett välsignande korstecken.

Så stod de plötsligt på kyrkogården, där det fanns nyanlagda gravvårdar för de många, som inte kunde ges den äran att bisättas under kyrkans golvplattor av sten.

 

15

PÅ EN KULLE vid Öresunds strand reste sig Skanörs gamla borg. Vinden blåste fritt genom skottgluggar och nedrasade murar. Tinnar och torn hade fallit omkull och väldiga stenblock spärrade vägen för den som ville ta sig in i den dystra ruinen. Vindbryggan var murken och sned och gick inte längre att hissa upp. Den grova porten hängde lös i sina gångjärn och gnisslade i blåsten.

Herr Gereke gick så nära han kunde med sitt sällskap för att visa dem den gråa fästningen, där den låg otillgänglig bakom vallar och djupa vattengravar.

— Det är ett otäckt ställe, sade fru Cecilie rysande. Jag tål inte se det. En gång har jag varit därinne, men jag vill inte dit igen.

Bara jag tänker på vilken våldsam död de sista människorna som bodde där gick till mötes ... Och nu har ingen bott där på över hundra år.

Adelheid och Gisela såg dit och ryste till även de.

— Vi kan kanske titta på det närmare en annan gång, föreslog Adelheid. Mikkel är väl också trött nu. Och vi fördärvar bara våra kläder.

De gick tillbaka, ut på kyrkbacken, där vagnarna redan väntade.

— Mikkel, du har ju studerat och läst mycket, säkert kan du berätta en hel del om detta slotts historia, sade fogden. Kom, vi sitter alla i denna vagn, så får du underhålla oss på hemvägen.

De steg alla upp i fogdens stora vagn, som ledigt rymde fem personer. Mikkel talade mer än gärna om vad han visste om den gamla borgens förflutna. Under sina år i Tyskland hade han alltid sökt upp arkiven i städerna dit han kom i kammarrättens tjänst. De var upprättade och skötta med tysk grundlighet, och särskilt det i Lybeck kunde berätta en hel del om hans barndoms soliga näs.

— Jag läste bland annat, att för mer än tvåhundra år sedan, år 1284, plundrade den norske kungens jarl Mindrealf Skanörs marknadsplats och ödelade den helt. Men det var inte första gången sådant hände. År 1135 lär rovgiriga engelska sjörövare ha gjort detsamma. Gammalt folk berättar vidare att i början på förra seklet, år 1312, kom de vendiska städernas förenade krigsflotta och ville erövra borgen och behärska sillfångsten. På den tiden var Falsterbo ännu inte så betydande. Men 1318 anfölls och intogs Falsterbohus av hertigen Kristofer, som hade slutit sig till Danmarks fiender och behövde den rika tullskatten. Och för något mer än hundra år sedan anfölls vår halvö i ett regelrätt krig. Då besegrades Valdemar Atterdag av inte mindre än sjuttiosju hansestäder, som förenat sig med de holsteinska grevarna, den svenske kung Albrekt och mecklenburgare och sydjyllänningar. Då fick hansestäderna båda slotten, två tredjedelar av tullinkomsterna och rätten till den mesta sillen. Efter femton år var det Albrekts tur att skära för sig en bit av kakan och senare pantsatte han båda städerna med slott och allt till biskop Peder och kapitlet i Roskilde under åtta år.

— Ja, vårt näs har fått uppleva mycket under tidernas lopp, inföll fogden tankfullt.

— Det har också hänt åtskilliga gånger att de båda slotten fullständigt jämnats med marken, tillade Mikkel. Men man har alltid byggt upp dem igen.

— Nej, vi låter oss inte kuvas, sade fogden stolt. Men vi får inte känna oss alltför säkra i sadeln nu heller. Fortfarande lurar många fiender på oss för att beröva oss våra rikedomar. Det gäller att vara på sin vakt.

— Tala inte om detta, utbrast fru Cecilie. Sådant får man inte tänka på.

— Nej, vi ska ta upp ett trevligare samtalsämne, medgav fogden. Vad sägs om en festlig middag, när vi kommer hem? Mikkel, du följer också med. Efteråt får du roa de unga damerna, medan min hustru och jag vilar oss efter måltiden.

Mikkel hade ingenting emot detta förslag. Hästarna travade raskt undan, och vagnen rullade mjukt genom den lösa sanden. Luften var fylld av fågelkvitter, och han kände sig glad till mods.

16

EFTER EN MÅLTID PÅ SLOTTET, där det inte saknats någonting av fisk, vilt, öl och vin, ledsagade Mikkel de unga flickorna ut till en promenad på stranden. Några tjänare bar dem i bärstol ut till den sydvästligaste udden, Ugglenäbben. Mikkel älskade denna plats. Kanske var det för att han drivit iland här som spädbarn. Kanske var det också för att det flacka landet med den vita stranden där två hav flöt samman behagade honom.

Han ville i varje fall gärna visa Gisela detta område. Han ville lära henne att älska det, liksom han själv gjorde det. Allt blev mera värdefullt i hans ögon, när han på detta sätt fick dela det med henne.

De lät bärarna stanna vid foten av Kolabacken och steg till fots upp på den lilla kullen. Landet var så lågt runtomkring att man hade en vidsträckt utsikt. Rakt nedanför visade små toppiga, vita vågor som skvalpade mot varandra, var de båda haven möttes. Öresund var full av dansande små böljor, men Östersjön låg slät och blå som den klara vårhimlen.

Till höger syntes Munkeholmen, där de fromma bröderna gick omkring och gjorde i ordning sitt kapell. Långt i fjärran skymtade masttopparna från fartygen i Skanör.

De gick ned på stranden och satte sig i den varma och mjuka sanden. Tångruskor låg runt omkring och måsarna kretsade över vattenbrynet med entoniga skrin. Sorlet från havet verkade sövande i den gassande solen. Bärarna somnade och tjänsteflickorna som följt dem gick längs vattnet för att söka efter bärnsten.

Mikkel och de två flickorna teg länge.

— Vad är det där för något svart? frågade Adelheid till slut och pekade utåt havet i söder.

— Det är en liten holme som heter Måkläppen, svarade Mikkel. Och det svarta på den är fiskebodar som man nyligen satt upp där. Det är en bra fiskeplats därute, men lite osäker. Rätt som det är ändrar ön läge när det blåst någon särskilt hård storm. Hela kusten här i sydväst skiftar förresten ideligen form och utseende. Vinden, sanden och vågorna kämpar ständigt med varandra.

— Broder Mikkel, sade Gisela plötsligt. Fru Cecilie vill gärna att ni ledsagar Adelheid hem till Tyskland, medan jag far till hennes släktingar på Själland. Helst skulle det ske före midsommar. Men vi ville gärna stanna här en tid till, åtminstone över sommaren. Skulle ni inte kunna hjälpa oss?

— Om jag kan det, svarade Mikkel. Och om ni verkligen vill. Fast jag har en känsla av att fröken Adelheid längtar hem.

— Kanske, mumlade Adelheid. Det är mest för mina föräldrars skull. Jag är deras enda barn och arvinge, och de saknar mig säkert mycket.

— Ja, tänk om din bror hade levat nu, suckade Gisela bekymrat. Då hade vi kunnat stanna här tillsammans hur länge som helst. För jag längtar då inte efter att komma hem och sättas i kloster.

— Är det länge sedan fröken Adelheids bror dog? frågade Mikkel deltagande.

— Han dog redan som barn, svarade Adelheid. Han var alltid klen, och när han fick en lång och svår sjukdom räckte hans livskraft inte till. Så sveks mina föräldrars hopp om en manlig arvinge.

— Jag minns honom ännu, sade Gisela. Han var några år äldre än jag, kanske lika gammal som broder Michael. Han var så ljuslockig och vacker, med himmelsblå ögon ...

— Då var han väl inte särskilt lik sin syster, sade Mikkel med ett svagt leende och såg på Adelheids glänsande svarta hår och mörka ögon. Men kanske ligger det blonda i släkten.

— Det tror jag knappast, svarade Adelheid i dröjande ton. Alla i släkten är ganska mörka, för min mormor kom från Sicilien. Ulrich var inte alls lik mig, men min mor sade att han var det när han föddes. Men spädbarn ändrar ju alltid utseende. Hans amma var förresten blond. Kanske beror hårfärgen på modersmjölken

— Sådant har jag visserligen aldrig hört talas om, men det kan ju tänkas, sade Mikkel fundersamt.

— Tyvärr dog amman efter ett år. Om hon hade fått leva skulle säkert Ulrich inte ha dött, brukar min mor säga.

— Låt oss tala om något annat, avbröt Gisela, som såg att Adelheid blev svårmodig. Berätta om de lustiga munkarna där ute på holmen, broder Mikkel. Varför håller de till där?

— Å, de har varit där så länge jag kan minnas. Jag har läst i en gammal skrift, att kung Valdemar den andre gav dominikanmunkarna lov att elda med ved ur Skanörs skog inne på näset för att varna de sjöfarande för revet därute. Det ligger just i infarten till Öresund och har alltid haft dåligt rykte. Förlisningarna är så vanliga, att det efter varje storm flyter vrakdelar i land. Folk här går alltid man ur huse för att bärga strandgodset. Och ved som är dränkt med saltvatten brinner knastrande och luktar gott i spisen.

— Vilken tur att vi har träffat broder Michael, sade Adelheid till Gisela. Vad han inte vet om allt gammalt som har hänt är inte värt att veta.

— Ja, broder Mikkel tycks ha använt sin studietid till mycket annat förutom latinet, sade Gisela och såg med ett beundrande leende på honom.

De återgick till att tala om sin framtid. Adelheid verkade ganska nöjd med att i Mikkels sällskap få återvända hem. Men Gisela var inte glad. När Adelheid reste sig och gick ned till vattnet passade hon på att anförtro Mikkel sina bekymmer.

— Jag avskyr att resa härifrån, suckade hon.

— Jag skulle inte önska något högre än att få stanna här tillsammans med er, sade Mikkel lågt till henne. Hon såg honom blygt i ögonen och rodnade.

— Är det verkligen sant? viskade hon.

— Jag vill göra allt för att hjälpa er. Men om fru Cecilie önskar att jag följer fröken Adelheid till Tyskland, och att ni reser till Själland, är jag rädd att ni måste foga er i hennes önskemål, fröken Gisela.

— Jag ser heller ingen annan utväg, sade hon sorgset. Men säg mig, vad i all världen ska jag ta mig till på ett slott på Själland, där jag inte känner en enda människa.

— Det kommer säkert inte att bli någon längre vistelse där, sade Adelheid tröstande. Hon hade åter satt sig hos dem och hört Giselas sista ord. Kanske har din far kommit på andra tankar, när jag kommer hem. I så fall hämtar vi dig tillbaka fort nog.

— Reser broder Mikkel sedan hit igen? frågade Gisela honom.

— Jag tror det, svarade han. Jag ser ingen anledning till att stanna i Tyskland. Jag fruktar att jag inte längre är i gunst vid kejsarens hov, eftersom jag på grund av min sjukdom inte återvänt dit i tid. Men i grund och botten är jag inte ledsen däröver. Jag tycker inte precis om att alltid vara beroende av en furstes nåd.

— Men kung Hans då? Om jag inte minns fel, ville ni ställa er i hans tjänst, broder Mikkel, inföll Adelheid.

— Jag hade mina tankar åt det hållet, medgav Mikkel. Men jag är rädd att jag kommer för sent. Den kejserlige hovmästaren och marsken har nyligen sammanträffat med den svenske herr Arvid Trolle i Blekinge, har jag hört sägas. Man har skickat en trohetsförsäkran till kungen, och ärkebiskop Jakob Ulfsson har mottagit förläningar som fråntagits Sten Sture. Allt går kungen väl i händer.

— Men då kan broder Michael ju sälla sig till alla de andra och hylla kungen, så blir det kanske riddarslag och förläningar.

— Tillfället finns, sade Mikkel eftersinnande. Men de svenska stormännen kan när som helst bli eniga. Då tågar kungen in i Stockholm för att bli krönt, och jag är för sent ute. Men vem vet hur fast kronan sedan sitter på hans huvud. Det är vanskligt att vara hovman och tillhöra ett parti.

— Ja, hur det än blir, så önskar jag lycka till, sade Adelheid varmt.

De reste sig och promenerade sakta till fots till slottet. På avstånd följde tjänarna med de tomma bärstolarna.

17

SOMMAREN HADE KOMMIT med luften fylld av dofter och värme. Människor och djur levde som i ett ljuvt rus, och det blev svårt att sova om nätterna. I gräset, i skogen, på stranden och på vattnet, överallt hände något. På dagarna måste människorna arbeta, men kvällar och nätter var de lediga. Då rasslade lövet efter dem, då gjorde de spår i det vita, kvällsdaggiga gräset på ängarna, då gnisslade den lösa, fina sanden under deras fötter. De mörka, oeldade stugorna stod tomma. Gamla och unga rörde sig under en sammetsmjuk, stjärnblå himmel i den milda sommarnatten.

Mikkel levde på samma sätt som sin familj och tillbragte den mesta tiden i det fria. Han hade också gripits av denna lättjefulla rastlöshet. Något intellektuellt arbete kunde han inte ta itu med. Hela hans inre protesterade vilt vid anblicken av en bok. Ibland hjälpte han till med tunnbinderiarbetet. Men det var mest som tidsfördriv. Familjen betraktade honom som en lärd man och såg helst att han lät bli att befatta sig med dylikt grovarbete.

Ju mer tiden nalkades midsommar, desto varmare och vackrare blev vädret. Och i samma mån steg också Mikkels oro. Han kunde i timmar vistas ute i skogen. Ibland var han borta halva nätterna. En annan och ny feber hade tänts i hans blod.

Han besökte inte längre så ofta Falsterbohus. Samtidigt drogs han dit och tänkte inte på något annat när han var därifrån. Han förstod sig inte själv längre. Och när han drog fram sina djupaste tankar i dagsljuset blev han nästan rädd. Men trots detta önskade han brinnande att tiden skulle stå stilla.

Under sina promenader utanför staden träffade han ibland de båda flickorna från slottet. Det kunde bli spänningsfyllda ögonblick, som i regel slutade med, att Adelheid utan större övertalningsförmåga fick honom att göra dem sällskap.

Sommaren hade också trängt inom det dystra slottets murar. Fogden var ständigt ute. Fru Cecilie var upptagen med sitt stora hushåll. De båda flickorna hade fruktat det värsta av denna sommar. Inga nöjen, inga gäster, ständigt ensamma. Men till sin förvåning fann de att de inte hade tråkigt.

Deras börd och uppfostran lade här inga större band på dem. Ingen gav akt på om de någon gång inte uppförde sig fullt passande. En vänlig och tystlåten knekt hade avdelats att följa dem överallt, både till häst och till fots. I övrigt hade fogden lämnat dem full frihet.

De var litet ovana och förvånade över att så kunna förfoga över sin frihet, men snart nog utnyttjade de det till fullo. De eleganta toaletterna hamnade i sina kistor. I stället tog de på sig tunna, enkla och oömma dräkter som också kunde användas som riddräkter.

De tog sig för att ömsom till häst, ömsom till fots utforska den lilla halvön. Särskilt svårt var det inte att hitta där, och när de väl hade funnit sig tillrätta kunde de rida näset runt bara på några timmar. Både i Skanör och Falsterbo vande man sig vid att se de båda fröknarna vid de mest underliga tider, men ingen fann något märkvärdigt häri. Sommaren var en upp-och-nervänd tid. Då förvånades ingen över något.

Adelheid tyckte om att ha Mikkel med på dessa färder. Dels hade han alltid något att berätta, och dels tyckte hon uppriktigt om honom. Kanske hade hon i början av deras bekantskap därnere i Tyskland varit lite förälskad i honom. Hon erkände det villigt både för sig själv och Gisela. Men känslorna hade övergått till enbart vänskap, och hon kände en stark sympati för honom.

Hon hade också genomskådat väninnan. Gisela var ännu så ung och barnslig, men Mikkel hade åstadkommit stor förvirring i hennes varma hjärta. Från början hade hon ju betraktat honom som en helig munk och from klosterbroder. Men så hade de blivit närmare bekanta, och Adelheid hade inte kunnat undgå att i hennes uppträdande och ord avläsa vad som hade skett. Aktningen och tillgivenheten för den unge lärde klerken hade övergått till en betydligt varmare känsla. Och när allt kom omkring hade ju Mickel inte avlagt några löften än. Det verkade inte heller som om han hade lust att någonsin avlägga några sådana.

Adelheid trodde sig också veta hur det stod till med Mikkel själv. Först hade hon tolkat hans intresse för dem så, att han tyckte bäst om henne, Adelheid. När allt kom omkring var de mest lika, både till utseende och sätt. Och lika barn leka bäst. Men i samma mån som hennes egna känslor för honom klarnade, insåg hon också det rätta förhållandet i övrigt. Nog tyckte han om henne, men det var lilla Gisela, den blyga och blonda, som hans hjärta slog för.

Hon förstod nog varför han inte längre sökte deras sällskap så ofta. Hon förebrådde honom inte heller. Men med list och övertalning — vilket förresten ibland var helt överflödigt — sökte hon ändå ordna det så, att de ofta träffades. Hennes klara förnuft sade henne visserligen att det hela var hopplöst för de båda. En munk och en adelsfröken — det var som eld och vatten. Men på samma gång ville hon sammanföra de unga tu och unnade dem en tids lycka, även om den skulle bli mycket kort.

Och kunde någon tid passa bättre än denna, då hela jorden var full av liv och värme? Gisela hade blivit yr av all denna ljuvlighet och frihet. Hon tumlade om i den grönskande naturen i hämningslös glädje. Med förfäran kunde knekten som följde dem till och med få se hur hon lyfte upp kjolarna och vadade långt ut i det varma, grunda havet. Men när Mikkel var i närheten var hon tyst och stilla och skygg.

18

PÅ SINA TURER över det trekantiga näset hände det ibland att de båda flickorna kom förbi den gamla borgen i Skanör. Ofta hade Adelheid lust att gå ditin och se hur där såg ut. Dess otillgänglighet eggade hennes fantasi. Men fogden hade bett dem att inte ensamma bege sig ditin, och Gisela höll strängt på hans bud i detta fall. Adelheid hade bett knekten som var med dem att göra dem sällskap, men han blev alltid mörk som ett åskmoln och vägrade blankt. Om hon gjorde ansatser att befalla honom såg han så skrämd ut, att hon tyckte synd om honom. Tydligen var han rädd för något där borta.

Men detta gjorde henne bara än mera nyfiken. Giselas intresse hade också väckts. De beslöt att fråga Mikkel om saken. Dessutom hade han lovat dem att visa slottet någon gång, så han skulle säkert följa med dem dit.

Och en afton hände det ovanliga, att de båda förnäma unga damerna trädde in på tunnbindargårdens stenlagda gårdsplan, just som familjen hade avslutat sin kvällsvard på förstukvisten.

Mikkel blev så förvirrad att han knappt kom sig för att hälsa. Mor Ingeborg bjöd dem vänligt att sitta ner och satte fram bär och färsk mjölk. Sådan enkel kost förekom väl knappast på slottet, men de åt med god aptit, alltmedan drängarna vördnadsfullt drog sig tillbaka.

När de slutat den lilla måltiden och tackat värdinnan, framförde Adelheid sitt ärende för Mikkel. Både far Iver och bröderna lyssnade intresserat.

— Jag ska gärna visa er omkring på borgen en dag, sade Mikkel dröjande.

— Inte är det en plats för de nådiga fröknarna, insköt Rane.

— Vår knekt ville heller inte följa med in, svarade Adelheid missnöjd. Är platsen farlig på något sätt?

— Jag vet inte precis. Mikkel lät ännu mera dröjande.

— Om fröknarna får veta alltsammans, tror jag att de tappar lusten, förklarade Rane.

— Vad då alltsammans? insköt Adelheid snabbt.

— Börja du, Rane, sade Mikkel olustigt.

— Det är så, började Rane omständligt, att vi här på näset inte gärna håller till i närheten av Skanörs borg. Särskilt inte nattetid. Då kan man nämligen råka ut för kung Ralph. Och Gud bevare oss för det. Rane korsade sig hastigt.

— Vem är kung Ralph? frågade Adelheid.

— Alf hette han, rättade Mikkel. Han kallades Jarl Mindrealf och var en norsk greve. Varför folk här har fått för sig att hans namn var Ralph vet jag inte. De hörde väl fel. Men jag har sett i gamla pergament att han hette Alf Erlandsson.

— Och på vad sätt är han så märkvärdig?

— Här på näset har hans rykte inte bleknat på tvåhundra år. Han var en riktig fribytarhövding, förstår ni. Någonstans på Lilla Hammars näs, öster om Skanör, lär han ha haft ett slott, varifrån han tycks ha behärskat hela falsterbonäset. Jag vet inte om det är sant, men säkert lockade honom rikedomarna i våra båda städer. I varje fall har människorna ännu för inte så länge sedan kunnat berätta om de grymma, harneskklädda härskarorna, som alltid följde honom.

— Men jag förstår fortfarande inte vad allt detta har med Skanörs borg att göra, sade Adelheid förbryllat.

— Låt mig berätta färdigt, fortsatte Mikkel. Det är hans död som är betydelsefull i sammanhanget. Sägnen påstår att han kunde många trollkonster. Han bar till exempel alltid en väska på sin högra sida. Om han kom i fara, behövde han bara slå med handen på den. Då fick han genast en stor vapenmakt till hjälp. Men en gång glömde han sin väska, när han i all hast sprang till Skanörs kyrka för att höra efter om hans påbud blev rätt förkunnade. Genast blev han omringad av fiender och ville skynda ut igen. Men vid utgången blev trängseln så stor, att han klämdes ihjäl mot kyrkdörren.

— Hu så otäckt, utbrast Gisela.

— Men hans grymma själ fann ingen ro, tillade Rane dovt. Han kommer alltid igen som en osalig vålnad. Och kring borgruinerna i Skanör irrar hans ande så länge de finns kvar. Under mörka nätter kommer han farande som ett åskväder genom Skanörs gator. Två stora skällande hundar med glödande ögon, som lyser röda i natten, springer före honom. Sedan kommer han själv i en vagn som är förspänd med fyra hästar. I ilfart galopperar de över torget, och vagnen rullar med dunder och brak mot borgen, och där försvinner alltsammans.

Ranes röst dog bort under de sista orden. Det hade blivit alldeles mörkt därute på förstukvisten. Alla satt tysta. Bara gräshoppornas musicerande hördes. När det prasslade till i gräset och en av husets katter mjukt hoppade upp på trappan, ryckte de omedvetet till.

Sedan hördes Mikkels röst, låg och varmt förtroendeingivande, men med en viss undran.

— Det mystiska är, att ingen ännu sett honom. Vern vet om det inte bara är åskan alltsammans.

— I Tyskland har vi också sådana berättelser om den vilde jägaren, hednaguden Wotan, som dånar fram under stormiga nätter, sade Adelheid med en röst, som hon försökte göra lugn och trygg. Men Gisela och Mikkel kunde höra att den inte var lika karsk som vanligt.

— Jag skulle ändå gärna vilja se borgen, tillade Adelheid trotsigt. På dagen kan väl broder Mikkel följa med.

— Eftersom jag har lovat er det ... Men ofarligt är det inte. De gamla murarna kan rasa, då och då faller stenar, och man kan råka ut för alla möjliga olyckor.

— Vi kan nog se oss för. Nu har jag blivit så nyfiken på den där borgen, att jag måste få se den.

Sommarnatten sänkte sig allt mer över fiskarstaden. Det var ljumt i luften. De båda flickorna hade svårt att slita sig ifrån Mikkel och hans familj. Men vakten, deras trogne följeslagare, hade anlänt för att hämta dem, och det var tid att gå. De tog avsked och de tre hästarnas hovar klapprade bort genom mörkret.

19

DEN KVÄLLEN hade Adelheid svårt att somna. Hela natten förföljde henne synerna av kung Ralphs blodiga gestalt och hans dundrande färder genom Skanör. Tänk om det hela inte alls var sant. Om det verkligen bara var åskan, som Mikkel sade.

Även de följande dagarna sysselsatte sig hennes tankar med detta. Mikkel kom inte, och hennes nyfikenhet växte. Hon önskade att det skulle bli oväder en natt. Men då ville Mikkel väl inte komma med. Han var aldrig dumdristig av sig. Skanörsborgen intresserade honom på grund av sitt intressanta förflutna. Dess spöken brydde han sig inte om.

Men jag vill se den där kung Ralph, sade hon plötsligt en dag.

Gisela hörde henne och såg förskräckt ut.

— Är du inte nyfiken? fortsatte Adelheid och vände sig till henne.

— Hu, inga grymma vålnader för mig, ryste Gisela.

Det var som om ödet hörde Adelheid. En vecka efteråt slog vädret plötsligt om. Himlen som varit bländande blå under flera veckor överdrogs av regntunga skyar. En häftig blåst drev dem fram på låg höjd över falsterboudden. Det ljumma, lekfullt plaskande havet förvandlades på några timmar till en rytande, vitskummig häxkittel.

I skymningen såg Gisela hur Adelheid tankfullt satt i en fönsternisch och stirrade ut på de fosforlysande vågtopparna. Hon kände sin väninna alltför väl, och onda aningar steg upp inom henne.

Sent på kvällen, när alla gått till sängs, hörde hon hasande fotsteg i gången utanför sitt rum. Hon klädde sig hastigt och sprang ut. En ljusklädd gestalt försvann just över borggården. Gisela sprang efter med vindens hastighet. På vindbryggan kolliderade hon nästan med Adelheid, som stod stilla och såg ut över havet.

— Du är ju från vettet, om du ger dig ut i kväll, flämtade Gisela. Adelheid smålog.

— Jag anade att du skulle höra mig och följa efter, så jag stannade här och väntade på dig. Det är tryggare att vara två.

— Tryggare till vad, inföll Gisela skarpt. Du inbillar dig väl inte att jag följer med och tittar på spöken i natt.

— Inte kan du låta din bästa väninna gå ensam ut i den stormiga natten, sade Adelheid oskyldigt.

— Hör på, min vän. Jag vet inte vad det är för tokiga idéer som farit i dig. I morgon följer jag gärna med till Mikkel och ber att han följer med oss till borgen. Han har säkert bara glömt bort sitt löfte.

— Men jag vill se kung Ralph, envisades Adelheid. Tänk, ingen har någonsin sett honom. Vi blir kanske de första. I kväll är vädret just sådant att det skulle passa honom.

— Jag betackar mig. Förresten har vi inga hästar. Här på borgen finns inget stall, och vilken av gårdarna här omkring som hyser fogdens hästar känner jag inte till.

— Då får vi väl gå. Det är inte så långt, om vi går utmed vattnet.

— Det är vansinne, Adelheid!

Men Adelheid lyssnade inte på henne utan promenerade i väg. Gisela tvekade ett ögonblick. Sedan följde hon efter under högljutt protesterande.

När de passerat vallen och den yttre bron och kommit ut på den sandiga, helt folktomma strandvägen, tystnade hon. Hon förstod att Adelheid menade allvar. När hon fått en sak i huvudet kunde ingen avhålla henne från att genomföra sina planer. Hon fick väl följa med och hålla ögonen på väninnan.

— Du är mycket modigare än folk anar, sade Adelheid och såg sig spejande omkring.

De sneddade över Lybecks fidd och gick utmed Danzigs. Köpmansskjulen var ännu stängda. Genom många små krokiga gränder nådde de ner till öresundsstranden.

Det var som om de var alldeles ensamma i världen. Det sträva dyngräset vajade och trycktes mot marken av häftiga kastbyar. De sprang på den våta sandremsan utmed häftigt anstormande bränningar. Ideligen fick de hoppa åt sidan när vattnet fräste upp kring deras fötter. De tog av sig skorna och fortsatte barfota.

— Nu skulle våra föräldrar se oss, utbrast Adelheid och hennes ögon lyste.

När de gått en stund kom de till det ställe, där Bakdjupet mynnade ut i havet. Ett brett, sumpigt utflöde hejdade deras väg. Det var omöjligt att vada genom det grunda, smutsiga vattnet, som innehöll skanörsbornas avskräde.

Från sina många ritter mindes de att Bakdjupet följde Skanör hela vägen norrut. Även om de vadade över till Hovbacken gjorde det ingen nytta att fortsätta där. De skulle bara komma långt ut i havet genom att följa reveln.

Men i södra änden var Hovbacken landfast. Området var sankt och fullt av små vattendrag, men de lyckades ändå till slut ta sig över till den fasta kustvägen, Prästaleden.

De stannade en stund för att pusta ut och tog på sig skorna under skämt och skratt över det vådliga äventyret. Även Gisela började ryckas med av Adelheids upptäckarhumör.

Nu hade de bara att följa Prästaleden. Ibland var den bred och bekväm, ibland bara en liten grön stig utmed Bakdjupets mörka vatten, men den ledde raka vägen till Skanör.

Äntligen nådde de grinden i den höga tångvallen, som var Skanörs stadsmur. De följde strandgatan, där ännu köpmännens höga,

stolta hus stod kvar. Numera var de till stor del övergivna, sedan marknaden flyttats över till Falsterbo. Men dessa tyska korsvirkeshus påminde om den svunna tid, då namnet Skanör betydde "Skånemarknad" och "Skånesill".

De smög försiktigt genom de trånga gränderna. Ingen vaksam hund gav skall, och de nådde obemärkt upp till kyrkan. I den mörka natten, som endast då och då lystes upp av ett trasigt blänk från månen, såg de Skanörs borg som en hotande svart skugga framför sig.

20

DE MURKNA BROPLANKORNA kved under deras fötter, när de försiktigt smög över den trasiga vindbryggan. Stormen hade pressat sundets vatten in i vallgravarna, så att vattenytan var strax under de sönderfrätta bjälkarna. Det kluckade och porlade rytmiskt mot pålarna och ett fint stänk slog hela tiden

över bron.

— Vi vänder, viskade Gisela blekt. Vindbryggan är livsfarlig.

Men Adelheid hade redan tagit sig över och vinkade åt henne att komma efter. Porten hängde halvöppen i sina rostiga gångjärn. Snavande över några nedfallna stenblock tog de sig in. Ett kolsvart mörker omgav dem. Man kunde inte se handen för ögonen.

Förutseende som hon var hade Adelheid också tänkt på detta och tagit med sig sin lilla nattlampa. Hon tog nu fram den, slog eld och tände veken. En blek låga fladdrade upp och kastade ett svagt sken på de mörka, fuktiga murarna.

Vid den ena sidan låg något som liknade en portvaktsstuga och de kikade in genom den låga dörren. Där stod fortfarande ett grovhugget bord och några trasiga stolar. Allt var täckt av mögel och svamp. Just som Adelheid vände sig om för att gå ut igen hördes ett klingande ljud vid hennes fötter. Hon böjde sig ned och lyste med lyktan.

— Titta! viskade hon och tog upp en handfull små metallliknande föremål. Vad är det för något? Gisela granskade dem noga.

— Jag har sett sådana förr. Mikkel har visat mig några som han har. Det är blymärken som folk fick förr i tiden av fogdarna som kvitto för sin sill. De är nog mycket gamla.

— De har säkert legat här i hundra år. Adelheid valde ut några och gömde dem i en ficka i klänningsvecken. Jag ska ge dem till Mikkel som minne. Han samlar ju på allt sådant gammalt.

De fortsatte framåt genom valvet och kom ut på den trånga borggården. På båda sidor reste sig höga byggnader med raserade tak mot den bleka natthimlen. Den till vänster var ganska stor och hade förmodligen en gång varit salsbyggnaden. Åt öster stod det höga tornet, som hade tjänat till utkiksplats. Nedanför fanns små ryggåsstugor, där knektarna, smederna och andra hantverkare hållit till.

Överallt låg bråte och stenhögar. Här och var hade försök gjorts att röja upp, och på ett ställe hittade de en fallfärdig, av lösa stenblock uppförd koja med tak av trädstammar. Dörren hade ruttnat bort och blåsten ven in genom öppningen. En mängd fladdermöss klängde sig fast i väggarna. När flickorna tittade in flög en del upp och fladdrade emot dem. De ryggade förskräckt tillbaka och begav sig därifrån.

— Nej, nu får det vara nog, sade Gisela högt och bestämt. Kung Ralph har farit sin kos. Nu går vi hem.

— Men klockan har inte slagit tolv än, invände Adelheid. Vi klättrar upp i tornet, så kan vi titta ner hit och se när han kommer farande. Vi ska väl inte ge oss iväg innan det börjar, som vi kommit för att se.

— Du pratar, mumlade Gisela olustigt. Är du inte alls rädd?

— Men ännu mera nyfiken. Lugna dig, det har aldrig hänt

att spöken gjort människor något ont.

De banade sig väg över mossiga stenar och övervuxna murrester. På somliga ställen låg flygsanden i stora drivor. Genom ett gapande hål trängde de in i det som en gång varit salen. Genom det sönderbrutna taket såg man de tunga molnen driva förbi. Då och då lyste ett svagt blänk av månen genom ett av de många

hålen i väggarna.

— Vi skulle ju upp i tornet, sade Gisela otåligt. Vad har du här att göra då?

— Bara titta, svarade Adelheid och lyste med lyktan. Det flämtande ljuset föll på en mängd tunnor. Hela salen tycktes vara full av tunnor.

— Sjörövarna som överföll det här stället glömde ju hela bytet, anmärkte Gisela irriterat och ville gå ut igen. Synd att låta så mycket sill bli fördärvad.

Adelheid vände också och följde henne ut. Men efter några steg stannade hon.

— Sade du fördärvad? Tunnorna är ju alldeles nya.

— Prat. Efter hundra år måtte de väl vara fördärvade. Men Adelheid gick tillbaka och lyste på de många tunnorna.

— Om de är hundra år gamla så är jag det också, utropade hon. Och alla är fulla av finaste sill. Nysaltad och fet till och med. Gisela kom fram till henne och de beskådade fenomenet tillsammans.

— Det måste vara fribytare, viskade Adelheid upphetsat. Olovligt fiske och olovlig insaltning. Här håller kanske en stor tjuvfiskarliga till. Ser du? Inte ett enda skattemärke eller ägaretecken finns på tunnorna.

— Kom, vi måste härifrån. Gisela lät ängslig. De kan överraska oss när som helst.

— Ja, fogden måste få veta detta. Det hela kan ha hållit på i åratal. Tänk så mycket tull man har gått miste om då.

Adelheid släckte sin lykta och de trevade sig genom mörkret ut på borggården. Alldeles i närheten slog klockan tolv i S:t Olofs kyrka. Men de hade för ögonblicket helt glömt bort att de väntade på kung Ralph.

Just som de passerade genom valvet vid östra vindbryggan tonade det sista slaget bort. Ett dovt muller som av åska i fjärran hördes.

— Adelheid, jag såg ingen blixt, flämtade Gisela förfärat. De såg på varandra och grep varandras händer. Samma tanke uppstod inom dem.

— Kung Ralph!

— Han kommer ju alltid den här vägen, viskade Gisela och såg sig omkring i panik.

Snett framför dem låg det höga vakttornet. En stenlagd trappa i låga, breda avsatser förde ditupp. Adelheid drog Gisela med sig för att söka skydd där. Men trappan slutade vid en av eld och vatten fördärvad mur som spärrade deras väg.

De försökte klättra över, men stenarna gav efter och rullade med brak ner på marken. De fortsatte runt hörnet och upptäckte några travade tegelstenar. Åskmullret hördes allt närmare.

Bakom tegelstenshögen öppnade sig emellertid en smal, manshög port och de skyndade in där. Ojämna trappsteg av trä ledde uppåt. De snavade nästan över varandra i sin brådska att komma undan.

— Uppe i tornet är vi i säkerhet, utropade Adelheid och sprang före.

— Vänta! jämrade sig Gisela, darrande av förskräckelse. Ett gällt skrik hördes från Adelheid.

— Gisela, spring tillbaka! Akta dig!

— Adelheid! Var är du? skrek Gisela med rösten full av ångest. I samma ögonblick kände hon sig gripen av hårda armar. Något tungt slogs mot hennes huvud och hon förlorade medvetandet.

21

LÅNGSAMT DOG LJUDET av ett dånande buller bort i Giselas öron. Medvetandet återvände och i samband därmed kände hon en sprängande huvudvärk. Hon kände att något rörde sig vid sidan om henne.

— Adelheid? viskade hon ut i mörkret. Hon trevade med handen; men fick inte tag i väninnans klänning utan något mjukt som snabbt slank bort. En råtta!

Minnena från tiden i fängelset i Italien stod genast fram för henne och hon reste sig med ett skrik. Råttorna örlade överallt på golvet.

Samtidigt hörde hon Adelheids röst ur ett hörn. Hon trevade sig försiktigt dit.

— Hur är det med dig? Är du skadad? Adelheid stönade och satte sig upp.

— Jag har så ont i huvudet. Vad hände egentligen?

— Du skrek till mig. Sedan grep någon tag i mig och jag svimmade.

— Det blev ljust längre upp i trappan, förstår du. Jag tänkte just på att det luktade rök. Sedan kom jag runt i spiraltrappan och såg ljuset. Men i samma ögonblick dök en mörk figur upp och fick tag i mig. Sedan minns jag inte mer.

Gisela satte sig bredvid henne.

— Vi måste komma ut härifrån, sade hon darrande. Jag vet att jag svimmar igen, om jag måste vara här länge. Alla dessa råttor — Hon reste sig och trevade längs väggarna för att finna en utgång. Plötsligt kände hon att något rörde sig vid sidan om henne. En hand knuffade henne brutalt undan och en röst svor lågt till. Innan hon hann skrika hördes hastiga fotsteg utanför.

Några stenblock drogs undan i yttermuren. En öppning uppstod i muren och det gråblå gryningsljuset föll in i deras fängelse.

När Gisela fick syn på ljusskimret rusade hon mot dörren med uppbjudande av alla sina krafter. Men i själva öppningen stod två män. Den ene fattade henne om livet med båda armarna och höll fast henne. Hon klöste honom vilt i ansiktet, fastän han böjde ned sitt huvud och hon endast fick tag i hans smutsiga rufsiga hår.

Då sprang Adelheid fram för att hjälpa henne. Men mannen som hade varit därinne hos dem hela tiden grep henne i armen och höll henne tillbaka. Hon försökte slita sig lös och slog till honom med knytnävarna. Till svar fick hon en hård knuff, som kastade henne handlöst mot väggen. Hon höll armarna skyddande över huvudet men i stället för den steniga väggen mötte hon Giselas mjuka kropp, som slungats dit samtidigt.

Båda kände hårda stenavsatser mot sidan och fattade instinktivt tag i dem. Adelheid klängde sig upp för dem och drog Gisela efter undan de båda männen, som försökte nå dem. Flickorna klättrade vigt högre och högre tills de befann sig alldeles under det murkna, söndervittrade taket.

De båda männen svor på ett språk, som de inte förstod, och försökte följa efter dem. Men stenarna gav vika för deras tyngd så att de inte kunde komma upp. De båda flickorna klängde sig förtvivlat fast på en smal avsats. Plötsligt rörde sig en av takbjälkarna, när de stötte till den. En murken stock lossnade och föll till golvet. Samtidigt uppstod ett hål, varigenom morgongryningen föll in.

De krängde sig mödosamt genom den lilla öppningen och fann sig med ens sittande på kärntornets krön. En frisk vind svalkade deras kroppar och blåste av allt dammet. I öster hade molntäcket lättat och den rosafärgade himlen förebådade solens ankomst.

Utmattade sjönk de båda flickorna ihop på de gräsbevuxna stenarna. Båda låg en lång stund som i dvala. Plötsligt hördes röster från borggården. Adelheid satte sig upp med ett ryck. En mängd karlar sprang omkring därnere.

— Tror du att de kan komma upp hit? frågade Gisela ängsligt.

— Bara utifrån med en stege. Vi måste vara vaksamma så att vi kan stöta omkull den.

— Kanske kan de se oss från staden om vi vinkar. Snart är det ju ljusan dag.

— Om rövarna vill ha tag i oss får de skynda sig, sade Adelheid med återvunnen säkerhet. Annars syns det från staden när de klättrar hit upp.

— Å, de känner sig nog säkra. Ingen människa vågar sig in i borgen för den där eländige kung Ralphs skull, svarade Gisela bittert.

— Tyst med dig. Det var han som var skuld till alltsammans. Hade han inte börjat mullra på det viset, hade vi inte gått upp i tornet, och då bade rövarna aldrig fått tag i oss.

— Nu får vi kanske sitta här i hela vårt liv, suckade Gisela.

Men det verkade som om detta inte var fribytarnas avsikt. Två av dem kom med en stege och långa rep. Men stegen nådde bara halvvägs upp på tornet och de steg ner igen. Lättade satte sig flickorna ned.

— Titta! utbrast Adelheid plötsligt. Mellan de båda vallarna, i den inre graven norr om borgen, hade ett skepp legat förtöjt bland buskarna. Nu började det med ens röra sig, och då upptäckte flickorna det.

— Skönt. De tänker ge sig i väg. Gisela lät glad.

— Nu skulle herr Gereke varit här, sade Adelheid förbittrad. All den fina sillen!

De båda männen kom tillbaka med ytterligare en stege, under det att de övriga därnere på gården började släpa ut silltunnorna till det väntande skeppet.

Den första stegen togs ner och bands ihop med den andra. Med förenade krafter reste de den mot tornet. Men Adelheid var påpasslig och stötte omkull den. I fallet bröts den översta av. Männen svor och en pil kom farande. Flickorna kastade sig hastigt ner.

— Vi har en stunds andrum medan de lagar stegen och lastar båten, sade Adelheid. Låt oss be till den heliga jungfrun att hon hjälper oss.

22

MIKKEL hade stigit upp tidigt den morgonen. Stormen och de rullande vågorna hindrade stadens fiskare från att sticka till sjöss och ett rörligt liv rådde på gatorna. Trogen sin vana bevistade han primsången i S:ta Gertrud. Till sin förvåning fann han att de båda flickorna från Falsterbohus uteblivit. Det hade inte hänt förut på hela sommaren och han grubblade under andakten över vad det kunde bero på.

Efteråt stod han i morgonsolen på kyrkbacken och funderade på vad han skulle göra. Han var så van att träffa de unga fröknarna och göra dem sällskap större delen av dagen, så att det kändes riktigt tomt nu. Bäst vore kanske att gå till slottet och höra efter vad som hade hänt.

På Falsterbohus var allt en enda förvirring. Fru Cecilie hade upptäckt att hennes skyddslingar var borta. Adelheids säng var inte använd, så tydligen hade de varit borta hela natten. När Mikkel kom var hon just i färd med att skicka knektarna ut för att söka efter dem.

Mikkel erbjöd sig genast att följa med och leda spaningarna. Han och ett tiotal man red norrut, medan herr Gereke och de andra sökte österut. Hela tiden arbetade hans hjärna febrilt. Varför hade flickorna givit sig ut i natten? Några varma plagg hade de inte tagit med. Antagligen hade de inte räknat med att vara borta så länge. Men i sådan storm och åska. Fanns det någon anledning att frivilligt ge sig ut i sådant oväder?

Mikkel hejdade sin häst. Plötsligt stod sanningen klar för honom. Adelheid hade inte talat om annat än kung Ralph under den gångna veckan. Och detta väder var just det rätta för spökkungen och hans vilda färd genom Skanör. Nyfiken och dumdristig som Adelheid var, hade hon naturligtvis med förtjusning begagnat tillfället och givit sig av till Skanör. Och den trogna Gisela hade följt med.

Mikkel satte hälarna i sin häst och stormade i vild galopp mot Skanör, tätt följd av de förvånade knektarna. Han såg i hemska syner för sitt inre öga de båda flickornas kroppar, blodiga och sönderslagna av nerrasade stenblock i den fallfärdiga borgen.

Det dröjde inte länge förrän de fick sitt mål i sikte. Men när de kommit i höjd med kyrkan hejdade Mikkel sin trupp. Han hade fått syn på ett fartyg, som låg förtöjt vid inloppet till vallgraven. Ett ögonblick satt de och stirrade förbryllat. Där hade inte legat några skepp i mannaminne.

De red försiktigt närmare. Mikkel hoppade av sin häst och klättrade uppför den yttersta vallen. Den syn som mötte honom förklarade ögonblickligen allt. Han sprang hastigt tillbaka till de andra.

— En skara fribytare har sitt tillhåll därinne, meddelade han upprört. De håller på att lasta för att ge sig iväg. Någon — kanske de unga fröknarna — måste ha upptäckt dem. Den som har den snabbaste hästen av er måste rida till herr Gereke så snabbt han kan. Och rid sedan till Falsterbohus och hämta alla knektar som finns kvar där. Men fort! När som helst kan de vara klara att sticka ut från land.

En av knektarna red i sporrsträck söderut och de andra dolde sig bakom kyrkan. Mikkel smög sig åter upp på vallen för att hålla utkik. De av stadens borgare, som bodde kring S:t Olof, vågade sig inte ut på kyrkbacken.

Med både oro och förargelse iakttog Mikkel hur den ena silltunnan efter den andra stuvades ombord. Fartyget såg ut att snart vara fullastat. En av knektarna kom krypande upp till honom. Herr Gereke och hans manskap syntes inte till.

— Vi kan inte ge oss på så många ensamma, sade Mikkel till knekten. Vi har ingen ordentlig beväpning heller. Det vore bäst om du red till Hovbacken och bad några fiskare att ligga beredda med sina båtar. Vi måste åtminstone hindra den här olagliga silltransporten att sticka till sjöss. Där fartyget ligger nu är det lätt att spärra utfarten.

Knekten nickade och kröp tillbaka. Han hade inte varit borta en lång stund, förrän herr Gereke dök upp med sina män. Mikkel skyndade fram till honom och förklarade läget. De delade på skaran och ryckte mot borgen över de två vindbryggorna. Först då fick tjuvfiskarna syn på dem. Ett vilt tumult uppstod på borggården.

När striden stod som hetast, hissade rövarnas fartyg plötsligt segel. Några av dem hade kastat sig ombord och gjorde sig beredda att stöta från land. Ingen kunde hejda dem förrän de ute i Bakdjupet hindrades av fiskekuttrarnas spärr. Det var de av Mikkel varskodda skepparna, som kom seglande från andra hållet.

Andra fiskare rodde hastigt ut till dem. En liten styrka knektar hoppade ombord och oskadliggjorde de män som fanns där. Därmed hade man lyckats uppbringa smuggelfartyget och det dyrbara stöldgodset var räddat.

Under tiden hade även knektarna på borggården fått läget under kontroll och tillfångatagit alla smugglarna. Bevakade av en väpnad trupp fördes dessa till Falsterbohus. De övriga knektarna undersökte smugglarfartyget. Det visade sig att en hel skeppslast oregistrerad och oförtullad salt sill fanns ombord i omärkta tunnor. Ett mindre antal fyllda silltunnor hittade man i salen på borgen. Smugglarna hade utnyttjat ortsbornas skräck för den gamla fästningen och kunnat hålla på ostörda, kanske i åratal.

— Varför red broder Mikkel just hit? frågade herr Gereke, när larmet tystnat och de kunde andas ut. Mikkel berättade sina misstankar om Adelheid och kung Ralph.

— Vi skulle fråga dem vad de har gjort av flickorna, utbrast han plötsligt och sprang efter flocken av bundna män, som just passerade kyrkan. I hastigheten snavade han över en stege, som låg avbruten och kullvält vid kärntornets fot. Den andra hälften av den stod rest mot tornet. Mikkel såg förvånat upp.

Högst uppe på toppen såg han en arm och ett fladdrande klänningsstycke. Han gick några steg tillbaka och fick syn på Adelheid, som låg på knä och viftade allt vad hon orkade med en tygbit från sin klänning. Samtidigt skrek hon något, men ljudet av hennes röst nådde inte ned till dem. Den häftiga blåsten däruppe slet varje ord från hennes läppar.

Mikkel kände sig överlycklig. Han vinkade till henne som tecken att han sett henne. Nu kom också Gisela försiktigt krypande på knä och händer fram till kanten och reste sig och viftade med handen. Båda verkade oskadda. Mikkel jublade. Han gav sig inte tid att meddela fogden utan började genast en livsfarlig klättring uppåt.

Vid den avbrutna delen av den uppresta stegen fann han det långa repet, som till en början fäst ihop stegarna. Han gjorde loss det och hängde det över axeln. Sedan klättrade han vidare på den ojämna muren. Men till slut kunde han inte komma längre. Han stannade på en smal avsats, band en liten sten i repets ena ända och kastade upp den till flickorna. Adelheid lyckades fånga den med stenen tyngda ändan. Hon virade repet kring den minst murkna bjälken och firade ned Gisela. Mikkel tog emot henne.

— Se så, min Gisela, ingen olycka skedd!

— Käre Mikkel! snyftade Gisela och tryckte sig intill honom med en förtröstan som om hon redan hade stått på fasta marken.

Mikkel tog henne som ett litet barn på armen. Tillsammans firade de ned sig längs det långa repet, tills de nådde stegen och Gisela kunde klättra ned själv. När hon därnere satte sin fot på fast mark gled Adelheid på samma sätt ned till stegen. Mikkel tog emot henne. Strax därpå befann hon sig välbehållen på borggården. Mikkel följde tätt efter henne.

Fogden hade under tiden upptäckt vad som försiggick och skyndat fram. Glädjestrålande tog han de båda flickorna i famn. Adelheid och Gisela började med ett innerligt tack till sin räddare, men fortsatte med att prata i mun på varandra för att berätta om allt som hänt dem. Medan de gick till hästarna, föreslog Mikkel:

— När nu knektarna lämnar fru Cecilie dessa goda underrättelser, då kan vi väl redan i denna stund böja våra knän inne i kyrkan och tacka Gud att äventyret slutade så väl?

23

NÄR SOMMARENS VÄRMEBÖLJA nått sin höjdpunkt och augustimånadens mörka nätter avlöste högsommartidens ljusa dygn, väntades den stora strömmen av utlänningar till falsterbonäset. Fiskare och uppköpare från alla världens länder styrde sin färd till skånemarknadens välkända strand. Öresund-sillens lektid nalkades.

Fogdefamiljens unga gäster var kvar på Falsterbohus. Adelheid och Gisela fick vara med om nästan osannolikt brokiga händelser.

Det var liv och rörelse utan like på gator och torg. Dag och natt hördes buller från kärror och större åkdon på stenläggningen. Hästhovar klapprade, kyrkklockor klämtade och måsar skrek. I stora svärmar kretsade de över strandfälten, ditlockade av sillavfallet, som samlades i högar och kokades till tran av grumskarlarna.

Sillen satte dem alla i rörelse. Sillen var det stora äventyret. Den stod i täta stim utanför kusten. Oöverskådliga flottor av fiskebåtar låg i vattnen runt näset och formligen öste upp den glittrande fångsten. Sillen sysselsatte de hundratals gälekonorna och läggekonorna på fidderna, vars många störterum hastigt länsades. Till och med i de tömda salttunnorna saltades ned väldiga båtslaster sill.

Den femtonde augusti öppnade den kunglige fogden marknaden på hävdvunnet sätt. Det var Mariehimmelsfärdsdag och präktiga mässor firades i de båda stadskyrkorna. Präster, korgossar och gillesbröder gick i en lysande procession över kyrkbacken. Fogden och hans knektar red omkring och utlyste marknadsfrid och läste upp lagen ur "modbogen". Först därefter fick festligheterna börja.

Glädjeeldarna lyste nätterna igenom. Överallt hördes musik och sång, och dansen tråddes. Nätterna var mörka, och det var inte många, som hade tanke på sömn under den tid marknaden varade. På Falsterbohus tog gillena ingen ända. Hansestädernas fogdar och mäktiga handelsherrar inbjöds och den ena ypperliga festen avlöste den andra.

Nästan varje dag drog tullknektarna några främlingar till doms för stora eller små försyndelser. Den kunglige fogden dömde nämligen endast över hals och hand. Andra förseelser avgjorde de hanseatiska fogdarna själva i fall de inträffat på deras områden. De fick utan dom och rannsakning ålägga höga penningböter.

Sista marknadskvällen gick de båda unga fröknarna och Mikkel omkring bland bodarna, där allt mellan himmel och jord fanns att köpa. Trängseln var stor, fastän det var ganska sent. Blossande facklor lyste upp bodraderna med sitt varma skimmer.

Adelheid och Gisela var mycket uppsluppna. Ideligen tappade Mikkel bort dem i människomassan och återfann dem framför någon krambod med lockande varor.

— Jag tror att jag får binda fast er vid mig, sade han skämtsamt till sist. Han fattade Giselas hand och smekte den. Ingen såg det och hon rodnade svagt. Sedan släppte han den inte mer.

Adelheid skyndade sig att vara före dem, hon gick i sicksack mellan bodarna så att det var nästan omöjligt att följa henne. Men Mikkel skickade flickornas ledsagande knekt att hålla ett öga på fröken Adelheid. Han själv sackade efter mer och mer med Gisela och hade snart förlorat Adelheid och hennes skyddsvakt ur sikte.

— Skall vi inte försöka hinna fatt henne, föreslog Gisela utan att mena allvar. Mikkels hand som höll hennes gjorde henne upprörd. Hon kände inte igen honom i kväll. Han var med ens så målmedveten och hon anade vad han ville. En inre hetta steg långsamt upp i henne. Hon ville hindra honom, men gjorde ingenting. Motståndslös följde hon honom.

De banade sig långsamt väg genom trängseln. Men när bodraderna var slut, vände de inte, utan fortsatte ut i mörkret längs stranden.

Den svartblå augustinatten var utan stjärnor. Havet utstrålade ett slags ljus, som reflekterades i den vita sanden och gjorde att det inte var helt mörkt.

Sanden gnisslade och skrek under deras fötter. I fjärran hördes ropen och oväsendet från marknadsplatsen. Ingen av dem sade något.

Kolabackens eld lyste upp framför dem. De gick förbi ett stycke och satte sig sedan med ryggen mot en sanddyn och såg ut över havet.

— Jag har länge velat träffa dig ensam, sade Mikkel lågt efter en stund. Gisela svarade inte.

— Du vet kanske varför, Gisela?

Hon sänkte huvudet. Han kramade hennes hand hårdare.

Ett ögonblick tvekade han, sedan lade han armen om henne och drog henne intill sig.

— Jag älskar dig, viskade han med munnen mot hennes hår.

Då tryckte Gisela sig tätt intill honom. Hon slog armarna om hans hals och gömde sitt ansikte vid hans axel. Han kände att hon darrade i hela kroppen.

Mikkel vände hennes huvud så att han kunde se hennes ansikte. Hon hade ögonen fulla av tårar.

— Gråt inte, Gisela lilla, mumlade han. Är du inte glad? En snyftning skakade henne. Med ansiktet pressat mot hans kåpas mjuka kläde viskade hon:

— Det är så hopplöst alltsammans ...

— Du skall se att allt ordnar sig, sade Mikkel förtröstansfullt. Var inte ledsen. I kväll är det bara vi två.

Gisela log under tårarna. Mikkel kysste försiktigt bort dem alla och till sist hennes mun. Hon låg alldeles stilla i hans armar och lät honom göra det.

— Nu vet vi var vi har varandra, Gisela min.

— Mikkel, det fanns aldrig någon annan för mig än du ...

Hennes snyftningar upphörde. Mikkel såg hennes ansikte helt nära sitt, blekt och med ögon som lyste bottenlöst djupt rakt in i hans.

Bakom dem strök en mild havsvind fram över dynerna. Det sträva gräset viskade som silverklockor, ackompanjerade av det jämna, snabba vågskvalpet från Östersjön och marknadsfolkets dova sorl i fjärran ...

24

DÅ SILLFISKETS BRÅDASTE TID hade inbrutit, kom Evert Sverting från Lybeck med sin maka Gundelille och barnen seglande till Falsterbo. I tunnbindargården mottogs dottern och hennes lilla familj med största glädje.

Gundelille var lycklig över att ha kommit hem igen. Visserligen hade hon mottagits vänligt av sina svärföräldrar, men hon kunde aldrig trivas så bra i Lybeck som på sitt solbelysta näs. Och Evert, som vistats mycket i Falsterbo, förstod henne. Han lovade att hon varje år skulle få följa med honom till sillfisket.

Mötet mellan Gundelille och Mikkel blev glatt och otvunget. Hon hade lämnat honom med sorg i hjärtat under hans långa sjukdom. När hon nu återsåg honom frisk och stark, kände hennes glädje inga gränser. Hon märkte genast att Mikkel mottog henne som sin bästa barndomsvän, och hon behandlade honom på samma sätt. Vad som hänt dem emellan en gång i tiden lät de vara glömt.

Mikkel blev snart god vän med Evert. Denne var en klok och vänlig man och var otvunget vördnadsfull mot sin lärde svåger. Everts tyska härstamning och det lybska borgerskapets liv i en stad, som var omgiven av vendiska stammar, förde till långa samtal dem emellan.

Fader Iver och hela hans stora familj hade redan varit gäster på Falsterbohus. Och två dagar efter marknaden ställde man till med ett stort gille i tunnbindargården. Herr Gereke och de båda tyska fröknarna inbjöds som hedersgäster och det blev ett dundrande kalas.

Under dagens lopp kom samtalet in på ett ämne, som intresserade fogdeparet. Evert ämnade nämligen segla till Lybeck med den första skeppslasten sill. Tunnorna skulle lossas därhemma och han skulle fortast möjligt komma tillbaka. Han hade låtit salta så mycket att en andra lastning blev nödvändig. Gundelille och tvillingarna skulle ändå stanna här hos föräldrarna, tills han gjorde den sista överfärden. Ja, men hur vore det nu, om Adelheid följde med över denna gång?

— Javisst, det är den bästa segellägenheten hem.

— Sedan kan man alltid låta Gisela segla över till Själland, innan vintern bryter in, förstås.

— Koggerskeppet är väl ganska rymligt? Så att Adelheid får det bekvämt? fortsatte fru Cecilie omtänksamt.

— Jo, på sätt och vis ... fast tunnor med salt sill finns överallt.

Adelheid tyckte inte alls om allt detta och intog en avböjande hållning. Hon gjorde invändningar mot förslaget liksom hon gjort då avresa tidigare varit på tal. Mikkel och Gisela blev tysta och bleka. Fogden ville nämligen gärna att Mikkel följde med Adelheid som beskyddare.

— Ja, det är väl på tiden att Mikkel också återvänder till 'Tyskland, medgav fader Iver. Hade han varit vår egen son och inte en så lärd man som han är, hade han ju kunnat stanna och arbeta på gården. Men sådant anstår inte en Herrens tjänare. Iver kastade en stolt blick på Mikkel.

— Jag trodde att Mikkel var er son, sade fogden förvånat.

— Det tror alla, och vi hade inte haft något emot det, om så varit fallet. Men sanningen är att vi hittade honom på stranden när han var spädbarn. Det var efter det sista överfallet på Falsterbohus för tjugo år sedan. Det kan ni inte minnas, herr Gereke, för det var innan ni kom hit.

— Jag har hört talas om det. Men det var en nyhet för mig att Mikkel så liten och ensam överlevde händelsen och blev funnen av er. Var kom han egentligen ifrån?

— Det vet ingen, svarade Iver långsamt och eftersinnande. Men ensam var han inte. Han låg i famnen på en död kvinna. Kanske var hon hans mor. Jag vet inte. Hon var i alla fall inte särskilt lik honom. Ljus och full av fräknar på armarna. Inte särskilt vacker.

— Nå, det passar då inte in på Mikkel, inföll fru Cecilie och log vänligt mot Mikkel.

— Så lustigt, viskade Adelheid till Gisela. Tänk att vara fräknig på armarna. Jag har aldrig sett någon vara fräknig på armarna, utom Ulrich, min lillebror. Han var alldeles prickig.

— Ja det minns jag också, sade Gisela och försökte verka intresserad. Men hennes tankar var hos Mikkel som satt mitt emot henne och inte släppte henne med blicken.

Efter denna kommentar satt Adelheid tyst en lång stund och funderade. Hon hade plötsligt fått mycket att tänka på. Och ofta under kvällens lopp vilade hennes ögon på Mikkel.

— Du tycks då alldeles ha förvridit huvudet på de förnäma damerna, viskade Gundelille till Mikkel, när man senare på kvällen bröt upp. Med sin intuition och sitt skarpsinne hade det inte dröjt länge förrän hon uptäckte de båda flickornas intresse för Mikkel. Inte heller undgick det henne att han slukade den ljusa av dem med ögonen. Där fanns alltså förklaringen till att han så snart glömt sin kärlek till barndomsvännen, trots sitt eget löfte.

Men Mikkel muttrade bara något till svar. Adelheid kom fram till honom.

— Med broder Mikkel som sällskap vill jag gärna resa hem om tre veckor, sade hon högt och tydligt, så att fogden kunde höra det.

Alla såg förvånat på henne över hennes plötsligt påkomna beslut.

— Jag har tänkt på saken, förklarade hon. Jag inser att jag inte kan fara tryggare än med Evert Svertings fartyg. Om broder Mikkel ville ha den stora vänligheten ...

Mikkel böjde artigt på huvudet utan att svara. Det hade talats så mycket om den saken, att han inte kunde neka. Men hans ögon undvek Giselas sorgsna och förskräckta blick.

När Adelheid och Gisela senare på kvällen var ensamma, gav Gisela luft åt sitt hjärtas känslor.

— Hur kunde du vara så grym och säga ja, snyftade hon. Ska du låta dem skicka mig till främmande människor på Själland. Och Mikkel —

Adelheid strök henne tröstande över håret.

— Jag har fått en viss tanke i mitt huvud, förstår du, förklarade hon. Och om den tanken är riktig kan du och Mikkel bli mycket lyckliga. Kan du ge dig till tåls och vänta på honom?

Gisela såg förundrat på henne. Hon kände sin väninna så väl, att hon visste att där måste ligga en allvarlig mening i hennes ord. Hon torkade sina tårar.

-- Jag litar på dig.

-- Och jag hoppas att jag inte skall göra dig besviken, sade Adelheid ömt.

25

DAGEN FÖR DEN STORA AVRESAN kom alltför snart, Mikkel infann sig på Falsterbohus för att ledsaga Adelheid till skeppet. Blek och stilla stod Gisela bredvid dem.

— Var nu en modig flicka, sade Adelheid uppmuntrande och kysste henne på kinderna till avsked.

Mikkel bugade sig höviskt för henne. En kort sekund möttes deras blickar. Då kastade Gisela sig häftigt i hans armar.

— Jag kommer snart igen, viskade han och kysste henne om och om igen. Han släppte henne motvilligt och drog sig baklänges ut genom dörren. Med torra ögon såg Gisela efter dem.

På Everts fartyg var allt i ordning. En stund senare seglade de ut på den blåa Östersjön. Ett fullastat koggerskepp var inte någon angenäm vistelseort, men en god vind förde dem söderut. Redan följande morgon kunde de stiga i land i Lybeck.

Adelheid och Mikkel tillbragte några dagar i Everts hem, innan de skulle anträda färden söderut över fastlandet. Den långa resan skulle inte gå särskilt snabbt undan. Varje litet hertigdöme och grevskap hade sina gränsposter, som måste passeras. Endast i de största samhällena skulle man göra uppehåll och byta hästar.

Deras vaktmanskap från Falsterbo avlöstes av knektar från hertigdömet Lauenburg, ty Adelheids första mål var Ratzeburg, söder om Lybeck. Den enda människan hon kände där var en vendisk bonde vid namn Kasimir. Till Mikkels förvåning lät hon vagnen och ryttarna göra halt utanför hans torftiga stuga.

— Jag kommer snart igen, sade hon och trädde in genom den låga porten.

Orolig och förbryllad följde Mikkel henne med blicken. Vem kunde bli klok på den flickans förehavanden? Han steg ur vagnen och satte sig i solen på bänken utanför stugan. De lejda knektarna lät han sitta av och vattna sina hästar. Flugorna surrade omkring honom och han dåsade till.

Han vaknade upp vid klappret av hästhovar. Innan han hann resa sig, var han omringad av en skara harneskklädda knektar, som bar kejsar Maximilians välkända emblem och fana. Anföraren, en rotemästare, steg av sin häst och gick fram till Mikkel i det han mönstrade honom ingående.

— Tyckte jag inte att jag kände igen dig. Du är kejsarens skrivare Michael Böttcher.

— Ja, svarade Mikkel halvt om halvt yrvaken efter sin lilla slummer, men jag tjänar inte längre kejsaren. Vad vill du mig, rotemästare?

— Jag söker på uppdrag av kejsar Maximilian I efter kammarskrivare eller räntmästare eller utskrivningskamrerare. Den nya allmänna riksskatten skall uppbäras. Varje man som suttit i kammarrätten behövs för att samla in denna rikspålaga i de olika tyska kronländerna.

— Det är lätt att säga, men vad angår det mig? Jag är inte mer i kejsarens tjänst, upprepade Mikkel.

— Har du inget fribrev eller annat dokument från kejsaren eller någon utländsk konung som bevis på att du står i tjänst hos andra, måste du följa oss som vår uppbördsman.

— Jag står i tjänst hos hovfröken Adelheid von Berg. Men brev och sigill på det har jag inte. Fröken von Berg är därinne. Mikkel pekade på den lilla bondstugan.

Rotemästaren såg vantropet på honom och sedan på rucklet som Kasimir bodde i.

— Försök inte skoja med en kejserlig rotemästare. Du har inget pergament? Gott, då följer du oss.

Kejsarens knektar lyfte med våld upp honom på en häst och skaran sprängde iväg. Mikkel hade inget annat att göra än att varsko kusken och vaktmanskapet genom tillrop och hålla sig fast på den osadlade hästen så gott han kunde och följa med.

26

NÄR ADELHEID KOM UT från Kasimirs stuga, fann hon vagnen och vaktmanskapet, men Mikkel var borta. Hennes bestörtning kände inga gränser, när hon hörde kuskens berättelse. Bittert anklagade hon sig själv för att de skickat tillbaka fogdens knektar, när de började resan med att fara hit ut till Ratzeburg. De danska knektarna skulle nog ha försvarat Mikkel och förhindrat hans bortförande.

Hon lät skyndsamt köra sig till Lybeck av de lauenburgska knektarna och börja sökandet. Men ingenting kunde göras. Mikkel var och förblev borta.

Under hela den återstående färden till sitt föräldrahem satt hon och grubblade över det hon fått veta i Kasimirs hus. Men vad tjänade allting till nu när Mikkel hade försvunnit?

På slottet Berg vid Rhen blev glädjen stor, när husets dotter sent omsider kom hem. Den gamle hertigen hade redan trott att hans enda arvinge var förlorad. Desto lyckligare blev han nu. Adelheid lovade att hon nu skulle stanna hemma för alltid.

Hon berättade ingenting om vad som hade hänt. Föräldrarna var gamla, och den nyhet som hon hade inhämtat skulle inte gagna dem. Och Mikkel ville hon inte längre tänka på. Hon vågade inte heller vända sig till kejsaren för hans skull. Läget skulle då bara bli ännu värre för honom.

En förrymd skrivare hade man inte något till övers för vid hovet. Bättre då att han okänd reste runt i riket som uppbördsman. Kanske blev han fri en dag och kom tillbaka till henne.

Adelheid slog alla tankar ifrån sig och ägnade sig med liv och lust åt de fester, som till hennes ära anordnades, och som hon så länge fått undvara. Även hemma på slottet Berg hölls ett präktigt gille.

När festkvällen kom, tog den åldrande hertigen sin dotter avsides. Högtidligt fattade han hennes hand.

— Adelheid, min dotter. Det är något viktigt jag har att säga dig. Du är nu tjugotre år gammal och borde varit gift för länge sedan om du inte alltid varit så envis och motsträvig. Men din mor och jag önskar inget högre än att få se en arvinge innan vi sluter våra ögon för alltid. Jag har nu i kväll inbjudit greven av Mark till detta gästabud. Jag skulle vilja att du betraktade honom och tog eventuellt giftermål i övervägande. Grevskapet Mark ligger alldeles öster om våra gränser. Det skulle passa mycket bra att slå ihop de båda länderna.

— Men inte vill ni väl gifta bort mig med den knarrige gubben, utbrast Adelheid förskräckt.

— Den gamle greven är död. Numera råder hans son över landet. Det är en behaglig ung man. Du har säkert träffat honom vid hovet.

— Det kan hända, jag minns inte så noga. Där fanns ju hundratals grevar och hertigar.

— Jag har i varje fall talat med honom, sade hennes far. Han känner dig och han har ingenting emot mitt förslag.

— Så allting beror alltså på mig? Adelheid log. Ni är beskedliga som inte tvingar mig mot min vilja. Jag ska ta mig en titt på den unge mannen i dag.

När hon senare på kvällen trädde in i den lysande festsalen fördes snart en kraftig, blond ung man fram till henne och föreställdes som greven av Mark. Adelheid gav honom villigt handen och tillsammans trådde de dansen.

Med förnöjelse kunde hertigparet under större delen av kvällen se sin dotter vid den unge riddarens hand. Adelheid var livlig och glad, men samtidigt hövisk och förnäm. Man kunde inte undgå att se hur hennes kavaljer blev alltmer förtjust i henne.

När festen var slut hade hertigen ett enskilt samtal med greven och sedan med sin dotter. Redan följande vecka hölls en ny lysande fest på Berg och det unga parets trolovning tillkännagavs.

27

DYSTER OCH OROLIG till sinnes följde Mikkel den lilla ryttarskaran på ett omständligt kringresande till räntekamrarna i städer och distrikt mellan Elbe och Oder. Ständigt grubblade han över hur han på ett eller annat sätt skulle kunna bli fri. Men det enda papper han hade på sig var ett pass, utställt på Michel Böttcher för en resa från Lindau till Lybeck, och det kunde han inte gärna visa, om han inte ville bli ännu fastare knuten till detta uppdrag. Där stod ingenting om att han inte längre tjänade kejsaren. Men var hade de rekommendationsbrev och passersedlar blivit av, som fogden skickat med honom och Adelheid? Mikkel rannsakade sitt minne. De måste ha legat i någon låda eller kappsäck. Eller hade han i avskedets upprörda stund glömt att ta dem med?

Han talade med rotemästaren om saken, men denne var så belåten med att ha fått en duktig räntmästare, att han inte gjorde sig någon brådska med att hjälpa Mikkel. Tids nog skulle de tillbaka till kejsaren och avlägga räkenskap, och då kunde han ju söka upp sin hovdam och få de brev och sigill som hon eventuellt hade i sin vård.

Det hela kom emellertid fortare till ett avgörande än vad någon hade anat. Ett vendiskt rövarband härjade i de östra gränsländerna och överföll deras lilla skara. Knektarna skingrades eller blev dödade och vart rotemästaren hamnade fick Mikkel aldrig reda på. Själv blev han tillfångatagen och bortförd genom stiglösa, skogiga områden, långt in i vendernas land.

Vid floden Weichsel, i en polsk trakt, lyckades han äntligen långt om länge fly, och efter en lång vandring genom ödemarkerna, under svåra umbäranden, kom han till Danzig. Han sökte sig till cistercienserklostret i Oliva, där munkarna tog sig an honom och gav honom en fristad.

Mikkel återvann snart hälsa och krafter och kunde än en gång ägna sig åt en tids studier. Den nya boktryckarkonsten hade hunnit hit, och han fick för första gången en tryckt bok i sina händer. Det var den praktfullt inbundna "Psalterium Moguntinum", en bön- och sångbok från Gutenbergs efterträdare i Mainz.

Ute i världen hade mycket hänt. Mikkel fick av munkarna höra om det nya land, som upptäckts i väster, om den berömda seglats, som en portugis företagit till Indien, och om kättaren Kopernikus' förfärliga åsikter vad beträffar solens och planeternas rörelser.

Men Mikkel fann ingen ro bland de vänliga munkarna. Med en avskrift som han gjort sig av Tomas a Kempis "Om Kristi efterföljelse", ur vilken han ofta hämtade mod och kraft, bröt han upp en dag och började den långa vandringen västerut.

I klostret hade man mycket talat om den nya tiden, som skulle bryta in med det kommande århundradet. Påvestolen hade förklarat det sextonde seklet för heligt.

Överallt, där Mikkel tiggde sig fram, fick han höra att snart var året 1499 till ända och det heliga året 1500 inne.

Hans livsandar stärktes av denna tro så att han alltjämt med ny förhoppning kunde fortsätta den besvärliga vandringen.

28

PÅ VÅREN ÅR 1500 KOM EN TIGGARE vandrande till slottet Berg vid Rhen. Han var trasig och utmärglad. Medlidsamt gav man honom ett mål mat i kokhuset. Den unge riddaren greve av Mark var just på besök med sin hustru Adelheid. När de kom in på borggården efter en ritt, fick Adelheid syn på tiggaren.

— Mikkel! utropade hon och hoppade av sin häst och sprang emot honom. Greve Egbert stirrade missnöjt på sin hustru, när hon glädjestrålande omfamnade tiggaren. Hennes egendomliga beteende gjorde den unge äkta mannen förbryllad.

— Mikkel, jag trodde att du var död. Var i all världen kommer du ifrån? Du försvann ju för mer än två år sedan ...

Adelheid gav sig inte tid att avvakta hans svar, utan tog honom vid handen och ledde honom fram till sin make. Med ett lyckligt leende såg hon från den ene till den andre.

— Får jag lov att föreställa? Min make, herr Egbert, greve av Mark. Min bror, herr Ulrich von Berg.

De båda männen betraktade henne, den ene med misstroende och den andre med oförställd häpnad. Adelheid skrattade glatt åt deras häpna miner.

— Kom med in till mina föräldrar, så skall jag berätta alltsammans, föreslog hon ivrigt. Men först måste du få ordentliga kläder, Ulrich.

Adelheid drog de förstummade herrarna med sig in och bad Egbert att lämna hennes bror i en kammartjänares vård och dra försorg om passande kläder. Under tiden förberedde hon det åldrande hertigparet på en för dem stor och glädjande händelse.

Senare församlade de sig alla i riddarsalen. En knastrande brasa tävlade med solstrålarna om att värma upp den. Adelheid satte sig med högtidlig min på en björnfäll högt upp i en fönsternisch.

Med oro och samtidigt en trygg lättnad betraktade Mikkel henne. Vad hon än hade för nyhet att komma med, så kände han sig överlycklig över att vara i hennes närhet. Med en triumferande stolthet lät hon sin blick vandra mellan hertigparet och honom.

Mikkel stod och stirrade på henne som förtrollad. Det var ju nästan som att få träffa Gisela, som han så mycket längtade efter. Han måste lägga band på sig för att inte genast falla över Adelheid med frågor. Märkligt nog hade hon något helt annat på hjärtat.

— Denne unge man som kom i dag, började Adelheid dramatiskt, denne unge man, mina kära föräldrar, är Ulrich von Berg, er son och min bror, som ni trodde vara död.

Det var dödstyst i salen. Alla såg på Adelheid som om de inte hade förstått ett ord.

— Redan när Ulrich, som kallade sig skrivaren broder Michael Böttcher, var vid hovet, kände jag mig på ett underligt sätt dragen till honom, fortsatte Adelheid. — Du minns, Mikkel, att jag ville lära mig läsa och skriva av dig. En tid trodde jag att jag var för älskad, men det var en annan sorts kärlek som hade uppstått hos mig. Jag tyckte mera systerligt om dig, kanske därför att vi liknade varandra.

När jag sedan skulle resa bort med Gisela, valde jag Falsterbo. Jag visste inte att broder Michael fanns där men i hans fosterföräldrars hem väckte ett visst uttalande mina misstankar att Michael skulle kunna vara min bror Ulrich.

Det var ett ganska vagt antagande, men Iver Töndebinder talade om att den kvinna, som haft den svarthårige Mikkel hos sig i den stormdrivna båten, varit så ljus att man inte kunde vara säker på att hon var den lille gossens mor. När det berättades att hon haft armarna fulla av fräknar, tänkte jag strax på min stackars lillebrors fräknighet. Jag mindes att Theta, Ulrichs amma, också haft fräkniga armar.

Jag började på allvar grubbla över fader Ivers beskrivning av den främmande döda kvinnan. Amman Theta försvann mycket mystiskt, och med henne Ulrichs dibroder Fokko, det vet vi alla av hennes man. Var det kanske hon som hittades död vid foten av Kolabacken i Falsterbo för tjugotre år sedan? Vad var det då för barn hon hade fastbundet vid sin kropp?

— Nu förstår jag äntligen varför du fick så brått att lämna Falsterbo, insköt Mikkel. Han kände en underlig domning i kroppen vid Adelheids berättelse. Han förstod plötsligt hur historien skulle sluta, men han vågade inte tänka tanken ut. Det hela verkade alltför fantastiskt.

— Ja. Jag kände att jag måste få klarhet i saken. Och den ende jag kände till, som kanske visste något, var Kasimir, Thetas man. Han borde ju känna till vad det var för barn han kom med till oss.

I Ratzeburg besökte jag alltså Kasimir. Han hade gift om sig och hade nya barn. Jag mindes att han var rätt tystlåten, men med litet list fick jag honom att berätta alltsammans.

Theta hade ju nyligen fått en egen liten son som hette Fokko, när hon blev anställd som amma åt Ulrich. Nyfödda barn är väl inte så värst olika varandra. I varje fall var det väl ingen som tänkte på vem som var ljus och vem som var mörk, när hon tog de båda barnen till sitt hem för att där amma dem tillsammans. Men hon var en god och trogen kvinna som kände sitt ansvar. Den lille hertigsonen gav hon alltid först, och hennes egen pojke fick det som blev över, och kanske var det för litet ibland. I varje fall växte Ulrich upp till en kraftig och söt liten krabat, medan Fokko förblev svag och klen.

När de båda barnen var ett och ett halvt år gamla, ville Theta bära Ulrich till hans föräldrar och visa upp honom. Hon var av goda skäl mycket stolt över honom. Men ni, kära föräldrar, råkade vid det tillfället vara bortresta på bröllop i Danmark och hade tagit mig med. Theta väntade både länge och väl på er på slottet. Hon väntade ett nytt barn och ville väl inte ta Ulrich med sig hem igen. Vem vet vilka ideer som rörde sig i hennes huvud. I varje fall beslöt hon sig plötsligt för att resa efter er upp till Själland och överlämna barnet.

Men då hände det sorgliga att det blåste upp till storm och skeppet förliste vid det ökända Falsterborevet. En av besättningsmedlemmarna klarade sig och återvände hem. Theta hade varit den enda passageraren, och pratsam som hon var, hade hon ju upplyst hela båten om vem hon var, var hon kom ifrån och vilken fin liten herre hon hade med sig. Så besättningsmannen hade inte svårt att finna Kasimir och tala om vad som hade hänt.

Och Kasimir var en ganska klipsk karl. Han ville inte gärna gå miste om den rikliga belöning, som Theta skulle ha fått, när hon överlämnade barnet. Och vad skulle han ta sig till med sin moderlöse, klene son? Han kunde inte göra honom någon bättre tjänst än att överlämna honom till oss för att bli uppfostrad till en förnäm herre.

Och så kom han en dag med det ljushåriga lilla barnet och överlämnade det till oss med det meddelandet att amman hade dött. Och vi var alla glada över arvingen och välkomnade honom hjärtligt. Kasimir drog iväg rikligen belönad och Fokko stannade kvar.

Men Fokko var och förblev klen. Trots den bästa vård blev han inte äldre än sju år. Men det var inte den rätte arvingen ni miste då. Den verklige Ulrich hade hittats av goda människor i Falsterbo och uppfostrades som deras egen son. Med tiden blev han en lärd man, och nu sitter han därborta.

Tystnaden lägrade sig över rummet. Det dröjde länge innan de båda gamla människorna hade fattat sammanhanget. Inte förrän Mikkel reste sig och föll på knä framför dem och vördnadsfullt kysste deras händer, tycktes sanningen gå upp för dem. Hertigen reste upp honom och tog honom i famn, hans mor kysste honom och alla kämpade med tårarna.

— Ulrich, min son. Jag kan inte fatta det. Förlåt att vi inte kan visa vår glädje mera. Denna nyhet måste först smältas. Vad vi har hört låter alltför underbart.

Det gick också runt i Mikkels huvud. Äntligen hade han fått veta hemligheten med sin börd! Kanske hade han ibland drömt att han måtte vara av ädelt blod. Men att han dessutom var Adelheids bror! Det var en lycka som han knappast kunde tro på.

— Under alla dessa år har du känt till denna hemlighet och inte sagt oss något, sade hertigen förebrående till Adelheid.

— Jag ville skona er, förklarade Adelheid ursäktande, och jag var själv så sorgsen över Mikkels öde. När jag kom ut från Kasimirs stuga var han ju borta. Av kusken fick jag höra vad som hade hänt under tiden jag försökte komma i samspråk med venden för att locka ur honom hans hemlighet.

Några månader senare, när jag kort före mitt bröllop var vid hovet, kom en rotemästare till mig och berättade att den unge skrivaren Michael Böttcher hade stupat. Den lilla uppbördstruppen hade blivit överfallen av vilda vender, och rotemästaren var den ende som kom undan. Under sådana omständigheter ville jag inte oroa er.

Nu vände sig hertigparet till Mikkel. Han fick berätta hur han undkommit och vad han gjort under de mer än två år som gått sedan dess. 

Det blev ett frågande och svarande tills Mikkel tröttnade och själv började fråga. Det var så mycket han ville få veta om Gisela von Wied. Men Adelheid hade inte på länge fått något budskap från henne. 

Och på borgen rådde en glädje och lycka utan like. Den som de trodde hade dött i barnaåren var vid liv och satt mitt ibland dem. 

29

 

MED DET NYA ÅRHUNDRADETS inbrott började också ett nytt liv för Mikkel. Borta var den enkle tunnbindarsonen och skrivaren. En herreman hade uppstått i hans ställe. Michael Böttcher hade blivit Ulrich von Berg.

Även hans föräldrar, det grånade hertigparet, levde upp pa nytt. Deras liv hade åter fått innehåll. Med kärlek och omsorg ägnade de hela sin tid åt den nyfunne sonen. Stolt och glad insatte hertigen av Berg sin blivande arvinge i hans uppgifter och rättigheter.

Plötsligt hade Mikkel blivit medelpunkten i de höga herrarnas intresse. Det blev besök vid hovet och uppvaktningar hos åtskilliga furstar. Att Mikkel samtidigt var en lärd man gjorde att man väntade sig mycket av honom. Många furstar i denna tid kunde ju knappt skriva sitt eget namn.

Och Mikkel var fullkomligt omtöcknad av allt det nya. Först efterhand började saker och ting klarna för honom. Kontrasten mellan de svåra åren som rymling och tiggare och det lysande liv, som han nu dragits in i, var alltför stor.

Hans första tanke hade gällt Gisela. Så olika förhållandet mellan dem nu hade blivit. I början hade hon varit den förnäma adelsdamen och han en obetydlig borgarson. Sedan hade de fått veta mera om varandra. Hon hade blivit till en förskjuten dotter, som bara hade klostret att vänta om hon återvände hem. Han hade visat sig vara en lärd munk med vissa framtidsmöjligheter vid de olika hoven. Och nu — nu var han en lysande hertig, medan hon fortfarande var landsflyktig.

Mikkel blev vild av otålighet. Han ville omedelbart störta i väg och hämta Gisela. Nu skulle hon äntligen få bli hans maka. Men man höll honom tillbaka. Han hade fått många förpliktelser. Det gick inte an att han gav sig i väg så där utan vidare.

Och månaderna gick.

Men så en dag kom så det stora ögonblicket, då Mikkel tillsammans med sin far reste till hertigdömet Wied för att hos hertigen anhålla om hans dotter Giselas hand. De ledsagades av ett präktigt följe. Mot en sådan svärson kunde ingen ha något att invända.

Hertigen av Wied hade naturligtvis hört talas om den återfunne sonen till fursten grannlandet, och han välkomnade dem hjärtligt.

— Men min dotter kan jag inte gifta bort. Hon har flytt och jag vet inte var hon finns eller om hon lever.

Nu var det Mikkels tur att berätta om allt som hade hänt Gisela.

— Antagligen vistas hon fortfarande på Själland hos våra släktingar, slutade han. Den gamle Wied hade under tystnad åhört Mikkel.

— Och du vill gifta dig med henne, trots det dåliga rykte, som hon genom sin obetänksamma färd till Italien dragit över vårt hus? frågade han allvarligt.

— Ja, sade Mikkel.

— Det är ingen som längre minns den där lilla historien, insköt hertigen av Berg. Mer än tre år har förflutit sedan dess, och folk glömmer snabbt.

— Jag hyser heller inget agg till henne mera, förklarade Wied. Jag börjar bli gammal och skulle gärna vilja se mitt enda barn innan jag dör. Kan du finna henne och föra henne hit, har du min välsignelse.

Han reste sig och gav Mikkel handen.

— Är det ingenting jag kan hälsa henne från hennes far? frågade denne.

— Säg att hon är välkommen hem. Och säg att hon kunnat bespara sig alla dessa vedermödor, om hon talat med sin far, i stället för att resa till Italien och ge sig ut för att vara påvedotter.

— Det är alltså inte sant?

— Hör på, Ulrich, jag skall uppriktigt berätta sanningen för dig. Oss emellan sagt blygdes jag för att komma fram med saken inför min dotter. Senare som äkta man kan du förklara det hela för Gisela bäst du kan. Min hustru och jag levde nämligen barnlösa under många år. Vi önskade oss ivrigt en arvinge, och till slut beslöt vi att hon skulle göra en pilgrimsfärd till Rom för att få påvens välsignelse. När hon återkom från denna resa, födde hon också mycket riktigt ett barn. Men jordekvinnorna sade att det var ofullgånget. Det var vårt första barn, ett gossebarn, och det dog genast vid födseln.

Min hustru sörjde mycket djupt, kanske mer än jag hade väntat. Hon bar på en hemlighet. Och dagen kom, då hon anförtrodde mig den. Men detta stannar oss emellan, Ulrich, det här behöver ingen annan få veta. Hon hade träffat kardinal Rodrigo Borgia, som var känd för sitt tygellösa leverne, han som nu är påve Alexander VI. Hon visste ingenting om honom. Han lovade att skaffa henne audiens hos påven Innocentius. Hon var mycket tacksam mot honom och i sin oskuldsfullhet föll hon lätt offer för hans sinnlighet. Följden av hennes underkastelse var gossebarnet, som dog vid födelsen. Jag visste att min hustru egentligen var en god och ärbar kvinna och gjorde henne inga förebråelser.

Ett år senare födde hon åter ett barn, Gisela, som utan varje tvivel är min köttsliga dotter.

På sin dödsbädd yrade min hustru mycket. Hon nämnde ofta den händelse, som varit den mest skakande i hennes liv. Kvinnorna som vårdade henne hörde det naturligtvis och drog sina slutsatser. En av mina mindre trevliga släktingar, som var närvarande, när Giselas mor undfick den sista smörjelsen, drog sig tydligen inte för att så tvivel i flickans själ.

Kanske var jag för sträng mot Gisela. Men jag var mycket vred över hennes tilltag att resa till Rom, ty hon kunde ju ha talat med mig först. Och att hon var så känslig att hon genast rymde vid hotet om att sätta henne i kloster, det kunde jag inte ana. Nu förstår du att jag gärna vill försona mig med min dotter.

— Gisela kommer att bli mycket glad, sade Mikkel.

30

NÄR VINTERSTORMARNA lagt sig och snön töade bort, anträdde Mikkel den långa färden mot norr. Tidigt på våren 1502 anlände han till Själland. Med ett lysande följe kom han till herr Niels Helgesen på Vildenskov, där Gisela enligt fru Cecilies ofta uttalade framtidsplaner nu borde vistas.

Herr Niels tog välvilligt emot sin unge släkting. Men om fröken Gisela von Wied hade han aldrig hört talas. Mikkel var slagen av förvåning och bedrövelse. Vad hade hänt? Hade hon försvunnit på färden hit? Eller hade hon aldrig rest från Falsterbohus? Han måste ofördröjligen bege sig ombord på ett skepp och segla över till Skåne.

Men för herr Niels kom Mikkels besök synnerligen lämpligt. Han hörde till de främsta i den danska adeln och var invecklad i ett besvärligt politiskt sammanhang. Unionstiden höll på att sjunga på sista versen. Varken i Danmark eller i Sverige var kung Hans och hans son Kristian särskilt populära. Men drottningen, Kristina, var omtyckt. När Stockholm brann och Kristina inneslöts på slottet, som belägrades av svenskarna under herr Hemming Gad, var de danska adelsmännen genast redo att skynda till drottningens bistånd.

För kung Hans gällde det nu att vinna den tyske kejsaren Maximilian I över på dansk sida. Om denne förbjöd sina undersåtar all handel och samfärdsel med Sverige, skulle svenskarna få det besvärligt.

Innan kung Hans stack ut till sjöss med den danska flottan för att segla till Stockholms skärgård, sökte han samtidigt de tyska makternas bistånd. En hemlig deputation av framstående riddersmän utsågs för att sändas till kejsaren. För herr Niels kom Mikkel därvidlag som på beställning. Vem kunde passa bättre för detta uppdrag än den här tyske hertigsonen, som hade fått en dansk uppfostran? Dessutom Skulle hans bokliga bildning komma väl till pass.

Mikkel hade helst av allt genast rest till Falsterbo för att söka efter Gisela. Men en rad mäktiga danska herrar samlades och övade påtryckning, och det var inte lätt för honom att säga nej.

Han gav snart vika. I all hemlighet reste han och några andra danska herrar söderut till Tyskland. Och deras ärende hade framgång. Kejsaren gick villigt in på förslaget och förbjöd all handelsförbindelse med Sverige.

Endast den mäktiga Hansan trotsade honom. Den var emot Danmark och det danska väldet i Östersjön och brydde sig inte alls om den just då försvagade kejsarmaktens överhöghet. Den fortsatte sin handel med Sverige som om ingenting hade hänt.

31

I FALSTERBO såg den kunglige fogden med förgrymmelse, att Hansan fortsatte sin handel med Sverige trots kejsarens förbud. Hansan var den största och mäktigaste handelssammanslutningen, och med Hansan på sin sida skulle Sverige stå sig väl.

När de hanseatiska köpmännen följande sommar for till Falsterbo för att som vanligt köpa upp sill, fann de att stränderna var bevakade på alla håll och att tillträde vägrades dem. Herr Gereke hade fått befallning av kungen att dra in alla Hansans ägodelar på fidderna och förbjuda dess folk att komma i land.

Som motaktion hade kung Hans alltså helt enkelt upphävt de hanseatiska städernas privilegier i Falsterbo, när de inte ville avbryta sin handel med Sverige.

Följderna blev katastrofala för folket i sillstäderna, som helt hade sitt levebröd av fisket. Ingen enda köpman lyckades komma i land detta år 1502. Fidderna föröddes, bodarna rustades inte upp, gräset växte ostört på marknadsplatsen och tången samlade sig kring båtarna på stranden.

Om och om igen försökte mindre fartyg att sätta folk i land. Utanför kusterna låg koggerskeppen och väntade. Men fogden var obeveklig och alla landstigningsförsök misslyckades. De fick återvända hem med tomma silltunnor och fulla salttunnor. Och detta fastän sillen stod packad på lekplatserna och hade kunnat tagas upp med bara händerna.

Under tiden hade fogden i Falsterbo en arbetsam tid. Ständigt fick han och hans folk vara på sin vakt för att hindra smyglastningen norr om Skanör, som hanseatiska skepp under falsk flagg sökte företa. Han hade föga tid till övers för sig själv och sin familj.

Ty han hade verkligen fått en familj. Fru Cecilie hade efterhand blivit mycket förtjust i Gisela. Redan samma höst som Adelheid och Mikkel lämnade Falsterbo hade hon och hennes make beslutat att uppta Gisela som sin dotter. Hon skulle få stanna kvar hos dem så länge hon ville.

Och Gisela var glad och tacksam häröver. Hon förlorade aldrig hoppet att Mikkel skulle komma tillbaka. Och då skulle hon avsäga sig alla anspråk på börd och förmögenhet och följa honom. .Även om det skulle bli som en fattig skrivarhustru.

För att åtminstone kunna tala om Mikkel med någon, hade hon ofta besökt folket i tunnbindargården. Varje sommar kom Gundelille dit, och Gisela blev snart god vän med henne. Ingen kunde bättre förstå vad hon kände än Gundelille, som hade upplevt detsamma. Åt Gundelille kunde hon anförtro sig helt, och hon var hennes tröst och stöd i ensamheten.

Det följande året, år 1503, skulle för falsterbonäsets del gestalta sig på samma sätt som det föregående. Visserligen hade vaksamheten slappnat av och ingen jagades nu bort från kusterna. Men striden med Hansan fortsatte, och handeln blev inte särskilt livlig.

Hansan hade inte alls blivit undfallande genom motgångarna. Tvärtom fortsatte de sitt umgänge med Sverige liksom förut och lät i stället bli att komma till Falsterbo. Kung Hans var den som fick det värst. Den genom hans eget förvållande uteblivna silltullen saknades i hans skattkammare. Han började då föra kaparkrig och gjorde Sverige därigenom stor skada, så att brist på salt och andra viktiga varor uppstod i landet.

Det blev den nye påven, som till sist fick medla. Drottning Kristina återvände till Danmark. Sten Sture dog och efterträddes av Svante Sture. Därmed var hoppet definitivt ute för kung Hans i Sverige, även om unionsstriderna fortsatte ännu några år.

Nu återupptogs också danskarnas förbindelser med Hansan. De fick nya privilegier i Falsterbo och ordningen återställdes. Sillfisket kom bra igång och uppnådde snart sitt forna omfång. Den dag kom, då Ulrich von Berg, nydubbad riddare, blev fri från alla politiska uppdrag och kunde resa på giljarfärd till Falsterbo.

32

JAG KOMMER SNART igen, Gisela. Så hade Mikkel sagt för sex år sedan, när han lämnat Falsterbo. Mot sin vilja hade han hållits kvar därnere på fastlandet under så lång tid. Hade Gisela väntat på honom eller hade hon förlorat tålamodet? Fanns hon överhuvudtaget i Falsterbo? Den stora frågan trängde sig på honom, när han plågad av sin oro trädde fram till relingen och såg ut över havet.

Solen stod redan lågt i väster. I fjärran syntes den flacka falsterbokusten långsamt höja sig ur vågorna. Först av allt blev det höga kärntornet på Falsterbohus synligt. Sedan kunde man snart urskilja den största av kyrkorna och några kvarnar på näset.

Det bukiga koggerskeppet gled snabbt närmare i den kraftiga sydliga vinden, men dock alltför långsamt i Mikkels tycke. Först sent på kvällen rundade man Ugglenäbben för att lägga till i Hölls vik.

Hur annorlunda såg Mikkel inte ut vid sin andra hemkomst till sillnäset jämfört med den gången han kom som klerk. Den svarta munkkåpan var borta. Han pryddes nu av en dyrbar sammetsrock som räckte ända till knäna. Därunder skymtade man de korta vida byxorna och de långa "hosorna". En fint veckad skjorta stack fram ur rockens ringning. På huvudet hade han en barett, prydd med fjädrar och ädelstenar. Till och med skorna följde den senaste tidssmaken med sina breda, trubbiga ovansidor.

Han behövde inte längre tillryggalägga den långa vägen till Falsterbo till fots. Ett präktigt utrustat följe ledsagade honom. Beväpnade knektar, pager och ädla ridhästar hade han nu till sitt förfogande. Mikkel hade blivit en herreman, och ingen som såg honom kunde vara i tvivel därom.

De många främmande fartyg, som ankrade i Hölls vik, påminde honom om att Nordens största marknad var instundande. Redan från sjösidan hade man kunnat iaktta den liv och rörelse, som förrådde att sillen gick till.

Mikkel fick plötsligt lust att uppleva det, som under hans barndom varit en av årets höjdpunkter. Han borde ju eljest stanna kvar på skeppet över natten för att nästa morgon med pomp och ståt rida till Falsterbo. Men en underlig längtan drev honom. Hans män fick befallning att stanna ombord. De skulle få order om landstigning av falsterbofogden. Och Mikkel lät sig ensam ros i land av en besättningsman.

Det var ett öronbedövande oväsen på strandängarna. Från Skånes södra slätter hade boskap drivits hit för att säljas på marknaden. Mikkel banade sig väg bland de ångande djurkropparna, knuffades mot kärror och åkdon och snavade över burar med allehanda smådjur i. Kor råmade, får bräkte, grisar grymtade, hundar skällde och bönder och lagårdskarlar svor och grälade.

Mikkel fortsatte att tränga sig fram genom den oroliga massan tills han nådde tångvallen. En svag dimma vilade över de vidsträckta strandängarna.

Driven av sin oro och sin längtan vandrade Mikkel vidare genom sommarnatten. Då och då seglade ett moln förbi månen och höljde landskapet i mörker. Bredavägen var smutsig och lerig. Han gick över bron vid Ettelbäcken, förbi Möns och Rostocks gamla kapell fram till den ståtliga stadskyrkan. Vaxljusens gula sken lyste ur fönstren.

Mikkel steg in och korsade sig med ett stänk vigvatten på fingertopparna. En ensam präst läste mässan i koret. Mikkel gick tyst fram till korskranket, föll på knä och bad sina böner. Lika tyst gick han sedan ut igen, i det han bugade sig och korsade sig vid de blomsterprydda helgonaltarna.

Natten var stilla och blå, och otaliga stjärnor lyste klart. Mikkel stod på kyrkbacken och såg ut över det silverblänkande Sundet. Han drömde. Hans liv passerade förbi honom i all sin skiftande rörlighet.

Här låg den stora kyrkan, tung och massiv och glänsande som av silver i månskenet. Runtomkring hukade sig stugorna med sina låga halmtak. Ett stenkast därifrån vilade den en gång så mäktiga borgen. Numera bestod den bara av dystra, fallfärdiga ruiner. Dess tid var ute för länge sedan. Men Guds tempel stod kvar, ståtligare än någonsin, och det skulle stå kvar i hundratals år, länge efter det fästningen och fiskarnas lerklinehus var ett minne blott.

Inte hade byggherrarna eftersträvat prakt och skönhet, när de uppförde denna helgedom. I stil med den karga, sandiga naturen var murarna raka och enkla och saknade överdrivna utsirningar och krumelurer. Men de utstrålade en storslagen makt genom sin massa och höjd, den makt som sillfiskets rikedomar gav. Hur många kyrkor och domer Mikkel än fått se i sitt liv, kunde han ändå aldrig undgå att fängslas av sin hembygds tempel. Deras like fanns inte i världen.

Mikkel gick vidare genom det sovande Skanör. Han såg på gyttret av stugor och uthus med mossbelupna tak, täckta av halm eller tång. Allting tycktes honom så litet, men ändå så välkänt. Det luktade sill överallt. Gatorna glittrade övertäckta av silverfjäll.

Här och var brann det fortfarande ljus i husen. Genom de små fönstren kunde man se in på den flammande brasan och folket, som satt runtomkring med sitt handarbete och sin slöjd. Aldrig förr hade Mikkel tänkt på hur finklädda folk var här. De hade flamländskt kläde, sammet och gråverk på sig, medan människor av samma stånd på annat håll var klädda i trasor. En underlig plats var detta i sanning.

Mikkel hade nu hunnit så långt, att det skulle ta lika lång tid för honom att gå tillbaka till skeppet som att gå till Falsterbo. Han beslöt att gå direkt till tunnbindaregården. Där var säkert någon vaken som kunde ta emot honom.

Månen hade tänt en bred gyllene rand på Bakdjupets svarta vatten, när Mikkel följde Prästaleden till Falsterbo. Det dröjde inte länge förrän han stod framför sitt barndomshem.

Utan att knacka steg han in i storstugan. Vid den nedbrunna elden satt hans mor och hans bror, Tage. Både ryckte till, när de såg honom, och han tyckte att det dröjde en stund, innan de kände igen honom.

Häpnad och förvåning var målad i deras ansikten. Var det verkligen Mikkel, deras Mikkel, som stod där som en förnäm adelsman?

Men han lät dem inte länge vara i ovisshet. En hjärtlig kram övertygade dem båda om vem som kommit tillbaka. Deras hälsning och samtal blev så högljutt och glatt, att hela huset vaknade.

Den ene efter den andre kom tassande i bara särken för att se vad som stod på. Och Mikkel fick om och om igen berätta om sina ofta ganska vådliga äventyr.

Efterhand som sanningen började gå upp för hans familj, spred sig stolthet och beundran över allas ansiktsuttryck. Det var som om Mikkels upphöjelse förlänade glans även åt deras egen enkla tillvaro. När allt korn omkring hörde han ju till familjen. Tänk, en riktig hertig med anor!

— Nu är vi ju släkt med kungens fogde på Falsterbohus, yttrade mor Ingeborg med lysande ögon.

Något ofattbart stort hade hänt dem i denna natt.

— Är Gisela kvar här? frågade Mikkel oroligt.

— Javisst. Herr Gereke har upptagit henne som sin dotter.

När nu hennes egen far inte ville veta av den stackars flickan ... Hon har berättat allting för oss.

-- Så mycket bättre, svarade Mikkel förtjust, jag har träffat herr von Wied, och så till vida är allt gott och väl. Han har förlåtit Gisela. Han längtar efter henne.

— Nu får du skynda dig dit i morgon ... och fria! sade gamle Iver och plirade åt Mikkel.

— Hon har väntat på dig, må du tro, anförtrodde Gundelille. De har velat gifta bort henne flera gånger. Hon är ju redan tjugotvå år. Men hon ville inte ha någon annan. Hellre gick hon här på Falsterbohus som ungmö hela sitt liv, lät hon påskina.

Mikkel skrattade lyckligt.

Man kom aldrig till ro den natten på tunnbindaregården. När solen gick upp nästa morgon satt de fortfarande samman och pratade.

33

I DEN TIDIGA MORGONSTUNDEN hade ryktet om Mikkels hemkomst spritt sig med vindens hastighet. En av drängarna hade ridit till Hölls vik för att hämta Mikkels följeslagare. När de kom ridande genom stadens gator i sin praktfulla mundering stod folk i längs vägen och tittade. Förvåningen blev ännu större, när de främmande gjorde halt framför Iver Töndebinders gård, och Mikkel kom ut. Som det anstod en frälseman, bar han fina, pälsbrämade kläder, när han steg upp på sin vackra häst för att rida till fröken Gisela von Wied, åtföljd av sin stolta ryttarskara.

På Falsterbohus fick man sist av alla veta någonting. I all hast gav vakterna signal. Och med pomp och ståt drog Mikkel in på slottsgården. Herr Gereke korn ut — en lång stund stod han mållös. Sedan skickade han efter Gisela, innan han ännu hunnit hälsa på Mikkel.

Ett ögonblick senare trädde Gisela ut på trappan. Och då var det slut på Mikkels självbehärskning och värdighet. Han hoppade av sin häst, sprang uppför trappan i två steg och tog henne i famn. Innan Gisela hann fatta vad det var fråga om, kände hon hans sträva haka mot sin kind.

— Mikkel! flämtade hon bara svagt och sjönk ihop i hans famn.

— Gisela, min älskling, svimma inte. Jag har ju kommit för att hämta dig.

Och Gisela svimmade inte. Hon drog sig ett stycke ifrån Mikkel, tog hans händer och betraktade honom förvirrat.

— Jag känner knappast igen dig, Mikkel. Är det verkligen du?

Herr Gereke hade småleende stått och tittat på dem. Nu tog hans nyfikenhet överhand. Han tog det unga paret med sig in, för att i fru Cecilies närvaro få klarhet i Mikkels överraskande återkomst.

Mikkel fick än en gång berätta sin historia från början till slut. Han talade även om sin friarfärd till hertigen von Wied.

Gisela satt bredvid honom med sin hand i hans. Allt eftersom berättelsen framskred, blev hennes ögon mer och mer lysande. Till sist kastade hon sig glädjestrålande i hans armar.

Åter fick Mikkel finna sig i att bli hyllad och firad. Hela staden var på benen för att ära sin son som hade blivit hertig. Festligheterna på slottet och jublet ville aldrig ta slut. Men dessemellan fick han och Gisela tid för varandra.

Då gick de den kära vägen utmed stranden till Kolabacken och näsets yttersta udde. De talade om de många åren som gått, om allt som de tänkt och känt under denna tid, om sin längtan och sitt hopp.

Gisela berättade hur hon ofta hade suttit här vid fyrkullen och sett söderut över Östersjön.

— När vinden var gynnsam gladdes jag, för då förde den kanske ditt skepp över havet till mig.

Mikkel kysste henne ömt. Då kunde hon inte säga någonting, utan hon skrattade lyckligt och kysste honom tillbaka.

— Nu skall vi aldrig mer skiljas. Du skall bli min stolta hertiginna. För du får ju två ståtliga borgar vid Rhen att bo i. Du behöver bara välja.

Med ansiktena tätt intill varandra såg de ut över vattnet mot den vendiska kusten, som inte syntes, men som de visste fanns där mycket långt borta. Men helt i närheten mitt emot näset blandades Själlands stränder med himlen i ett glänsande band av torn och tinnar, hus och träd, kullar och dalar ...

Sillfångsten och handeln gick sin gilla gång. Skånemarknaden, "nundinae schanensis", ägde rum vid sedvanlig tid. Den kom väl till pass för det unga paret, som behövde åtskilligt för Giselas reseutstyrsel. Hand i hand gick de båda bland stånden och bodarna och gjorde sina inköp.

Sällan hade man skådat så mycket varor. De två sista årens brist på grund av striden med Hansan hade gjort folk köpyra. Gycklare, ormtjusare, björnvisare och andra djurtämjare hade strålande framgång. Folket var inte kräset den här gången.

Pengar hade alla, ty sillhandeln gick utmärkt. På kvällarna, när ärbara människor hade dragit sig tillbaka, levde fiskekarlarna om. Blodiga slagsmål hörde till ordningen. Tullknektarna hade en arbetsam tid och fängelsehålan fylldes varje natt. Det blev sida efter sida med anmärkningar i räkenskapsboken över förseelser och deras ganska hårda bestraffning.

Efter den föreskrivna fångsttiden lämnade främlingarna sillnäset med sina mer eller mindre välförtjänta vinster i penningpungen. Även den brokiga marknaden var över. Lugnet var återställt.

Mikkel och Gisela måste också ta avsked. Snart skulle han vara Ulrich von Berg, men aldrig för fosterfamiljen, ty den hade alltid varit så uppoffrande att han här alltid ville förbli deras son Mikkel. Gisela hade svårt att säga farväl till herr Gereke och fru Cecilie. De avkrävde det unga paret det löftet att besöka dem så ofta de kunde. Och inget löfte hade de någonsin avgett med större glädje än detta.

För sista gången stod de på stranden. Den nedgående solen färgade skogen på näset glödande röd så att stammarna liknade brinnande eldstoder. Vesperklockan klämtade och svartmunkarna gjorde sig redo att tända sin varningseld på Kolabacken. Ute på redden färgades de många seglen på de avresande fartygen så att de lyste som brinnande facklor. Längre bort på stranden tog båtlag efter båtlag plats i sina flatbottnade småbåtar för att segla till sina närbelägna hemorter. Mikkel och Gisela tyckte att allt var sig likt. Och ändå var allt så annorlunda.