NÄR SUNDET GAV SILVER OCH GULD

FÖR FULLA SEGEL passerade ett spanskt skepp söderut genom Öresund. Vinden tog i och manskapet hade all möda i världen att bärga seglen. Medan bärgningen pågick fick man föröver syn på ett grund, en sandrevel, yttersta spetsen av en landtunga överspolad av vatten eller vad det kunde vara. I sista minuten lyckades rorsmannen gira undan den hotande faran. I samma ögonblick visste han att det var en udde man rundat. Udden utgjorde ena armen i en skyddande vik, där man kom överens om att för tillfället söka skydd, ty den starka vinden kunde när som helst övergå till full storm.

Skeppet landade efter en stund lyckligt och väl vid Ettelbäckens mynning i Hööls vik i närheten av staden Skanör. En stenbrygga skyddade den lilla primitiva hamnen från havets vreda böljor. Den spanska besättningen fick först syn på några karlar på stranden, som skyndade ner till hamnen för att hjälpa till. Bebyggelsen utgjordes allenast av några fiskarbodar, men något längre bort reste sig en starkt befäst borg på en kulle.

Detta hände på trettonhundratalet.

Besättningen gick först i land. Efter den följde en skara kvinnor, som alla uppenbarligen uppvaktade en furstligt klädd ung kvinna, genomvåt som alla de andra efter de nyss utståndna strapatserna på havet.

I uppvaktningen ingick också en prelat, som hela tiden höll sig i närheten av kvinnorna. Svenner och knektar infann sig strax från borgen och ledsagade sydlänningarna till den svenske fogden på borgen Harald Ebbesen.

Den unga kvinnan var i själva verket skeppets ägarinna. Av fogdeparet mottogs hon också som en jämlike, sedan prelaten förklarat, att den unga skönheten var en andalusisk furstedotter.

— En fulländad skönhet! tänkte fogden.

Fogdens maka blev genast betagen av den älsklighet den främmande furstedottern utstrålade. För maken förklarade hon, att hon beslutat följa henne till hennes egen frustuga och på allt sätt tillsammans med uppvaktningen göra det bekvämt för henne.

Prelaten tjänade som tolk.

— Vår tacksamhet är stor för att vi fick hjälp med landningen. Men eftersom vi endast skall avvakta bättre väder bör ni inte göra er så mycket besvär.

Han uttryckte sig med stor pondus och värdighet. Det mötte ingen svårighet för fogdeparet att förstå hans språk. Det språk han använde sig av var det på den tiden gängse sjömansspråket från frisiska kusten ända upp till den finska kusten, i hans fall uppblandat med latinska och spanska ord.

Men varken fogden eller hans maka, fru Mechtild, kunde förstå det främmande tungomål, som furstedottern talade.

— Vi måste söka hamn vare sig vi ville eller inte! tillade prelaten urskuldande.

— Det gjorde ni rätt i, svarade fogden, annars skulle både skeppet och ni varit förlorade. Det råder nu full storm ute och under sådana omständigheter går det inte att runda falsterbonäset. Och det hade varit skada om en så vacker furstedotter omkommit.

— Jag hoppas att fogden i denna sin önskan innesluter även oss andra? genmälde prelaten med ett leende. Också våra liv är värdefulla. För egen del är jag ute i ett viktigt uppdrag. Min skyddsling, den unga furstedottern skall av mig ledsagas till brudgemaket. Hon har nyss blivit förmäld med en rysk furste, som säkert otåligt väntar oss i sitt Nöteborg vid Neva. Vi får inte stanna längre än nöden kräver. Men var har vi egentligen hamnat?

— Ni befinner er på den stora, skandinaviska halvöns yttersta utpost i sydväst. Det är den frejdade sillfångstplatsen Skanör.

— Är detta verkligen platsen för Nordens stora sillmarknad, ryktbar också i vårt land? Det anade vi verkligen inte när vi sökte nödhamn.

— Hööls vik har varit en tillflykt för många, svarade fogden, herr Harald, också för sjörövare och annat ovälkommet folk. Därför är mina knektar alltid på vakt, när stormarna rasar.

Prelaten tittade ut genom ett fönster.

Han skådade ut över många byggnader, alla befästa, omgivna av ringmurar, vattengravar och pålverk.

— Det behövs också, ty trots alla ansträngningar har borgen i Skanör mångfaldiga gånger fått vika för övermakten, skövlats och bränts, men alltid byggts upp på nytt igen, ty de danska kungarna har inte råd att gå miste om sillfiskets väldiga skatteintäkter, som det för övrigt är min uppgift här att indriva. Här kan ni känna er trygga men ute på Österhavet får ni nog vara beredda på att ta en dust med kaparskepp, som det vimlar av så här på förvåren.

Prelaten gjorde korstecknet.

— Gud vare oss nådig! Den faran har vi verkligen inte fått några förhandsvarningar om innan vi lämnade vår egen kust. Furstinnans höge fader ansåg våren vara den lämpligaste årstiden för en sådan här långfärd.

Fogden och prelaten samtalade nu länge om den fara kaparna utgjorde. Prelaten var ganska betänksam när fru Mechtild återvände och bad gästerna sitta till bords. Fysiskt såg emellertid prelaten ut att kunna klara ett nappatag med sjörövare. Han var en kraftig, grovlemmad karl med järnhård vilja. Kanske var det i alla fall tillrådligast att för ögonblicket njuta fogdeparets gästfrihet. Fru Mechtild underrättade honom om, att besättningen inkvarterats hos tullknektarna. Hon tillade att de säkert skulle trivas bra tillsammans.

— Vi är ute i fredliga ärenden och har knappast några vapen med oss. Prelaten verkade förnärmad.

— Det hade varit bättre om ni varit beväpnade! konstaterade fru Mechtild lugnt. Och vad Er angår ber vi Er hålla till godo med härbärgskammaren därborta på borggården. Där i det höga stenhuset vid östra vindbron är man allra säkrast till sitt liv. Prinsessan och hennes uppvaktning övernattar i frugemaken.

— Så mycket besvär, så mycket besvär! suckade prelaten. Det fordras många utrymmen att ge oss alla tak över huvudet. Men tyvärr är ju allt så genomvått på skeppet, att ingen kan vara där över natten.

— Om det också är trångt om saligheten på borgen finner min maka alltid utvägar! svarade fogden med en tacksam sidoblick på fru Mechtild.

— Ni behöver all den vila ni kan få efter alla strapatser! summerade fru Mechtild. Jag tror inte heller att det är tillrådligt att prinsessan genast fortsätter resan. Prinsessans illamående kan inte skyllas på enbart stormen. Det finns helt andra orsaker, som vi kvinnfolk genast lägger märke till. Hade ni ombord ingen aning om rätta förhållandet?

— Möjligen någon av hennes kammarjungfrur? trodde prelaten. Alla åt med god aptit, men det syntes att prelaten fått mycket att tänka på.

Vid måltidens slut hade han fattat sitt beslut.

— Det blir kanske bäst att prinsessan får njuta er gästfrihet en liten tid. I vårt kölvatten seglar sakta ett koggerskepp fullastat med söderns ljuvligheter. Men även koggerskeppet är för otillräckligt beväpnat med tanke på dess häruppe i Norden begärliga last efter vad vi nu fått höra. Det blir kanhända bäst att jag seglar tillbaka för att varna det. Min höga skyddsling kommer säkert att förstå en sådan åtgärd utan att fundera alltför mycket över anledningen. När jag återvänder vill jag be er om den tjänsten att få värva några av edra knektar för den fortsatta resan över det farliga Österhavet.

Både herr Harald och fru Mechtild syntes ganska nöjda med hans beslut.

Morgonen därpå hade stormen bedarrat och vädret lade inga hinder i vägen för prelatens lilla återresa. Också prinsessans uppvaktning återvände med honom till båten. Han ville inte i högre grad än nödvändigt taga värdfolkets gästfrihet i anspråk. Endast prinsessan fick stanna och uppvaktas av fru Mechtilds egna tjänare.

När skeppet avseglat talades fogdeparet vid.

— Jag kanske hade fel, sade fru Mechtild. Först trodde jag verkligen att hennes illamående berodde på att hon var havande. Nu börjar jag ha en annan mening. Det verkar som hon aldrig skulle upphöra att gråta. Kanske äktenskapet med den ryske fursten är henne motbjudande. Han är hedning och hon kristen. Visserligen tillhör hennes land morerna, som inte är kristna. Men jag tänker på hennes vita hy, så vit den kan vara under Söderns brännande sol, hennes underbara, djupblå ögon. Det tyder inte på arabisk börd eller hur, min kära make? Håret är ju visserligen kolsvart, men ...?

Fogden gav henne rätt.

Morerna härskar vid Guadalquivir sedan länge tillbaka. Men det kan väl tänkas att någon av hennes förfäder hade vikingablod i sina ådror.

Prinsessan tillbringade dagarna i sin kammare. Fogdeparets förhoppning att hon skulle kunna deltaga i sällskapslivet syntes komma på skam.

Prelaten hördes heller inte av.

Vårstormarna bedarrade.

Majsolen kom med sommaren.

Det stora sillfisket började, och allehanda främmande tungomål talades plötsligt i Skanör, dit uppköpare samlades från alla väderstreck. Men andalusiska talades blott av prinsessan i hennes kammare. Hon var vackrare än en sagoprinsessa men djupt olycklig. Fru Mechtild hade haft rätt i sina första aningar. Hennes prinsessa väntade ett barn och sonade sin synd med absolut avskildhet.

En dag talade fru Mechtild med sin make om det väntade barnet. Till hennes stora sorg hade hon aldrig själv kunnat föda sin make ett barn. På det skånska slott, som varit hennes föräldrahem, ansågs en ofruktbar kvinna vara en styggelse.

Det förklarar den spänning hon befann sig i när hon inledde det avgörande samtalet med den avhållne maken.

— Jag måste nu berätta dig att på vårt slott kommer att födas ett barn. Det kan bli vårt om du vill som jag.

Fru Mechtild hjälpte många barn och deras mödrar i tysthet. I hemlighet avundades hon alla kvinnor som lyckligen var i stånd att föda barn.

— Vill hon avstå från sitt barn? frågade herr Harald utan att

låtsas om det ömtåliga i situationen.

— Hon vill inte veta av den ryske fursten och i hennes land betraktar man henne nog nu som omkommen vid en förlisning försåvitt prelaten inte lyckats återvända hem. Hon har själv föreslagit att lämna barnet som vårt eget för att sedan söka skydd i ett kloster. Nedkomsten tror jag blir om ett par veckor.

Fogden svarade inte genast.

— Vad kommer barnets far att säga? sade han slutligen. Inte kan det väl vara den ryske fursten Nöteborg?

— Däri har du gissat rätt, svarade fru Mechtild. Hennes käraste var sonen till hennes fars störste fiende. Hon var sin fars ögonsten. Ingen slöja i världen kunde dölja hennes skönhet. Och så gick det som det gick. Hon mötte sitt öde i den stora granat- och magnolialunden, som hörde till hennes fars slott. Den åldrande fursten gifte i vredesmod bort henne med den ryske fursten som hon aldrig sett, när hon bekände sin synd för fadern.

— Det är ungefär vad jag hela tiden anat. Hennes resa var en förvisningsresa.

Herr Harald, den fruktade fogden, var djupt gripen. Han gick tvärsöver rummet, vände tvärt och gav fru Mechtild det åtrådda svaret.

— Nåväl, jag skall hälsa min arvinge välkommen, och med glädje. Länge har jag hoppats art vårt äktenskap skulle bli välsignat. Felet kan lika gärna vara mitt som ditt. Därom vet jag inget. Men ett barn är välkommet hos oss hur det nu än kommer.

Det förflöt några veckor.

Den bråda sillmarknaden nalkades sitt slut.

Prinsessan låg i födslovåndor.

I samma ögonblick som hennes egna ögon slöts för alltid föddes

hennes dotter.

Alla ansträngningar att rädda moderns liv hade varit förgäves.

Fogden hade hemligen hoppats på en gosse men han dolde sin besvikelse.

— Hennes namn skall bli Barbara. Men jag har något annat att säga dig. Ingen här på borgen har sett dig på lång tid. Du har ägnat din skyddsling hela din tid. Ingen skall få säga något annat än att du fött mig det barn, vi så länge väntat förgäves på.

Herr Harald och fru Mechtild betraktade sitt barn.

De undrade båda vilka öden deras lilla Barbara skulle möta i en orolig tid.

2

ETT DUSSIN ÅR förflöt, och Barbara växte upp under avundsvärt lyckliga förhållanden. Hennes tolvårsdag blev en oförglömlig fest under lek och glam och långdans genom borgens alla salar och rum och prång och skrymslen.

Herr Harald och fru Mechtild kunde aldrig ha drömt sig ett älskligare, vackrare barn än deras lilla solstråle med det barbariskt klingande namnet.

Det var stolta år i Skanörs och näsets historia.

Sillen skyfflades ur havet i allt större stim. Fiskarna landade varje dag under säsongen väldiga fångster på stränderna vid det s. k. Bakdjupet. Varje fiskarebåt hade sin bestämda tilläggsplats.

Där väntade uppköpare, som till största delen kom från Nordtyskland. Det prutades men till slut var man överens och drack varandra till för att ingen bitterhet skulle kvardröja efter prutningen. Uppköparna packade sillen på vagnar som tungt lastade skar genom sanden till insaltningsplatserna, de s. k. fidderna. Det var stora strandängar, som arrenderades av kungens fogdar. Där hade också köpmännen byggt stora korsvirkeshus, som de bebodde endast under den korta uppköpssäsongen på hösten. Runt hela näset fanns för övrigt sådana insaltningsplatser.

Från vagnarna skyfflades den hala, glittrande, blåvita sillfångsten ned på runda lergolv, klenade på dyngräset, vid ogynnsamt väder övertäckta med tältduk för att skydda sillen. De s. k. gälekonorna tog först hand om sillen, befriade den raskt från gälar och inälvor och kastade den i tunnor. Mellan varje varv sill strödde de s. k. läggekonorna en precis lagom stor saltmängd. De fyllda tunnorna togs om hand av kraftiga karlar, som spikade på locket, stämplade in ägarmärken, förtullade dem och ombesörjde att de stinna silltunnorna forslades till s. k. släppställen för vidare befordran via pråmar till de väntande stora fartygen på redden. Dessa fartyg hade för övrigt lossat salt och tomma tunnor vid ankomsten.

Sillfisket kulminerade under tolv- och trettonhundratalen, men även långt därefter var sillfisket på näset lönsamt. Sillfångsten var i hög grad säsongbetonad. Den begränsades i själva verket av sommarvärmen och höststormarna.

Arbete förenades med nöjen under sillfångsten. Krogarna fylldes på kvällarna, när det glödande solklotet försvann i väster bakom sundets böljor.

Inte underligt att Barbaras barndomsår blev rika på glada minnen. Hennes fosterföräldrar var ju också den förnämsta familjen på hela näset. Gälkaren på borgen i Skanör, som i denna berättelse kallas fogde med ett vedertaget ord, var i själva verket en av rikets högsta ämbetsmän. Under honom sorterade många fogdar med mindre befogenheter. Redan på ett tidigt stadium förstod de danska kungarna att beskatta de begärliga sillfångsterna. Silltullen uppgick under de nämnda århundradena till väldiga belopp. Men ryktet om lättfångna pengar och fyllda kassakistor spred sig också bland vendiska, norska och t. o. m. danska sjörövare, som gång efter annan stormade de båda borgarna i Skanör och Falsterbo, ibland framgångsrikt. Men efter varje nytt överfall befästes borgarna allt mer och knektarnas antal blev allt större. I synnerhet den danske kungen Erik Menved gjorde sig förtjänt av näsets bevågenhet genom nybyggnader och förstärkningar av de redan existerande.

Efter den danske kungen Kristoffer den andres död rasade det danska riket samman. Skåne blev för en tid svenskt. Händelserna i denna bok utspelas under både dansk och svensk tid, så som av berättelsen framgår.

Barbaras tolvårsdag var till ända. En ny dag grydde, en fasans dag, en dag med ond, bråd död...

Den dagen var föräldrarna bjudna till Skyttsiehage herregård. Herr Arngrim och fru Elisiv hade ställt till med gästabud för sina mäktiga grannar. Herr Arngrim hade själv en gång varit en mycket mäktigare man än nu och ägare till väldiga, på havet rövade rikedomar. Hans män hade ofta äntrat rikt lastade, strandade fartyg i Ammebukten, nedgjort besättningarna och lagt beslag på fartyg och gods. Men sedan bevakningen av de kommande och gående fartygen blivit allt strängare hade allt flera av herr Arngrims handgångna män lämnat honom och sökt sig andra näringsfång.

Herr Arngrim var numera en fattig man och Skyttsiehage herregård var i stort förfall. Men inför fogdeparet på borgen i Skanör sökte han upprätthålla skenet.

Innan herr Harald och fru Mechtild for till bjudningen omfamnade de i tur och ordning lilla Barbara och önskade henne en god dag i hennes lekkamraters sällskap.

Barbara brukade leka med uppköparnas och fartygsbesättningarnas barn, ströva omkring i det rörliga folklivet, där så många olika språk talades, lära sig namnen på de olika fartygen, underrätta sig om varifrån de kom och varthän de ämnade sig, överhuvudtaget allt som kunde tillfredsställa ett barns vetgirighet.

Överallt var Barbara lika välkommen. Hon var inte alls ledsen över att hon inte fått följa med till gästabudet i Skyttsiehage. Det var ju en angelägenhet för vuxna människor.

— I dag skall vi ha mycket roligt, sade hon till sina lekkamrater. Titta så mycket gott jag fått med mig hemifrån. Några av oss skall leka handelsmän och ni andra får komma och köpa av oss. Ni får betala för varorna med strandpengar, små fina, blankslipade stenar eller med den gyllene bärnstenen, som gäller för alldeles särskilt fina varor, konfekt och sådant där gott.

När herr Harald och fru Mechtild kom fram till Skyttsiehage till häst märkte de till sin förvåning att de var de enda gästerna. Men det dukade bordet flödade av sällsynta rätter och olika slags viner och stämningen steg för varje rätt.

Nu serverades en mör kötträtt stekt på spett. Värden skänkte själv i av vinet allt medan han gjorde sina gäster uppmärksamma på en nyköpt borduppsats av purt, rikt graverat silver. Han höjde sin bägare och bad fru Elisiv förena sig med honom i en skål för gästernas välgång. Han uppmanade först gästerna att dricka bägaren till botten. Det var ett ypperligt vin han nu kunde bjuda på. En kort stund därefter föll fru Mechtild ur stolen, vred sig av smärta på golvet men repade sig snart igen. Måltiden fortsatte men fru Mechtild kände alltemellanåt ilningar av smärta ochfrosskakningar. Hon bad värdfolket överse med att hon och hennes make nog måste bryta gästabudet och fara hem. Olika epidemier grasserade på näset, och det var troligt att hon nu måste bli sängliggande några dagar tills sjukdomen gick över.

Men när hon tillfrisknat var herr Arngrim och fru Elisiv mer än hjärtligt välkomna till borgen i Skanör.

Hemfärden började. Först red herr Harald och efter honom fru Mechtild. Hon var blek och svetten rann på pannan. Herr Harald vände sig ofta om och betraktade sin hustru. Underliga tankar rörde sig i hans huvud.

— Inte kunde väl vinet ha varit förgiftat? Men själv hade han ju druckit av samma vin, och han var vid bästa vigör.

Till hustrun nämnde han dock intet.

På Skyttsiehage hade däremot man och hustru ett allvarligt samtal.

Herr Arngrim inledde samtalet med en svordom.

— Vilket satans misstag!

Fru Elisiv tittade förvånat på honom.

— Vad menar du?

Herr Arngrim förlorade alldeles fattningen.

— Vad jag menar? Precis vad jag säger! Ett satans misstag! Jag hade hällt gift i botten på den ena bägaren. Det var därför jag bad dem titta på silvret medan jag skänkte i vinet. Men giftbägaren var avsedd för fogden själv. Efter Haralds död skulle den svenske kungen ha gjort mig till hans efterträdare.

Med en blick full av avsky svimmade fru Elisiv. Vid uppvaknandet ur medvetslösheten var och förblev hon stum.

I samma ögonblick detta samtal ägde rum, red fogdeparet på Skanör genom en snårskog. Strax innan hade några av fogdens knektar slutit sig till sällskapet. Ett träd med nedhängande grenar spärrade vägen. Herr Harald kom lyckligen förbi men fru Mechtilds häst stegrade sig och fru Mechtild föll ur sadeln och slog huvudet mot stammen.

Fogden på Skanör var från den stunden änkeman. Han böjde sig ner över den älskade makans livlösa kropp, bruten av sorg och skräck. Men aldrig skulle han få veta, om hans livs stora kärlek dött av ett förgiftat vin eller av slaget mot marken.

Herr Haralds första, helt medvetna tanke gällde Barbara. Hur skulle han kunna tala om för henne det fasansfulla som skett?

Den döda fördes av stumma män till kyrkan i Skanör.

Fogden höljde hennes stoft med prunkande höstblommor och gav sig sedan ut att leta efter Barbara.

Barbara såg honom och knektarna på avstånd och sprang dem till mötes. Hennes väna lilla ansikte strålade av glädje. Men så såg hon att hennes far inte var sig lik. Vad hade hänt? Något förfärligt?

Fogden sökte efter orden.

— Kära lilla du! Du undrar väl varför inte mor är med? Du förstår att hon har blivit sjuk ... hon kanske aldrig skall bli kry mer ... hon kastades av hästen som en säck säger knektarna ... jag såg det inte själv ... men redan då var hon säkert mycket sjuk ... det hände någonting obegripligt på bjudningen på Skyttsiehage ...

— Var inte ledsen, far! Visst skall mor bli frisk igen!

Barbara blev mycket ivrig.

— Du vet hur många gånger jag varit sjuk och alltid blivit frisk igen. Hon var förstås orolig för mig. Men jag har haft det så bra och vi har lekt så roliga lekar.

Runt omkring dem sysslade folket med sillfångsten. Dagen var underbart vacker, en mogen, klar förhöstdag.

Barbara betraktade oroligt sin far. Hennes mor måste tydligen vara mycket, mycket sjuk.

— Jag vet, kära far, vad vi skall göra för att mor skall bli frisk igen genast. Vi skall läsa åtminstone femton Pater Noster .. . och vi skall lova den heliga jungfrun något riktigt fint ... inte bara vaxljus utan .... Men först skall vi skynda till henne. När hon får se mig igen blir hon säkert glad.

Hon grep faderns hand och hand i hand tågade de bort.

Alla hade under tiden avbrutit arbetet. Knektarna hade talat om den hemska sanningen.

Fogden och dottern gick sakta mot kyrkan, som redan omgavs av stora människoskaror.

— Inte ligger hon väl sjuk i kyrkan? frågade Barbara. Folket stod alldeles tyst, medan de båda hand i hand gick in i kyrkan.

Barbara lade sin hand på moderns panna. Den kändes isande kall. Då bröt en snyftning fram ur den lilla flickans kvalfyllda bröst, en snyftning som överallt väckte genljud.

— Far, kära far ...

Levande lågor flammade kring stoftet vid högaltaret.

Barbara visade sig vara den starkaste. I dagar och nätter vek hon inte från faderns sida. Men varje dag smyckades gravplatsen med nya blommor.

Skyttsiehage förföll i takt med sin ägare.

En dag ankrade ett sjörövareskepp på redden. Piraternas urspungliga mening hade varit att intaga borgarna i Falsterbo och Skanör, och de var till tänderna beväpnade. Men borgarna föreföll ointagliga. Då mötte de en landrövare som mot klingande valuta visade dem vägen till Skyttsiehage, som plundrades och brändes. När sjörövarna återvände till sitt skepp fanns inte längre någon eller något överlevande på Skyttsiehage. Herr Arngrim stirrade med slocknande ögon mot en himmel varifrån han inte kunde vänta sig något förbarmande. Med en jättelik kniv var han spetsad vid marken på planen utanför gården. Så slutade ogärningsmannen på Skyttsiehage sitt brottsliga liv. Ingen ville röra liket som fick förmultna på platsen.

Herr Harald var nu bliven svensk fogde. Skåningarna hade gjort uppror mot greve Johan av Holstein och lydde numera under svenskt välde.

3

SILLNÄSETS FOGDE var ingalunda missbelåten med de förhållanden som inträtt i och med att Skåne blivit svenskt. Efter Kristoffer den andres död 1332 hade Skåne varit pantförskrivet hos den holsteinske greven som utnyttjat sin pant över hövan och varit en besvärlig herre i största allmänhet.

Men den svenske konungen regerade i en långt avlägsen landsdel och det skulle märkas under den första sillfångsten efter det svenska övertagandet av Skåne. Borgfogden i Skanör fick det inte lätt. De tyska hansestädernas köpmän började kringgå hans förordningar och bestrida hans befogenheter. De hetlevrade hanseaterna råkade gång på gång i handgemäng med varandra. Lybecks köpmän slogs med Stavorens. Stralsunds köpmän ansåg att de hade en gås oplockad med Lybecks. På Skanörs fidder etablerades ett blodigt slagsmål mellan Kampen och Stralsund. Nordsjöstädernas köpmän ställde också till mycket trassel för fogden. När några av Nordsjöstädernas köpmän slagits i bojor i Ellenbogen, som var det tyska namnet på dåtidens Malmö därför att Malmöbukten från havet i deras ögon tedde sig som en armbåge, for femhundra kumpaner från Skanör till Ellenbogen och hjälpte sina kamrater att fly ur fängelset. En tysk köpman, som fogden tagit i fängsligt förvar i borgens häkte, lyckades de också befria trots alla försiktighetsåtgärder. En dansk fiskare, som fogden tagit under sitt beskydd därför att han blivit osams med tyskarna, hade med fogdens hjälp inskeppats till Ellenbogen. Men tyskarna var honom hack i häl och tog hans liv i Ellenbogen, utvecklande stor grymhet.

Liknande övergrepp var dagliga företeelser och beredde fogden otaliga bekymmer.

Något bättre blev det efter den unge konung Magnus Erikssons officiella trontillträde. Han var väl underrättad av fogden om hansestädernas lagöverträdelser och indrog många av deras tidigare privilegier. Endast staden Lybeck, den mäktigaste av alla hansestäder, lyckades obeskurna behålla sina gamla rättigheter på sillnäset.

Den svenske konungen hade emellertid ådragit sig stora skulder vid övertagandet av Skåne.

Harald Ebbesen tyckte därför att det inte var mer än rätt och billigt att till sista öret utkräva silltullen och andra med sillfångsten förknippade inkomster.

Allt detta gav honom så mycket att göra att han inte hann med att söka sig en ny maka, som annars hade varit naturligt.

Barbara, som utvecklats till en strålande ung skönhet, beredde honom också en hel del bekymmer. En av borgens trotjänarinnor, gamla Benkte Nielsdotter, hade närmast ansvaret för hennes uppfostran.

Men hon hade det sannerligen inte lätt, ty Barbara lydde ingen mer än sig själv.

Fortfarande visste hon intet om sin främmande börd. Men det främmande blodet flöt i hennes ådror och kokade ibland över. Benkte Nielsdotter, som i likhet med fosterfadern var svag för flickan, påbörjade långa förmaningstal, som hon aldrig fick avsluta. Barbara bara skrattade och klappade henne på kinden och kallade henne en rar gammal gumma. Då veknade den sträva Benkte Nielsdotter och förklarade att Barbara när allt korn omkring var en sällsynt snäll och väluppfostrad flicka.

Sin mesta tid tillbringade hon på hästryggen oavsett väder och årstid. Harald Ebbesen hade skänkt henne en häst, vars maklighet förargade Barbara. Det dröjde inte länge förrän hon i borgens stallar hittat dess raka motsats. Hennes vilda ritter kors och tvärs över näset blev snart en legend. Men hon lärde känna varje fläck av näset. Naturligtvis använde hon inte heller damsadel, som sed och skick bjöd, utan lät sy sina kläder så att hon kunde rida utan damsadel men dock utan att i alltför hög grad såra anständigheten.

Efter en sådan ritt överraskades hon av Harald Ebbesen.

— Som du ser ut, flicka, rufsig i håret, för att inte tala om kjolen! Du liknar ju mer en pojke än en flicka. Barbara blev honom inte svaret skyldig.

— En gång när jag var liten hörde jag dig säga till salig mor att du hellre önskat dig en pojke!

Annars var det sällan hon nämnde modern i deras förtroliga samtal. De sörjde båda lika otröstligt den älskade modern. Harald Ebbesen skyndade sig att torka hennes tårar.

En annan gång förebrådde fogden henne att hon låtit bli att anmäla tjuvfiskande bönder till hans laga näpst.

Då log Barbara sitt underfundigaste leende.

Men till måltiderna, gemensamma med fadern, bytte hon ordentligt om kläder, ansade de vackra flätorna och var så kvinnlig, som fadern någonsin kunde begära.

Hon älskade att pryda håret med brokiga och glittrande band, som hon köpte på marknaderna. Allra gladast blev hon, när fadern vid något sällsynt tillfälle förärade henne ett sådant band. Då spann hon som en katt och gottade sig i faderns och den sprakande brasans sällskap.

Sådana lyckliga ögonblick fanns det trots allt många på borgen.

Mest av allt oroade det Harald Ebbesen att flickan aldrig åt ordentligt av de många rätter som serverades under måltiderna. Barbara väntade otåligt på uppbrottssignalen från bordet för att sedan frenetiskt ägna sig åt tärningsspel, som hon älskade över allt annat. Hon spelade med kreti och pleti och bättre än någon knekt. Harald Ebbesen försökte att överträffa henne men han var ofta trött och förströdd på kvällarna och misslyckades i sina ansträngningar.

Men kyrkbesöken försummade hon aldrig.

I kyrkan satt hon så allvarlig, som om någon odygd aldrig varit i hennes följe. Men utanför kyrkporten var hon genast den glada, odygdiga, självsvåldiga flicka hon i själ och hjärta var.

En vacker dag, och vackra dagar var vanliga på näset, kom en präst gående över vindbryggan. Knekten, som hade vakten den dagen, mottog hans önskan att bli föreställd för borgherren.

Knekten ledsagade patern till fogdens bostad vid borggårdens nordända. Det var Skanörs nye själasörjare som kommit för att göra fogden sin uppvaktning.

Han ombads vänta på fogden i stora borgsalen.

I salen fanns utom en eldstad endast väggfasta bänkar och väldiga långbord. Solen flödade in genom små fönstergluggar och förgyllde trävirket. De många bonader, som prydde salen under festerna, lyste med sin frånvaro.

Pater Meinhard tittade ut genom ett av fönstren. Bortom den dubbla vallgraven glänste Sundet som spunnet guld, och knappast en krusning rörde vattnet. Det var en betagande syn. Fiskarbodar och korsvirkeshus livade bilden.

Plötsligt förnam pater Meinhard att han inte längre var ensam i salen.

Nästan ljudlöst hade dörren öppnats.

I dörröppningen uppfångade hans ögon en ljuv, ung kvinna, kring vilken dörrvalvet utgjorde ramen. Det föreföll patern som han betraktade en av sin tids eteriska tavlor. Han kom att tänka på helgon och änglar målade av gotiska mästare. Hennes klädnad var röd som blod, och den röda färgen på dräkten kontrasterade utomordentligt mot hennes mörka hårfärg.

Ögon, blåa som Medelhavet, betraktade honom gäckande, nyfiket och roat.

Patern lyckades inte dölja att han var angenämt överraskad.

— Är ni den nye patern?

— Ja.

Det bekräftade också fogden, som i samma ögonblick uppenbarade sig bakom flickan.

— Pax vobiscum!

Fogden besvarade hälsningen med samma ord och önskade honom varmt välkommen.

— Barbara hämtar en kanna vin åt oss.

Fogden började genast fråga sin gäst om tidender ute från stora världen, och de var snart fördjupade i ett intressant samtal.

Benkte Nielsdotter kom in med det äskade vinet. Bakom hennes rygg gömde sig Barbara. Benkte Nielsdotter neg djupt för patern och likadant gjorde för andra gången Barbara.

Som försänkt i drömmar stod hon länge och fixerade den nye patern, kastade förstulna blickar på hans slätrakade, magra ansikte med grå, djupt liggande ögon och röda, välformade läppar. Hans varma, klangfulla stämma tyckte hon var en fröjd att lyssna till.

Hon var glad över att den nye patern överträffade alla förväntningar.

Benkte bröt förtrollningen. Vid ett tillfälle, när fogden och patern samtalade särskilt livligt, gav Benkte sin skyddsling en vink om att det inte alls passade sig att fixera en pater så närgånget, och motvilligt lämnade Barbara rummet.

Men bilden av patern hade för alltid etsat sig fast på hennes näthinnor, och den natten skulle hon drömma sin vackraste dröm.

När Barbara lämnat rummet i sällskap med Benkte började fogden tala om sina bekymmer.

— Jag kan ju tala öppet med er? Min hustru, med vilken jag levde i ett lyckligt äktenskap, är död. Vår dotter, Barbara, med vilken ni nu stiftat bekantskap, är så mycket mera levande. På hela sillnäset finns ingen flicka, som har mer odygd för sig.

Patern gjorde invändningar.

— Verkligen? Jag vet mig aldrig ha träffat en försyntare och blidare ung dam.

— Hur allvarligt jag än tar min uppgift som uppfostrare kan jag inte låta bli att le åt de ord ni nyss yttrade, genmälde fogden. Barbara är verkligen skicklig i att förställa sig. Förmodligen fann hon det lämpligt att spela den roll hon nu valde därför att ni var präst. Men, sanna mina ord, ni kommer snart att få anledning ändra er uppfattning.

— När jag blickade in i hennes blå, troskyldiga ögon, svarade patern, tyckte jag om henne från första stund. Bortsett från hennes skönhet måste hon vara en sådan flicka, som slutar som helgon.

— Jag undrar om Vår Herre skulle vara tillfredsställd med ett slikt helgon. Men jag måste medge att det finns ruter i flickan.

På sätt och vis är jag stolt över min dotter. Men ett blivande helgon är hon dock minst av allt.

— Skall vi slå vad?

— Gärna!

De båda männen bekräftade vadet i fradgande vin.

Barbara hade hela tiden stått utanför dörren och lyssnat. När vadet ingicks, gjorde hon det heliga korstecknet och viskade allvarligt:

— Vill han skall jag bli ett helgon!

— Min hustru, min älskade Mechtild, dog på hemväg från ett gästabud hos herr Arngrim och fru Elisiv på Skyttsiehage, som sedan härjades av sjörövare. En ruin är allt som återstår av det forna Skyttsiehage. Min hustru blev illamående redan under taffeln. Efter en klunk av det vin, som Arngrim bjöd på till kötträtten, segnade hon medvetslös ner. Men hon kvicknade till igen, och på hem färden föll hon av hästen, som inte hastigt nog väjde undan för ett träd. Jag red framför henne och var inte vittne till själva olyckan. Men så mycket vet jag, att frossan anfäktade henne under hemritten. Men jag har aldrig riktigt kunnat värja mig för misstanken, att det vin hon drack var förgiftat, och att hon återigen blivit medvetslös före själva fallet från hästen. Arngrims rykte var aldrig det bästa, och själv hade han under sin krafts dagar varit en lika god sjörövare som de illgärningsmän som sedan brände hans gård och till slut mördade honom.

Patern lyssnade intensivt.

— Mycket talar för att ni har rätt i edra misstankar. Jag förmodar att er hustru på grund av sin börd blivit balsamerad. Är så fallet kan jag skingra eller bekräfta edra misstankar. Som så många av mitt kall har jag också noggrant studerat medicin, och jag skulle gärna vilja undersöka er hustrus döda kropp.

Fogden gav honom omedelbart tillåtelse. De gick den korta vägen till Skanörs kyrka, lyfte undan gravhällen och öppnade kistan. Balsamatorns konstskicklighet hade förhindrat förruttnelsen. Djupt gripna betraktade de båda männen den döda borgfrun. Doften av bittermandel skar genom alla de väldoftande kryddor balsamatorn använt.

Patern viskade:

— Utan tvekan blev hon förgiftad!

Gemensamt läste de ett Fader vår innan de återvände till borgen.

Ljuset i Barbaras kammare var släckt. Hade patern blott kunnat gissa den unga flickans drömmar?

Fogden bad sin nyförvärvade vän berätta något om sig själv.

— Jag är, som ni ser, en helt ung man. Trots min ungdom har S:t Laurentii Klosterkapitel givit mig förtroendet att bliva herde över denna rika församling. Jag kan endast gissa anledningarna. Det holsteinska blodet flyter i mina ådror. Som ni redan vet tillhör jag en av det tyska rikets mest frejdade ätter. Min utbildning har varit mångsidig. Den kristna läran har jag studerat vid Universitas Magistrorum i Paris och läkekonsten i Salerno i Italien. Min släkt har alltid hoppats att min, det måste sägas, rika begåvning skulle föra mig till kyrkans högsta ämbeten.

Harald Ebbesen blev ivrig.

— Den som blivit anförtrodd kyrkoherdebefattningen vid S:t Olofs kyrka i Skanör har alla utsikter att sluta som biskop.

— Biskopsstaven lockar mig inte, genmälde patern. Jag är munk, enbart munk, och vill så förbli. Jag skulle vara helt tillfredsställd om jag allenast fick ledsaga någon enda själ här i Skanör till Frälsarens kors.

Fogden tryckte varmt hans hand och önskade honom ett enkelt lycka till.

Ett vänskapsband hade den dagen knutits mellan näsets själasörjare och dess fogde.

4

DAGEN EFTER FÖRSTA BESÖKET fick patern en inbjudan att komma till borgen. Harald Ebbesen ville på samma gång i fullt dagsljus orientera pater Meinhard på borgen och se honom som hedersgäst vid en väl förberedd måltid.

När en av fogdens knektar framförde inbjudningen kände patern ett ögonblick en våldsam hjärtklappning, som högeligen förvånade honom. Vad kunde den betyda?

Det var ju ett synnerligen smickrande budskap knekten framfört.

Det skulle ju enbart bli angenämt att återse de kära människorna på borgen, den kraftfulle fogden, den gamla hedersgumman Benkte och den vackra, mycket vackra borgdottern .. .

Vid tanken på borgdottern kunde inte pater Meinhard låta bli att le och tänka på det grekiska ordet "Känn dig själv". Jaså, det var så saken låg till, han en munk, försvuren till celibat, gick och drömde om en femtonårig ungmö!

Borgens värdfolk hälsade honom varmt välkommen. Välkomstvinet var en utsökt vara och borgens salar var smyckade som till en stor fest. Barbara, eljest aldrig noga med klädseln, rörde sig med en prinsessas medvetna behag i en klänning, som verkligen hedrade borgens sömmerskor.

Patern var fullkomligt belåten med anordningarna. Han lyckönskade sig själv att ha fått ett pastorat, där han skulle representera den andliga överhögheten tillsammans med en fogde av en sådan resning som Harald Ebbesen, som bestämde över det materiella.

— Då är vi kanske mogna att gå husesyn? föreslog värden. Pater Meinhard förklarade sig mer än villig att ställa sig till förfogande.

Det hördes plötsligt ett förfärligt oväsen på borggården. Skrikande kvinnor och svärjande knektar gjorde sitt bästa för att överrösta varandra.

— Jag ber er ursäkta mig ett ögonblick! sade fogden och skyndade ut till hopen på borggården.

Benkte ursäktade sig också och uppgav att tillredningen av måltiden påkallade hennes uppmärksamhet den närmaste stunden.

Barbara gav henne en tacksam blick, som Benkte mumlande återgälde. Det blev nu Barbara som fick redogöra för patern vad som just hände ute på gården. Det var en vardaglig episod på slottet under sillfångstens dagar. Det var varje försäsong några fiskare som tältade strax i närheten av Skyttsiehages ruin. Lägerplatsen valde de med en sådan omsorg att den var svår för knektarna att upptäcka. Inte heller tältade de mer än ett par dygn på en och samma plats. Dagarna tillbragte fiskarna ute på havet, medan hustrur och barn väntade i lägret. Fångsten fördes i land efter mörkrets inbrott, saltades och packades i lönndom. På det sättet lurade de myndigheterna på tullskatten. Men knektarna hade blivit alltmer hemmastadda i terrängen och gång på gång hade de lyckats överraska packet som de kallade lagbrytarna. Det var just vad som nyss hänt och knektarna hade fört sina fångar till uppbördsplatsen på borggården. Uppbördsplatsen fanns i och framför ett ryggåstimrat hus vid infarten till västra vindbryggan.

— Men inte kan de väl avyttra silltunnor, som icke försetts med kronans stämplar? undrade patern.

— De saltar för eget behov så här innan högsäsongen börjat! förklarade Barbara.

— Vad kommer nu att ske med dem?

— Min far kommer att befalla knektarna att föra dem ner till fängelset i bottenvåningen alldeles under stora borgsalen. Där finns inte den allra minsta lilla fönsterglugg och de får sitta i fullständigt mörker. Det kommer att göra dem gott, ty de hade mycket väl haft råd att erlägga sillskatten. Pater Meinhard måste förstå att hamnar och packhus och tullknektar kostar pengar så det är nödvändigt att alla pengar kommer in. Min far lägger aldrig fingrarna emellan i slika fall.

Barbara hade talat sig varm.

I ivern att korrekt förklara vad som tilldrog sig mellan hennes far och fångarna hade hennes vita marmorhy fått en varmare glans.

Patern skulle aldrig glömma bilden av den ivriga Barbara. Det fanns i hela hennes väsen en egendomlig förening av nordiskt och sydländskt, som fascinerade honom. Men efter allt vad han visste var hon ju enbart en nordisk produkt.

Knektarna började forsla sina fångar till fängelseporten, och patern kunde inte dölja sin häpnad.

— Det är ju bara kvinnor och barn! ropade han. Varför har inte männen i stället tagits till fånga?

— Deras män är just nu ute på havet, förklarade Barbara ännu en gång.

Efter en stund tillade hon:

— Det kommer nu att dröja litet innan min far kan komma tillbaka.

Med en graciös handrörelse bad hon sin gäst ta plats i fönsternischen. Den tavla, som inramades av fönstergluggen, hade hon aldrig själv kunnat se sig mätt på. Varje dag brukade hon se ut genom ett fönster i vardera väderstrecket och bestämma vilken riktning hennes ridturer den dagen skulle få.

Sommarsolen stod ännu mitt på himlen. Den göt flytande guld över gröna, saftiga ängar, kom sanden att skimra som ädelstenar och speglade sig i det nästan vilande vattnet. Rakt framför dem låg det s. k. Bakdjupet som ett brett blått band, innan den väldiga sandbank, som kallades Hovbacken, tog vid och utgjorde en vågbrytare mellan Sundet och Bakdjupet. Hela Hovbacken var översållad med små hyddor, trähus och tält, som låg alldeles vid vattenlinjen. Flera av dessa hus tjänade som fiskarbodar. Denna vackra dag hade man tydligen brått att uppföra nya bodar i tid till den stora sillmarknaden. Det myllrade av folk och hammarslagen hördes tydligt genom den öppna fönsterrutan.

Barbara läste en fråga på paterns läppar och skyndade sig att förklara närmare.

— Där på Hovbacken har de danska fiskarna från öarna mittemot sitt viste. Vintertid bor de på sina öar, men redan på försommaren brukar de komma i stora skaror. Då är hela Sundet fullt av segel och liv.

Patern sänkte ofrivilligt blicken. Han bet sig i tungan av förargelse. Var denna flicka verkligen i stånd att störa hans upphöjda lugn.

Barbara undvek hans blick och tittade blygt i golvet. Inte heller hon var sig lik denna förhäxade sommardag.

— Det finns mycket mer att se! sade hon. Vi skall se ett ögonblick mot nordost. Där har de tyska köpmännen sina bodar och sin kyrka.

Patern blev intresserad.

— Då skulle kyrkan som skymtar där vara Rostocks tempel?

— Ja, så är det, och alldeles bakom kyrkan ligger Rostocks fidd som man ser. Wismar har sina bodar vid Ettelbäcken. Den är segelbar för fiskarnas kuttrar och den rinner ut i Hööls vik, den stora bukten därborta. Köpmännen har bosatt sig ända nere vid viken, som är vår enda hamn där koggerskepp kan gå in. Jag har sett dem alla, lärt mig deras språk, fått alla möjliga gåvor av dem, ja, jag har verkligen haft roligt under min barndom, ända tills den stora sorgen kom, då söta mor omkom. Jag har så svårt att glömma henne, hon var alltid min bästa vän, varför skulle jag inte få behålla henne .. .

Barbara började hejdlöst gråta.

Patern lät henne gråta ut och torkade sedan varligt hennes förgråtna ögon med sin spetsnäsduk.

Barbara kände sig plötsligt underbart tröstad. Aldrig, aldrig skulle hon gråta mer.

Nu var hon ciceronen igen:

— Vi måste se mer! Där längre norrut, alldeles vid slutet av udden, har nordsjöstäderna sina bodar och här, i väster, alldeles i strandlinjen finns det några andra själländska fiskare.

Patern menade att bättre och vackrare introduktör i Sillnäset kunde han aldrig ha fått.

— Allting här verkar ju så välordnat, sade han. Min senaste tid har jag tillbringat i ett kloster i Lund och dit hade ryktet nått om näsets storhet och betydelse. Men aldrig hade jag väntat att det var så stort och ordnat som det jag nu ser med egna ögon.

— Ni måste ju ha sett mycket annat ute i den stora världen? inflikade Barbara.

— Det skall jag ärligt medge, svarade patern, att den första kalla vintern här i Norden värmdes jag allenast av minnen från Paris och Rom. Men nu har jag lärt mig älska Norden och .. . och ... Sillnäset!

Barbara skrattade ett litet, gäckande skratt.

På hennes förslag begav man sig ned på borggården för att leta efter fadern. De stannade vid den tjocka ringmuren av grästorv och tång. Där hade man en överblick över hela borgen. Borggården var helt bebyggd med en mängd små stugor, som tjänade som knektbostäder, smedja, stekhus och visthusbodar. Det var rent otroligt hur mycket som kunde rymmas inom det ganska snäva utrymmet. Det räckte ju inte med att där fanns knektar, som ingav respekt vid uppbörden och övervakade densamma. Erfarenheterna hade visat nödvändigheten av att borgen alltid var bemannad också med knektar tränade endast för krigstjänst.

Harald Ebbesen övertog i nästa ögonblick ciceronskapet.

— Det var duktigt av dig, Barbara, att under några ögonblick fylla mina plikter. Men nu skall jag avlösa dig.

Barbara såg ut som hon tänkte yttra något men förblev stum, och patern skyndade sig skjuta in en anmärkning.

— Om inte fogden misstycker, skulle jag vara glad att ha både

far och dotter som ciceron i fortsättningen. Unga ögon se ofta annat än våra.

Fogden hade intet att invända.

— Jag kan tala om att fiskarna brukar använda västra bron, som leder från Bakdjupet, när de skall lösa sina skattemärken. Köpmännen å sin sida plägar alltid komma över östra vindbryggan. Vi skulle nu lämpligen kunna ta oss en titt i räknekammaren.

Räknekammaren var nu inte just det ställe på borgen, som intresserade Barbara mest, men i det sällskap hon nu befann sig fick hon plötsligt intresse för till och med så tråkiga ting som skatteuppbörder.

— Vi har här som ni ser gjutit blyplåtar, sade fogden. De skall sen klippas i smala remsor, och remsorna i små bitar. De små bitarna utgöra skattemärken och präglas varje år med ett nytt tecken. På blymärkenas baksida kvitterar kronan de privilegier för vilka ett taxerat belopp erlagts. De tredskande straffas olika efter lagen. En styrman, som felat, får böter. Pråmkarlar utan kvitto mister lasten och bötar tre lödiga mark. Det finns också bestämda viten för kärremän och alla andra som har befattning med transporterna.

Patern bad plötsligt att få se fängelset. Fogden förklarade att det inte var mycket att se, men om gästen absolut önskade, skulle hans begäran även i detta avseende tillfredsställas.

Knektar visade dem vägen med brinnande pörtstickor, trappan ledde allt längre ned under jorden för att slutligen mynna ut i en stor sal uppburen av tjocka pelare, kring vilka kvinnor och barn hukade i mörkret och skyddade ögonen för det plötsligt bländande skenet från de rykande pörtstickorna. Det var ingen uppbygglig syn men lagnödvändig enligt fogdens mening.

När kvinnorna äntligen varseblev munkkåpan skyndade de sig att be prästen utverka förskoning. Men i det fallet var fogden obeveklig ända tills Barbara ingrep.

— Far, kära far, låt dem komma upp i solskenet på gården med sina små oskyldiga barn. Barnen har i alla fall inget ont gjort. Vindbryggorna är ju väl bevakade och på natten är de till och med uppfällda om deras män skulle komma sent hem för att lösa ut dem.

Barbara lyckades, där varje annan skulle ha misslyckats.

Fiskarhustrurnas män kom tidigare hem än väntat. Kvinnorna hade väl under tillfångatagandet lyckats hissa något slags signal som varskodde männen på Sundet om deras öden. De skyndade sig till slottet för att lösa ut sina kvinnor genom att erlägga stadgade bötesbelopp. Men det syntes tydligt att några av dem särdeles motvilligt erlade lösenpenningen. Endast förvissningen att de i annat fall måste dela hustrurnas öde öppnade deras penningpungar.

— Den trösten skall jag i alla fall ge er som en tribut till vår blivande kyrkoherde. Den olagliga fångsten skall samtliga få behålla.

Den måltid, som Benkte lagat med tjänarinnornas hjälp, var läckrare än någon tidigare hon bjudit på.

Det var en förhäxad dag.

Och när dagen var till ända ägde Barbara mer av det stoff som drömmar vävas av.

5

DEN SÖNDAG, då pater Meinhard skulle invigas i sitt ämbete som kyrkoherde i Skanör, skockades folk redan i gryningen utanför S:t Olofs kyrka.

Alla väntade på det lysande följe av prelater som skulle komma tillstädes för att sprida glans över den kyrkliga förrättningen.

Inne i templet brann oräkneliga vaxljus. Rökelsekaren bidrog med väldofter: aloe, kanel och sesam.

Kyrkan utvecklade vid högtidliga tillfällen en prakt, som icke ens en hedning kunde motstå.

Kyrkans makt över folket var så mycket större, som endast ett litet antal av församlingens medlemmar kunde läsa eller skriva. Men takmålningars bildspråk förstods av alla och mässans heliga ord gick till allas hjärtan. Gudstjänsterna gav dem styrka att uthärda vardagens vedervärdigheter.

Guldet och silvret i dopfuntar och nattvardskalkar vittnade om kyrkans väldiga rikedomar, och kyrkan var sin tids största arvtagare liksom den är ännu i den dag som är i den katolska världen.

Prästernas mässkrudar var också spunna av guld och silver, som fick sin glans mångdubblad i vaxljusens sken.

Sist av alla kom fogden och hans följe. S:t Olofs kyrka var granne med Skanörs borg, och från borgens fönster hade Harald Ebbesen, Barbara och Benkte tillsammans med tjänstefolk och knektar sett folket samlas i väntan på prelaternas och fogdens ankomst.

Barbara längtade efter det ögonblick pater Meinhard skulle visa sig. Dag och natt drömde hon om honom. Under några få veckor hade hon mognat till en ung kvinna, i vars hela tankevärld en man utgjorde medelpunkten.

Varje dag biktade hon sig och bad många böner vid den heliga jungfruns bild.

Den föregående patern, Donatus, hade sällan talat om annat än den eviga förtappelsen och genom sitt stränga väsen skrämt bort dem som sökte sig till kyrkan.

Den nye kyrkoherden, Meinhard, var evangeliets förkunnare och den gudomliga förlåtelsens överbringare. Redan före vigningen, som nu skulle ske, hade han vunnit sina församlingsbors aktning och kärlek.

Barbara mödade sig om att läsa de föreskrivna bönerna, men helt andra och världsligare tankar korsade hennes hjärna. Allt hade fått en ny glans i hennes ögon, människorna, landskapet, fågelsången, husen, markens kreatur och grödor. Hon såg allt med förälskelsens ögon och hennes lycka var fullkomlig. Hela universum och allt som levde och andades syntes henne fyllt av mening och skönhet.

I varje människas liv finns sådana ögonblick av lycka och glädje. Också den fysiskt och psykiskt sämst lottade är det förunnat att under korta livsögonblick njuta renhetens kalk.

När fogden och hans hus tagit plats i kyrkan strömmade den övriga menigheten in. Korgossarnas klockresa röster nynnade hymner och en andaktsfull stämning, icke av denna världen, sövde allas själar till ro.

Ögonblicket för vigningen var inne.

Ärkebiskopen från den stora kyrkan i Lund höjde välsignande sina händer över den unge munken.

— Jag viger dig i Faderns, Sonens och Den helige andes namn till ditt nya ämbete som kyrkoherde över denna stora och betydande församling. Måtte Dina vägar alltid vara Guds och måtte Du aldrig frestas att bryta de bindande löften Du nu avlagt.

Det var tyst i kyrkan. Vaxljusen brann med ännu klarare låga än förut och undret var närvarande.

Den nye kyrkoherden reste sig med fjäderns kraft. Allas böner gällde honom. Ett liv av studier, försakelser och mödor hade i ett heligt ögonblick belönats med ett ämbete, som alla de andra unga munkarna och djäknarna avundades honom.

Han hade lovat att leva i kyskhet och celibat, men de första ögon som mötte honom när han blandade sig med folket på kyrkplatsen var Barbaras. I hennes ögons djup såg han den jordiska kärlekens skönaste gåvor.

Vad skulle kunna släcka kärlekens brand i bådas hjärtan? Inför allt folket gjorde deras nye kyrkoherde något som skulle ge anledning till mångas funderingar.

Han lyfte sitt eget radband av äkta pärlor och lade det kring Barbaras späda hals.

Deras ögon möttes i en outtalad fråga.

— Nu bär jag hans eget radband! tänkte Barbara och skälvde av lycka.

— Måtte mitt radband skydda oss från synd! tänkte patern.

Fogden skyndade sig att lyckönskande trycka kyrkoherde Meinhards hand, och många händer tryckte den sedan.

På kvällen gav fogden middag för den nye kyrkoherden och de höga prelaterna.

Biskopen följde den nye kyrkoherden med ögonen.

Efter många kannor vin bad biskopen om ett enskilt samtal med munken som blivit kyrkoherde.

— Mina erfarna ögon har observerat din och fogdedotterns kärlek. Låt den kärleken förbliva en ljuv hemlighet mellan er båda. Kanske kan Gud hjälpa dig att hålla dina löften om celibat. Avgår den jordiska kärleken med seger, vilket har hänt inom den heliga kyrkan, ber jag dig om diskretion. En kyrkans tjänare måste till varje pris förbli otadlig i världens ögon.

Barbara sov redan. Radbandets pärlor glimmade mot hennes hy i månskärans bleka sken genom fönstergluggen. Hennes läppar var i sömnen formade till en kyss.

En här av änglar vakade osynliga vid hennes jungfrubädd oberörda av knektarnas tunga vakttramp på borggården utanför.

6

BISKOPSSKEPPET lämnade Skanör redan dagen därpå. Några av de andra prästerna var Meinhards gäster under de närmast följande dagarna. Denne var glad över tillfället att få utbyta erfarenheter med äldre kolleger.

Den kamratliga samvaron under måltiderna, då man åt bröd, kött eller fisk och drack vin, syntes honom också synnerligen värdefull.

Meinhard var tillfreds med tillvaron och prästtjället, som hade goda gästutrymmen. Fogden hade tillsvidare lånat honom ett par av sina mest betrodda tjänare.

Ofta kom Barbaras skönhet på tal. De var rörande ense om att fogdedottern var en prydnad för näset. Varje dag biktade hon sig för Meinhard, som snart blev förtrogen med alla skiftningar i hennes lynne. Ändå tyckte han, att hon bar på en hemlighet, som han inte lyckades avlocka henne.

Barbaras egenartade förening av nordiskt och sydländskt var honom en gåta.

En kväll i veckan efter aftonsången skulle hans gäster avsegla. Det skepp som skulle föra dem till deras hemorter låg i hamnen vid Ettelbäckens mynning. Meinhard ledsagade dem till skeppet. Till vardags bar han sin enkla munkkåpa. Han betraktade de många kuttrarna som efter solnedgången låg uppdragna på stranden, ofta med kölen i vädret med tanke på ett eventuellt oväder.

En satt karl med ett ovårdat skägg avbröt honom i hans betraktelser.

— Hallå munk, jag har användning för dina tjänster. Jag antar att du som de flesta munkar också studerat läkekonsten.

När mannen talade log han ett skevt leende. Tänderna var gula och andedräkten sur.

Meinhard kände ett visst obehag i mannens närvaro men beslöt att hjälpa till om han kunde vara till någon nytta. Tanken på ett försåt släppte honom inte men han var van att lita till sina stora kroppskrafter.

Mannen vägrade att förklara sig närmare men hans leende bådade sannerligen intet gott.

        Följ bara mig i hälarna! befallde mannen.

En stund senare stod de på ett kutterdäck. Skymningen hade redan kommit och det var svårt att orientera sig.

— Där ligger aset! sade mannen, som tydligen var skeppare på skutan, och pekade på en illa tilltygad kvinna.

— Hon har fått stryk efter noter! förklarade mannen och log sitt sneda, ondskefulla leende.

Om skepparen inte var snarfager, var kvinnan som var hans hustru desto fagrare. Hon var kraftigt vuxen och hyn hade en underbar lyster som väder och vind inte mäktat förstöra. Ansiktet tillhörde en verklig skönhet. Meinhard undrade tyst hur en så vacker kvinna kunnat äkta ett sådant vidunder till karl.

— Du undrar förstås, munk, varför jag pryglat upp henne? Jag överraskade henne med en ung pojke och det var inte första gången. Varje yngling sätter fyr i kjolarna på henne. Det är dagens sanning om du vill veta det, munk. Men sånt läder skall sån smörja ha. Hon ser inte precis grann ut där hon ligger blodig och sönderslagen med kläderna i trasor. Kläderna är så illa tilltygade att du får se mer av min fru än vad som är nyttigt för en munk.

         Tig! röt hustrun och reste sig mödosamt. Kroppen värkte efter slagen.

Meinhard bar alltid läkande salvor på sig och skyndade sig att behandla sin patient. Men först tvättade han henne ren. Han hade endast saltvatten att tillgå och det sved säkert ordentligt i såren. Men kvinnan, som hette Mette, gav inte ett ljud från sig. Efter behandlingen var hon desto talförare.

— Ni vill säkert bikta er? inledde prästen.

— Sannerligen om jag det vill. Jag har inte syndat med pojken så mycket ni vet det!

Hon jagade upp sig till ursinne.

— Gullgossen har kanske en annan syn på saken om han får hjälp på traven med den här käppen. Du känner igen den, Mette? Den håller säkert en omgång till.

Utan att yttra fler ord släpade mannen fram en stor säck som legat dold i ett dunkelt hörn av båten. Säcken var hopbunden upptill och skepparen lossade bandet. Ur säckens innandöme halade han fram en fjättrad yngling, lossade hans rep och skakade honom obarmhärtigt.

Meinhard såg genast att ynglingen sövts med något slags örtdekokt. Endast långsamt återvände han till medvetandet. Ynglingen suckade djupt och tittade sig yrvaket omkring. Han hade uppenbarligen ännu inte helt återfått medvetandet.

Två andra kvinnor gick över landgången. De kom från båtar i grannskapet och var tydligen väninnor till den misshandlade skepparhustrun.

— Vi skulle bara fråga om vi kunde vara till nån hjälp? Mette tackade dem för att de kommit men förklarade sig själv i stånd att reda upp saken med mannen.

— Du är just en fin figur, Mickel, först pryglar du pojken och sen mig. Till på eländet hämtar du en munk. Du tänkte förstås att han skulle ge mig sista smörjelsen. Men så långt har det ännu inte gått med Mette.

De båda kvinnorna kände sig överflödiga och sade farväl. De visste väl att hade Mette en gång blivit retad till vrede var hon inte lätt att tas med.

— Jag har kanske heller inte mer att beställa här? sade Meinhard. Din värsta sjukdom, Mette, är ett syndigt kött och endast bikten kan förlösa dig. Du är välkommen till biktstolen i morgon dag.

— Jag har inte syndat om det så skulle vara mitt sista ord. Pojken hade kommit i rövarhänder och jag befriade honom och tog hand om honom. Min man far med lögn och har intet sett därför att det inte fanns något att se. Men att pojken är en gullgosse, fast på annat sätt än Mickel menar, är då sant och visst. Titta bara på hans fina kläder och prydliga yttre. Jag menar att vi säkert kan få en stor lösepeng för honom, för hans far vill säkert ha honom tillbaka levande. Men Mickel är så förblindad av sin svartsjuka att han inte kan lägga ihop två och två. Det är allt jag som får ha hand om förståndet i det här äktenskapet.

Ynglingen var nu vid fullt medvetande. Han gick fram och hälsade på munken på lågtyska.

— Peter Krager.

— Jag är Meinhard, stadens präst! Peter Krager förklarade sig.

— Jag strövade omkring här lite för att se vad som händer på den här delen av näset. Det fanns ett och annat som jag ville ta reda på. Då kom jag i händerna på de värsta vragerkarlar och hustrun här på skeppet räddade mig faktiskt ur en besvärlig situation. Min far är den högste tyske ämbetsmannen här på näset och staden Lybecks fogde. Vi bor i det stora korsvirkeshuset bakom tyska kyrkan och jag tror nog att min far är villig betala en lösepenning. Hans knektar är väl som nu bäst ute och letar efter mig.

Munken förklarade att efter kvinnans ord nyss borde nog ingen lösepenning komma i fråga. Även folket här på skeppet var tydligen rånare och banditer.

— Nu skall du Mickel gå till far hans och hämta lösspenningen.

Det var Mette som förde ordet. Mickel var inte så karsk längre. Men han opponerade sig i alla fall.

— Då kommer både du och pojken att rymma skeppet. Mette avfärdade hans misstankar.

— Munken stannar här också, synnerligen som vi nu vet att han är Skanörs kyrkoherde. Han kanske också kan betalas med en liten slant. Fogden i Skanör vill säkert ha sin präst hem. Men då gäller det att köra sakta i backarna.

Mickel överföll blixtsnabbt Meinhard. Men denne var ännu snabbare i vändningen och hade snart Mickel under sig. Det såg farligt ut för den svekfulle skepparen. Men lyckan vände sig strax och i ett obevakat ögonblick slet sig Mickel ur Meinhards järngrepp. Mickel tryckte sina nävar om hans strupe. Prästen började redan rossla. Mette gjorde inte ett dugg för att hjälpa honom. Peter Krager var ännu för matt att kunna göra något.

— Be din sista bön! skrek skepparen ursinnigt. Mette verkade njuta av situationen.

— Kläm lite hårdare!

Allt verkade hopplöst och Meinhard hade inte många ögonblick kvar att leva om han inte kunde slita sig fri.

Om inte den tyske fogdens knektar i sista minuten kommit hade det äkta parets hotelser betytt hans säkra död.

Knektarna gjorde processen kort. Mickel bands och stoppades i samma säck som Peter tidigare. Knektarna skämtade rått, att de borde kasta säcken i vattnet. Mickel, som inte kunde undgå att höra deras hotelser, trodde fullt och fast på dem. Mette blev också bunden till händer och fötter. De tyska knektarna forslade sina fångar till borgen i Skanör, som var rätt instans för deras dom, eftersom överfallet skett inom borgens domvärjo.

Meinhard orienterade Harald Ebbesen om vad som förefallit. Fogdens dom blev hård. De båda makarna fick slita spö, deras kutter konfiskerades och deras kontanta tillgångar räckte knappt till att täcka böterna. Därefter utvisades de för alltid från Skanörs sillmarknad. Men detta kapitels händelser skulle snart visa sig synnerligen betydelsefulla för många, om vilka det berättas i denna bok.

7

DET FÖRSTA RESULTATET av äventyret på den danska kuttern, som ändade så snöpligt för Mickel och Mette, blev en storartad gåva till kyrkan i Skanör. Peter Kragers fader, den lybske fogden och köpmannen Tideke Krager, som var den rikaste bland alla köpmännen, donerade en vackert ciselerad dopfunt av ädelt guld till Meinhards kyrka.

Tideke Krager och prästen var från det ögonblicket umgängesvänner.

En dag frågade Tideke Krager om inte hans son finge studera latin för Meinhard.

Kyrkoherden hade en lång och ansträngande arbetsdag och övervägde noga innan han gav sitt löfte. Utom alla mässorna hade han sju tidegärder att svara för under dygnet. Hans biktstol var sällan ledig. Företrädaren, Donatus, hade aldrig blivit en eftersökt biktfader. Den tröst åt en plågad människa, som det var biktens innersta mening att ge, var han inte i stånd att förmedla. Det fanns hos människorna på sillnäset så många lagrade bikthemligheter. Meinhards väsen utstrålade förtroende och förståelse. De, som lämnade hans biktstol stärkta till kropp och själ, lämnade han inte sedan vind för våg. Han sökte upp dem i hemmen och hade långa samtal med dem varhelst han än träffade dem. Under sillfångstens högsäsong kunde han emellertid endast upprätthålla kontakten med barn och gamlingar. Den arbetsdugliga delen av näsets befolkning var då antingen ute på havet eller arbetade med sillens beredning från arla till särla.

Men Meinhard sökte upp dem också på arbetsplatserna och följde ibland till och med fiskarna ut till havs.

Därigenom blev han ännu populärare. Han var aldrig påträngande eller pockande. Sådant var bans sätt, att de som en enda gång träffat honom, inbillade sig att de känt honom sedan mycket länge. Så intensiva var hans sammanträffanden med människor att inget blev outtalat.

Harald Ebbesen fann snart att hans kyrkoherde axlat det sociala ansvar, som han under Donatus tid fått övertaga. Fogden var mycket tillfreds med den utvecklingen. Han var själv plågsamt medveten om att hans krafter inte räckte till lika mycket som förr. Åldern krävde sin rätt och den rastlöst verksamme mannen började längta efter dygnets vilostunder.

Inte heller undgick det fogden att prästen hade ett gott inflytande på Barbara. Om Meinhard ofta var gäst hos Tideke Krager numera var han det ännu oftare hos fogden. Uteblev han några dagar från fogdens bord kände denne en stor saknad och skickade bud efter honom förebärande en eller annan angelägenhet, som de borde dryfta sinsemellan.

Meinhard visade sig vara en duktig pedagog. Det roade honom att undervisa och i Peter Krager hade han funnit en läraktig elev som redan efter några lektioner kunde översätta de latinska inskriptionerna på kyrkans inventarier och gravstenstexterna på kyrkogården utanför. Dessa gravstenar var som en släktbok över de människoöden, som avslutats på sillnäset. De är det ännu i dag och många sekler har sedan dess ristat sina dödsrunor i stenskrift.

Efter några veckors lektioner blev det Marie Himmelfärdsdag.

Den dagen var den största dagen under hela året på näset. Folk gick man ur huse och ingen styrde till havs den dagen. I arla morgon samlades man i och utanför kyrkan, och mässorna avlöste varann i templet.

Alla väntade på det stora ögonblick då den kunglige fogden Harald Ebbesen skulle anlända till häst i spetsen för ett lysande följe av krigs- och tullknektar i högtidsmundering.

Det var vad som just nu skedde. Fogden och hans följe bänkade sig i kyrkan och böjde sina huvuden i andakt.

Kyrkoherdens röst var intensivare än någonsin förr. Det var första gången han i sitt nya ämbete hade tillfälle att utveckla kyrkans enorma makt och prakt.

Folket väntade tåligt utanför kyrkan.

Efter halvannan timme öppnades kyrkportarna och en ståtlig procession tågade ut ur templet.

I spetsen av tåget gick korgossar och djäknar bärande helgonbilder på höga stänger. Närmast dem följde Meinhard i full ornat. Efter honom kommo gillesbröderna tillhörande S:t Knuts gille och därefter de övriga borgarna.

Fogden och hans följe hade tagit en annan väg ut ur kyrkan och kom den nyss beskrivna processionen till mötes. De båda processionerna stannade i mötesögonblicket.

Det var nu Harald Ebbesens privilegium och skyldighet att lysa marknadsfrid. Detta skedde sedan fogden med hög och bjudande röst läst marknadsstadgan på danska och tyska språken som förstods och talades av alla på näset.

Det var den högtidligaste stunden på hela dagen och inledningen till allt som sedan följde.

Närmast lästes sedan i alla de olika kyrkorna på näset mässor för fiskelycka under den stundande säsongen.

När mässorna förklingat öppnades bodarna i Hööls vik.

I nästa sekund hade byteshandeln börjat.

Den skånska allmogen hade infunnit sig i stora skaror och förde med sig oxar, hästar och spannmål som främsta bytesmedel. I stället önskade de salt, tunnor och mynt. Det hade de tyska köpmännen från Lybeck vid Trave tillgång till och kunde bjuda i utbyte. Staden Lybecks borgare hämtade sitt salt från saltgruvor vid Lüneburg i Nordtyskland och silver hämtade de ur gruvor i Harz. Det var köpmän från just Lybeck som grundade det första handelskompaniet på näset. De skulle inte länge få vara ensamma på plan, andra tyska städer etablerade snabbt konkurrens, och till och med från länderna kring Nordsjön kom köpmän till det rika och berömda Sillnäset för att sälja och köpa. De kallades ommelandsfarare och hade alla rundat Skagen.

Sillnäset var mäkta populärt och alla visste att där kunde göras goda affärer.

Både sill och människor strömmade till i denna den bästa av världar.

Men andra tider stundade.

8

LÄRARE OCH ELEV hade ofta långa samtal utanför lektionens ram. Junker Peter hyste varm tillgivenhet för Meinhard som han betraktade som sin räddare ur en livshotande situation.

Meinhard fick alla hans förtroenden i ännu högre grad än fadern. Det fanns inte en hemlighet i hans unga liv som han inte gärna delgav sin lärare.

En dag anförtrodde Peter denne att han var mycket ledsen över att han som bodde mitt på den lybska fidden alltid måste bevista mässorna i den tyska kyrkan. Under fångsttiderna lästes mässorna i denna kyrka av två lybska och två stralsundska munkar. Dessa munkar medföljde årligen handelsskeppen.

Meinhard undrade stillsamt, om inte hans elev var glad över att vid varje mässa slippa färdas den långa vägen till kyrkan i Skanör.

— Nej! svarade Peter med eftertryck.

Långt hellre hade han velat bevista Meinhards mässor. Men i egenskap av den tyske fogdens son hade han inget val.

Meinhard omtalade då för sin elev, att alla tempel på näset hade namn efter något helgon.

Så hade till exempel Skanörs kyrka sitt namn efter den helige Olof. Den tyska kyrkan var kristnad efter jungfru Maria. Och kyrkan i Falsterbo har sitt namn efter Sankta Gertrud. Både Skanörs och Falsterbos kyrkor leddes av Meinhard. När han hade förhinder sköttes mässorna av korgossar och mässdjäknar. Men inför vår Herre gjorde det ingen åtskillnad av vem de heliga orden lästes. Mässorna sjöngs för övrigt på latin både i danska och tyska tempel.

— Jag vet, jag vet, avbröt Peter, men Mariakyrkan fungerar bara under månaderna augusti, september, oktober och november. För övrigt är det bara karlar som deltar i våra mässor. I edra kyrkor bevistar både män och kvinnor mässorna. Jag känner mig på ett helt annat sätt samhörig med er, jag kan inte riktigt förklara det, men så är det! Tro mig, vördade lärare!

— Jag förstår dig fullkomligt, Peter. Det blir så annorlunda i en kyrka där år från år samma män förvaltar kyrkan och dess nådemedel. Hos er är det ju nya munkar för varje år. Men i kväll deltar du väl i vår mässa?

— Tack! var Peters enda ord. Han var nära att gråta av glädje.

Samtalet försiggick vid öppet fönster. Både Peter och Meinhard hade varit så upptagna av samtalet, att de inte varslat att en häst av sin ryttare just då bands vid ett träd utanför. De blev helt överraskade, när en fråga riktades genom fönstret.

— Törs jag räkna på att få deltaga i undervisningen i dag?

Det var Peters fader, fogden Tideke Krager, som hade svårt att återhålla ett belåtet skratt när han ställde frågan. Innan någon hann svara tillade fogden:

— Jag kanske också kunde få bruk av en smula latin. Den dagen fick emellertid fogden inget tillfälle att förkovra sig i det latinska språket som det på den tiden faktiskt hörde till allmänbildning att kunna.

Meinhard erbjöd sig i stället att visa sin kyrka med alla dess latinska inskriptioner på kyrkosilver och kyrkomöbler. Genom fogdeingången på norra sidan förde han dem in i Gudstemplets halvmörka inre. När det inte upplystes av alla levande ljus härskade en nästan dyster stämning mellan de tjocka stenmurarna. Bakom skranket skymtade högaltaret där prästen förrättade den heliga tjänsten. Under de höga valven dröjde ännu rökelsedoften kvar. De tre männen passerade biktluckorna i koret och böjde knä framför den närmaste helgonfiguren. Meinhard kysste ett krucifix och bad högt en latinsk bön. Han slutade med att göra korstecknet över Peters huvud.

När de åter stod utanför kyrkan, sade fogden Tideke Krager till Meinhard:

— Jag vill genast underrätta er om att min son aldrig kommer att vigas till prästämbetet. Han är vår enda arvinge och måste bli köpman som alla i släkten.

— Det är er sak, men det skadar ingen att känna det latinska språket, svarade Meinhard.

— Förvisso icke! genmälde fogden korthugget. Meinhard hade nu en skafferska i prästgården och hon dukade upp allt huset förmådde, och ett intressant samtal utspann sig vid bordet.

Meinhard försummade nämligen icke detta goda tillfälle att öka sina kunskaper om tillståndet på näset. Ingen kunde vara en bättre berättare härvidlag än den tyske fogden, som under så många år köpt väldiga sillfångster på näset. Den salta sillen var grunden till den väldiga familjeförmögenheten. Fogden berättade nu:

— Merparten av fiskarna kommer från de närliggande danska öarna. Dessa fiskare liksom Skånes egna bildar båtlag om i allmänhet fem man. De tältar i samma läger. Några har till och med byggt bodar av virke.

Meinhard gjorde en fråga:

— Hur går det till vid uppköpen?

— Jag kanske först borde berätta om hur det gick till när jag var här de första åren, svarade fogden. Då mötte vi nämligen fiskarna på havet efter avslutad fångst. Konkurrensen var stor och vi gjorde alla våra anbud därute till sjöss. Fiskarna förstod verkligen att utnyttja situationen. I allmänhet tog de bra betalt men om vädret var böst och vågorna gick höga gick kommersen snabbare och vi fick varan för ett ur vår synpunkt fördelaktigare pris. Men det hände förstås också, att fiskarna inte lät sig nöja med våra anbud utan förde fisken i land, där vi fick betala ett högre pris än vi bjudit till havs. Nu är allting annorlunda. Det är numera strängeligen förbjudet att göra uppköp innan sillen förts i land. Våra vagnar trängs vid lossningsplatserna och uppköpen går visst inte ljudlöst till. Det blir ett prutande utan hejd men fiskarna vet sin varas värde och i allmänhet är det nog vi uppköpare som får dra det kortaste strået.

— Är det inte så att köpet ofta bekräftas genom att uppköparen bjuder på en förfriskning? frågade Meinhard.

— Det hör till spelets regler, svarade fogden. I går hände det förresten en lustig episod på uppköpsplatsen. En dansk tapperska och en finne hade så gott som råkat i handgemäng. Han drog henne i håret och hon svarade på samma sätt. Anledningen var att finnen inte kunnat betala för det skummande ölet. Jag tyckte att en ringa avgift för det nöjsamma uppträdet var att bjuda på ölet och slängde betalningen för ölet på öldisken. Allt slutade sålunda i fröjd och gamman. I en eller annan form kommer nog finnen att ge mig valutan tillbaka när han nyktrat till. En tjänst brukar följas av en gentjänst.

Genom de öppna fönstren hördes ringningen före aftonsången.

Fogden och hans son övervar denna. När Meinhard och hans gäster kom in i templet var fogden redan där med allt sitt husfolk. Den svenske fogden och den tyske hälsade varandra hjärtligt men ännu hjärtligare var den hälsning som Peter ägnade den vackra fogdedottern. Kanske tyckte han att hans hälsning blev en smula kyligt besvarad. Med bästa vilja kunde han inte utläsa något intresse för honom i hennes ögon. Men Peter var redan förvissad om att Barbara skulle bli hans utvalda.

9

FULL GALOPP red Barbara utmed den smala strandremsan vid Öresund i nordlig riktning. Det syntes att hon njöt av ritten och dagen i fulla drag.

Hon var verkligen en vacker tavla, där hon red fram. Den snabba ritten färgade hennes kinder och ögonen lyste av livslust. Det var en flicka som inte hade sin motsvarighet på hela näset, där det annars fanns gott om vackra flickor.

I hållning och blick hade hon något kungligt och bjudande. Hennes vilja var lag. Ingen förmådde neka henne något.

Solen stod på middagshöjd och det var blossande hett. Folk vilade vid denna tid på dagen och hon var ensam på vägen.

Hon hade hunnit till den plats där Skanörs stora sandbank, Hovbacken, når kusten. Där hade hon Lybecks fidd inom synhåll.

Barbara höll in hästen, när hon kom in på bodgatorna.

Plötsligt fick hon syn på Meinhard. Först såg hon hans munkkåpa skymta vid en av de främre bodarna. Den kåpan älskade hon liksom den man vars klädnad den var. Där var något så enkelt och värdigt över den klädseln. Där var en människa som vigt sitt liv att tjäna andra.

Barbara red fram med klappande hjärta.

När hon först upptäckte Meinhard hade han sällskap med en av faderns tullknektar. Vid åsynen av fogdedottern försvann knekten in i det stora brädskjul utanför vilken de stått. Det var ett påfallande stort brädskjul med ett iögonenfallande ägaretecken: en vit svan med utbredda vingar fästad på en stång.

Meinhard hälsade hjärtligt och förtroligt på fogdedottern. Det undslapp honom ett litet förmaningstal.

— Jag har många gånger märkt att du brukar rida vildare än den värste knekt. Inte heller använder du damsadel så som det ägnar och anstår en högädel jungfru.

Prästen hade svårt att hålla sig allvarlig. Leendet bröt fram utan att han ville det. Barbara var ju oemotståndlig.

Hon förklarade helt öppet.

— Jag kommer aldrig att använda damsadel. Jag vill känna den omedelbara kontakten med min häst. Men det kanske inte riktigt passar sig. Det glunkas visst lite om mina ritter här på näset. Kanske det rentav är en synd som jag borde bikta? Eller vad anser min vördade biktfader?

Barbara hade tagit på sig en mycket skuldmedveten min. Men skrattet porlade inom henne och hon måste bita sig i läpparna för att hålla sig allvarlig.

— Den saken får du allt bestämma själv! Prästens leende var inte längre fördolt. Bägge började skratta på en gång.

— Något helgon tror jag aldrig du blir, kära Barbara, fortsatte Meinhard milt.

Barbara nickade instämmande. Hennes tunga, mörka flätor föll fram över bröstet.

Meinhard hjälpte henne ner från hästen. Det hade strängt taget varit alldeles obehövligt, ty Barbara var vig som en katt. Barbara var lycklig.

Meinhard berättade nu att han varit på besök hos de tyska munkarna vid Lybecks kyrka och dryftat gemensamma problem med dem.

Men just nu hade han varit med om en otrevlig historia. I boden med svantecknet hade en tysk handlande i tunnbandsjärn flyttat in. Den svenske tullknekten hade med våld försökt hindra honom. Han ansåg inte att tysken hade rätt att flytta in. Han hade inte tillfredsställande kunnat bevisa sin lagliga rätt till skjulet.

Den lybske rådsherren och tillika fogden Tideke Krager hade tillkallats och just nu förhandlade man högljutt inne i skjulet.

— Mannen är i sin fulla rätt, hävdade prästen, och jag kommer att göra allt för att hjälpa honom. Man vill göra en höna av en fjäder. Det hela är en formell fråga, som man nog inte bör ta alltför allvarligt. Men nu skall du, Barbara, vänta på mig. Mitt bruna sto väntar redan därborta vid vallen. Nu får du och hästarna vänta tillsammans, så att vi kan rida hem i sällskap. Jag tror att du på mer än ett sätt rider lugnare i mitt sällskap.

Det sällskapet hade förstås Barbara minst av allt något emot.

Hon följde prästens blick åt det håll där hans häst stod bunden. Där ledde en annan större väg till Falsterbo. Vägen var spärrad av en bom. Vid bommens förankring i tångvallen hade Meinhard bundit sin häst.

— Det skall bli underbart att följas åt hem! sade Barbara. Mitt sinne gläder sig på förhand. Lydigt ledde hon sin häst till den utpekade platsen. Prästen följde henne med blicken, varefter han gick in i skjulet där sorlet av röster tilltagit.

Mitt inne i den väl hållna träbyggnaden stod en grupp mitt på golvet. Det var fogden Tideke Krager, det var fogdens son junker Peter, det var den svenske tullknekten och det var slutligen den tyske köpmannen. Alla talade i munnen på varandra:

— Här gäller lybsk rätt, som sagt, och vi måste ställa villkor...

— Nej, nu är vi svenskar, och vi har ändrat .. .

— Tyst, vi tvistar inte om det .. .

— Det blir straff under alla förhållanden. Mannen får inte vistas här utan herr Haralds medgivande .. .

— Tyst, har jag sagt, vi står på Lybecks fidd och det är jag och ingen annan som bestämmer här .. .

— Nej, nej, herr Tideke, mannen är inte från Lybeck, det är säkrast att jag lägger bojor på honom och han får springa efter min häst till Skanör .. .

Alla vände sig om när en ny röst blandade sig i samtalet.

— Nu får det vara nog, herr Tideke...

Det var prästen Meinhard som yttrade detta med kraftfull och bjudande stämma.

— Jag råkar vara bekant med denne tunnbandshandlande, sade han. Varför skulle han inte få överta boden efter sin vän, som ägde den och skattade för den? Vännen har avlidit för en månad sedan och boden står tom.

— Det finns inga papper på det,sade herr Tideke lugnt. Boden står i fogdeboken under ett helt annat namn än det han uppger som vännens. Han måste ha ljugit för kyrkoherden. Jag är helt enkelt tvungen att bestraffa och sedan utvisa honom.

— Det blir inte er sak utan min att föra honom till laga bestraffning, sade den svenske tullknekten. Om han är tysk, och allt tyder på det, så är han under inga förhållanden lybeckare. Det hörs på uttalet. Han lyder under Skanörs domsago.

Tunnbandshandlanden tog nu själv till orda:

— Jag är holsteinare så mycket som någon!

Han var en medelålders smärt man med smalt ansikte och intelligenta ögon och han såg verkligen inte skuldmedveten ut. Då tog det fyr och flamma i den svenske tullknekten:

— Just en snygg person, holsteinare, fy tusan, en av våra gamla plågoandar, ty vi hade det just inte särskilt behagligt under greve Johan av Holsteins herravälde.

— Slikt hör nu inte alls till saken!

Fogden skärpte rösten och tittade barskt på tullknekten. På samma gång gav han prästen en blick, som om han överlät åt honom att slita tvisten.

— Var snäll och skriv in hans namn i fogdeboken som ny ägare till den omstridda boden, sade Meinhard milt. Huvudsaken är väl att hyran betales punktligt? Och det tror jag nog att du gör, Simon, du som alltid har gjort rätt för dig?

— Ja, alldeles säkert, och gärna, Ers Högvördighet! lovade Simon.

Han förstod att boden redan var hans.

Tullknekten bemödade sig om att göra ett värdigt återtåg men det syntes på honom att hans förargelse inte skulle vika den dagen. Högt sade han emellertid:

— Då går jag väl, det är kungsköp i morgon, och det är min plikt att påminna fiskarna, så att ingen uteblir från kungsköpet. Det är lag på det.

När knekten gått sade Tideke Krager:

— Kom upp till mig i morgon på kompanihuset, Simon, så skall

du få bekräftelse på att du har rätt till boden. Men hade inte Meinhard gått i borgen för dig, kan du vara förvissad om att ärendet behandlats annorlunda.

Bodens nye ägare svarade tacksamt:

— Jag förstår, herr fogde, och jag skall visa att Wittke remskärares efterträdare inte är någon ärans fähund, som smiter från skatter och pålagor.

Till Meinhard sade han:

— Jag får tacka så mycket för hjälpen, Ers Högvördighet, och kyrkan skall få sin del av inkomsterna som tack.

Meinhard skakade leende hans hand och tog farväl av dem alla.

När han hastigt begav sig till den väna, väntande fogdedottern, följde junker Peters blickar sin lärares steg.

Ingen skulle någonsin få veta vilka känslor som därvid rörde sig inom honom.

10

I STRÅLANDE SOL mötte Meinhard en strålande Barbara. Hon föreföll inte alls ha haft långtråkigt medan hon med hästarna betande bredvid sig väntade på Meinhard, som nu kom henne till mötes. Den som rannsakar njurar men framför allt hjärtan skulle nog ha kunnat gissa, varför den långa väntetiden kändes så kort för Barbara.

Det var, som man kunde ana, så, att Barbara i solskenet drömt de vackraste drömmar om en ung präst med betvingande ögon och en röst, som det var ljuvligt att lyssna till. Och den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge.

Middagsstiltjen var försvunnen. Bommen, vid vilken Barbara väntade, öppnades ideligen av folk, som hade ärende in till den rika staden Falsterbo.

Denna ort hade på senaste tiden vuxit alltmera i betydelse. De tyska städernas fidder hade brett ut sig i trakten av Falsterbo på näsets Östersjösida och det fanns knappast plats för flera nu.

Också i Falsterbo vimlade det på sistone av marknadsbodar, som förut endast funnits vid Hööls vik i norr. Näsets södra del upplevde en blomstringstid sedan tyskarnas sillhandel övertrumfat ommelandsfararnas.

— Tack för att du väntade på mig!

Det såg, av Barbaras tacksamma ögonkast att döma, ut som om tacksamheten var helt på hennes sida.

— I dag skall du få rida fort i mitt sällskap. Det är visserligen många timmar ännu till aftonvespern men många andra bestyr väntar på mig i prästtjället!

— Gäller det bara att rida fort, skall nog jag och min häst hinna med. Det är vår allra snabbaste springare och kära far förfasar sig var gång jag väljer den här hästen. Men jag får min vilja fram i det fallet också. Jag tål inte att någon, inte ens min far, motsätter sig mina önskningar. Det blir nog aldrig något helgon av mig.

— Men en helgongloria skulle nog klä dig, du som är en smula fåfäng, menade Meinhard.

— Jag använder ju aldrig någon huvudbonad. Förresten regnar det in genom en helgongloria.

— Den lilla hädelsen kräver mycken botgöring och många böner.

— Förlåt mig!

— Det är Guds sak att förlåta dig. Och jag är inte alldeles säker på att Han har lika stort överseende med dig som jag.

— Varför har du så stort överseende med mig?

Meinhard svarade icke på denna fråga men Barbara läste svaret i hans ögon.

Aldrig hade hon känt sig så lycklig som just nu. Det, som den unga kvinnan läste i hans ögon, var mycket begripligare än hans latin. Det var ett språk, som det behövdes ett älskande kvinnohjärta att tolka.

Meinhard berättade nu om utgången av den tyske fogdens, den svenske knektens och hans egen lilla kontrovers.

— Du är mycket duktig och du skulle ha blivit en stor fogde, fastslog Barbara.

I det ögonblicket vände de sig båda om och upptäckte samtidigt Peter Krager som stod stilla som en staty vid bommen, men den levande statyns ansikte var riktat mot dem.

— Peter håller mycket av dig och du tycks vara den enda för honom.

Barbara vände blicken bort och sporrade hästen och red åstad. Meinhard hade all möda i världen att följa med i den hårda farten.

Plötsligt gav hon tecken till Meinhard att sakta farten. Hennes rosenkrans hade trasslat in sig i betslet och den rosenkransen var hennes allra käraste egendom. Meinhard hjälpte henne att frigöra den och sade:

— Du bär ännu rosenkransen jag gav dig!

Barbaras ögon var fuktiga av tårar över att prästen observerat det och mindes.

De nalkades Skanör. Båda red nu sakta liksom för att förlänga färden. Den lätta vinden förde fräna dofter med sig. Staden Skanör var omgiven av moras och träskmarker från vilka det doftade urtid och hedendom. De många husen i Skanör hade måst tränga ihop sig på den smala landryggen mellan Bakdjupet och de vidsträckta kärrmarkerna.

— Jag begriper bara inte hur du varje dag vågar rida ensam genom dessa oländiga marker, där mycket löst folk håller till och plundrar de vägfarande om inte någonting ännu värre händer, när det gäller en ung vacker kvinna som du.

Barbara rodnade och skrattade belåtet.

— Jag avskyr att ständigt ha en ridsven i följe. Och som de stirrar på mig. Det känns som jag vore en munsbit, som de ville sluka med ögonen med hull och hår. På den tiden jag ännu var barn bekom det mig ingenting. Men nu tycker jag att denna närgångna uppmärksamhet är vidrig.

Meinhard förklarade att han på sätt och vis begrep ridsvennernas intresse, och det gjorde nog Barbara också när allt kom omkring fastän hon inte ville låtsas om det.

Barbara ändrade samtalsämne:

— Ibland tänker jag att det är på tiden att jag mera uppträder som en dam och inte som en liten odygdig flicksnärta. Jag kanske får pruta på min självständighet och foga mig i andra människors anspråk på en dygdädel jungfrus vandel.

— Jag tror du får svårt att lägga band på din natur. Du är så annorlunda än alla mina andra biktbarn. Jag blir aldrig riktigt klok på dig. Du är mig och många andra en gåta. Men det skall jag villigt erkänna, att jag gärna skulle vilja veta gåtans lösning.

— Är jag verkligen en så stor gåta. Fast kanske. Jag kan i varje fall inte själv lösa min lilla gåta. Jag tycker så ofta att det händer mig alldeles för lite. Jag har någon sorts oro inom mig och längtar långt, långt ut i den stora världen utanför vår stad. Det är som jag hörde hemma någon helt annanstans. Någonstans där jag aldrig varit. Varje gång jag ser ett stort fartyg, skulle jag vilja följa med, bära vart det ville.

Meinhard blev mycket allvarlig. Han såg forskande på sin vackra ridkamrat och sade:

— Det är inte en ungmös vanliga tankar. En sådan längtar alltid efter man, hem och härd. Barbara suckade:

— Skulle jag inte ens få drömma om fjärran länder. Jag yppar ju aldrig mina drömmar för någon annan än min käre biktfar. Alla människor anser att en ung flicka på en borg skall lära sig att övervaka husets brygd och bak och byk, se till att förråden aldrig sinar eller förfares men inte nog med det. Min far tycker att jag hela den långa vintern skall sitta i min kammare och sy kläder åt borgens knektar.

— Det är just en blivande borgfrus uppgift du så vältaligt tecknat, genmälde Meinhard.

Det kunde inte undgås att de nu under sin ritt hunnit mitt in i staden Skanör. Uppbrottets timma nalkades obevekligen medan de båda unga människorna skalkades. Många ögon följde deras ritt genom staden. En så stor förälskelse som deras låter sig icke döljas. Överallt gläntade man på dörrarna, vars övre halva ofta stod öppen. Nyfikenheten under medeltiden var inte mindre än i våra dagar. Mun mötte öra och öra mun den stunden i Skanör, när stadens kyrkoherde och fogdens dotter red tillsammans. Men det var heller ingen anledning att påstå att deras uppenbara vänskap väckte förargelse där de drog fram. Både Barbara och prästen hade en grundmurad popularitet i staden. Den var välförtjänt, ty högfärd och översitteri var dem båda fjärran.

När de tog avsked utanför prästtjället och varmt tryckte varandras händer uppstod en ordlös minut.

Barbara bröt först tystnaden:

— Jag skall ändra mig till det bättre, det lovar jag av hela mitt hjärta. Jag skall vara som en borgfru ägnar och anstår. Och jag skall aldrig mer rida utan damsadel. Men nej, det kan jag nog inte lova!

Meinhard svarade:

— Jag vet att du hade en god moder som var den allra bästa och gästfriaste borgfru som någonsin funnits. Tänk om du skulle

kunna bli som hon. Din far åldras och borgen behöver dig mer än någonsin. Men inte bara din höge fader utan också gamla Benkte åldras och hon är ju redan mycket gammal. Hon skulle behöva få det lugnt och makligt under sina återstående levnadsdagar.

— Då känner du inte Benkte lika mycket som jag. Hon kommer aldrig att vilja ha det lugnt och makligt. Hon är det trofastaste arbetsbi som någonsin funnits.

Meinhards blick på sin följeslagerska var svårtydbar också för Barbara. Tvivlade han på hennes goda vilja. Då skulle han snart få se på annat, bestämde sig Barbara och försvann över vindbryggan.

11

 

DET VAR BRÅDA tider på näset. En gång varje år skulle köpet till kungens hov ske. Det vore fel att säga att det så kallade kungaköpet var omtyckt. Fiskarna blev tvungna att sälja till underpris, ty greppet om kungens plånbok var starkt.

Väder och vind var gynnsamma.

Septembersolen överträffade detta år sommarsolen. Vinden var hela tiden östlig och det betydde för näsets del det allra vackraste väder.

Fångsterna bärgades, saltades och tunnlades. De var så goda att hovet endast skulle kunna konsumera en bråkdel.

Två unga människor på näset tänkte olika tankar. En ung man, som hette Peter Krager, drömde dag och natt om en ung, oändligt vacker ungmö vid namn Barbara Ebbesen. Men den unga kvinna som hade det namnet drömde aldrig om Peter Krager.

För henne existerade bara en man och han var förbjuden av celibatet att äkta en kvinna.

Men Barbara kände sitt värde, och hitintills hade hon alltid vetat att fullfölja sina önskningar. Hon visste i sitt unga hjärta att den stränge prästen en gång skulle bli hennes och då skulle hon, fogdedottern, foga sig efter en annan människas alla önskningar för första gången i sitt liv.

Hon skrattade när Peter Krager talade om kärlek. Vad kunde en så jordbunden människa veta om kärlek?

Emellertid undgick det inte Barbaras uppmärksamhet att hennes fader gärna skulle se att hon och Peter äktade varandra. Men Barbara var av en helt annan mening.

På näset saltades och arbetades för glatta livet. Värmen tvang fiskarna att salta i snabbare takt än vanligt. Inte ens nätterna kom med svalka. Varje fångst fick ögonblickligen saltas ner om den inte skulle skatta åt förruttnelsen. Ingen kunde låta bli att glädjas åt synen av fet, blåskimrande sill, som kastades på störtrummens skålformiga lergolv. Avfallshögarna, bestående av sillens inkråm, luktade fruktansvärt. De män, som befriade sillen från dess innandöme, luktade inte bättre. Därför hade ett område avskilts för de så kallade grumskarlarna. Folk gick helst i vida bågar förbi deras område. Men också avfallet kom till gagn i form av tran, som kokades ur avfallsprodukterna. Det kallades sillsmör och hade god avsättning.

Peter Krager hade dessa dagar mycket att bestyra. Det var hans uppgift att hålla räkning på silltunnorna. För varje tunna som fylldes ritade han ett streck och för varje femtal korsade han med ännu ett streck de fyra föregående. Detta gjorde han på en vaxtavla och hans verksamhet följdes noga av leverantörerna.

Sällan lyckades han förbise en tunna sill, men det hörde till spelets regler att han skulle räkna fel till egen förmån. Ibland lyckades det också och då förbättrades hans humör. Peter Krager hade sällan ett leende tillövers och log han någon enstaka gång var det när han lyckats bedraga leverantörerna på en eller annan tunna sill. Barbara, som var enig med leverantörerna, hade mången gång tagit Peter Krager på bar gärning. Då blev hennes ögon mörkare än vanligt och i sitt hjärta avskydde hon den tråkige tysken, med vilken hon hade mången dispyt. Barbara kände väl till hur fångstmännen måste satsa liv och egendom under sitt strävsamma arbete, och deras intressen var hennes.

Hennes hjärtas dörr var lika stängt för Peter Krager som det var öppet för Meinhard. Kärleken till denne brann hos henne dag och natt. Hans personliga utstrålning hade helt fångat den unga flickan. I biktstolen bekände hon öppet sin kärlek till prästen och bad honom om förlåtelse för sina tankar.

Om sanningen måste sägas var hennes kärlek mer än besvarad. I ensamma stunder bad Meinhard den allsmäktige Guden att beskydda honom för den unga fogdedotterns frestelse. Men hans ord hade ingen täckning i hans undermedvetna. Med kropp och själ var han i Barbaras våld. Många sköna kvinnor satt i hans biktstol men för honom fanns endast Barbara.

Var skulle detta sluta?

När tunnorna med sill var fyllda antecknade tullknektarna ägare och kvantitet. Merparten av sillen hamnade på den lybeckska fidden. Före tullknektarna red ofta den svenska fogden Harald Ebbesen i sällskap med sin dotter.

Peter Krager kom av sig i räkningen och följde far och dotter med brinnande ögon. Den uppmärksamheten uttråkade Barbara, som var sluten som en mussla i sitt skal. Hon kunde se riktigt ond ut, som om hon med en enda blick ville döda den efterhängsne beundraren.

Till och med Peter Krager begrep, att Barbara avskydde honom. Men hans tyska envishet lämnade henne ingen ro.

Det kunde inte heller undgå honom, att Harald Ebbesen gärna skulle se en förmälning mellan honom och Barbara.

En dag, när fogden med sin dotter red fram till Peter Krager, sade han:

— Var det inte denne unge hjälte som råkade i rövarhänder och befriades av Skanörs kyrkoherde?

Barbara låtsades inte höra. Fogden fortsatte vänligt:

— Skall du inte hälsa på honom? Barbara blev stel som en staty:

— Varför skulle jag hälsa på junkern?

Peter Krager föll in i samtalet:

— Åsynen av fogdedottern bereder mig en ständig glädje. Barbara blev förnärmad:

— Den glädjen är inte ömsesidig, kära far!

Peter Krager pekade på två fartyg lastade med silltunnor som lämnade redden:

— På det främsta fartyget för min far befälet!

— Jaså! var Barbaras enda kommentar.

Annars gladde hon sig alltid åt synen av de fullastade koggerskeppen som styrde tillbaka hem till främmande länder. Grannare syn fanns inte. Hennes fantasi följde skeppen på deras färd. Fyllda segel var sedan barndomen Barbaras högsta fröjd.

De båda skeppen hade förlig vind och de försvann snart ur synhåll.

Barbara följde dem med blicken in i det sista. Hur längtade hon inte att vara ombord på ett av dem.

Peter Kragers påträngande närvaro hade hon för längesen glömt.

Harald Ebbesen hade lagt märke till sin dotters reaktion. Han hade gärna velat att den varit annorlunda. Okunnig om sin dotters förborgade kärlek önskade han medla mellan den tyske fogdesonen och Barbara.

Till Peter Krager sade han:

— Nu när din fader reser är du så mycket mera välkommen till oss i borgen. Hos oss har du alltid ett hem.

Barbara avbröt:

— Säg inte hos oss utan hos dig, käre far. Jag kommer förstås alltid att uppträda som en värdinna anst, men inte som det passar Peter Krager.

Harald Ebbesen mörknade:

— Om Peter Krager värdigas gästa oss är han den mest välkomne av alla. Barbara blev inte svaret skyldig:

— Om du bjuder välkommen blir det din sak.

Klockorna kallade till aftonsången i samma ögonblick fogden fick ta emot kungaköpets första vagnslast. De många tunnorna med saltad sill härbärgerades över natten på borggården. De skulle så småningom forslas vidare med ett skepp till bestämmelseorten.

I den svala septemberkvällen lyste det inbjudande från kyrkan. Harald Ebbesen var djupt tankfull där han stod.

Han såg sin dotter i Benktes sällskap gå de få stegen till kyrkan. Det var mycket i Barbaras väsen han inte förstod. Hennes fromhetsiver som på sistone stegrats förvånade honom mest. Tidigare hade Barbara endast visat ett svalt intresse för kyrkan, nu gick hon flitigast i kyrkan av alla. Harald Ebbesen anade dock icke anledningen.

Medan Benkte och Barbara nalkades kyrkan passade Benkte på att lägga ett gott ord för Peter. Var han inte den dygdigaste ungersvennen av alla på näset? Fanns det någon som inte beundrade hans karaktär? Var inte Barbara betagen i honom?

Barbara svarade inte med ett ord.

Men ögonblicket födde ett initiativ. Var det bara Peter förunnat att läsa latin för Meinhard? Kunde det inte också vara angeläget för en ung flicka att lära latin?

När mässan var över och Barbara hade återvänt till borgen, inledde hon ett samtal med fadern:

— Jag skulle så gärna vilja lära mig latin! Harald Ebbesen drack en stor klunk ur den nyss fyllda bägaren medan Barbara följde honom med blicken. Äntligen bröt herr Harald tystnaden:

— Hörde jag verkligen rätt? Menar du att du ville lära dig det latinska språket. Det är en mycket egendomlig begäran av en jungfru.

Det måste berättas att det på den tiden redan var mycket anmärkningsvärt att ens en ung man lärde sig latin.

Barbara replikerade:

— Visst hörde du rätt, och jag måste låta dig veta att din dotter hyser en stor önskan att lära sig latin.

Mera sades inte den kvällen men dagen efter hade Harald Ebbesen ett samtal med pater Meinhard. Om han hade väntat att Meinhard skulle visa överraskning över vad han hade att anförtro honom blev han besviken.

— Vetande kan man aldrig få för mycket av, sade Meinhard. Barbara är ju mer än vanligt begåvad och jag skall med glädje åta mig att undervisa också henne i latin. På det sättet kommer hon också att lära sig skrivkonsten, och inte heller det kan annat än bli henne till gagn i livet.

— Hm, hm! muttrade fogden.

Meinhard hade utan att veta det trampat på fogdens ömmaste tå. Harald Ebbesen var en alldeles utomordentligt kunnig och duktig ämbetsman, men han hade aldrig kommit på god fot med den ädla skrivkonsten. Bara att skriva namnet beredde honom en stor möda och det sades att han snarare tecknade än skrev sitt namn.

— Då är vi överens och Barbara är välkommen till lektionen i morgon bittida tillsammans med Peter Krager.

Meinhard var road av fogdens förvirring vars anledning han började förstå.

När Harald Ebbesen hörde att Barbara skulle undervisas tillsammans med den tyske fogdens son blev han genast på bättre humör. Ända sedan Peter Krager blivit föreställd för Harald Ebbesen hade den senare drömt så smått om ett giftermål mellan de båda ungdomarna. Peter Krager tillhörde sin hemstads främsta borgarefamilj, hans karaktär var såvitt fogden visste fläckfri och den unge mannen skulle säkert veta att förvalta och förmera den stora familjeförmögenheten. Fogden visste också att Barbara inte gärna fogade sig under andra, och den som blev gift med henne fick allt hålla strama tyglar. Och det trodde fogden att Peter skulle vara i stånd till.

Men ännu var han inte riktigt belåten med Barbaras nyvaknade intresse för lärdom och vetande.

Fogden tänkte högt och Meinhard hade svårt att återhålla det leende som ville bryta fram.

— Det kan aldrig vara nyttigt för en kvinna att lära sig latin. En kvinna skall sköta hus och hem. Meinhard sade:

— Jag tror inte att Barbara har lika snäva intressen som flertalet av hennes medsystrar. Det finns en bildningstörst hos den flickan som bådar gott för framtiden. Kanske är också en ny tid på väg när ungdomen vill inhämta de första förutsättningarna för att kunna bli delaktiga av allt det underbara och stora som böckerna handlar om.

Fogden svarade:

— Bara inte flickan också en dag får för sig att klä sig i harnesk och sköld. Där inlade Meinhard en bestämd protest:

— Barbara har aldrig visat något intresse för krigiska värv. Hennes håg är riktad mot helt andra ting och det gläder mig mycket att hon vill lära sig kyrkans språk. 

Fogden sade innan han tog avsked: 

— Vad än Barbara hittar på så har jag inte längre något som helst att säga till om. 

Barbara visade sig ha ett mycket gott läshuvud och det dröjde inte länge förrän hon inhämtat Peters försprång.

Undervisningen ägde rum i Meinhards bönkammare och Peter var numera ofta förströdd under lektionerna. Han ville långt hellre lära sig det språk som talades mellan älskande än det besvärliga latinet. Men Barbara blev allt otillgängligare för Peters uppvaktningar och den unge junkern led helvetets alla små utsökta kval. Barbara rörde inte heller ett finger när det gällde att trösta den unge mannen. Men noga lyssnade hon på varje ord som gick över lärarens läppar. I hans ögon sökte hon gensvaret på sin kärlek och det måste avslöjas att Meinhard ofta kände begärelse till den unga kvinnan men alltid lyckades hålla masken.

12

 

ÅR LADES TILL ÅR och Barbara växte upp till en oemotståndlig skönhet. Några år tillbringade hon hos danska fränder, där hon fick den uppfostran hon inte hade kunnat få på näset.

Det hette i en latinsk sentens att kvinnan var oberäknelig och föränderlig.

Och det var just vad Barbara var. Men i en sak förändrades hon inte. Skanörs kyrkoherde var och förblev hennes stora kärlek. Hon mötte i Danmark mången ungersven som tiggde om hennes hjärta. De blev aldrig bönhörda trots att hennes väninnor lät henne veta hur dumt hon bar sig åt.

Milda vårar följde på stränga vintrar.

Handeln på näset blommade upp som aldrig förr. Men Falsterbo hade större framgång än Skanör.

Politiskt sett var åren minst av allt händelselösa. Skånes ofrälse befolkning hade aldrig i likhet med sina danska bröder visat någon lust att böja sig under stormännens ok. Det nya svenska väldet var mer efter deras smak och en vacker dag fick de bekräftelse på sina hemligaste drömmar. Konung Magnus av Sverige förbjöd i en lag anno 1335 all träldom inom sitt rike.

När ryktet om den nya lagen spreds i Skåne lades allt arbete ner och det ofrälse Skåne firade befrielsen i dagar och nätter. Över allt var det öppen taffel och den svenske konungens lov sjöngs i höga toner.

Men den svenske konungen Magnus var inte alltid lika populär, och minst populär var han den gången han förlät de nederländska köpmännens mångahanda förbrytelser på Näset. De nederländska städerna Kampens och Zutphens borgare hade tidigare terroriserat sillhandeln och roffat åt sig väldiga rikedomar. Men när hans unga svenska drottning Blanka bad för dem, lät han dem åter få rättighet att deltaga i sillmarknaderna.

Så spred sig ryktet att konung Magnus skulle gästa Skåne efter fem års bortovaro. Då skrev man julen 1338.

Den svenska konungen hade ett särskilt syfte med sin resa. Han hade anledning tro att påven äntligen skulle konfirmera hans besittningsrätt till Skåne. Men påven i Avignon svarade avböjande.

Konung Magnus avvaktade och stannade länge i Skåne, och under tiden blev han mycket populär. Skåningarna kände att den svenske konungen var en man att trygga sig till i en ond tid.

Den svenske konungens ord var vad alla menade med kungsord. Uppenbara orättvisor förbjöd han, och lag och ordning infördes till allas gagn.

Skåne hade blivit lagligen införlivat med Sverige fyra dagar innan danskarna i Viborg valde en ny konung. Det var Kristoffer den andres son Valdemar som blev vald till kung över det danska väldet, men det var ett val som konung Magnus Eriksson inte var helt belåten med. Valdemar var nämligen en kraftfull person och de skånska stormännen kunde nog tänkas vilja sluta sig till honom.

Falsterbo växte i betydelse samtidigt som Skanörs gloria bleknade.

De tyska östersjöstädernas köpmän hade valt Falsterbo som sin operationsbas. De lät tullarna svälla till ofantliga summor, och fogden Harald Ebbesen fick allt mindre att säga till om. De tyska köpmännen representerade den mäktiga Hansan och Harald Ebbesen såg sig ingen annan utväg än att hålla god min i elakt spel. För honom gällde det först och främst att med alla medel inkassera de trettiofyratusen mark silver som den svenske konungen hade erlagt till greve Johan av Holstein för Skåne.

En dag vid denna tid satt Meinhard i sin kammare och författade en skrivelse till ärkebiskopen i Lund om förvaltningen av sitt ämbete.

Då knackade det på dörren och skafferskan amälde ett besök. Meinhard bad henne släppa in den besökande, och till sin stora förvåning stod han i nästa ögonblick öga mot öga med Barbara, som just återkommit från en årslång vistelse i Danmark.

Visserligen var hon blek men det väna ansiktets drag hade mognat till drottninglik suveränitet. Det var en kvinna att älska och tillbedja.

Barbara hade tårar i ögonen och hon var mycket upprörd. Meinhard bad henne sitta ned och undrade hur det var fatt. Men det dröjde länge innan Barbara lyckades tala om anledningen till att hela hennes väsen var i uppror.

Meinhard väntade som den gode biktfader han var.

Plötsligt ropade Barbara:

— Peter Krager har friat till mig under min frånvaro och kära far har svarat ja! Trolovningsfesten är bestämd att äga rum så snart Peters tyska anförvanter har hunnit hit. Men du vet ju att jag inte alls har några känslor för Peter. Det är mig motbjudande att ens tänka på ett giftermål med honom.

Barbara duade alltid Meinhard när hon var upprörd. Meinhard blev mycket bestört. Han skulle just gå runt bordet för att sluta den unga kvinnan i sin famn när han hejdade sig. Var han inte präst och var han inte hennes biktfader? Det fanns inte något val för honom. Han måste lyda kyrkans bud om celibat. Visserligen fanns det ännu så länge på många håll i Skåne gifta präster med stora familjer men allt det där hörde en förgången tid till. Den nye påven bestraffade strängt alla överträdelser i den vägen.

Barbara gömde ansiktet i händerna, och hon skakade av gråt.

Meinhard gick fram till henne och smekte ömt hennes hår. Det tröstade Barbara i hennes vilda uppror och hon såg honom rakt i ansiktet.

En ömmare blick hade aldrig växlats mellan man och kvinna.

Meinhards hand smekte för ett ögonblick hennes kind. Hon kände ett obeskrivligt välbehag vid hans lätta smekning, och hennes längtan till honom ökades till det outhärdliga. Hon hungrade efter en ännu större ömhet. Kunde han bara bekräfta sina smekningar med några kärleksfulla ord! Begrep han inte att det inte fanns det minsta lilla rum för den tyske junkern i hennes tankar, hur präktig ung man han än månde vara?

De ord Meinhard äntligen yttrade var en stor besvikelse för henne.

— Kan du tänka dig en ståtligare friare än Peter? En god kristen är han också. Han försummar sällan att gå i kyrkan.

Barbara for upp ur stolen som en spänd stålfjäder. Harmen riktigt lyste ur hennes ögon. Kinderna blev blossande röda.

— Jaså, pater Meinhard sjunger samma visa som käre far? Men Meinhard förblev orubbligt allvarsam:

— Jag vet ingen högre visa än den till vars toner en ung man och en ung kvinna förenas till släktets uppfyllelse. Flyger inte vildsvanarna ur boet, när de blivit vuxna? Hela deras traktan går ut på att bygga sig ett eget bo.

Barbaras ögon blixtrade:

— Var det det rådet som min biktfader hade att ge mig? Tro inte att jag kommer att följa det! Kyrkan skall också få vara i fred för mig. Jag trodde annorlunda om er men jag märker smärtsamt att även ett älskande hjärta kan klappa utan att få gensvar. Om några minuter går jag min väg och våra vägar skiljs för alltid. Kanske kommer ni att minnas mig med saknad? Kanske kommer ni att aldrig glömma mig. Men var så säker på att er biktdotter skall göra allt för att glömma den biktfader som svek henne i hennes svåraste stund.

Hennes ögon hade blivit alldeles svarta, medan hon oavvänt stirrade Meinhard i ögonen. Hennes barm var i våldsamt uppror och hennes hy var ömsom vit och ömsom röd.

Meinhard sade:

— Hjärtats röst bör dock icke överrösta biktfaderns röst i ett fall som detta, när de två talar olika språk. Men jag vågar inte längre ge Barbara något råd.

Barbara svarade:

— Begriper du inte att det inte är ditt råd jag vill ha längre utan dig själv? Jag älskar dig och kommer alltid att älska dig med själ och kropp!

Nu bleknade Meinhard.

Barbara orkade inte längre hålla tårarna tillbaka. Länge grät hon otrösteligt.

Hade Barbara kunnat läsa prästens tankar i detta ögonblick skulle hon gråtit glädjetårar i stället. Men med hela sitt väsen åtrådde han henne. Med hela sin heder var han bunden vid kyrkans bud. Han var i en fruktansvärd situation. För hans ögon stod den kvinna som han helst av allt skulle velat förena sina öden med. Bakom henne hängde ett stort krucifix med den lidande frälsarens bild. Hans val var svårt. Han var uppfostrad i kyrkans lära och han var en varm kristen.

Plötsligt tryckte han hennes hand fast och länge.

Barbara begrep allt det outtalade. Hon visste med ens att hennes kärlek var besvarad. Hon visste att hon var mycket ung och att mycket kunde ändras i världen bara hon fick andrum. En frid och ett lugn över allt förnuft genomströmmade henne. Det var den frid kyrkan hade att ge och det var det lugn som hon måste känna när hon förstod att hennes stora kärlek var besvarad.

Meinhard tog till orda igen, men hans röst hördes så svag och förtvivlad:

— Gå i frid din svåra väg, älskade Barbara! Du är så ung och du vet ännu inte ditt bästa. Gå och tacka din käre far för att han valde en välaktad make åt dig. Peter Krager har det allra bästa rykte i sin hemstad och jag vet att du är hans första kärlek och säkert hans livs enda. Jag får aldrig vara något annat för dig än din biktfader och din mycket gode vän.

Han såg hängivet på henne.

Barbara viskade:

— Om du ser så där på mig vet jag inte vad jag gör.

— Du måste göra vad som krävs av dig.

Sakta gick Barbara mot dörren, och ljudlöst slöt hon den efter sig.

Meinhard kastade sig vid korsets fot och grät bitterligen.

13

MEINHARD RESTE SIG från sin knäböjande ställning. Länge hade ban legat framför sin frälsares kors. Han hade bett många böner men hans tankar hade ofta varit fjärran från bönens ord. Skulle han inte ha hållit Barbara kvar trots att han visste bättre? Barbara var djupt olycklig när hon lämnade honom. Han anade smärtsamt att han inte förmått trösta henne i hennes förtvivlan. Hur skulle han också ha kunnat det? Han älskade ju henne över alla gränser, över allt förstånd och allt förnuft och över alla lagar som kyrka och människor dikterat. Han längtade efter jordisk kärlekslycka. Han tänkte inte mera på den himmelska saligheten. Han borde tydligare ha tillstått sin ur kyrkans och ämbetets synpunkt syndiga kärlek till henne.

Hon borde ha förstått att han led helvetets alla kval över att behöva avstå från henne. Han erinrade sig alla underförstådda ord i biktstolen med henne. Han mindes hur hon tvekat att tala om ömtåliga ting med honom.

Och i dag hade hon sökt skydd hos honom.

Han hade skickat i väg henne utan att ge henne det skydd hon behövde. Han hade talat om plikt och lydnad och inte om en kärlek som är över allt förnuft. Hur skulle det nu gå för henne? Själv skulle han underkasta sig späkningar och gisselslag och plåga sin kropp.

Sakta gick han bort till den lilla fönsterluckan och öppnade den.

Vinden smekte honom och solen värmde den lätta vinden. Sundets vatten krusades av lätta, glada böljor.

Närmast honom utspelades sillmarknadens vanliga brokiga liv. Vinden bar folkets röster till den plats där han stod. Det var som alltid en tävlan mellan silluppköparna. Trätorna var täta men det var något friskt och mänskligt över hela bilden.

Just då observerade han en liten vit kutter, som nyss hade seglat in i Bakdjupet och lagt till vid pålverket inte långt från den yttersta fästningsvallen. Att sådana små kuttrar kom och gick var inget ovanligt, men ovanligt och egendomligt och oroande var det att den lade till vid förbjuden plats. Den var inte djupgående och tydligen utan nämnvärd last.

Vad kunde den ha i sikte?

Med en gång fick han syn på Barbara som raskt närmade sig kutterns angöringsplats. Hon måste ha hunnit byta kläder under den korta tidrymden. Nu var hon klädd i mörka, tjocka kläder.

Kunde kuttern vara i Peter Kragers tjänst?

Ämnade sig Peter Krager och Barbara ut på en nöjestripp på det lockande, solvarma Sundet?

Det trodde han inte ens själv. Något annat var i görningen men vad?

Barbara hade under tiden hunnit till pålverket och börjat ett samtal med kutterns besättning.

Efter ett ögonblick äntrade hon däcket och det syntes att hon hade mycket bråttom att komma ombord. Hon försvann i den lilla kutterns innandömen. Seglen svällde, vinden ökade, och i snabb fart gled kuttern ut ur Bakdjupet.

Meinhard fick en våldsam hjärtklappning. Barbara hade säkert gett sig in på något, som kunde sluta illa. Han skyndade sig ner till stranden. Kanske skulle han lyckas få tag i en så snabbgående båt, att den skulle vara i stånd att segla ikapp kuttern. Men snart insåg han det omöjliga i ett sådant företag. Det gick inte längre att urskilja kutterns gråa segel bland alla andra liknande ute på Sundet. Beklämd återvände han hem. Det var tid för aftonsången.

Vad hade nu hänt Barbara?

Från prästen hade hon gått raka vägen hem, kastat sig på sin bädd och gråtit förtvivlat. Men det var inte förenligt med hennes natur att hänge sig åt overksamhet en längre stund. Hon beslöt sig för att omedelbart rymma. Från fönstret följde hon uppmärksamt vad som hände ute på Sundet. Det vimlade som vanligt av fiskebåtar, men dem skulle hon inte ha någon användning för. De var alltför smutsiga och fulla av fiskavfall och till och med ohyra. Det var också alltid en förfärlig stank ombord på båtarna. Men så varseblev hon en tom kutter, som kryssade mot vallgravens utlopp. Det måste vara frågan om en nykomling, som ämnade betala avgiften innan han tog itu med sillfisket. Barbara hade snart bytt till enklare, ändamålsenligare kläder. Hon samlade ihop alla smycken hon hade och tog dem med sig, tillsammans med några silvermynt som släktingar hade gett henne i gåva, och så smög hon sig ut ur borgen.

Barbara hade snart förhandlat med skepparen och hans medhjälpare, som för tre mark silver befanns villiga att segla henne till Ellenbogen, som Malmö då kallades. Där bodde en fränka till hennes mor, och Barbara visste att denna inte tyckte om Peter Kragers landsmän, som allt mera hotade att lägga under sig all köpenskap och som förde in nya seder och bruk i landet. Hon skulle säkert ställa sig på Barbaras sida.

Blåsten gav genast kuttern god fart. Skanör syntes allt avlägsnare och Barbara andades ut efter all spänning. Nu hade hon allt gett sin far något att tänka på! Nu kanske han äntligen skulle förstå att Barbara aldrig kunde gifta sig med Peter. Redan på morgonen hade hon gjort klart för honom att hon aldrig skulle låta tvinga sig. Innerst inne visste hon ju, att motviljan mot ett förbund med Peter Krager ändå inte var anledningen till rymningen. Det var bara så att hon tyckte alldeles för mycket om sin skriftefader för att ens kunna tänka på Peter Krager. Hon hade avslöjat sina känslor för prästen och nu ville hon bara fly från alltsammans. Hennes hjärta blödde. Visst medgav hon för sig själv det syndiga i hennes åstundan efter prästen, men, tänkte hon trotsigt, det fanns ännu i landet enstaka präster, som inte levde i celibat. Avignonpåvens tentakler sträckte sig inte ända hit upp till Norden.

Den korta resan slutade med att kuttern lade till vid Ellenbogens nya skeppsbro, som utgjordes av två rader pålverk utfyllda med sten och grus. Barbara plockade sorglöst fram tre mark silver och stoppade resten tillbaka i kjortelfickan. Karlarna hjälpte henne upp på skeppsbron. Skepparen förtöjde kuttern och befallde sin medhjälpare att vänta vid den. Därefter ledsagade han sin passagerare fram till strandportstornet, som var öppet fram till solnedgången. Barbara tackade för hjälpen och ville ensam fortsätta till fru Annas hus, men skepparen invände att det var alldeles för farligt för en ung flicka att ensam ge sig in bland gränderna. Misstänksamt betraktade Barbara honom. Han verkade rättfram och ordentlig. Varför var han så efterhängsen? Han hade ju fått vad han skulle ha för hitresan. Hade han ändå något annat i kikaren?

Barbara sade resolut:

— Det är inte mörkt än och jag hittar lätt vägen!

Med raska steg avlägsnade hon sig från skepparen. Otaliga gånger hade hon varit i staden men alltid färdats i vagn, och inte som nu gått till fots. Nu måste hon på egen hand leta sig fram genom Ellenbogens långa gator med sina korsvirkeshus. Hon rättade sig efter domen S:t Petris väldiga byggnad, vars kantiga, tjocka stenmurar höjde sig högt över hustaken. Men ändå gick hon fel. Plötsligt befann hon sig i en gränd, som hon aldrig sett förr. Den verkade skum och Barbara kände sig illa till mods. Hon måste genast vända tillbaka till utgångspunkten. Men det var redan för sent. En häftig stöt i ryggen kom henne att falla omkull. I fallet slog hon huvudet i ett träd och förlorade genast medvetandet.

14

NÄR BARBARA VAKNADE till medvetande igen kände hon en förfärlig huvudvärk. Det dröjde en stund innan hon erinrat sig vad som hänt. Varför låg hon inte hemma i sin egen säng? Varför kändes det som huvudet skulle sprängas i stycken? Varför var det så kvavt? Hon reste sig mödosamt upp. Minnet hade börjat komma tillbaka. Det var tydligen en allt annan än trevlig situation hon hamnat i. En lykta lyste svagt från ett hörn av rummet. Hon hann uppfatta att illgärningsmännen placerat henne på en halmbädd i ett kalt rum med grovt murade väggar. Men i huvudet dånade det som kyrkklockor och hon måste genast lägga sig ner igen på halmbädden, om hon inte på nytt skulle mista medvetandet.

Det hela var mycket otrevligt, kanske också mycket farligt. Det var ju rena rövarehålan man fört henne till, och det gällde att till varje pris komma härifrån.

Kändes det inte som det blödde från ett sår i huvudet? Hon trevade med händerna genom håret som var klibbigt, men bara av fukt. Emellertid hade hon en väldig bula vid hårfästet. I övrigt kändes kroppen hel. Bara inte huvudvärken hade blivit allt outhärdligare. Det var svårt att tänka klart, och det behövde hon nu mera än någonsin. Vem hade kunnat vilja henne så illa? Kanske väntade henne också något ännu värre?

Barbara satsade sina sista krafter och lyckades ännu en gång resa sig upp. Ansträngningen förenades med stora plågor och hon kände sig mycket illa till mods. Men hon var ju mycket viljestark och viljan höll henne uppe. Visserligen svindlade det för ögonen men varje steg hon tog förde henne närmare dörren. Hela tiden fixerade hon dörrklinkan. Nu var frågan om man hade låst henne inne. Hon befann sig i en förfärlig spänning.

Hon inbillade sig att hennes liv berodde på om dörren var låst eller ej.

Nu var hon framme vid dörren och lade handen på klinkan. Dörren gick att öppna hur lätt som helst. Det första hindret på vägen till friheten var övervunnet.

Hon grep tranlampan på golvet och öppnade dörren helt. I lyktans sken orienterade hon sig i det rum hon kommit in i. Packade som sillar låg en väldig massa människor på golvet och sov. Det luktade vidrigt om dem. Det gällde att komma ut ur rummet utan att väcka någon av dem. Var fanns utgången? Rummet var stort och lampan lyste endast svagt. Barbara följde väggen och banade sig försiktigt väg över de sovande. Om någon av de råa sällarna vaknade, kunde vad som helst hända. Utan att något vidare hände lyckades hon dock ta sig fram till en ny dörr, som var mycket tung att öppna. Men förtvivlan gav henne krafter, som översteg hennes vanliga. Tranlampan slocknade i ett vinddrag. Gryningsljuset mötte henne. Hon kastade en sista blick in på den sovande människohopen, när hon stängde igen den tunga porten. Ingen hade vaknat och hon kände en stor befrielse.

Morgonkylan var bitande kall men det kändes underbart att inandas den friska, kyliga luften. Men huvudvärken gav inte vika och hon kände sig färdig att svimma. I alla fall började hon orientera sig. Tydligen hade man fört henne till utkanten av staden. Runtomkring var det en massa ruckel bland buskar och ogräs. I ena ändan av ett moras skymtade Rörsjöns vatten och ännu längre bort observerade hon en väderkvarn. Det syntes också att hennes fängelse varit ett tidigare fästningsverk, som fått förfalla. Vart skulle hon nu ta vägen? Det fanns flera upptrampade stigar att välja bland. Hon ville omedelbart så långt bort som möjligt från fängelsehålan, varför hon valde den av stigarna, som såg ut att leda in mot staden. Det dröjde inte heller länge förrän hon befann sig bland några korsvirkeshus, som bildade stadens yttersta utlöpare.

Först nu slog det Barbara att man berövat henne alla hennes smycken och återstående mynt. Men den olyckan skulle snart vara reparerad. Nu var hon alldeles säker på att kunna hitta till fru Annas hus och då kanske hennes frände till och med skulle kunna hjälpa henne att skaffa de stulna smyckena till rätta.

I det ögonblicket kände Barbara marken öppna sig under hennes fötter. Hon föll rakt ner i ett hål i grönskan, som hon inte observerat. När hon övervunnit de första skräckkänslorna började hon orientera sig. Det var ett djupt hål hon fallit ned i, dessbättre utan att skada sig. Hon tyckte att dagsljuset var mycket avlägset. Det fanns ingen möjlighet att klättra upp. Det var en genväg hon hade tagit och det fanns inte folk i närheten som skulle kunna uppfatta hennes rop på hjälp. Även om hon kunnat göra sig hörd begrep hon efter sina tidigare upplevelser vad slags folk som bodde i trakten. Samtidigt upptäckte hon att en lång, mörk gång ledde från hålet. I fallet hade jorden också börjat rasa kring henne och hon drog sig in i gången. Nu började hon verkligen bli allvarligt orolig. Hon började till och med ångra att hon någonsin flytt hemifrån.

Här skulle hon säkert omkomma av svält och umbäranden. Nu började hon även känna att det var bra längesen hon ätit något. Kylan var också besvärande.

Barbara tyckte att allting var hemskt. Egentligen hade hon alltid levat oförstådd. Hon kände sig som en bortbyting. Hon tyckte att hon var varken svenska eller danska. Ofta hade hon känt något slags främlingskap.

Men allra värst var det att Meinhard inte hade kunnat besvara hennes känslor. Fanns det inte en kärlek som inte kände till några hinder?

Huvudvärken tilltog. Bulan i pannan hettade av feber. Hon tryckte sitt feberheta huvud mot jordhålans kalla vägg. Mattigheten överföll henne, och om en stund domnade hon bort.

När hon vaknade föll middagssolens strålar rakt ned i hennes fängelse. Solljuset gjorde det lättare för henne att orientera sig. Genast kom hon underfund med att det aldrig skulle lyckas henne att klättra upp till markytan. Så fort hon gjorde det minsta försök började jordmassorna rasa runtomkring henne. Men några timmars sömn hade gett henne nya krafter. Hon var snart klar över att en gång ledde från jordhålet även om den delvis rasat igen. Livet var henne trots allt kärt. Visserligen förstod hon att nya faror kunde vänta henne om hon gav sig in i gången, men resolut beslöt hon sig i alla fall för att göra ett försök. Den första sträckan fick hon krypa. Hon hade inte kommit långt förrän hon kände frisk luft strömma mot henne från gångens andra ända. Men kanske hon bedrog sig. Kanske kom i alla fall den friska luften från det ställe där hon fallit ned. Hon kämpade oförtrutet vidare, och hennes kläder slets sönder och hennes hud sargades. Men det var en obetydlighet mot utsikten att bli levande begravd i den mystiska gången. Det slog henne plötsligt att hennes far naturligtvis använt alla sina resurser för att föra henne tillbaka. Men här skulle ju ingen söka henne. Ett nytt, plötsligt ras bakom henne stängde reträtten. Det var alldeles mörkt i gången Det blev också snart högre i taket och hon kunde gå upprätt, och redan det kändes som en stor befrielse. Det gick också nu mycket fortare att komma fram. Det verkade som om varje steg förde henne ett stycke uppåt. Det kompakta mörkret ersattes snart av ett svagt, gråaktigt skimmer. Spänningen började bli outhärdlig. Hon märkte nu att hon överskattat sina krafter. Mattigheten överföll henne på nytt.

I det ögonblick hon igen började misströsta kom det bokstavligen en stråle av ljus, nej, inte bara en utan flera. Rakt framför henne lyste det svagt genom några dörrspringor. Hon nästan sprang fram till denna dörr. Men när hon väl var framme väntade henne en ny missräkning. Dörren var stängd från andra sidan och det skulle fordras helt andra kroppskrafter än hennes att spränga den.

I det fallet misstog hon sig. Den gamla dörren var murken av fukt och kyla. Det lyckades henne till slut att trycka in ett par av dörrens bräder och sen var det ingen svårighet att öppna rigeln. Det rum hon nu kom in i hade tydligen varit förvaringsplats för korn. Det var hennes stora lycka att kornet forslats bort annars skulle det obevekligt stängt dörren för henne. Men det var i alla fall så mycket korn kvar att det vimlade av råttor på golvet. Ljuset kom från några smala fönstergluggar. Barbara var ju en reslig flicka och när hon ställde sig på tå kunde hon se ut genom en av gluggarna. Det hon kunde se var en stenlagd gård omgiven av murar. Men någon levande varelse kunde hon inte upptäcka. Att en annan och större dörr ledde från rummet visste hon redan.

Hon tryckte på dörrklinkan och fann att dörren gick att öppna. Det rådde ingen tvekan om att det rum hon nu kommit in i hörde till ett av stadens kloster. Av klädesplagg och annat slöt hon sig till att det måste vara ett munkkloster, i vilket en kvinna aldrig fick sätta sina fötter. Men i vilket fall som helst skulle fromma bröder bli lättare att handskas med än de bovar, i vars våld hon nyss varit. I värsta fall fick väl hennes fader ge en större gåva till klostret.

Från detta rum hade hon fri utsikt över klostergården. Med ens hörde hon sjungande mansröster och strax därefter kunde hon se munkarna tåga i procession över gården till kapellet. Barbara smög sig ut på gården. En doft av nystekt fisk kittlade henne i näsborrarna. Den doften kom alldeles säkert från klostrets stekhus. Barbara hade utom alla andra plågor lidit hungerns kval. Den goda doften blev henne oemotståndlig. Snart stod hon utanför dörren till stekhuset och kikade försiktigt in genom en dörrspringa. Hon varseblev genast broder stekvändare, som röd och mäktig stod vid elden och vände fiskar på heta, flata stenar. Under arbetet med stekningen mumlade han böner. Ovanför elden hängde en väldig gryta med rykande vann soppa. Nu började munken ovanpå allt skära nybakat bröd, som strax skulle bäras in i refektoriet. Nybakat bröd var det hon kanske tyckte allra mest om. I sin upphetsning tryckte hon sig så hårt mot dörren att den gick upp och hon stod öga mot öga med en häpen munk, som alldeles förlorade fattningen vid den överraskande synen av en ung, vacker kvinna. Han tappade kniven som med ett klirrande hamnade på golvet.

Munken stammade:

— Men detta är ju en av de sju dödssynderna! Att sådant kan hända inom dessa murar! Hur kom du in i klostret, flicka lilla?

— Jag är så hungrig! jämrade sig Barbara utan att se på munken. I stället vilade hennes ögon på de härligt gyllene fiskarna.

— Mat skall du få, flicka lilla, men sen måste du omedelbart lämna klostret. Han visade henne in i stekhusets mörkaste vrå och serverade henne soppa från grytan i en skål. När Barbara var klar med soppan fick hon fisk och bröd så mycket hon kunde äta. Munken fixerade henne hela tiden hon åt.

— Du är nog inte från dessa trakter! sade han. På något sätt ser du ut som en sydländska, men ögonen ... se mig rakt i ansiktet, flicka lilla, ja, det är nog nu ... dina ögon är ju lysande blå, och inte bruna, som de borde varit, eller svarta. Men nu måste vi skynda på. Sedan du kom har jag underlåtit att följa vespersångens alla böner, och jag vet nu inte hur lång tid som gått. Kanske är det ögonblicket nära när bröderna kommer från kapellet och de får inte se dig. Det skulle inte vara nyttigt för dem att ha sett en flicka inom våra vigda murar. Deras tankar skulle vändas på annat än botgöringar. Fastor och späkningar i onödan är inte min sak lika litet som att sova på stengolvet för att motverka alla syndiga tankar. Annars vill jag gärna göra dig den rättvisan att det lönar mödan att man fått se en så vacker flicka som du. Men vad du är smutsig om händerna. Om du skyndar dig mycket får du tvätta dig här i tunnan. Men vad har du gjort med din fina kjortel? Och varför är dina händer och ansikte så sargade? Har du måst gömma dig i ett råtthål? Men nu kan jag tyvärr inte ge dig mer hjälp. Jag vågar inte annat än ge dig mat.

Det dröjde ännu en stund innan Barbara förklarade att hon var riktigt mätt. När hon gjorde det, sade munken att han skulle hjälpa henne ut ur klostret utan att någon mer observerade henne. Portbrodern skulle han locka att lämna sin plats i det kritiska ögonblicket. Men de måste ännu en gång passera klostrets gård. Ett litet ögonblick hejdade munken henne utanför kapellet. Han lyssnade på munkarnas sång och nickade belåtet. Ännu hade de gott om tid. I portvaktsstugan gömde han Barbara bakom den stora låda, i vilket allt överblivet bröd kastades för att ges till tiggarna.

— Här skall du dröja så länge som det tar för dig att läsa ett Pater noster. När du läst det är vägen genom porten fri. Farväl, lilla flicka! Måtte den heliga modern vara dig bevågen.

Överväldigad av rörelse tog munken flickans ansikte mellan sina båda händer och tryckte en lätt kyss på hennes panna.

— Ännu en gång farväl! Det finns inte någon under Guds himmel som kan göra dig illa.

Han gjorde korstecknet över henne.

Sedan lämnade han henne och efter en stund kom han tillbaka med portvakten i hälarna. Båda passerade under samtal brödlådan och försvann snart till stekhuset. Då vågade Barbara sig ut ur sitt gömställe och öppnade den stora, tunga klosterporten.

15

KLOSTRET VAR BELÄGET utanför staden och den enda vägen Barbara kunde välja gick utmed stranden. Där var det mycket folk samlat och Barbara infångades snart av ett halvt dussin karlar, som hörde till sillfolket, och släpades bort. Det hjälpte inte att kämpa mot en sådan övermakt. Hon gjorde allt vad hon kunde för att slita sig loss men männen släppte henne inte. De skulle ha fest på kvällen och Barbara skulle delta i den med eller mot sin vilja. En så vacker flicka släppte de redan halvt berusade männen inte frivilligt ifrån sig. Liksom hemma i Skanör hade sillfolket här tänt väldiga eldar, kring vilka ett brokigt liv utvecklade sig. Spelmän, gycklare och öltapperskor var det sannerligen ingen brist på. Detta var sillfolkets vanliga sätt att avsluta en mer än vanligt lyckad fångst.

Barbara blev tvungen att dansa med än den ene och än den andre. Hon var trött och ängslig men varje försök till flykt från sillfolket omöjliggjordes.

En tanke ville inte släppa henne. Nu när hon gjort sig skyldig till rymning skulle väl i alla fall Peter Krager hålla sig för god för att gifta sig med henne? Nu skulle väl heller inte fadern bliva så svår att övertala? Nu skulle de ju aldrig längre kunna lita på henne. Rätt som det var skulle hon ju kunna rymma på nytt.

Och om hon ertappades bland dessa män skulle hon väl vara för alltid skandaliserad. Ju längre kvällen led, ju vildare blev livet kring eldarna.

Karlarna underhandlade med varandra, vilken flicka som skulle bli deras under natten. Barbaras skönhet hade tänt männens lidelser och ingen ville avstå från henne. Vad hon själv tyckte gjorde alldeles detsamma. Men medan männen kivades om henne och om andra kvinnor blev de allt mer berusade och till och med Barbaras krafter började räcka för att undslippa deras famntag. Det var mer än en som gjorde ansträngningar att släpa henne bort utom synhåll från eldarna men ingen lyckades. Till slut drog man lott om henne. Den som vann henne var emellertid så berusad att han genast somnade och Barbara var räddad åtminstone för tillfället.

Fogdens knektar hade sedan länge anlänt till Malmö för att leta efter Barbara, sedan man förgäves forskat på hela näset. Allt flera lutade åt den åsikten att Barbara omkommit. Ingenstans fann man spår efter henne och fru Anna kunde bara tala om att Barbara inte besökt henne. På hennes inrådan gav sig knektarna i gryningen ut på de stora strandfält, där sillfolket brukade ha sina fester. Det var känt att de brukade locka unga, oerfarna flickor till sina tillställningar.

Men det såg ut som om allt liv övergivits på fältet och som minne av festen såg man endast de falnande eldarna. En av knektarna vägrade emellertid att lämna området, förrän det var helt genomletat. Det blev också han som fann Barbara vid en alldeles slocknad eld. Där låg fogdens dotter bredvid en ung, ganska ståtlig karl. Båda sov djupt. Mannen vaknade först och vid åsynen av knekten flydde han fältet och lyckades göra sig osynlig. Andra knektar kom ridande och man väckte Barbara. Alla låtsades som om de påträffat henne ensam sovande på fältet.

Den nyvaknade Barbara tittade lyckligt på knektarna. Äntligen var hon utom all fara. Knektarna var ju hennes fars och nu skulle hon rida hem med dem.

Harald Ebbesen lyssnade till sin dotters berättelse, när hon anlänt till borgen. Det syntes tydligt att hennes flykt mycket misshagade honom.

När Barbara slutat sin berättelse, sade han:

— Ditt intåg i staden, kära Barbara, var inte precis ärofullt där du red bland knektarna, sönderriven och med trasiga kläder. Din flykt har också väckt stor uppståndelse och varit det allmänna samtalsämnet överallt. Men vad värre är, du har icke sagt mig hela sanningen. Knektarna ville inte genast ut med språket, men till slut fick jag dem i alla fall att tala om, att du inte var ensam när de påträffade dig. En inte oäven karl lär ha sovit vid din sida.

Barbara försäkrade att hon varit ensam när knektarna väckt henne.

Fogden fortsatte ledsen:

— Jag vågar inte tro att så varit fallet och hur som helst är ditt hittills goda rykte i fara. Nu blir du helt enkelt tvungen att omedelbart trolova dig med Peter Krager för att skvallerkäringarna skall få något annat att tala om.

Barbara svarade undergivet:

— Ja far, men du förstår nog också att Peter Krager inte längre vill ha mig. En trolovad som deltagit i sillfolkets fester är det säkert inte mycket bevänt med. Men vad betyder det mot att jag åter är hemma hos dig, söta far, och att kyrkan gett mig avlösning för mina synder. Pater Meinhard har givit mig avlösning på vägen hit. Han hade sett mig gå ombord på kuttern.

Fogden avbröt genast:

— Vad? Skulle Meinhard verkligen ha sett dig gå ombord utan att underrätta mig? Barbara genmälde:

— Han fick aldrig träffa dig. Du följde ju med knektarna ut på näset och gjorde dina egna efterforskningar. Han gissade kanske också att jag i min förtvivlan skulle uppsöka vår fränka i Malmö och tyckte kanske att det för tillfället var bäst så. På det hela taget har jag ju kommit undan med blotta förskräckelsen. Men du förstår nog också, söta far, att jag alldeles mist lusten att mera lämna dig.

— I det avseendet tror jag dig, Barbara. Men ändå håller jag fast vid mitt ord att du skall bli Peters maka. Hans far säger att han inte bryr sig om någon annan och att han och Peter också förlåter dig din lilla utflykt till staden. Han är fullt tillfreds med att du kommit tillrätta.

— Men när nu folk börjat prata! invände Barbara.

— Peter Krager tror mera på dig än dem! försäkrade fogden.

— Om Peter inte bryr sig mera om sådant sladder stiger han i min aktning, erkände Barbara.

Fogden blev mycket glad:

— Du kanske rentav lär dig tycka om honom!

— Ja, jag börjar tycka om honom efter vad jag nu hör.

— Där ser du, Barbara! Har jag inte hela tiden sagt att du nog skulle lära dig tycka om Peter. Visst kunde du som fogdedotter få mången svensk eller dansk ädel riddare. Men som det nu är tror jag att Peter Krager är rätt man för dig. Som hans maka kommer du nu att få fara med honom hem, och då kommer skvallret att dö ut av brist på näring. Barbara svarade ödmjukt:

— Det blir kanske bäst så.

Fadern blev helt överraskad över att finna Barbara så medgörlig.

— Framtiden får sen utvisa vad du verkligen råkade ut för

under ditt Malmöbesök. Barbara svarade bittert:

— Tror du verkligen ett ögonblick att jag av fri vilja gav mig i lag med sådant folk? Ja, då tror jag, att jag inte är din dotter, utan av främmande blod.

16

DU KLÖSER SOM EN VILDKATT, vännen min! sade Peter förbryllad. Det verkar inte bättre än att du finner mig motbjudande! Varför, Barbara?

Barbara slet sig ur hans omfamning:

— Rör mig inte, Peter! Om du rör mig biter jag och klöses. Peter ville knappt tro sina öron:

— Varför är du ond på mig, Barbara? Nu när du blivit min lagvigda maka skall vi väl umgås som gift folk! Då får du inte riva mig med näbbar och klor. Men vänta du! Jag skall nog tämja dig. Nu ångrar jag att jag inte för länge sen givit dig bevis på min kärlek. Jag har många gånger innan vårt äktenskap tänkt kyssa dig.

Barbara svarade ögonblickligen:

— Hurså? Har jag någonsin uppmuntrat dig?

— Nej, tvärtom, jag har mången gång undrat över att jag aldrig fick vara ensam med dig under trolovningstiden. Du lagade alltid så att någon annan fanns i närheten.

— Du var så säker på din sak att du aldrig brydde dig om att ta reda på om jag besvarade din kärlek.

— Jag kan inte tro annat än att du älskar mig tillbaka och som min hustru är du skyldig att göra det.

Han tryckte henne så hårt intill sig, att hon inte kunde göra motstånd.

Barbara begrep att hon skulle bli tvungen att foga sig efter hans vilja i detta avseende.

Men en sak var säker, varken trolovningsfesten eller bröllopsfesten skulle för Barbara bli det glada minne, det borde ha varit. Hon tänkte tillbaka på dem som på en överstånden plåga.

Annars hade det varit ståtliga fester. I fogdeborgen hade det varit öppen taffel och glädjeeldar hade brunnit på fältet utanför borgen. Grisar och får hade stekts på spett. Tunnorna med öl och mjöd hade frikostigt tömts.

Barbara hade den gången känt sig varken lycklig eller olycklig. Hon hade funnit en viss tillfredsställelse i att nödgas foga sig under faderns vilja så som det var brukligt på den tiden.

Hennes svärfar, den rike köpmannen Tideke Krager, hade varit den nöjdaste av alla på bröllopet, undantagandes hans son. Alla sade:

— Det här giftet måste verkligen falla väl ut. Fogden är en förnäm och rik man och hans enda dotter får en ståtlig hemgift. Hon kommer sannerligen inte tomhänt till det rika tyska handelshuset. Och den lybska saken kan ju inte heller annat än gagnas av att ha fått en sådan förbindelse på sillnäset.

Det hade också varit uppenbart för alla, att Peter Kragers alla släktingar välsignade förbindelsen mellan dem. Peter Krager hade för alla som ville höra på förklarat att han fått den enda brud han ville hemföra.

Och nu hade Peter just fått märka sin hustrus kyla.

— Jag beklagar att jag aldrig frågade dig om mina känslor besvarades men jag tog det för givet! sade han nu.

— Jag hade aldrig den avlägsnaste tanke på att besvara dina känslor.

Barbara gav eftertryck åt varje ord.

Peter sade:

— Jag hade inte ens mod att fråga dig! Fast jag ju aldrig kunde ha tvekat om att få annat än ja till svar.

Under sin tid som nygift bodde Barbara ännu kvar i Skanör. Inom sig hoppades hon att hon aldrig skulle behöva lämna denna plats. Men hon visste alltför väl att hon innan årets slut skulle bli tvungen att följa sin make till Lybeck.

Bara inte Peter på alla sätt trugat sin förälskelse på henne. Det var en förälskelse som hon aldrig skulle kunna besvara. Hon anade att ett äktenskap under sådana omständigheter i längden skulle bli outhärdligt.

På sillnäset led fångsttiden mot sitt slut. Ännu var vädret så pass bra, att det tillät båtarna att gå ut, men den dag var nära, när fångsten skulle avblåsas på sedvanligt sätt. Den nionde oktober var S:t Dionysii dag och i allmänhet avblåstes fångsten just på denna helgdag. Då brukade fogden rida omkring på näset och under ackompanjemang av pukor och trumpeter häva marknadsfreden.

Men i år var hösten ovanligt mild och insaltningen var i full gång vid denna tidpunkt. Kanske skulle avslutningen i år dröja till omkring mårtensmässan i november.

Barbara njöt av det vackra vädret och gladde sig över det uppskov det gav henne. Men Peter började allt oftare tala om att de borde flytta från näset. Säkert hoppades han att Barbara skulle lättare foga sig i samlivet när de väl installerat sig i Lybeck. Där skulle fogdedottern från Skanör få lära sig främmande seder och bruk.

Utåt var Barbara mån om att inte visa hur pass olyckligt hennes äktenskap i själva verket var. Men fogden lät inte lura sig. Han kunde ju inte undgå att märka att Barbara ofta drev gäck med Peter. När han tyckte att detta gyckel tog allt friare former i den trängre kretsen beslöt han sig för att varna sin dotter:

— Du måste lära dig att vara mera älskvärd mot din make. Du bör ha din mor som föredöme. I allt var hon sin make undergiven. Hon skulle aldrig ett ögonblick kunnat tänka på att uppträda mot mig som du gör mot Peter.

Barbara kom genast med invändningar:

— Söta far måste erinra sig att du ofta sagt mig att jag inte alls liknar mor Mechtild. Du vet hur självständig jag är i allt. För dig är denna självständighet självklar, van som du är att befalla över en stor skara knektar och tjänstefalk. Kanske är min egensinnighet och oförmåga att underkasta mig ett arv från din släkt. För övrigt bör du veta att Peter tråkar ut mig.

— Är det verkligen din åsikt att Peter helt bör underkasta sig din vilja och dina nycker?

— Jag vill ha samma frihet som du har att bestämma över vad du vill och inte vill. Och förresten går det inte att i längden kuva sina ärvda anlag.

— Det är helt annorlunda när det gäller en kvinna. Det är en gång för alla så att det är mannen som bestämmer i sitt hus. En hustru måste foga sig i sin makes önskningar. Vill du verkligen utgöra ett undantag från den regeln? Du borde skämmas om det är så. Mitt hopp är i alla fall att Peter skall visa sig vara karl att tvinga dig till lydnad. Du skall se att det om inte förr sker när du kommer till ditt nya hemland. Du är ju alldeles omöjlig nu. Ingen, inte ens jag, har någon makt över dig.

— Nu misstar du dig i alla fall. Det finns ändå en som har makt över mig. När jag biktar mig för pater Meinhard törs jag inte säga emot honom.

— Men det är ju en alldeles självklar sak att du har respekt för kyrkans tjänare. Och ändå tror jag inte att du lyder honom. Han står ju alldeles för mycket på din sida när det gäller uppgörelser. Jag har ibland undrat över att han inte tar dig i strängare upptuktelse.

Som väl var slapp Barbara att besvara den frågan, ty just då blev fogden bortkallad på tjänstens vägnar. Annars skulle hon kanske blivit tvungen att erkänna att pater Meinhard visst inte alla gånger gav henne rätt. Hennes biktfader kunde vara mycket sträng och helt omedgörlig. Hon var helt enkelt tvungen att lyda honom. Det var också framför allt hans inflytande som tvingat henne in i äktenskapet. Nu var det också han som mer än någon annan fick veta hur olyckligt detta äktenskap i själva verket var. Ändå kunde inte Barbara förmå sig att bikta alla detaljer i hennes samliv med Peter. Meinhard märkte ofta hur modlös och olycklig Barbara var. Men han drog en alldeles felaktig slutsats. Han började misstänka att Barbaras ojämna humör berodde på att hon var med barn. Det fanns ingen kvinna han hellre velat trösta. Men den livsglädje han kunnat skänka den unga kvinnan, var honom förbjuden. Nu gällde det att till varje pris hjälpa Barbara över hennes misströstan.

Barbara red numera aldrig ensam över näset. Nu red hon sedesamt på kvinnors vis vid sin makes sida under utflykterna på näset. Ibland följde fogden dem på jakt. Då försummade han inget tillfälle att prisa Peters förtjänster. Men det var naturligtvis den största otjänst fogden kunde ha gjort honom.

I allmänhet fick hon följa Peter till strandfälten. Det var inte längre roligt att i Peters sällskap iaktta det vimmel av folk, som under fångsttiden vistades på näset. Allting blev så ointressant i Peters sällskap. Hon tyckte att allt som rörde sig på och kring Lybecks fidd var lika tråkigt.

Hon betraktade det som en välkommen omväxling när hon en dag fick Peter att rida mot fälten bakom borgen. Skanörsudden sträckte sig härifrån långt norrut mellan sund och vik. Sedan urminnes tider var det nordsjöborna, de s. k. ummelandsfararna som här slagit sig ner på de gröna strandängarna. Kvar av Östersjöns hamnstäder här var nu endast Rostock men de sökte redan få sig tilldelat ett område på södra näset, där numera de största fångsterna landsattes.

Barbara angav takten. Peter hade all möda i världen att följa henne förbi köpmännens bodar och alla störtrummen till uddens yttersta spets. Öresundsstranden var upptagen av danska fiskare. De bodde i tält och kojor, när de inte höll till i sina kuttrar på Hööls vik, där de stekte fisk och kött över flammande eldar. Bröd köpte de av bagare som i stort antal höll till där.

Mittöver den gräsbevuxna landryggen, som bildade Skanörs norra udde, drog sig det långsträckta område, där köpmännen lät tillvarata de väldiga sillfångsterna. Här stod bod bredvid bod. Flitiga gummor gälade och saltade för glatta livet. Hammarslag ekade. Skrän och skratt ekade, och larmet kunde ibland bli öronbedövande. Språkförbistringen var stor.

Driftiga, listiga tyska handelsidkare från nordsjökusten trättes med holländska skeppare eller storväxta, blonda vikingar. Finnar, med kniven inom räckhåll, förhandlade med engelsmän. När de inte kunde förstå varandras villkor tog de till knytnävarna. Försäljarna av salt gjorde sig överallt påminda. De hade stor möda att forsla sina kärror i sanden och i trängseln och de måste ständigt vara på sin vakt för att förhindra att lasten stals från dem.

Peter pekade på en finne och sade till Barbara:

— Det är visserligen förbjudet att bära vapen här, men vem kan övertyga en finne att en kniv är ett vapen.

Striden var snart i full gång mellan finnen och hans antagonist. Barbara hade redan börjat rida vidare när Peter vände sig om för att se hur striden utvecklades. Det var tillräckligt för att en finne skulle kasta sig efter ryttaren. Snart var Peter omringad. Knivar blixtrade och det såg ut att gå illa för Peter. Utan att tveka vände Barbara sin häst och red rakt in i folkhopen. Med ett vrål vek männen undan för den framstormande hästen. Peter satt som fastlåst på hästryggen och riktade sina ångestfyllda ögon mot henne.

Nu blev allt ett ögonblicks verk.

Barbara ropade:

— Är ni från era sinnen, karlar? Ge er i väg. Fogdens knektar kommer.

Den finske angriparen, som höll Peters häst i tygeln, släppte sitt grepp, ryggade och försvann bakom bodarna. Hans kumpaner skingrade sig i största hast. Med djupblå, blixtrande ögon följde Barbara segerstolt deras återtåg.

Ångesten hade försvunnit ur de ögon med vilka Peter beundrande betraktade sin tappra maka.

Men han kunde inte undgå att känna förödmjukelse:

— Jag erkänner att jag totalt tappade huvudet. Barbara svarade lugnt:

— Vi talar inte mer om saken. Finnen hörde väl vad du sade om deras syn på kniven och därför gick han till angrepp.

På återvägen red de genom raderna av Rostocks bodar och förbi deras enkla tempel fram till marknadsbodarna vid Hööls vik. Här var inte folkträngseln längre så stor som tidigare. Förråden hade krympt ihop och nya varor kom inte så här års. Marknadssångare och gycklare hade lämnat fältet.

Över Ettelbäckens bro ledde vägen till Möens kvarter. Även denna danska ös fiskare hade uppfört en egen liten kyrka. Barbara anmärkte att hon mycket väl kunde förstå, att de ville bikta sig där deras eget språk talades.

Främlingarnas tempel var oansenliga bredvid Skanörs och Falsterbos ståtliga gudshus. Men Guds moder gladde sig säkert lika mycket över den tillbedjan som kom henne till del i dessa enkla kyrkor bara den var uppriktig och äkta. Det arbetande folket sökte sig ofta till kyrkorna. Från tidig morgon till sen kväll sjöngs och bads innanför kyrkornas väggar under hela den tid fångsten pågick.

Helst av allt hade Barbara velat ge sin häst fria tyglar, men vägen tillät det inte. De hade försökt välja en genväg men den visade sig så småningom oframkomlig. Över ett kärr måste de söka sig tillbaka till gatorna för att undvika den sumpiga marken öster om staden. Barbara såg sig omkring och frågade:

— Vet du var vi nu är? Där ligger S:t Görans hospital för sjuka och orkeslösa. Då är vi alldeles i närheten av det stora träsket mellan Skanör och skogen. Det var på ett hår när att vi ridit vilse.

Nu fick de rida väster om S:t Görans hospital och på så sätt komma fram till några små fiskarstugor söder om staden. I deras mitt låg Fynbornas kyrka. Nu var de äntligen på rätt väg och hade bara att följa en stig som förde dem ut ur staden.

Barbara sade:

— Vi borde ha ridit tillbaka till borgen och därifrån rakt söderut.

Nu red de snabbt fram. Den stora väg de kommit in på var livligt trafikerad av de många tunga vagnar, som for mellan stranden och fidderna.

Så var de snart framme vid Kragers bodar. Peter hade där mycket att bestyra medan hennes svärfar, som också i år utnämnts till Lybecks fogde, helt ägnade sig åt sin unga sonhustru. Stolt berättade han om det stora Kragerska rederiets handel med alla kristna länder, som behövde sill för sina fastor. Företaget hade ständigt utökat sin flotta med nya skepp. I Lybeck hade det ett stort lagerhus, som slukade en stor del av de tusentals silltunnorna från Nordens vittberömda fångstplats vid Falsterbo. Också där hade Tideke Kragers anläggningar växt under de sist förflutna åren.

På kvällen red Peter och Barbara den kortaste vägen tillbaka till borgen i Skanör. Där hade det unga paret inrättat sig i den forna frustugan.

Just innan de red in på borggården sade Peter:

— Om fjorton dagar skall vi vara i Lybeck. Vi far strax efter Mårten. Barbara rös fast det var varmt i luften:

— Kan vi inte vänta lite till? Peter genmälde:

— Det tjänar ingenting till. Vi skall inte stanna här längre än alldeles nödvändigt.

Meinhard kom på besök till kvällsvarden. När de ätit dröjde de därför kvar i salen och ett livligt meningsutbyte började. Fogden inledde:

— Hösten är verkligen ovanligt vacker i år. Det ligger en fara i att skepparna dröjer sig kvar här så länge att de råkar ut för de farliga höststormarna när de skall runda Falsterbo rev. Det brukar ge oss rikliga tillfällen att tillvarataga vrakfynden utmed Ulenabbens strand.

Meinhard invände:

— Det strider mot all kristlighet att med vinningslystnad vänta på att fartygen skall lida skeppsbrott. Patern såg verkligt ogillande ut men fogden fortsatte:

— Sedan urminnes tider har skepp förlist här. Och endera dagen drar ju svartmunkarna sin kos för att övervintra i sitt kloster i Lund. Vem skall då varna för revet, när fyren slocknat? Peter grep tillfället för att tala om något som låg honom varmt om hjärtat:

— Då är det kanske inte rådligt att vi uppskjuter avresan till Mårten. Vi bör ju inte vara de sista som lämnar halvön efter vad vi nu fått höra.

Fogden sade:

— Ja det är riktigt anmärkt, min käre Peter. Men när man skall skicka sin enda dotter utomlands, måste förberedelserna ha sin tid. Benkte sade alldeles nyss att borgens kvinnfolk ännu inte var klara med Barbaras utstyrsel.

Patern sade:

— Fyren borde lysa till långt in på hösten. När fick dominikanerna hand om eldningen? Peter svarade:

— Lybeck har sedan början av förra seklet den danske konungen Valdemar Sejs tillstånd att hämta ved för fyrens behov ur skogarna här.

— Ja, ja, kung Valdemar, segraren! Det är honom lybeckarna har att tacka för alla sina utomordentliga privilegier. Och den svenske Magnus lät dem behålla rättigheterna här på sillnäset.

— Visst! Varför skulle den unge konung Magnus vara emot Lybeck? Vi har inget otalt med Sverige. Men kanske Danmarks nye Valdemar blandar sig i greve Johan av Holsteins avtal med Sverige så att Skåne åter blir danskt.

— Den unge danske konungen får tillräckligt att göra om han skall återvinna hela Själland åt Danmark. Lybeck kan känna sig alldeles lugn i det avseendet. Det blir inte någon ändring här. Skåne förblir svenskt.

Det var Meinhard, som sade detta. Han kände sig illa berörd över den vändning samtalet tagit.

Fogden förklarade bestämt:

— Bättre svenskt än danskt. Vi har det bra under Sveriges välde. Bara konung Magnus kunde hålla lybeckarna stången. Tyskarna har blivit alldeles för mäktiga här på sillkusten.

Peter blev hetsig:

— Ingen konung kan ta ifrån oss våra rättigheter. Det vore stridande mot stadgarna. Fogden blev inte mindre hetsig:

— Östersjöns mäktigaste handelsstad försummar sannerligen inga tillfällen att hävda sin rätt. Tyskarna känner sig som herrar här i förvissningen om att det räcker med kontrakt, salt, tunnor och silver.

Peter genmälde:

— Jag behöver väl inte påpeka att det är tack vare lybeckarna som sillhandeln här fått sin väldiga, nuvarande omfattning. Det gäller alldeles särskilt de sista åren.

— Jag tror, svarade fogden, att lybeckarnas förmåga att nydana den forna byteshandeln med hjälp av präglade mynt gäller bara så länge som de lyckas förfoga över silvergruvorna i Harz. För resten är ju Lybeck inspärrat i Östersjön.

— Ja, Öresunds farled, sade Peter, borde rätteligen tillhöra de tyska städerna, som i så fall skulle ordna med en billig Öresundstull. Så som det nu är kan det inte förbli. Men det blir nog rätt snart en ändring häruti.

Peter menade sig rentav göra sin svärfar en tjänst när han på detta sätt invigde honom i tyska Hansans planer på att bestämma över Öresund, den så oerhört viktiga förbindelseleden. Det kunde inte skada att hans svärfar kände till dessa planer.

Men hade Peter varit en bättre psykolog skulle han förstått att det han avslöjade inte var några nyheter för svärfadern. Fogden hade för längesedan gissat sig till de tyska planerna. Om de gick i verkställighet skulle det vara slut med hans egen makt på ön. Och han ville inte ett ögonblick förneka att utvecklingen hotade att gå i den riktningen.

Under hela kvällen njöt Barbara vistelsen i Meinhards närhet. När hon såg Peter och Meinhard bredvid varandra, tyckte hon att Peter blev ännu odrägligare och outhärdligare. Under kvällens samtal var Peter inte heller till sin fördel. Hans härsklystnad var tydligt märkbar. Men en sak var hon nu alldeles säker på, att Peter aldrig skulle lyckas härska över henne. Hennes motstånd skulle han aldrig, aldrig övervinna.

Återigen kände hon lust att rymma sin väg från alltsammans. Men när hon såg på sin åldrande, bekymrade fader förstod hon, att hon nu inte kunde sätta sådana planer i verket.

Fast nog skulle hon låta sitt misshag gå ut över Peter.

17

VINTERSTORMARNA RASADE över näset. Gatorna låg öde och tomma i Skanör och Falsterbo. I fidderna var utlänningarnas gudshus tillbommade, och kompanihus och bodar stod övergivna och stängda. Endast i borgen och i några fiskarkojor rådde liv.

Bågskyttarna sysslade nu med tärningar och spelbrickor i stället för tillverkningen och försäljningen av skattemärken. Under vakterna behövde de inte anstränga sig för att upptäcka några fartyg, ty skeppsfarten låg i det närmaste helt nere. Det hände visserligen att någon enstaka dristig tysk skeppare vågade sig på att trotsa Östersjön. Men de hotades hela tiden av förlisning, och under den strängaste vinterkylan lade sig isarna och omöjliggjorde även sådana försök.

Som så ofta efter Barbaras giftermål och bortresa kom Meinhard gående över borgens östra vindbrygga för att avlägga ett besök hos den ensamme fogden, som led av en allvarlig åkomma. Patern hade försökt bota honom med sina läkemedel och även haft tillfredsställelsen att se fogdens hälsa i någon mån förbättras. Meinhard gick över den folktomma borggården och såg att den andra vindbryggan låg i vinterlag. Allt var tyst omkring honom, och nu hördes inte det vanliga bråket mellan fiskare och tullknektar på uppbördsplatsen.

Harald Ebbesen hälsade honom i dag med synnerlig glädje. Han hade något han ville anförtro sin själasörjare. Den andliga spänsten hade inte lämnat honom trots att han kroppsligen åldrades.

Nu vistades Barbara med sin make i saltstaden Lüneburg. Peter hade ansvaret för att få ut ett ännu större utbyte ur lybeckarnas saltkällor på Lüneburgerheden.

Under årens lopp hade Barbara inte en enda gång följt med sin make på Skåneresorna. Inte en enda gång hade hon kommit för att se till sin far. Fogden sörjde djupt över detta och förstod att äktenskapet misslyckats. Det var också barnlöst.

Men i dag kunde han visa Meinhard en skriftlig hälsning från Barbara. Vad kunde den innehålla? Han kunde inte själv läsa den.

— Den som lärt min dotter skriva ber jag nu tolka vad hon skrivit!

Meinhard övertog pergamentet, som var skrivet med den vackra, prydliga handstil som han en gång lärt henne.

Brevet började sålunda: "Till Sveriges, Norges och Skånes konungs hövitsman gälkare Harald Ebbesen, som kommer att läsa dessa tidender, sänder fru Barbara Kragerin en underdånig hälsning."

Efter denna inledning berättade Barbara omedelbart den sorgliga nyheten, att hennes man dött i en fruktansvärd sjukdom, som redan krävt många offer i Lüneburg, dit den kommit via saltgatan, som från Nordtyskland ledde till frankernas rike.

— Vad för sjukdom? sporde fogden.

— Barbara skriver, att han fick hög feber och svarta fläckar på huden, därefter tillstötte blodstörtningar, och till slut var det som om han ruttnade bort. Det kan inte vara annat än svarta pesten, digerdöden, som jag just hört härjar våldsamt i Frankrike.

— Goda moder Maria mö! Min stackars dotter är i fara. Fogden var dödsblek.

— Må Gud bevara oss alla för den svarta döden! sade Meinhard. Men att Barbara inte fått den än är ett bevis på att somliga inte kan få sjukdomen. Den heliga jungfrun måtte inge henne mod.

Patern gjorde korstecknet.

— Ack, käre pater, nu slår oss Guds gissel. Vi måste se till att marknadsbesökarna inte kommer att sprida farsoten hit. För första gången måste fisket inställas i år.

— Det blir nog en självklar följd. När den svarta döden härjar, har människor ingen lust till köpenskap.

Fogden satt nu länge tyst. Det var ett fruktansvärt slag som drabbat honom. Han kände en svidande längtan efter sin dotter.

Till slut bad han patern skriva ett svar efter hans diktamen, sedan han själv först satt sitt namn över brevet: "Capitaneus et advocatus Harald Ebbesen." I kärva, välmenta ord beklagade fogden vad som inträffat och uttalade en önskan att hans älskade Barbara måtte skonas från sjukdomen.

Fogdens sigill fästes vid brevet och från stekhuset kallade man på budbäraren, som kommit med brevet och nu fått äta sig mätt, innan han återvände till det lybska fartyget i Hööls vik.

Patern gjorde fogden uppmärksam på Barbaras vackra skrivstil. Sedan Karl den stores tidsålder begagnade man sig i klosterskolorna av den vackra antikvastilen, och det var den han lärt henne skriva så väl, att den överträffade hans egen. Barbara hade gjort sig stor möda vid skrivningen och säkert fått använda flera timmar.

Fogden vände sig till patern:

— Jag känner mig mycket illa till mods. Tyvärr är jag av patern förbjuden att använda min styrkedryck. Men vad säger patern om en kanna rhenskt vin?

— Jag tackar och säger att i dag behövs det. Jag känner mig också rädd. Snart skall ryktet om den hemska farsoten nå oss på andra vägar. Och det just nu, när konung Magnus förbereder härens överfart till de östra landen, ty han ämnar draga i härnad mot de otrogna. Det vore säkert nu bäst om han inställde fälttåget. Någon fördel kan Magnus Eriksson inte få av detta krig.

Fogden sade något om, att långt ifrån alla munkar varit så fredligt sinnade som Meinhard. Ännu efter två århundraden levde minnet av slaget vid Fotevik kvar bland folket. Annandag pingst 1134 hade fyra biskopar och sextio munkar stupat i kampen om kungaväldet inte långt från platsen för Skanörs nuvarande sillmarknad. Historierna om detta slag berättades ännu med många detaljer.

Nu kom Benkte med vinet. Fogden fortsatte att berätta om slaget vid Fotevik.

Meinhard lyssnade ganska förstrött. Mellan raderna i Barbaras brev anade han hennes hemlängtan.

Under de veckor, som nu förflöt, träffades Meinhard och fogden allt oftare.

Och så kom våren. Med den årstiden fick näset nytt liv. Sjöfarten kom i gång. Dominikanerna hade återvänt från Lund för att ånyo om nätterna elda på Ugglenabbens kulle. På vägen dit ned tiggde de ihop sitt levebröd. Matsäckarna blev fyllda redan under deras vandring på den gamla stråkvägen från Lund till halvön, ty folket vördade de fromma männen högt. Vid den stora byn Hammar delade sig vägen. Den ena förde till Skanör längs Hööls vik och den andra följde östersjösidan över Ammerännan till Falsterbo. En bro förde över vattendraget, som var tillräckligt djupt och stort för att tjäna som hamn åt Falsterbos fiskare.

På denna stråt vandrade svartbröderna förbi gårdar och kojor på det bördiga åkerlandet. I deras fotspår följde franciskanerna i gråa kåpor, övande barmhärtighet och träget vårdande sjuka och fattiga. Båda slagens munkar hade det gemensamt att de både predikade och samlade allmosor. När de lämnat den södra slättens sista gårdar bakom sig kom de in i den stora skogen, som ännu inte fallit för yxan. Områdena vid Ammerännan hade emellertid redan skövlats för de många bodarnas skull, som fiskarna tidigare haft för sed att varje år bränna upp efter avslutat fiske. Detta var emellertid numera förbjudet.

Förbi den lilla staden Falsterbo och dess vackra kyrka, och förbi fästet Falsterbohus med dess starka värn och många tinnar, vandrade munkarna till sina kapell, som låg mitt på strandfälten. Dominikanernas holme höjde sig över vattnet i närheten av fyrkullen. Här var den stora skandinaviska halvöns sydvästligaste udde. Östersjöns och Öresunds vågor förenades här. Gränsen mellan de båda vattnen markerades av ett undervattensrev, som det var farligt att komma för nära. Sjön var grund här kring näset och blev allt grundare, när stormvågorna kastade upp sand från revet. Ännu låg fyrkullen med branta sluttningar vid yttersta strandkanten, och det hände ibland att Östersjöns vågor sköljde ända upp till den. Mot Öresundssidan skilde en lugn lagun munkarnas holme från Ugglenabben.

Meinhard kände dessa munkar sedan länge och han hade lärt sig uppskatta deras fromma, idoga sinnelag, som resulterade i så många barmhärtighetsverk. De var överallt där nöden var som störst, och det var dessa grå och svarta bröder som åtog sig skötseln av sjuka och orkeslösa främlingar.

En solig vårdag besökte Meinhard dessa munkar, som under årens lopp blivit hans verkliga vänner. Inga nyheter om den dödliga farsotens vidare utbredning hade nått dem. Munkarna trodde att Norden kanske skulle komma att helt förskonas från den.

— Vi kan inte avvärja himmelens vrede, men vi är redo att hjälpa till att kämpa mot den om den kommer hit, försäkrade munkarna.

Vårluften gjorde patern gott och med nytt mod återvände han hem. Sedan väntade han i kyrkan bakom biktluckan men den dagen var det endast en som kom för att bikta sig. Han hörde en välbekant, älskad röst. Barbara hade kommit hem! Hon talade sakta och länge. Hon avlade sin bikt så att också andras synder kom på tal. Hittills hade hon endast anförtrott sin biktfader i södern vad hon fått lida av Peters mor, den stela, kalla köpmansfrun, i vars hus hon känt sig ensam och övergiven. Alltid måste hon uppträda i tunga, utsmyckade dräkter. Det vilda barnet från Skanörs borg hade kvävts i denna miljö. Värst hade det dock blivit efter den länge planerade flyttningen till Lüneburg. I denna lilla saltstad med korsvirkeshus hade hennes livs tråkigaste år förflutit. Peters sätt mot henne hade där blivit allt mera ägandebetonat. Själv hade hennes motvilja mot honom tilltagit.

Hennes största synd var emellertid att hon inte ens kunnat känna medlidande med honom under den hemska sjukdomstiden. Endast med rysning hade hon kunnat förmå sig att nalkas hans sjukbädd. Efter Peters död hade livet i svärföräldrarnas hus blivit outhärdligt. Då vårsolen tagit död på kölden och vinden förde med sig lukten av hav, hade längtan till Skanör blivit henne övermäktig, och nu var hon hemma. Med en skeppare, som hon kände sedan gammalt, hade fogdedottern återvänt till sitt älskade Skanör.

Med sitt vanliga allvar gav Meinhard henne avlösningen. Nu ville han tillfoga något annat, men orden stockade sig i halsen på honom och han lät biktbarnet gå. Barbara hade lättat sitt hjärta, men i hennes biktfaders sinne hade en ny oro tänts. Han lämnade kyrkan och sökte sig till krucifixet i sin bönkammare. På nytt kände han den gamla tillgivenheten för Barbara. Han bad innerligt om räddning från sin syndiga kärlek. Han drogs till henne oemotståndligt. Han hade tyckt om henne redan när hon var barn.

18

SENT PÅ KVÄLLEN var patern på väg mot Ettelbäckens utlopp i Hööls vik. Där fanns många bodar för handelsfolk, som under säsongen hyrdes av fogden. Det var mest saxiska klädeshandlare, som höll till där, och bodarna kallades "Gewandhusboden". Liknande fanns också i Falsterbo bredvid Lybecks kyrka i närheten av repslagarebodarna.

Nu hade under våren en kittelflickare och hans hustru slagit sig ned i ett av dessa hus. Där hade hustrun strax efter deras ankomst fött ett barn. En tid efteråt hade hon nu insjuknat och man hade kallat på den läkekunnige prästen. Han hade redan flera gånger besökt henne och fann henne nu på bättringsvägen. Han läste en bön och gjorde korstecknet över henne. Sedan tillsade han kittelflickaren att han måste unna hustrun fullkomlig vila, annars skulle febern komma igen. Det var många som dött i barnsäng.

Meinhard återvände inte genast hem. Hans tankar kretsade kring Barbara.

Fogden visste ännu ingenting om hennes hemkomst. Han befann sig med sina bågskyttar i Hälsingborg, där Magnus Eriksson lät värva till krigstjänst.

Hur lycklig skulle inte fogden bli den dag han fick vetskap om Barbaras hemkomst.

Som driven av ett inre tvång gick Meinhard till bryggan, som ledde ut ett stycke i viken för de större kuttrarnas skull. Han gick utmed hela bryggan. Härute var han nästan alldeles omgiven av vatten. Grodornas kväkande hördes inte längre. Det enda ljudet kom från böljornas slag mot pålverket. Det luktade av tång och tjära.

Månen stod högt på himlen. Meinhards blick följde en månstrimma på vattnet, och i ljuset av den upptäckte han en vit skepnad, som satt alldeles orörlig på ett vattenomflutet stenblock.

Plötsligt visste han att det var Barbara, och han ropade hennes namn.

Hon rörde sig inte. Hennes ansikte lyste vitt i det bleka månljuset. Han klättrade ner för stenarna så nära han kunde komma, men det mörka vattnet skilde honom från henne.

— Varför sitter du här, Barbara? frågade han varsamt. Det är inte sommar än och du kan lätt förkyla dig.

En andlös tystnad följde. Liten och eländig satt hon där och bara stirrade på honom.

— Du har ju bekänt dina synder och fått avlösning. Vad fattas dig mera? Barbara gav inget svar.

— Kom över på min sten. Kanske kan jag vara dig till hjälp i din nöd. Vi kan bedja tillsammans.

— Det får jag inte! svarade Barbara ynkligt. Jag får inte smitta ner någon med den hemska farsoten.

— Är du sjuk? frågade patern bestört.

— Nej, visst inte. Men den där Sören Mogensen, som bestämmer på borgen under kära fars frånvaro, säger att jag måste spärras in tills man kan avgöra om jag bär på sjukdomen eller ej.

— Han tror väl inte på allvar att du för farsoten med dig?

— Det är mycket troligt, säger han. Det kan ju inte bestridas, att sjukdomen härjade mycket i Lüneburg och att förfärligt många människor dog i pesten. Jag undgick kanske sjukdomen genom att så snabbt hämtas hem till mina svärföräldrar. Men också i Lybeck fanns spridda fall av sjukdomen och det började talas om att spärra hamnen. Det var då jag beslöt att fara hit till Skanör. Men jag for inte hit för att spärras in.

— Jag vet att Sören Mogensen har fullmakt att råda här under din fars frånvaro. Det var förresten jag som rådde fogden att anförtro borgen åt honom. Sören Mogensen menar inget illa. Han måste ju göra sin plikt.

— Vad är han för en? Benkte säger att han först kom i tjänst hos far som vanlig tullknekt, men att han snart visade sig så duktig att far kunde anförtro honom mer och mer.

— Det är alldeles som Benkte säger. Visserligen är hans kunskaper i latin inget att skryta med men han har andra sidor. Han är duktig i räkning och inget undgår honom. Därför satte fogden honom i räknekammaren och gav honom till och med överinseende över tullinkomsterna. När nu din far fick följa kungens bud att ställa skyttarna till hans förfogande, fick Sören så mycket makt som en ofrälse överhuvud kan få.

— Då är han till stor nytta för far som nu inte är så frisk längre.

Barbara glömde sina egna bekymmer. Hon var glad över att fadern i sin tjänst fått en man att lita på. Meinhard instämde till alla delar:

— Det är ingen tvekan om att han är din far till utomordentlig hjälp. Inget undgår hans vaksamma ögon. Han är klok och beslutsam och hemmastadd i både kompanihus och fiskarstugor.

— Benkte berättade för mig att också hon tycker mycket om honom. Han tål inget fusk och avslöjar obarmhärtigt varje försök till sådant. Han lär ha en särskild förmåga att överallt driva sin vilja igenom.

— Benkte har god blick för människor. Du kommer nog också att finna, att han kan visa vänlighet och hjälpsamhet, när det fordras. Han förefaller att alltid vara på gott humör, och sådant hjälper i de flesta fall,

— Mot mig var han just inte vänlig. Sedan han frågat ut mig under nog så barska former befallde han, att jag måste hållas gömd till dess att far kommer hem. Han sade, att om jag gick omkring bland folket skulle jag utsätta mig för risken att bli stenad, om den svarta döden skulle följa i mina spår. Därför gick jag hit för att inte förlora min frihet. Jag hörde dig, pater Meinhard, komma just när jag skulle gömma mig i en av bodarna. Jag sprang genast ut på bryggan eftersom jag trodde, att det var någon Benkte skickat efter mig. När du fortsatte ut på bryggan, gömde jag mig på denna sten, som jag mindes sen barndomen.

— Vad tänkte du göra här?

— Invänta ett fartyg som kunde föra mig bort härifrån!

— Vid denna årstid är det inte vanligt att ett fartyg lägger

till här, Barbara, du måste följa med mig, så att vi gemensamt kan lösa ditt problem.

Barbara reste sig genast och patern hjälpte henne upp på bryggans stenfot, där han själv stod. Inget ord växlades mera mellan dem medan de klättrade upp på bryggan och följde den in mot land. Meinhard hade lagt sin arm stadigt om hennes huttrande kropp. Barbara frös. Han förde henne till en av de närmaste bodarna och snart satt de på en bänk i det lilla rucklet.

— Nu Barbara, skall jag tala om för dig, vad jag erfarit om den fruktansvärda pesten, som i fjärran östern lär ha skördat otaliga offer. Pesten är ett Guds gissel och den kan inte föras in i ett land av en enda människa. Den föregås av olycksbådande tecken. Sådana tecken saknas tyvärr inte här i Norden. Detta sekel började med torka och missväxt under flera år i rad. Det regnade oupphörligt under lång tid. Hungersnöd och sjukdom härjade. Man skyllde på det olycksaliga talet tretton i detta sekels beteckning. Skulle nu denna nya farsot komma hit till vårt land, så skall du veta att det inte kan vara din skull.

Barbara började gråta av lättnad. Patern hade lagt prästkåpan om henne för att skydda henne för nattkylan. Hon smög sig intill honom. Nu tyckte hon att allt var gott och väl. Länge satt de så. Mörkret blev allt mera ogenomträngligt, och månen hade gömt sig bakom moln.

Då började pater Meinhard berätta.

Han talade om för henne, att hon tjusat honom redan som barn. Han talade också om den lidelse hon uppväckt hos honom, när hon mognat till kvinna. Han lät henne veta, hur han genom späkningar sökt övervinna sin längtan efter henne. Redan under studieåren i klostret hade han vant sig att driva det köttsliga begäret ur kroppen genom gisselslag och genom att sova på hårt läger, som munkarna gjort i alla tider, när frestelserna hotat att bli dem övermäktiga.

Så hade han också lyckats tygla sin kärlek till henne.

Barbaras hjärta fylldes av fröjd, när hon lyssnade till dessa ord. Det var alltså sant, att Meinhard besvarade hennes kärlek. Hennes hemligaste önskan var verklighet.

Meinhard talade om det löfte att leva i celibat som han givit den Heliga Jungfrun.

Då invände Barbara att hon kände till att flera präster var högt aktade i sina församlingar trots att de hade både hustru och barn.

Meinhard tryckte hennes huvud till sitt bröst och smekte ömt hennes mjuka hår. Frestelsen att följa hennes råd var snubblande nära. Han kunde äkta henne och flytta till en enslig ort ute på landet. Han skulle kunna ta mod till sig och sätta sig över påvens upprepade påminnelser om nödvändigheten av celibat. Han insåg att blotta tanken härpå var synd. I hela sitt liv hade han gått den av kyrkans myndigheter utstakade vägen. Hur skulle han kunna vika av från denna väg utan att förtäras av samvetskval.

Det frågade han också Barbara. Men det var också andra skäl, som omöjliggjorde en förbindelse mellan dem.

— Vad tror du din far skulle tänka? Du är en kvinna från det högsta ståndet och jag är frände till ärkebiskopen. Vi är frälse och skall vara förebilder för andra. Se på min munkkåpa och min rakade hjässa och låt oss glömma vår kärlek till varandra.

Barbara grät förtvivlat. Nyss hade hon tyckt sig se ett ljus i mörkret. Nu förstod hon av prästens ord, att ljuset redan slocknat. Han var återigen prästen, som måste lyda Guds och Kyrkans bud.

— Kristus lever, Barbara. Han hör våra böner. Han ger oss kraft. Låt oss bedja.

Meinhard drog henne ned på knä. Han bad till Gud och hans Son, han anropade den heliga jungfrun och alla helgon. Hans röst var lugn och stark.

När han till slut läst den latinska välsignelsen och gjort korstecknet över Barbara, reste han sig och hjälpte henne upp. Här i boden kunde de inte stanna.

Ute var luften klar och sval.

— Vart skall vi gå? frågade Barbara.

— Till prästhuset, svarade Meinhard. Jag måste gömma dig, Barbara. Den blida moder Maria mö må bistå oss, när anfäktelser kommer och vill föra oss vilse. Alla helgon skall blicka ned till oss och trösta våra själar genom att påminna oss om sina egna lidanden på jorden.

När Barbara inte ens nästa morgon visade sig på borgen, blev Benkte verkligen orolig. Hon genomsökte varje vrå men förgäves. Under letandet stötte hon på Sören Mogensen, som återvände från en morgonritt till Falsterbo slott. Benkte gav skyndsamt befallning att Sörens frukost skulle dukas.

Medan han åt sade hon:

— Barbara har varit försvunnen sedan i går kväll, Sören. Du var för hård mot henne. Hon har blivit rädd och rymt sin kos. Barbara är sådan. Nu måste vi genast sätta i gång med ...

Här avbröts hon av Sören, som just suttit och funderat över en ombyggnadsplan som gällde Falsterbohus och endast lyssnat förstrött:

— Benkte, har du låtit henne rymma?

— När hon kom från bikten och du hade haft ditt samtal med henne skulle hon äta. Jag hade gjort i ordning litet mat åt henne, när prästens skafferska kallade på mig. Jag skulle hjälpa till att sätta på henne reskläderna. Oförhappandes hade hon fått skjuts till slätten och beslutat sig för att hälsa på en sjuk syster. Jag följde henne till prästgården, och när jag återvände var Barbara borta. Jag tänkte att hon som var så trött, stackars liten, redan lagt sig. I dag har jag inte kunnat finna henne någonstans och hennes bädd är orörd. Du har varit för brysk mot henne och talat med henne på ett språk, som en kvinna som Barbara kan inte finna sig i.

— Jag gjorde bara vad jag fått i uppdrag av fogden att göra. Varje främling som kommer från områden som härjats av pesten skall hållas instängd enligt fogdens beslut. Inte kan vi ta på vårt samvete att ha släppt in pesten i landet?

— Men Barbara är ingen främling. Hon är fogdens dotter.

— Det gör alldeles detsamma. Frälse eller ofrälse, rik eller fattig, den svarta döden skonar ingen. Förresten gjorde det mig gott att visa den unga, stolta frun på plats. Hon borde genast ha fogat sig under mitt beslut.

— Du känner inte Barbara, det hörs, svarade Benkte. Hon tog fatet med kött och bröd från pigan, som gläntade på dörren, och serverade Sören. Han drack djupa klunkar av ölet och lät sig som alltid maten väl smaka. Han stod med båda fötter på jorden och var minst av allt en kostföraktare. När han var hungrig, kunde inga bekymmer minska hans aptit.

— Varför skulle hon vara förmer än alla andra? frågade han Benkte. Jag har inte hört mycket om henne. Fogden är alltid förtegen med sina familjeförhållanden. Inte heller du har avslöjat något, Benkte, fast jag anar att det är något som jag borde fått veta.

— Vad skulle det ha tjänat till, Sören? Hon hade ju gjort ett mycket gott gifte, så gott till och med, att hon inte en enda gång under alla dessa år hälsade på sin gamle far. Men nu har hon åter fått ett av sina nyckfulla infall. I går dök hon upp som ett spöke och under natten försvann hon som ett sådant. Det är just vad man kunde vänta sig av Barbara. Hon har i hela sitt liv kommit med överraskningar. Du skulle bara veta vad hon hittade på när trolovningen med tysken stod för dörren. Men det är en alldeles för lång historia att berätta just nu. Äktenskapet har ju nu fått sitt hemska slut.

Benkte brukade inte vara så mångordig. Men det kunde inte hjälpas att den unge Sören Mogensen vunnit hennes förtroende. Efter Barbaras giftermål hade hon länge varit ensam utan att ha någon att riktigt ta hand om. Nu betraktade hon Sören nästan som sin egen son.

Sören skrattade:

— Nu vet jag i alla fall en del mer om Barbara. Hon är vacker som ett troll och tycks vara nyckfull som en bortskämd prinsessa.

— Du har kanske mera rätt än du anar, Sören. Hon har verkligen något av en prinsessa i sig. Det var fogden som kallade henne Barbara. Hade inte hennes riktiga mor dött i barnsäng, skulle hon haft ett helt annat namn.

— Du gör mig nyfiken! sade Sören som för ett ögonblick lämnat tanken på sina byggnadsplaner. Varifrån härstammar hon då?

— Hennes mor var en ung, andalusisk prinsessa, som blivit bortgift med en rik, rysk furste. Denne fick emellertid aldrig se sin dotter. Modern dog här på borgen vid dotterns födelse.

— Ryssen var väl heller inte den nyföddas far när allt kom

omkring, sade Sören. Hon påminner alldeles för mycket om söderns kvinnor, din Barbara! Förresten bär hon ett grekiskt namn, och det betyder den främmande.

— Håll tyst med vad du nu fått höra, Sören, bad den gamla. Flickan har aldrig själv fått veta något om sin främmande börd. Men när fogden tiger, måste jag lätta på förlåten. Om farsoten kommer tar den väl oss gamla och låter er unga överleva. Barbara har ju själv undgått den.

— Hon bär kanske redan på sjukdomen fast den ännu inte besegrat henne, sade Sören. Vi måste i alla fall vänta och se.

— Ack Sören, något sådant får du inte tro. Den heliga Guds moder må bevara henne. Men när fogden kommer hem och han inte finner henne här, vore det bättre om vi också vore borta. Fogden kommer att bli rasande, så mycket är då säkert.

Sören blev betänksam. Om inte den unga frun kom tillrätta måste de komma överens om en godtagbar förklaring. Men hur skulle en sådan förklaring se ut?

19

UNDER FÖRNATTEN HADE BARBARA sagt ett bittert farväl till sin kärlek och dödstrött sjunkit ned på prästens hårda bädd i hans sovkammare.

När hon vaknade på morgonen, tittade hon sig sömndrucken omkring i det kala rummet.

Med ens erinrade hon sig gårdagen och kände sig klarvaken. Hon såg att pater Meinhard sov på golvet framför dörren. Han vaknade på samma gång.

— Förlåt att jag tillät mig att bevaka dig, sade han med ett urskuldande leende. Men jag ville hindra att någon kom eller gick.

— Gick? Det kan endast tolkas så som att jag skulle hindras att fly ännu en gång, sade Barbara med ett litet leende.

— När det gäller dig är allt möjligt, svarade Meinhard. Men följ mig nu till härden. Kanske har glöden, som Märte brukar täcka med aska till natten, ännu inte slocknat? Kanske får vi göra eld för att klara vällingen?

— Var är då din skafferska? undrade Barbara, som inte visste något om att denna kvällen förut anträtt en resa.

Meinhard berättade om skafferskans lilla resa och tillade att om denna hade varit hemma, skulle Benkte snart fått veta, var Barbara vistades. Om några dagar skulle skafferskan komma tillbaka, men då skulle också Barbaras far vara åter från Hälsingborg.

Men Märte hade i brådskan glömt elden. Nu måste Meinhard och Barbara gemensamt hjälpas åt med att tända en brasa. Barbara fick tillfälle att demonstrera sin färdighet i att förmedelst stål, flinta och fnöske göra upp eld. Snart kunde hon bjuda Meinhard en vällagad välling.

Meinhard måste berömma henne:

— Det blir tydligen ingen svältkur för mig i min ordinarie skafferskas frånvaro, sade han.

Så gick hela den dagen och den följande. Mellan tidegärder och gudstjänster möttes de båda i helt vanliga sysselsättningar och gjorde gemensamt i ordning vad matlagningen krävde. Han hämtade vatten och ved, sopade och höll elden vid liv. Hon rensade rovor, tvättade salt kött, flådde sill och rörde om i grytan.

Det beredde Meinhard en del bekymmer att hålla den unga kvinnan gömd. I synnerhet djäknarna och korgossarna var vana att göra sig ärenden till prästens skafferska och kunde lätt glömma att hon nu var bortrest. Varje natt lade sig Meinhard på golvet framför dörren, men hittills hade det egentligen inte behövts. Det föll sig ej heller så att någon av ortsbefolkningen låg för döden och behövde sakramenten.

På fjärde dagen kom Meinhard från ottesången och såg sin skafferska stiga av fiskarens kärra. Hon stod där bland många kärl och byttor med mat, ty det var från den feta slätten hon kom. Meinhard gick fram till henne och hela tiden arbetade hans hjärna med att hitta på en undanflykt, som ännu en stund skulle hindra henne från att gå in. Märte hade emellertid en nyhet att berätta, som löste problemet. Fiskaren hade just gjort henne uppmärksam på fogdens lilla trupp, som kom ridande efter dem. Men truppen var ännu rätt avlägsen vid vikens andra sida.

Meinhard gav genast Märte befallning att gå till borgen och varsko Benkte om fogdens hemkomst. Under tiden lovade han att bära in Märtes saker.

Märte verkade förvånad men skyndade sig till borgen. Meinhard bar in alltsammans i stekhuset och ropade sedan på Barbara.

— Din far är på väg och Märte har kommit hem. Jag skickade i väg henne till Benkte. Men nu kan du inte längre vara här. I dag måste du åter flytta in i borgens frustuga. Dessa oförglömliga dagar är nu förbi. Ingen kommer emellertid att bli gladare än din far. Han har längtat förfärligt efter dig. Nu får vi bida hans ankomst i kyrkan. Du följer med mig.

Han förde henne till valvgången, där mässdjäknarna brukade samlas, innan de genom en pelargång gick in i kyrkan. Försiktigt gläntade Meinhard på dörren och spejade ut.

— Om jag lägger en skrud över dig kan du osedd komma över till den lilla porten i koret, Barbara. Sedan går du in och gömmer dig bakom altaret, tills jag med din far träder in genom fogdeportalen.

— Jag är ju hemmastadd i kyrkan och känner porten väl. Men den får inte vara låst.

— Nej, det är den inte. Jag kommer just från ottesången som du vet. Nu farväl, Barbara, och tack för dessa dagar. Pax tecum. Ödmjukt tog Barbara emot korstecknet. Hon viskade, att hon aldrig skulle glömma denna underbara tid, hon haft tillsammans med honom i prästhuset. Meinhard lyfte hennes haka och såg tyst och allvarligt på hennes ansikte, som var genomlyst av kärlek. Inte heller jag skall glömma den, sade hans blickar vältaligt. Så kom ögonblicket när han lade prästskruden kring henne och beredde sig att öppna ytterdörren åt henne. Hans händer hade berört hennes skuldror, över vilka han lagt prästskruden. En stund höll han händerna kvar. Den stunden av fysisk närhet var nog för att båda skulle överväldigas av sina känslor. De omfamnade varandra. Prästskruden gled ner på golvet. I bådas ögon brann kärleken med en häftig låga. Barbara viskade hans namn och kallade honom för du. I en het kyss förenades de älskande och världen försvann på kärlekens böljor.

Den gamla Märtes långsamma, trötta steg från prästhuset återkallade dem till verkligheten. En sista kyss växlades och Meinhard stammade:

— Farväl, min älskade! Nästa gång vi ses igen är jag åter din biktfader. Det måste du för alltid hålla i minnet.

Än en gång höljde han henne i skruden och sköt henne ut i pelargången. Som en drömmande skred Barbara över stenläggningen hän mot kyrkan. I koret stod hon länge i halvmörkret och kände en fruktansvärd tomhet. Så småningom trevade hon sig fram till en biktlucka. Hon satte sig på prästens bänk. Hennes blick var stel. Hennes inre var i uppror. Långsamt insåg hon, att Meinhards lidelse i framtiden skulle vara tämd av bojor, som varken han eller hon skulle kunna slita. Hon föll på knä och bad länge.

Under tiden hade fogdens starkt förminskade trupp hunnit till det yttersta näset. Lurarnas toner förkunnade truppens intåg i borgen. Harald Ebbesen steg ur sadeln och hälsades högtidligt välkommen av Sören Mogensen och borgfolket. Skyttarna satt av och de hemmavarande kamraterna omringade dem och ställde nyfikna frågor. De flesta knektarna var nu i kung Magnus direkta tjänst och skulle följa honom på hans härnadståg. Nu skulle fogden bli tvungen att värva nytt folk till borgens försvar.

Efter den långa ritten satte sig karlarna genast till bords i salen. Genom Benktes försorg var allt redan färdigt och en präktig måltid hade dukats. Fogden var nöjd med tillståndet på borgen och befallde att resten av dagen skulle vara vila.

Endast det allra nödvändigaste skulle uträttas. Efter måltiden gick fogden in i sin kammare.

När pater Meinhard efter en stund begärde ett samtal med honom, låg han djupt insomnad. Meinhard satte sig vid fogdens läger och grubblade över, hur han sanningsenligt skulle kunna förklara, var Barbara vistats dessa tre dagar. När han noga betänkt sig, väckte han den sovande och frågade, om fogden redan hade kännedom om sin dotters hemkomst och om hennes omedelbara försvinnande.

Fogden utbrast harmset:

— Det är ju oerhört! Varför har ingen sagt något till mig? I stället låtsas man som om allt var i sin ordning. Det har väl inte hänt henne något?

Nu fick fogden genom Meinhard veta, hur Barbara haft det efter Peters död, om hur hon flytt från Lybeck och kommit hem och hotats av Sören. Han upprepade varje ord, som Barbara undsluppit sig vid stenbryggan. Han talade också om att Barbara tillbragt de senaste dagarna i prästgården. Meinhard förklarade varför han hållit tjänstefolket på borgen i okunnighet om Barbaras gömställe. Men om vad som hänt mellan Barbara och honom yttrade han inte ett ord.

— Det låter sig antas, att Sören är mäkta förgrymmad över att Barbara flydde borgen och gömde sig. Men det är uteslutande Sörens eget fel. Han kommer att ge folk anledning till prat. För att överskyla sitt eget handlingssätt kommer han att sprida ut rykten om riskerna för farsotens spridande genom Barbara. Men det var i vintras Peter dog, och sedan dess har Barbara inte haft någon beröring med de pestsjuka.

— Vad är nu detta för en självrådighet från Sörens sida! utropade fogden.

— Han förfor strängt mot henne, men han följde ju fogdens föreskrifter! genmälde Meinhard. Hon skulle stängts in i det kyffe, fogden själv utsett för ändamålet, när de första ryktena om farsoten nådde folket på näset.

— Var är min dotter just nu? Stackars barn! Allt detta är ju förskräckligt. Jag måste genast få tala med henne. Eller skall jag tala med Sören först? Aldrig hade jag trott honom om detta. Att behandla sin herres dotter som en. landstrykerska!

Fogden nästan kvävdes av vrede.

— Det kan väl också ses från en annan sida! medlade Meinhard. Naturligtvis ville Sören Mogensen visa sin vilja att foga sig efter sin herres order. Han tänkte nog inte på att en båge också kan spännas för hårt.

— Må så vara. Men han skall snart få märka att han fallit i onåd. Men först skall Barbara hämtas tillbaka till borgen. Var är hon?

— I kyrkan. Skall jag gå och hämta henne?

— Nej. Jag går själv och hämtar henne. Jag längtar efter att få omfamna min dotter. Det oroar mig också att hon fått tillbringa hela förmiddagen ensam. Patern borde ha varskott mig med detsamma. Hade Sören genast meddelat mig om min dotters försvinnande, skulle jag ju satt hela staden i uppror för att leta rätt på henne.

— Jag visste att han inte gjort det. Därför ville jag ge fogden tillfälle att återhämta sig efter den långa ritten. Jag fanns ju hela tiden här för att kunna ge besked.

— Visst, visst! Låt oss inte dröja nu.

Skyndsamt gav de sig i väg. De trädde in i kyrkan genom fogdeingången. Patern tittade in i koret. Barbara låg försjunken i bön vid prästens bänk i biktluckan. Han rörde vid hennes axel. Som en drömmande såg hon upp på honom. Hennes blick talade om ett mödosamt tillkämpat lugn. Den besvarades av patern med en varm, fast blick, som sedermera aldrig skulle förlora denna stilla vädjan om ömsesidig förståelse.

— Kom, Barbara, din far väntar på dig!

Genast steg hon upp och följde honom ut ur koret. Där stod hennes far, och hon kastade sig till hans bröst.

— Barbara, min Barbara! viskade fadern. Det var ju nära att du gett dig av på nytt. Men nu stannar du väl hos mig för alltid? För du måste väl inte resa tillbaka till Lybeck, när farsoten inte längre utgör något hot.

— Lybeck har jag för alltid lämnat. Jag vill aldrig mera tillbaka dit. Du får ordna upp förhållandena med Peters föräldrar.

— Ack, min dotter, måste du nu för alltid bära änkedoket?

Pater Meinhard hade tyst avlägsnat sig. Barbaras plats var nu vid faderns sida. Men detta uteslöt inte, att han som hennes skriftefader fick förbli hennes vän. De skulle dagligen mötas, och alla hennes hjärtas hemligheter skulle för honom uppenbaras under bikten.

Barbara följde sin far till borgen. De få dagar, som nu flytt, skulle hon alltid minnas. Nu visste hon, hur ömt Meinhard kunde älska, när han var fri från kyrkans band. Lugnad av den långa bönen kände hon det inte längre så outhärdligt att få foga sig under hans vilja vad det gällde förhållandet mellan dem. Han skulle alltid vara hennes vän.

Fogden ropade på Benkte och Sören, medan Barbara uppsökte frugemaken, där hon fann allt oförändrat. Hon gjorde i ordning sitt änkedok och bytte kläder. Efter en stund kom gamla Benkte in med mat.

— Varför ser du så sur ut? frågade Barbara.

— Fogden har gett mig skrubbor för din skull! muttrade Benkte.

— Nåja, men sånt har ju hänt förr, och du har alltid kommit över det. Ömt smekte den unga änkan sin gamla väns skrynkliga kinder.

— Men Sören har också fått sin beskärda del. Han och jag var överens om att inte orda så mycket om den omilda behandling han utsatt dig för vid hemkomsten. Men du har sannerligen inte stuckit under stol med vad du fått lida.

— Jag? frågade Barbara förvånat i samma ögonblick som hon begrep att patern berättat i hennes ställe.

— Du hade i alla fall inte ordagrant behövt upprepa Sörens ord, fortsatte Benkte. Men nu har du gjort det och det blir vi som får bära följderna.

Benkte var ännu långtifrån blidkad. Hon smällde igen dörren, när hon lämnade Barbara.

Fadern kom in i hennes ställe. Nu först riktigt insåg Barbara hur ensam och övergiven hon varit utan honom. Han överhopade henne med ömma ord och bad om noggranna underrättelser. De satt vid den öppnade fönsterluckan så att de kunde se himlen och en skymt av det blånande Sundet. Frågor och svar avlöste varandra. Barbara luggade sin far i skägget, så som hon brukat göra förr, och gömde sitt huvud vid hans bröst. Hon kände en stilla lycka. Nu var hon hemma hos dem som älskade henne. Vad betydde då allt det förflutna.

20

DEN SVARTA DÖDEN kom inte till Norden förrän på sommaren. Då kom rykten från Norge, att farsoten härjade i Bergen.

Sörens farhågor beträffande Barbara hade visat sig ogrundade. Hon var frisk som en nötkärna. Ingen talade längre om den uppståndelse hennes hemkomst vållat, och på borgen gick allt sin gilla gång.

Sillmarknaden började, som om intet moln förmörkade himlen. Men ångesten grep många, när ryktena från norr blev allt mera påträngande. Kung Magnus planerade härtåg mot öster ansågs på många håll som en flykt undan pesten. Den ende som tillsynes inte hade några bekymmer var räknekammarens unge skrivare Sören Mogensen. Han umgicks med köpmännen som deras jämlike, deltog i deras gillesfester och löste de svåraste problem. Sådant var inte så enkelt, ty liksom i Sveriges andra städer var tyskarna här i flertal och ville under fångsttiden tillägna sig hela makten. Fogdens uppbåd av tullknektar förmådde knappast något mot dessa högmodiga tyska handelsherrar. Sören däremot lyckades för det mesta genomdriva fogdens vilja i godo. Ungmörna såg längtansfullt efter den vackre ynglingen, och till och med fiskargummorna skämtade förtroligt med honom. Lastkarlar och vagnmän skyndade sig att lyda skrivarens befallningar. De nyvärvade knektarna aktade honom högt och var hans goda vänner. Även tjänstefolket, som hade ett eller annat att syssla med i Sörens närhet, tyckte om det vänliga sätt han visade i umgänget med dem.

Det var allmänt erkänt, att fogden hade en mycket duktig medhjälpare i Sören Mogensen.

Barbara iakttog allt detta med stigande förvåning. Det första, pinsamma mötet mellan henne och den unge skrivaren bildade ännu en oöverstiglig mur mellan dem. En dag kom Barbara underfund med att gamla Benkte hyste en moderlig kärlek till Sören.

— Vad han dock är för en rasker dräng, unge Sören, sade den gamla till henne. Om han vill kan han linda vilken högburen jungfru som helst om sitt lillfinger. Men han har bara ögon för en enda och det förvånar mig inte alls. Men jag stackare förmår inte hjälpa honom, fastän jag ser hur han dras till sin hjärtanskär och lider svåra kärlekskval.

Barbara blev nyfiken.

— Jaså, han har redan en jungfru kär? Vem kan det vara? Den gamla slog ihop händerna i förvåning.

— Men, Barbara, märker du inte alls något. Märker du inte att allt manfolk tittar efter dig? Så mycken fägring kan ingen man gå likgiltigt förbi. Inte Sören heller vad det anbelangar.

— Så, menar du verkligen, att han kastar sina blickar på mig?

— Javisst! Vem finns väl här som går upp mot dig. Bara han ser dig tänds genast en glöd i hans ögon.

— Han hälsar alltid så vördnadsfullt på mig. Men jag tror för min del att det är fogdens dotter han gör till föremål för sin artighet och inte änkan Barbara.

— Hans artighet kan nog inte tolkas på mer än ett sätt. Men mig förvånar det i alla fall att han spänt sin båge så högt som till fogdens dotter.

— Vad Benkte har för underliga tankar. Den saken behöver vi inte alls mera dryfta.

Barbara kunde inte återhålla ett leende, när hon såg Benktes bekymrade min.

Men när hon blev lämnad ensam, kretsade ändock hennes tankar kring Sören. Hon började så smått undra om den gamla inte i alla fall haft rätt i sina förmodanden. Hon var kanske rentav talesman för Sören.

Om Sörens liv hittills kan berättas, att han vuxit upp i ett ofrälse, själländskt hem som en i en stor barnflock. Som smärt, ljuslockig yngling hade han lärt sig tullräknekonst och skrivning hos den handelsman, som tagit honom med sig till Frisland. Hans iver att inhämta de mest svårfattliga kunskaper, som i vanliga fall krävde långa år, hade gjort, att han snart ansågs mogen större uppgifter. Efter en tids tjänst som kammarskrivare på ett slott i Jylland hade han lyckats komma till Skanörs borg, där den växande omsättningen av skattekvitton krävde ett klokt huvud, som höll reda på de olika ländernas mynt utan att låta sig luras.

Sanningen var nu den, att han snart fattat kärlek till fogdens dotter. Lusten att spela herreman korn väl också med i beräkningarna. Med sin vanliga självtillit störtade han sig i det till synes hopplösa företaget att söka vinna Barbara. Han försummade inget tillfälle att vistas i hennes närhet och på alla sätt sökte han visa tillgivenhet. Sent på kvällarna stod han i närheten av hennes fönsterlucka och sjöng med välljudande röst till luta. Nästa dag lyste hans dristiga blå ögon av en fråga, om hon förstått hans språk. Under vistelserna i salen blickade han i smyg på Barbara och lyckades ibland uppfånga en vänlig blick tillbaka.

Hur förhöll det sig egentligen med Barbara, som tvingats underkuva sin kärlek till Meinhard för all framtid? Fastän hon inte ville erkänna det för Benkte visste hon naturligtvis mycket väl, att hon hade Sörens gunst. Men hon undrade om hon i alla fall kunde ta honom på allvar. Hans sätt att vara hade något av de främmande städerna vid Nordsjön i sig. Det var alldeles olikt vad hon hittills varit van vid. I hennes sällskap vinnlade han sig om att uppträda som riddare, så att hon ibland förleddes att tro att han var jämbördig med henne. Dessutom var det ju alltid lockande för en kvinna att leka med elden. Hon började uppträda olika mot Sören, när de träffades i sällskap och när de träffades på tu man hand. I det senare fallet kunde hon ibland visa en stor förtrolighet. Men var andra närvarande visade hon sig stolt och kall gentemot honom. Ibland skalkades hon med honom så att alla måste tro att hon gjorde narr av honom. Men om han återvände hem efter en regnig eller kall besiktningsritt kunde hon visa sig så mån om hans välbefinnande, att han helst av allt skulle velat sluta henne i sin famn.

Det dröjde inte länge innan Sören kom underfund med var han hade Barbara.

En dag, då han var mer än vanligt övermodig, dristade han sig till att kyssa henne. Efter den stunden var det avgjort, att de hörde tillsammans. Fastän Barbara inte alls visste, vad hennes fader kunde tycka om det, blev hon allt mera fäst vid Sören.

Under vintern möttes de i all hemlighet i borgens mörkaste vrår. Barbara kunde inte förmå sig till att anförtro fadern vad som

hänt. Hon hyste en svag förhoppning, att fadern en dag själv skulle komma på tanken att belöna sin raskaste knekt med det, han så häftigt och synbart åtrådde. Bland herremännen var det ingalunda ovanligt, att de gav sina döttrar som pris för berömliga gärningar och bedrifter, liksom det förekom att en ofrälse, som utmärkte sig i en strid eller på annat sätt, önskade sig och verkligen fick en skön jungfru som belöning.

Men tiden gick utan att de ungas drömmar förverkligades. Sören var avgjort ingen riddare. Hur skulle han för övrigt bära sig åt för att utföra en riddares bedrifter. Här på sillnäset gavs inga tillfällen att utmärka sig genom tapperhet och dubbas till riddare i följd därav. Som skrivareknekt saknade han för övrigt all utbildning i vapenföring. Och allenast genom ett höviskt uppträdande och duktiga bedrifter i räknekammaren kunde ingen frälse kvinna vinnas.

Barbaras biktstol blev tom. Pater Meinhard hade sina tankar om orsaken härtill. Han uppskattade emellertid liksom alla andra Sören, fast han inte ofta kom till kyrkan och aldrig hade biktat sig sedan han korn till Skanör. Meinhard väntade tåligt på den dag då Barbara skulle anförtro sig åt honom och be om hans råd.

En höstdag kom också de båda unga till prästens bönkammare. Barbara bad Meinhard vara deras böneman hos fogden, så att han skulle förmås ge tillstånd till ett äktenskap mellan dem.

— Det kommer inte att bli lätt, menade Meinhard. I denna fråga tror jag aldrig att herr Harald kommer att ge med sig. Sören Mogensen får inte ta illa upp men inte ger fogden sin dotter åt en ofrälse. Hur kunde fru Barbara ens tänka sig det?

Barbara rodnade, hennes blå ögon fylldes av tårar. Sören stod bakom hennes stol och vågade inte tala i egen sak. Hans skygga blick förrådde fruktan för hans herres vrede. För en gångs skull

svek honom modet. Han såg så bedrövad ut, att Meinhard förundrades.

Med svag och ynklig röst började Barbara sitt anförande.

— Pater Meinhard vet att det ville sig så väl att jag fick återvända hem med hälsan i behåll. Det råder ingen tvekan om att min far önskar att jag skall stanna hemma för gott. Det är också min önskan. Men jag vill fördenskull inte avstå från ett lyckligt familjeliv. Därtill är jag alltför ung. Jag vill ha barn och föda dem i äkta säng. Om Sören bleve min make, skulle jag alltid komma att vistas i käre fars närhet.

Mot slutet av anförandet hade Barbaras röst blivit frimodig och på hennes beslutsamhet var inte att tvivla. Efter en stunds ytterligare tvekan förklarade sig Meinhard villig att göra dem till viljes och för deras skull uppsöka fogden. När de båda unga fått detta löfte, lämnade de Meinhard.

Meinhard försjönk i grubbel.

Helst av allt önskade han att se Barbara lycklig, intalade ban sig. Det var ett stort ansvar han tog på sig. Samtidigt insåg han med förfärande klarhet, att han själv älskade Barbara mer brinnande än någonsin. Innerligt önskade han, att det varit han, som fått bli Barbaras livskamrat.

Men hindren var oöverstigliga, och under sådana förhållanden var inget annat att göra än gå Barbara och Sören till viljes, som han lovat.

Med åldern hade herr Haralds sinne blivit retligare än någonsin. Hans uppbrusande lynne gjorde det svårt att komma tillrätta med honom. Men Meinhard lyckades ändå till sist övertala honom att ge de unga sin välsignelse. Men fogden lät tydligt förstå att han inte gärna gav med sig.

— Det är mig inte till behag, pater Meinhard, ty också en annan begär Barbaras hand. Förra månaden var den svenske prefekten, capitaneus et prefectus, vår gäst. Han är en framstående man och är änkling. Han blev mycket förtjust i Barbara, vars obestridliga skönhet bländar de flesta, och han beslöt att gifta om sig. Vi enades emellertid om att låta saken bero till dess jag vunnit mina rättsanspråk på Barbaras hemgift.

— Fogden ligger alltså i underhandlingar med Kragers om arvet efter hennes avlidne make?

— Javisst, och jag kommer inte att ge upp saken med mindre än jag åtminstone fått tillbaka hennes rika utstyrsel. Att hon kom hem som fattig änka efter den förmögne, lybske krämarsonen har jag i återseendets glädje översett med. Dessutom har jag länge varit på det klara med, att jag valde alldeles fel make åt henne, ty de tyska städerna står ju inte på vår sida. Därför är jag helt enkelt glad, att hon så snart miste sin make. Men nu kan det aldrig vara tal om att en ofrälse får henne.

Fogden gick upprörd fram och tillbaka i salen.

— Visst är det fadern, som väljer sin dotters make, sade Meinhard milt, men i fru Barbaras fall låter det sig nog inte göras. Hon får inte återigen bindas vid en make, som hon inte älskar.

— Men Sören är ju bara en simpel tullknekt. Han är inte ens bågskytt.

— Det skall inte förnekas, att Sören är en fattig skrivkarl

och ingenting förmer. Men jag kan nämna många, som kommit från det ofrälse ståndet och nått höga ämbeten på grund av utomordentliga förtjänster. Med Sörens goda förstånd och vinnande sätt bör han ha alla utsikter att stiga i graderna allra helst om han blir fogdedotterns make.

Herr Haralds ögon sköt vreda blixtar.

— Det vittnar sannerligen om klokhet, när han vill gifta in sig i en adelssläkt. För det är naturligtvis det allt går ut på.

— Varje högtstående man måste naturligtvis räkna med att någon kommer och begär hans dotter för ärans skull, medgav Meinhard.

  Patern var tveksam om han skulle vidarebefordra Barbaras ord om att hon ville föda sina barn i äkta säng. Men han beslöt att tills vidare hålla inne med sina misstankar. I sinom tid skulle det ändå yppas hur det förhöll sig med den saken.

— Om Barbara än en gång kommer att tvingas lyda sin far i en hjärteangelägenhet, kommer hon att bli mycket olycklig. Inte kan fogden behandla sin enda dotter som en handelsvara. Barbara får inte bli pris åt en gammal man om än aldrig så framstående.

— Vad prefekten beträffar, vet Barbara inte alls om våra planer på att gifta bort henne med honom. Det är självklart att

jag inte talar om hans frieri, förrän tiden är mogen. Allt vad jag

vet om kvinnor är emellertid att de blir lyckligast, när de får lyda. Men Barbara är bortskämd. Numera låter hon i intet sin

fars vilja vara gällande. För att jag inte skall ha några möjligheter att tvinga henne att träda i ett nytt gifte, hänger hon sig på förste bäste som kommer i hennes väg. Ser man på! Sören har ett behagligt och förekommande sätt och han förstår sig på kvinnor. Nu skulle Barbara alltså utan att ha rådfrågat mig själv ha utsett sin nye make. Nåja! En gång har jag misslyckats, när jag valt make åt henne. Nu skall hon få visa, om hon kan göra det bättre själv. Det är väl andra tider nu.

Så resonerade fogden som för längesen glömt, att han själv en gång rest sig upp mot sin egen far just i en liknande angelägenhet.

Pater Meinhard gick nu och ropade på fru Barbara, söm genast kom in.

Barbara fick veta, vad som talats mellan Meinhard och fogden, och att fogden motvilligt gått med på att låta Barbara få sin vilja fram.

Men fogden tillade hotfullt:

— En simpel tullknekt skall Sören få förbli i hela sitt liv. Barbara föll på knä för fadern och tackade honom för att han inte helt motsatte sig hennes önskan att få förena sina öden med Sörens.

— Upp med dig och hämta Sören, befallde fogden.

Sören väntade inte långt därifrån i det lilla huset vid vänstra vindbryggan, där tullmärkenas blyremsor göts. Han kom och fick lyssna till sin herres kärva ord, som där sannerligen inte sparades på.

När fogden talat till slut, föll de båda unga på knä för honom. Pater Meinhard steg fram och lade sina händer välsignande på deras huvuden. Han fastställde trolovningen med några latinska böner. Borgherren fogade sig i det oåterkalleliga med en djup suck. Så fort kyrkan, i detta fall representerad av pater Meinhard, gett sin sanktion till en trolovning, kunde de trolovade aldrig befrias från detta band.

På senhösten stod bröllopet och det firades under tre hela dagar. Det stora fisket hade just avslutats. Tullknektarna, som därigenom för en lång tid framåt befriats från sina ordinarie göromål, släppte sig lösa. De stojade och glammade. Det sparades inte på öl, mjöd och vin och festglädjen blev allt våldsammare. Tullknektarnas glädje hade också ett annat skäl. Sören Mogensen var en ur deras led, omtyckt av alla, och de unnade honom gärna den stora lyckan. Själva skulle de aldrig haft mod eller dristighet nog att rikta sina ögon på den sköna fogdedottern. Hon stod ju skyhögt över allt vad en knekt kunde våga hoppas på. Nu när en vågat försöket dracks mången bägare för hans lycka.

Dansen gick över borggården in på de sena timmarna. Barbara lutade sitt huvud förtroendefullt mot Sörens bröst. Hon tyckte om honom och hade för längesen förlåtit honom det bryska bemötandet vid hennes hemkomst. Hellre ville hon vara denne man av of rälse stånd lydig än någon av hennes jämlikar. Det skulle ha varit lätt att låta sig giftas bort av hennes far med någon annan av ansedd börd, så att barnet hon väntade fått ett lysande namn. Men hon ryste vid blotta tanken härpå. När hon gett sig åt Sören, hade hon dragit ett streck över hela sitt tidigare liv.

Oroande rykten nådde sillnäset. Pestilensen i Norge utbredde sig. Och från Norge och från de tyska östersjöstäderna gjorde sjukdomen en gemensam attack mot det övriga Norden, mot Sverige och Danmark.

Men innan den hemska farsoten började skörda otaliga offer i Sverige hade den svenske kungen låtit smälta samman de olika lagsagorna. Sveriges advocatii fick kännedom om de lagar, som konung Magnus Eriksson hade låtit en nämnd bestående av tre erfarna lagmän utarbeta. Kanske var det den anstormande farsoten som orsakade, att de nya lagarna inte verkställdes förrän år 1351. Det var hårda straff som förbrytarna enligt dessa lagar skulle dömas till. Greps de på bar gärning, blev processen kort. Men om det var svårt att få förbrytelsen bevisad, fick ingen förhastad dom fällas. En dråpare dömdes från livet och en mördare lades på stegel. En mörderska stenades. Tvegifte bestraffades med halshuggning. Mordbrand och stöld skulle straffas med hängning, spöslitning eller i mildaste fall böter. Tjuguen mark i böter kostade en avhuggen tumme. Ett avhugget pek- eller långfinger skulle sonas med tolv marks böter. Tjuvar skulle föras till tinget med bakbundna händer, om tjuvgodset var värdefullt, i annat fall bands händerna framför tjuven.

Harald Ebbesen var advocatus och hade att döma över hals och hand. Dessa nya svenska lagar skilde sig visserligen icke mycket från de gamla lagbalkarna, men allting i de nya lagarna var mycket mera genomtänkt och noggrant avpassat.

En dag under vintern hade fogden ett samtal med pater Meinhard om det nya i lagarna.

— Det skall inte förnekas att lagmännen gjort ett gott arbete, sade fogden, sedan han utförligt redogjort för den nya landslagens fjorton balkar. Till på köpet har lagmännen måst göra särskilda balkar för städerna och för landsbygden. Men vi här på sillnäset skall väl fortsätta att skipa Skanörs egen rätt, som ju också har bekräftats av de sista årens kortlivade regenter. Här kan vi inte anamma nya förordningar, som inte är tjänliga för våra ändamål.

— Sådant behöver fogden inte fundera över, menade Meinhard. I Skanör är det många olika folkslag som skall hållas i styr. Det kan jag för min del bekräfta.

Meinhard bläddrade eftertänksamt igenom landslagens handskrift. Han tittade på de konstrikt utsirade begynnelsebokstäverna. I varje utsirning hade inlagts en betydelse. Där fanns inte bara de olika yrkena avbildade utan också mycket verklighetstroget avbildade bestraffningsformer.

Fogden vände sig på nytt till Meinhard:

— Skanörrätten föreskriver att envar måste stanna här för fiskets skull en viss tid. Om alla får komma och fara efter eget gottfinnande blir det en förfärlig villervalla. Men det förstår inte slättens bönder. Omedvetet betraktar de sig som de rätta arvtagarna till de väldiga skogarnas fria jägare och fiskare och tycker, att stränderna också är deras egendom. Men det är de ingalunda utan stränderna tillhör kungen. Om bönderna vill h a sill skall de komma på föreskrivna tider och därtill köpa kungens skattemärken.

— Fogden må betänka att de skånska bönderna är våra egna landsmän. Men det skall medges att det blir värre och värre med tyskarnas självrådigheter.

— Ack, sade fogden, deras våldsamma och övermodiga uppträdande är en nagel i ögat på mig. Jag har förmält det för prefekten. Efter avslutat fiske måste vi alltid anföra klagomål hos kungen över hansestädernas borgare, som stör marknadsfreden här. I första hand är det strider mellan lybeckarna och någon annan tysk stads köpmän. De unnar inte varandra sillrikedomens ekonomiska utbyte. Ofta hyser de tvivel om sina gränser och dessutom misstror de varandras mått, vikt och penningvärde. Mynt från många länder byter man ju här. Tyskarnas städer ha var sin egen myntprägling.

— Lybeckarnas mark är av lödigt silver och bättre än Skånes, som varje år präglas allt sämre, tillfogade Meinhard. De engelska och franska mynten, nobler, sterlingar, turnoser, groater och allt vad de heter, är också värda sin vikt.

— Allt kan ses från två sidor, min käre pater. Magnus Eriksson sitter i skuld upp över öronen inte minst för det skånska landskapets skull. Nu hotar nya faror. Kung Valdemar glömmer aldrig att Danmark gick miste om Skåne, Halland och Blekinge.

- Jag tror för min del, sade patern, att ryktet om att han vill komma över Hälsingborgs fäste är ogrundat.

— Det skall patern veta, att känner Valdemar fast skånsk mark under fötterna, kommer han att gå vidare och ta hela Skåne. Men det synes mig otvivelaktigt att det för oss innebär att komma ur askan i elden. Valdemar lämnar lybeckarna alltför fria händer här. Jämt åberopar de sig på de privilegier som Valdemar gav brev och sigill på efter att på tinget i Viborg år 1340 låtit hylla sig som konung över Danmark, som Skåne då ej längre hörde till. Det finns många som ännu inte riktigt har uppfattat betydelsen av konung Magnus beredvillighet år 1332 att såsom en rätt furste ta Skåne i sitt skydd. Givetvis måste han tillsätta prefekter och tid efter annan vara tvungen avstå tullinkomsterna till svågern Albrekt. Men i det stora hela är det konungens mening, att de tyska hansestäderna inte bör få större befogenheter.

— Får jag påminna om, att det var ärkebiskop Karl i Lund som i Kalmar, i spetsen för de skånska herremännen, hälsade Magnus Eriksson välkommen och bad honom lägga Skåne under sig, eftersom den holsteinska greven Johan utsatte folket för hårt förtryck. Från den tiden finns också ett brev, vari Magnus stadfäster det skånska prästerskapets privilegier. Men det kom att vålla kung Magnus utomordentligt besvär, när det gällde att fullgöra förbindelserna mot den holsteinska greven. För Skånes del fick han pantsätta halva Sveriges inkomster.

— Javisst, pater Meinhard, och kanske kommer vi att råka mellan tvenne eldar. Jag är Magnus Eriksson stor tack skyldig, men jag är ju på samma gång dansk till börden.

— Ändå tror jag att fogden hellre står under svensk överhöghet än under dansk, svarade Meinhard med ett litet leende.

— Nu är vi åter där vi började. I sanning, när en lybsk kagge kränker Skanörs rätt, då behöver jag bara klaga hos prefekten, och konung Magnus gör vår sak till sin. Det var annorlunda i början av min ämbetsverksamhet under den danske Kristoffer, som bra litet brydde sig om tyskarnas framfart här. Denne gav, redan som tronpretendent, köpmännen från Stralsund, Greifsvald, Rostock och Lybeck tillstånd till handel och lagskipning jämte befrielse från arvsköpsskatt, som innebär att en avlidens bod inte får övertas av arvingarna med mindre än att de friköpt boden från den svenske kungens beslag.

— Jag kan mycket väl förstå att fogdeämbetet är krävande, i synnerhet som den mäktiga Hansan står bakom de tyska köpmännens härsklystnad. För dessa bar i alla tider sillhandeln varit en viktig näringsgren, som föranledde deras årliga resor till Skåne. Städernas råd tillsatte i deras hemland skånefarareutskott, som utnämnde fiddernas fogdar.

När de hunnit så långt i sitt resonemang avbröts de av Sören som kom in i salen åtföljd av en främmande, i trasor klädd kvinna.

— Hon är pilgrim och uppger att hon kommer från en vallfärd. Nu vill hon tala med prästen!

Meinhard gick fram till henne, där hon ödmjukt stannat vid dörren. Hon neg djupt för den andlige.

Fogden vände sig till Sören:

— Jag förstår inte att du släppte in henne. Hon kan ju bära på digerdöden.

— Hon vill skänka en relik till kyrkan. En knekt förde henne hit. Han fann henne utmattad vid stråkvägen och trodde att hon var en mycket from kvinna. Det är bra att käre far delar min mening. Hon bör inspärras.

— Vad är det för en relik? frågade pater Meinhard. Det finns många falska sådana i omlopp nu.

— Jag har en stortå från den helige Olof, Ers högvördighet! sade kvinnan och kysste sömmen på paterns prästkåpa.

Så tog hon fram ett litet paket. Reliken var ett svartgrått föremål, om vilken hon lindat ett smutsigt nunnedok. Patern betraktade undrande den märkliga tingesten, som doftade starkt av ambra. Fogden och bans måg trädde nyfiket närmare.

— Ja det är för all del nog ett stycke av en fot, sade Sören ringaktande, men det borgar inte för härstamningen från den helige Olof.

Han tog reliken, som patern höll, och prövade med sin kniv stortåns skrumpna, svarta hud för att prova dess äkthet.

— Så värst gammal är inte denna väl balsamerade kroppsdel. Det är lätt att skära av en bit. Hånleende högg Sören med kniven av en liten benskärva.

Patern ryckte till trots att han själv inte var övertygad om relikens äkthet. Pilgrimen skrek högt av förfäran, sprang sin väg och försvann genom dörren under en störtflod av förbannelser. Hon skrek, att borgen måtte störta samman och begrava alla levande.

Sören stod snopen med den avskurna benbiten i handen. Fogden följde efter kvinnan i största hast. Vid bans rop skyndade knektarna till för att gripa henne med hänsyn till pestfaran.

— Sören borde inte ha handlat på det viset, sade Meinhard förnärmad. Det är kyrkans sak att bedöma relikernas värde. Jag tror nog också att hon är en svindlerska som söker en bra tillflykt under vintern. Men hennes förbannelser skar mig in i märgen.

— De var nog i huvudsak ägnade åt mig men jag tål nog också att bära dem, yttrade Sören.

Han kastade den lilla flisan från helgonets stortå i brasan och följde med blicken flammorna som förtärde den. En frän doft spred sig i hela rummet.

Patern tog avsked. Pilgrimens hotelser lämnade honom ingen ro.

Följande natt rymde den främmande pilgrimen. När våren kom, fann man hennes döda kropp i ett buskage vid Ammebron. Kvarlevorna var i upplösningstillstånd och grävdes på ort och ställe ned av samme knekt, som plockat upp henne vid stråkvägen.

Ingen ville på allvar påstå att pilgrimen kommit som digerdödens föregångare. Det var bara det att karlen haft ett dåligt finger, när han lade henne i gropen. Hans arm svällde omedelbart upp och redan följande dag var han död.

En annan oroväckande sak hände också under den tid, Barbara väntade på sitt barn. I mars månad var vårbyken i full gång. Borgens väldiga linneförråd kokades i asklut över öppna eldar och sköljdes i Sundets vatten. När det breddes ut för att blekas i hagen kom två stora, utmärglade hundar, som ingen kände till, och satte sina spår på ett par lakan. Kvinnfolket skrek förfärat. Barbara ropade på hundarna och lyckades locka dem till sig. Hon tog dem hem till borgen. Här fick de mat, som de glufsade i sig. Bägge hundarna vältrade sig efteråt i svåra krampanfall. De ylade ohyggligt och fick en snar död.

Det blev stor uppståndelse. Man tog det som ett varsel om annalkande olyckor. Nu väntade man att också denna landsända skulle falla offer för den hemska digerdöden.

Barbaras första barn blev en gosse.

Hon hade oroligt emotsett födseln, men den förlöpte lyckligt. Födslovåndorna var glömda i samma stund hon och hennes make betraktade den nyfödde.

En dag strax efter födseln döptes den lille. Fogden blev mäkta stolt, när gossen döptes till hans eget namn: Harald.

Pater Meinhard förrättade dopet och välsignade både moder och barn med broderlig värme. Vid anblicken av den nyfödde intogs han av blyg och öm beundran. Från det ögonblicket tackade han innerligt den Heliga Jungfrun, som hjälpt honom övervinna lidelsen och finna den rena, kristliga kärleken, som lät honom se den älskade som en syster.

Barbara var förtjusande som mor. Hon liknade en tavla med madonnan och barnet, när hon ömt såg på sin lille gosse. Ur hennes ögon lyste en lycklig förundran. Det var som hon inte kunde tro att barnet var hennes. Först när hon genom dopet lämnat det i Jesu Kristi skydd kände hon sig förvissad om att inga onda makter skulle kunna skada hennes barn.

Barbara levde vid sidan av sin make inom borgens murar ett bekymmerslöst familjeliv. Men den svarta döden spred sig allt vidare denna vår året 1350, och den härjade utom i Norge, Sverige och Danmark även på Gottland, i Kurland, i Preussen och i Tyskland.

Den unga modern höll sig till sin kyrka, som ju låg alldeles i närheten av borgen, och då kände hon sig trygg. Efter lille Haralds dop fann hon åter vägen till biktstolen. Nu tyckte hon att hon kommit till klarhet med sig själv. Hon fyllde sin livsuppgift. I gossens stora förvånade ögon läste hon återglansen av sin egen lycka.

Harald Ebbesen hade aldrig varit mera tillfreds med tillvaron. Dotterns moderslycka försonade honom helt med hennes giftermål. Till detta kom sedan att den unge mågen verkligen på alla sätt lättade hans förut så stora arbetsbörda. Visserligen hade väl barnet fötts några veckor för tidigt från giftermålet räknat, men han var en gammal man och hade alldeles tappat lusten för det slags räknesättet. Nu insåg han hur lyckligt det var, att Barbara fått sin vilja fram i valet av make. Om han inte givit efter hade kanske Barbara i likhet med så mången välboren änka gått i kloster, som ofta skedde i denna tid, när digerdöden vittnade om livets förgänglighet.

Sommaren blev svår och hösten dyster på näset. Marknaden kom inte igång trots att sillen stod tätt packad i Sundet. Många dog digerdöden under förberedelserna till Skåneresan. Andra blev förskräckta och inställde den planerade färden. I mer än en hamnstad låg hela skeppsbesättningar för döden. Det kungjordes så småningom utreseförbud för de överlevande i hansestäderna. Råden beslöt att inte tillåta klädeshandlare och hantverkare resa omkring på marknaderna, men likväl spred sig pestilentian med vindens hastighet.

Efter det att Sören Mogensen blivit Barbaras make hade en av hans första åtgärder blivit att kräva åter fogdedotterns hemgift av Peter Kragers far. Det var mycket mera än flera gårdars avkastning. När Sören vunnit målet kom en kogge med Barbaras egendom från Lybeck. Det var alla de kistor och lådor, som hon en gång tagit med sig, och nu som då fyllda av samma saker: silverskedar, rikt utsirade kärl och silverbägare, bälten, spännen och fingerringar, hermelin och gråverk, dyrbara kläder och pälsbrämade mantlar förutom linne och fina tyger. Men i övrigt fick inte Barbara något arv efter Peter.

Sören var tillfreds med det som kom. Endast tack vare hans ihärdiga ansträngningar och upprepade krav hade saken fått denna för Barbara lyckliga lösning. Fogden berömde honom. Själv skulle han med säkerhet inte haft samma framgång. Hans egna, tidigare ansträngningar hade inte givit något som helst resultat.

I Lybeck var man förgrymmad på Barbara. Efter hennes flykt hade Tideke Krager uteblivit från fisket. Fogden skyllde emellertid på digerdöden, som Tideke också till slut föll offer för.

När farsoten härjade som värst begav sig kung Magnus med en här, värvad i alla möjliga länder, på ett fälttåg mot ryssarna. Det räknades som ett korståg och många svenska riddare drevs av sitt fromma sinnelag att delta i det. Kungens fränka, fru Birgitta Birgersdotter, sporrade dem till ett heligt krig. Den som genom fromhet och offervillighet ville förvärva Guds ynnest, borde dra ut mot hedningarna och bringa dem till underkastelse under den sanna religionen.

Det följde nu en orostid. Livet omgavs av hemska faror och ingen vågade sia om utgången. Ett människoliv kunde lyktas när som helst. När klockorna ringde för mässorna skyndade sig de ännu friska till kyrkorna för att på så sätt försäkra sig om en salig hädanfärd. Allt som allt insjuknade närapå hälften av sillnäsets innevånare. Döden befriade dem från ohyggliga lidanden efter några timmar bara.

Men tack vare det stora avståndet till tätare befolkade nejder drog digerdöden bort som ett oväder som hastigt försvinner. Efterdyningar kom visserligen och ännu några dog. Det nya året började i ett hopp om att det värsta skulle vara över. Pestens många offer förmultnade i massgravarna. De som sluppit undan greps av en obändig levnadslust. Guds gissel följdes av Guds välsignelse. Födslarna blev talrikare än vanligt.

Så förflöt tiden. Barbara stod ofta vid borgens små fönsterluckor eller på svalgången. Hennes ögon tjusades än av det sommarstilla havet, än av de av vår- eller höststormar piskade vågorna och än av det av vinterns kyla fjättrade vattnet. Gossen gjorde henne alltid sällskap. Sören hade i allmänhet alltför mycket att göra för att kunna vara i deras närhet. Barbara lärde sig allt mera uppskatta Sörens klara förstånd och hans ämbetsnit, samtidigt som hon lärde sig självtukt. Tyvärr krävde Sören glada vänners sällskap, och när han hälsade på i köpmännens kompanihus, sparades det aldrig på vin eller öl. Barbara vande sig emellertid snart och gladde sig i stället åt sin makes ständigt goda lynne. Sången och munterheten, som tycktes oskiljaktiga från den reslige blonde mannen, fick stort utrymme i strandborgen vid Sundet. Och när han med tiden fick rätt att kalla sig herre och upptogs i gillet, som hade uppkallats efter Sönderjyllands hertig Knut Lavard, var det inte stort mera han strävade efter. Knutsgillet var det förnämsta av alla gillen i Skanör.

Hans bästa tid kom, när folket årligen samlades till storfisket. Då fick han hävda fogdens makt. Han red omkring som svärfaderns ställföreträdare och fick ofta skipa lag och rätt. Den gamle lät mer än gärna sin måg styra och ställa med de bångstyriga främlingarna. De många tungomålen gjorde förhören besvärliga. Det hade hänt att herr Haralds otålighet försämrat den goda endräkten när det gällde utlänningarna. Sören förstod bättre språket, som genom tyskarnas handelskompanier var brukligt vid alla kuster, och snart behärskade han det som sitt eget modersmål. Han hade dessutom tillbringat en del av sin uppväxttid i de lågtyska landskapen. Till slut kunde han flytande tala alla de olika marknadsbesökarnas mål. Engelska tyghandlare och ryska pälsförsäljare förstod han lika bra som holländska träskomakare. De tyska guldsmederna kännetecknades på dräkten liksom polackerna, som också fann vägen till den urgamla byteshandelns kust. I någon mån kunde även tunnbindarna och de andra hantverkarna skiljas från jutska nätmakare, vars yrkeskonst var nödvändig på sillnäset.

Sören fick med tiden en god inblick i de främmande folkens sinnelag. Han visste mestadels vart de syftade, när de kom till borgen med sina trätor och tvistigheter. Alla hade inte egna fogdar med sig utan gästade hos de ständiga handelsidkarna på fidderna. På grund av den stora tillströmningen till näset övertalade Sören sin svärfader till verkställandet av en plan, som under lång tid sysselsatt hans tankar. Uppbördsarbetets tyngdpunkt förflyttades till Falsterbohus. Under fångstveckorna kom nu Sören att den största delen av tiden vistas på Falsterbohus tillsammans med huvudstyrkan av knektarna. På Falsterbohus såldes blymärken, som fortfarande göts på Skanörsborgen. Årligen präglades nya kvitton och de inte felfria eller överblivna kastades vårdslöst av tullknektarna i borggravens djup liksom utslitna tärningar, bägare och annat skräp. Tyvärr gjordes numera inte mycket för Skanörsborgens försvar. I stället var man mycket angelägen att hålla Falsterbohus i gott skick, något som en gång i tiden skulle komma att visa sig ödesdigert för Skanör.

21

BARBARAS ANDRA BARN blev en flicka, som döptes till Hilderide. Den unga moderns innerligaste önskan var därmed uppfylld. Idel lycka bodde i Barbaras hjärta och med stor hängivenhet skötte hon själv sina två barn. Långt senare tyckte hon att den fridfulla tiden, då hon ammade Hilderide, var hennes unga livs bästa.

Sören red själv i spetsen för bågskyttarna till Lund för att i fogdens ställe lämna silltullen. Han var i allt en god ersättare för sin åldrande svärfar och vann prefektens förtroende. Efter resan till Lund uppmanade fogden sin svärson att öva sig i skjutkonsten. Men Sören avböjde. Hans håg stod inte till jakt och härnad. Mycket mera tyckte han om gästabuden efteråt. Det unga paret plägade alltid bjuda svärfaderns jaktföljen på festmåltid.

Så hände det sig en dag i den brådaste sillmarknadstiden att Harald Ebbesen rycktes bort från jordelivet.

Det föll på pater Meinhards lott att meddela dottern om fogdens bråda död. På hans kallelse kom Barbara till templet. Hennes far låg stilla på sitt sista läger. Blott de dammiga, bloddränkta kläderna vittnade om hans våldsamma död.

Barbaras häftiga gråt genljöd i den tomma kyrkan.

Pater Meinhard bidade länge i sin bönevrå. Slutligen reste han sig och trädde genom öppningen i skranket fram till likbåren.

— Varför, varför?

Barbaras fråga var förtvivlad.

Hon hukade vid huvudändan och hennes skakande händer höll faderns iskalla panna omsluten. Stora tårar rann oupphörligt nedför hennes kinder och fuktade den dödes gråa skägg.

Meinhard lade sin hand på hennes axel.

— Fogden Harald Ebbesen stupade i kamp mot orättvisan. Han ville dämpa de upproriska, han ville stifta fred i fidderna. Han vågade sitt liv för det. Hans offer har antagits av vår Herre. De stridande försonades framför den dödligt sårade. Helgonen har stillat hans smärtor. Den Heliga Jungfrun har fört hans själ genom äreporten in i himmelriket.

— Men käre far hann ju inte ens få de heliga sakramentena, snyftade Barbara. Hur kan han då komma in i den eviga saligheten?

— Din fader är salig nu, genmälde patern. Hans synder är biktade och förlåtna. Det är inte det synliga sakramentet, som är nödvändigt. Varje fredag har han gått till skriftermål. Han har fastat och levt efter Herrens behag. Vi skall läsa mässor för honom och hjälpa hans själ att vinna den ro och frid, som det oroliga folket här på jorden inte har förunnat honom.

— Hur skedde det? Jag vet ju ännu så lite. Sören har inte kommit tillbaka från Falsterbo än. Han är ju så sällan hos oss nu under det så rikligt välsignade fiskafänget.

Det gick så till att tyskarna, som så ofta numera, inte kunde hålla fred med varandra. De har det numera trångt på sina områden. Det är ju så många som handlar med salt sill, det fattiga folkets fastenäring. Nykomlingarna som för första gången saltar här vill inte rätta sig efter de gamla bestämmelserna. De överskrider alltid fiddernas gränser, och i dag råkade Stettins och Lybecks borgare ihop. Det kom till handgemäng vid Munkeholmen. Inte ens dominikanermunkarna förmådde bilägga tvisten. De drog sig tillbaka när tyskarna råkade i blodigt slagsmål. Då kom franciskanerna och tog hand om de sårade, som hjälplösa låg på marken.

— Men hur blev min far inblandad? När han vid middagstiden

återkom från en ritt utåt den norra udden, beklagade han sig för mig, att det i år var så få ommelandsfarare. Han var vred över att nästan all sill, som förs i land i Skanör, säljs till Falsterbo, där trängseln är oerhört stor. Därefter gick han för att äta. Senare skötte jag om gamla Benkte för natten.

Ånyo brast Barbara i gråt.

— När striden var som värst, berättade patern, skickades bud

efter den gamle fogden. Sören tycker ju inte om vapenslammer. Han litar desto mer på sin övertalningsförmåga. När inte Sören lyckades med ord, red herr Harald mitt in i flocken av de stridande och hotade med svärd. Då var han förlorad. Han slogs ihjäl. I sitt raseri bade de satt eld på Lybecks bodar. De kastade nu hans lik in i eldhavet.

— Ack, därför denna lukt av rök! Stackars, stackars far!

— Franciskanerna slet Harald Ebbesens döda kropp ur flammorna. De ville inte att den skulle förbrännas i hettan. Och sålunda får hans stoft en kristlig begravning här i kyrkan.

— Söte far, söte far, viskade Barbara förtvivlat. Varför gjorde de så? Du som satte ditt liv på spel för att stifta fred bland dessa utländska bråkmakare. Varför grep inte Sören in? Å, Jesus, Maria och alla helgon — hur skall jag bära detta?

— Det sägs att Sören in i det sista försökte rädda fogden. Han ropade på en tysk läkekunnig, som skulle förbinda de många såren. Men då var fogden redan utan liv och rörelse och den upprörda mängden ville kröna sitt verk och se sitt offer brinna.

— Vad de är grymma! Hansastädernas stolta borgare råkar alltid i handgemäng med varandra. De gör sig hatade av alla. Barbara darrade i hela kroppen.

Hon tog ett gripande avsked av sin far och gick sedan hem för att se till sina barn.

Sent på kvällen trädde hon in i Benktes kammare. Där låg den gamla trotjänarinnan död i sin säng. Också hon hade hört om borgherrens plötsliga död, och det hade blivit henne för mycket. Hennes hjärta hade stannat.

Livet fick som alltid gå vidare.

Det var inte ett oinskränkt herravälde, som den döde lämnade. De tyska städernas Hansa hade vuxit sig till en hela Norden behärskande makt. Men Lybecks och Stettins borgare hade denna gång spänt bågen för högt. Deras fogdar och rådmän skyndade sig att framföra sina ursäkter till konung Magnus Eriksson. Hertig Albrekt av Mecklenburg kom på ett hastigt besök och medlade mellan tyskarna och herr Haralds efterträdare, som var Sören Mogensen. Men sådant väckte inte den döde till livet. Givetvis vidtogs från tysk sida mått och steg för att blidka alla, som kom med klagomål.

Barbara var åter havande, och när tiden kom födde hon tvillingar. Pater Meinhard döpte de båda gossarna till Diver och Ejvind. Den stolte fadern lät fira tilldragelsen med en fest, som länge lät tala om sig.

22

BARBARA VAR EN OMTÄNKSAM MOR för sina barn. Hon ägnade sig åt bestyr, som hon aldrig i sin ungdom fått lära sig. Men hon var en sådan människa som städse gick upp i det närmast liggande.

Faderns bråda död var henne mycket smärtsam. Endast barnen hjälpte henne över förlusten. Av patern hade hon fått höra talas om reliken, som han fått av pilgrimskvinnan och gömt under helgonets altare. Sedan dess trodde Barbara på förbannelsens uppfyllande och hon var ofta ängslig för att något ont skulle hända barnen.

Sören bara skrattade åt hennes farhågor.

Bland tre bröder växte Hilderide upp till en ovanligt vacker flicka. Hon liknade sin far i gestalt, men inte i sättet. Hennes ljusa skönhet förenades med ett alltid bibehållet lugn. Var och en, som kom i hennes närhet, blev helt betagen. Hon var älskad inte bara av föräldrarna och bröderna. Knektarna och tjänstefolket försäkrade med en mun, att de var beredda att göra vad som helst för henne. Inte minst tyckte pater Meinhard om flickan, vars lärare han blev.

Det var något, som hennes far inte gillade. Hilderide skulle enligt hans mening inte bry sitt älskliga huvud med någon annan lärdom än den, som tarvades för att hon skulle vara fullt jämbördig med de andra jungfrurna av adlig börd.

En dag när patern kom på besök kom saken på tal.

— Min hustru har också varit paterns lärjunge, sade han, men vad har hon nu för nytta av sitt latin? I jungfruburen på kungens slott kommer man bara att skratta åt Hilderide.

— Jag får naturligtvis foga mig, när fogden ser det på det sättet. Fast jag tror för min del, att Hilderide bara skulle ha nytta och glädje av att lära sig en del som flickor i vanliga fall inte brukar få. Det är sålunda fogdens avsikt att placera dottern i jungfruburen, där hon skall lära sig höviskt vett?

— Ja, så är det, pater Meinhard. Våra barn skall allesammans få en hövisk uppfostran.

Sören kastade stolt huvudet tillbaka.

Tigande hade borgfrun betjänat herrarna, på vilkas samtal hon hela tiden lyssnat. Hon förstod Sören i detta fall. Det var självklart att han nu ville ge sina barn en sådan fostran, som han själv fått undvara. Däremot delade hon inte hans mening, även om hon kunde förstå den. Det var skick och sed att en kvinna inte blandade sig i männens samtal. Men det skulle inte få hända, att hennes dotter lämnade henne så ung. Hon hade själv ännu mycket att ge henne. Det undgick henne heller inte, att Sören numera, sedan han blivit herre, var både högmodig och stolt. Hennes röst hade en vass, ironisk klang när hon nu vände sig till maken.

— Du glömmer att barnen växer upp på en borg och inte i en bondstuga, Sören.

Meinhard tänkte, att Barbaras barn hade en god mor, som skulle göra allt för att jämna deras väg i livet.

— Först när Hilderide blivit vuxen blir det tid för henne att komma ut i en avog värld.

— Nåja, medgav Sören tämligen överraskande, framtiden är ju för närvarande mycket oviss. Kanske blir det bättre att göra som du föreslår.

Sören anspelade med sina ord på en viss genomförd förändring på sillnäset, som gick ut på, att den tyske hertigen Albrekt av Mecklenburg fått Skanör och Falsterbo i förläning. Skåne hade fått vänja sig vid den sortens överraskningar sedan det blivit ett landskap i det svenska riket. I samband med förläningen hade Bengt Algotsson utnämnts till capitaneus över Skåne.

— Bengt Algotsson lät först tala om sig under det ryska fälttåget. Nu är han redan riddare och hertig. Som pater finner jag det högst beklagligt att hertig Bengt får lägga beslag på Lunds ärkebiskopsstols gods och egendom.

Inte heller fogden var nöjd med utvecklingen.

— För sillnäsets vidkommande betyder det i första hand höjda tullar och andra pålagor. Hanseförbundet har med Lybeck i spetsen vänt sig till konung Magnus för att få en ändring till stånd.

Sören hade också en egen anledning till missnöje med hertigen. Han hade fått besked om att hans räkenskaper skulle granskas med yttersta misstänksamhet. Redan nu hade missnöjet i Skåne orsakat, att många av dess befolkning började snegla åt danskt håll. En av de mest missnöjda var just efterträdaren till ärkebiskopen i Lund. Den gamle ärkebiskop Peter hade dött föregående år.

Meinhard hade sin bestämda mening om saken.

— Med ärkebiskop Peter gick en av den svenske konungens ivrigaste anhängare ur tiden. Den nye ärkebiskopen gör allt för att underblåsa misssämjan med våra tillfälliga regenter. Allmogen vet ju inte ens, vem som regerar i ögonblicket. Den vet alltså inte vem som får deras dryga skatter. Pålagor och skatter trycker ju däremot inte frälseståndet.

— Ja, det är si och så med våra regenter, pater Meinhard, svarade fogden hemlighetsfullt. Ett rykte går att det varken är hertig Albrekt eller hertig Bengt utan en tredje, som kommer att låta höra av sig. Det är konung Magnus egen son Erik. Det ryktas att han i spetsen för en här ryckt in i Skåne och ämnar göra uppror både mot sin egen far och mot Bengt Algotsson.

— Det är mer än ett rykte, sade Meinhard. Jag vet från säker källa, att Magnus Eriksson måst avstå en del av Sverige, även Skåne, till sonen, som nu också kallar sig konung. Följderna skall snart visa sig.

— Inte här, patern, inte här på Skånes yttersta udde. Våra invånare är för mycket upptagna av sitt eget för att fråga efter, vart deras tullrikedomar tar vägen. De litar helt på sillfångstens överflödande rikedom. Här är problemet ett annat. De tyska köpmännen gör sig allt mera breda och inför nya seder och bruk.

— De för med sig förbättrade levnadsvillkor, insköt Meinhard. Sådant tackar folk gärna ja till.

— Stuvarna knorrar över tyskarnas arbetsnit, som inte ens har respekt för söndagens helgd. Äntligen har dock en överenskommelse uppnåtts, som tar hänsyn till söndagen. En helgdagsfogde har numera uppsikt över, att lastning inte får ske under tiden för själva mässorna.

— Helgen ofredas av varje arbete. Hur var det förra söndagen, när fogden red till södra slätten. Är saken ordnad nu? Eller blir det en ändring beträffande avkastningen från kronogodsen, som fogden har att bestämma över.

— Ja, såtillvida som prefekten i Lund får lämna vinsterna till konungens gäldenärer i stället för till konungen själv. Vi skildes som bästa vänner, prefekten och jag. Han skall hälsa på oss inom den närmaste tiden och stanna litet längre. Förra söndagen hade han bråttom och red strax tillbaka till Lund.

Prefektens långa visit skulle ge anledning till en lång rad av gästabud. Det föll på Barbaras lott att ordna dem. Ofta förundrade det Meinhard att se Barbara med liv och lust ägna sig åt sådant, som hon förr endast haft motvilja för. Trots den stora barnskaran var hennes hälsa mycket god och vad utseendet beträffar hade hon kvar ungdomens hela skönhet.

Under dessa funderingar kom tvillingarna bullersamt rusande uppför trappan. Fogden bad Barbara stänga in dem i kammaren, där Hilderide just fick lära sig sömnad. Meinhard begagnade tillfället och tog avsked.

När fogden och hans maka blivit ensamma vände sig fogden till henne:

— Det är alldeles i stick och stäv mot mina beräkningar att vi inte har samma åsikter när det gäller barnens fostran. Jag är så illa tvungen att för ögonblicket finna mig i dina önskningar, då kungens kinkiga läge för ögonblicket gör en ordentlig hovhållning omöjlig. Men Barbara, säg mig hur det kan komma sig att vi så ofta är av olika mening? Det känns obehagligt för mig att min maka inför patern gör invändningar mot min syn på min dotters uppfostran. Jag förstår inte att du tordes göra det. Hur är det egentligen mellan oss båda. Ibland får jag inte under veckotal sluta dig i mina armar. En kvinna bör vara lydig mot sin herre och man. Jag näps ju aldrig näpsa dig för din förmätenhet.

Sören såg med glittrande ögon på sin vackra hustru. På sitt oemotståndliga sätt fattade han henne om livet och smekte hennes glödande kinder, hals och örsnibbar. En liten stund var Barbara som förlamad under hans försök till nytt närmande. Hon delade nog skulden med sin man till att deras samliv glidit isär. Hon tyckte att det var tråkigt med hänsyn till barnen, som var gamla nog att förstå. Men hon förebrådde honom, att han jämt gjorde sig glada dagar, alltför ofta gästade andra skånska herremän och troligen inte heller försmådde andra kvinnors kärlek.

Hon tog inte ögonen från hans släta, rödkindade ansikte med den smala munnen, som viskade smäktande ord.

— Barbara, min egen älskade, det känns så ljuvligt att åter ha dig i mina armar.

Barbara blev förlägen vid dessa ord. Just nu ville hon inte börja ett uppslitande samtal, som kanske kom att vara länge.

Men sakta smög hon sig ur hans omfamning.

— Nej, Sören, och åter nej. Vi båda har på sista tiden kommit alldeles ifrån varandra. Kanske är det barnen som står emellan mig och dig. Och det skulle vara mig kärt om du gjorde dig förberedd på att nya olyckor kan drabba oss. Tyvärr är du okänslig för andras lidanden.

Hon kände något tjockt i halsen.

— Det är inte snällt av dig, Barbara. Jag är överhopad med arbete och har inte tid med dina nycker. Vad är det för ett hot mot oss du talar om?

— Jo, det är det där med reliken, Sören, du vet att en förbannelse vilar över detta bus. Jag vakar över att intet ont skall hända barnen, vilket jag fruktar mest, men du har inget sinne för sådant. Du saknar sinne för livets allvar.

Tankarna snurrade runt i huvudet på honom. Han hade alldeles glömt hela händelsen med reliken. Inte heller tyckte han om att bli påmind om tidigare felsteg. Varför skulle nu hustrun plötsligt börja tala om denna dumma episod.

Barbara var nära att gråta.

— Sedan käre fars hemska död har jag inte haft någon ro. Jag tar ett stort ansvar på mig för varje barn jag sätter till världen. Mitt hjärta slår så hastigt när jag knäböjer för den helige

Olofs altare. Reliken var en del av honom, vanhelgad av dig Sören!

— Det är bara mörk vidskepelse, Barbara.

Men han kände ändå ett sting av samvetsagg och lämnade hastigt sin hustru.

— Det ordnar nog upp sig, mumlade han.

23

HILDERIDE LÄSTE LATIN, när patern hade en stund ledig från alla sina åligganden. Men när sillen gick till, blev det ingen ordning med studierna. Då vistades alla fyra barnen i sin mors närhet. De brukade dra sig tillbaka till det höga stenhuset närmast den östra vindbryggan. Från svalgången betraktade de fartygen som passerade eller ägnade sin uppmärksamhet åt utlänningarna som kom från nordspetsen och erlade avgifterna vid uppbördsluckan. I solnedgången betraktade de Hovbackens gräsbevuxna dyner, där de främmande fiskarna från öarna mittemot höll till i tält och kojor.

Harald började emellertid allt oftare sälla sig till knektarna, i vilkas arbete han tog del. Han och Hilderide brukade också få följa med sin far på ridturer, ty deras mor red alltmera sällan ut med dem. Hilderide var till en början en ängslig ryttare, men snart vande hon sig vid sin häst. Hon kände glädje över sina framgångar i ridkonsten. Fadern var nästan för ivrig i att lära barnen rida. Det kunde ibland bli för mycket, framför allt för Hilderide, som i det fallet inte bråddes på sin mor. Barbara hade ju i sin ungdom varit som fastvuxen på hästryggen. När Hilderide därför beklagade sig för modern fick hon knappt medhåll.

I barnens lekar upplevde Barbara sin egen lyckliga barndom. Nu var det hennes fyra glada telningar, som stojande rusade på den stenlagda stigen upp mot stenhuset, vilket låg högre än själva stenbyggnaden. I flera avsatser förde stigen dit upp och det var en nöjsam lek att hoppa från den ena till den andra avsatsen. Också den branta trappan tog pojkarna med lätta språng, fastän modern varnade för följderna. Uppe på svalgången, som löpte bakom skottgluggarna, trivdes barnen allra bäst. Där hade de den härligaste utsikten över hav och land. När den ena båtlasten sill efter den andra fördes i land och tömdes på de skålformiga lergolven i dynsanden blixtrande som silver i solljuset, då jublade gossarna och klappade förtjust i händerna. Och Ölver och Ejvind pratade förnumstigt om havets silver, som deras far för kungens räkning förvandlade till klingande guld, som kungen samlade på kistbottnen.

Varken förr eller senare upplevde Barbara de stora sillfångsterna med samma glada förväntan som under dessa år, då hennes små älsklingar så livligt tog del i allt som rörde dem. Höstmarknaden var naturligtvis både för barnen och de vuxna den stora glada festen. När den stora dagen äntligen var inne jublade alla åt de farande gycklarnas konster, åt lindansarna och musikanterna, åt de främmande, brokigt klädda krämarna, som Barbara alltid särskilt kände sig dragen till. Ofta funderade hon varför det kunde komma sig att Söderns folk hade så stor dragningskraft på henne.

Under vackra sensommardagar tröttnade barnen aldrig på att blanda sig med marknadsfolket vid Hööls vik. Där gick det alltid muntert till. Säljare och köpare gnabbades om priset. Krämarnas röster överröstades av allehanda skojare, som utbjöd tvivelaktiga läkemedel och reliker, vilka emellertid hade en strykande åtgång. Lysande, frisiska tyger, scharlakansröda eller himmelsblå, franska lärfter och engelsk ull såldes eller byttes. Ryskt pälsverk eller vax hörde till de begärligaste tingen. Vaxet behövdes för de otaliga ljusen, som kyrkorna pryddes med, och även hemmen pryddes med ljus vid festliga tillfällen.

På de trånga stigarna mellan bodarna rådde liv och rörelse. Man trängdes med gycklare och taskspelare. En spektakelmakare uppträdde och skämtade friskt med sin publik. Här och var sjöng spelmän långa, innehållsrika visor. De hade alltid talrika åhörare. På långt håll hördes säckpipblåsaren. Hans björn dansade efter pipans toner till åskådarnas stora förlustelse. Smärta ynglingar förbluffade med häpnadsväckande kullerbyttor.

Man lyssnade också med spänt intresse till de skildringar, som en utropare med hög röst berättade. Han pekade förklarande på naivt målade tavlor, som skildrade berömda bragder och händelser inte minst från krigen. På det sättet fick folket kännedom om de stora händelserna ute i världen. Nyfikna och förnöjda gick Barbara och hennes barn i vimlet och missade ingenting av allt det som bjöds av underhållning.

Men det vilda marknadslivet i skymningen förskonades barnen ifrån. De råa karlar, som under dagen varit sysselsatta med lastning och lossning, störtade sig då in i allehanda nöjen, drack och skålade i ölstugorna och slutade först, när fogdens väktare ilade omkring med ropen, att eldarna nu skulle vara släckta och folket gå till vila.

Så länge det var möjligt höll Barbara sin skyddande hand över barnen. Flickan kunde hon ha hand om tills hon skulle sändas till hovet. Men med pojkarna var det annorlunda. Sören ville ta sönerna ifrån henne så fort de uppnått åtta års ålder för att förbereda dem för inträde i konungens hird som ungsvenner. Men då Sören själv aldrig förmådde genomdriva detta mot Barbaras fasta vilja, fick gossarna stanna under hennes beskydd längre än det eljest var brukligt. Barbara var fullt medveten om att hennes motstånd i detta fall försämrade hennes förhållande till maken. Sören intresserade sig allt mindre för pojkarna, då han inte fick genomdriva sin vilja. Han hade också fullt upp med att göra. Otaliga förhandlingar, som gällde införandet av den nya tullordning som storfisket krävde, upptog alltmer hans tid. Ofta fick Sören resa till Lund, och lika vanligt var det, att Skanörs borg fick mottaga förnämt främmande.

Ännu en gång drog prefekten från Lund in i borgen med sitt följe. Han hade överuppsyn över alla skatteinkomster, som tillfördes de skiftande regenternas kassaskrin. Hans sigill innehöll orden: "Prefectus Lundensis".

Till gästernas förnöjelse avskildes en dag för jakt. Jakthornen skallade på borggården och kallade till uppbrott. I spetsen red fogdeparet med sin höge gäst. De andra red efter rang och stånd. Det var självklart att junker Harald, fogdeparets äldsta son, skulle vara med i följet. Han var en ivrig jägare och duktig bågskytt. Hans bröder avundades honom denna förmån och tittade längtansfullt efter det glada jaktsällskapet.

När de hunnit till skogen mitt på halvön, fann Barbara att hon var ensam med sin make. Sören syntes inte hågad att hålla följe med prefekten. Han verkade i stället missbelåten med något.

— Prefekten vet väl att jag inte är övad i jakt. Han vet att jag inte är uppvuxen på ett riddarehov. Han vet att jag aldrig lärt mig använda pil och båge. Varför skulle jag följa med? Jag hade haft annat att göra. Nu är jag avslöjad för hans väpnare.

— Kom, så skall jag visa dig hur man spänner bågen, svarade Barbara. Hon var själv av den åsikten att maken inte hade något på jakten att göra. Men hon kände skam över makens okunnighet.

— Så mycket kan jag, skröt Sören. Det har jag lärt mig genom att se på, när skyttarna övar sig. Men jag är ovan vid att skjuta och träffa något. Tror du att jag träffar fågeln, som sitter på grenen där?

— Vi rider ju så långsamt. Ingen ser dig. Visst kan du träffa fågeln. Gör bara ett försök.

Sören spände den skarpa pilen i bågen och lade an. Han siktade på fågeln, som blivit orolig och spänt sina vingar till flykt. Pilen förfelade sitt mål.

Ett gällt skrik hördes på avstånd.

— Jag är sårad, Heliga Jungfru, jag träffades av en pil.

Sören och Barbara skyndade åt det håll, varifrån skriket hörts. Junker Harald, deras förstfödde, låg i prefektens armar. Han talade inte mera. Ansiktet blev blekare och blekare. I handen höll han den blodiga pilen, som han själv dragit ur såret. Ur underlivet, tätt över det vänstra benet, sipprade blodet oupphörligt fram, Prefekten lyckades inte stilla blodflödet.

Den förskräckta modern kastade sig av hästen, slet det vita linnet från sina armar och stoppade det i såret. Sören själv satt till en början som förstenad på sin häst. Efter en stund befallde han, att man skulle skicka efter pater Meinhard. Från alla håll kom knektar och väpnare fram till dem. Alla var tysta. Här fanns nog inte längre någon hjälp. Pilen måste ha slitit av en stor åder. Junker Harald skulle förblöda.

Förtvivlad smekte Barbara sonens kinder. När Meinhard anlände, var allt över. Patern kunde endast förklara, att junker Harald var död, och gav order om att liket skulle föras till kyrkan. Det glada jaktsällskapet hade förvandlats till ett sorgetåg.

Prefekten, till vars ära det skulle getts en rad fester, blev tvungen att ta reda på vem som skjutit pilen. Gossens olyckliga föräldrar var alltför nedbrutna för att det skulle löna sig att rådgöra med dem.

Just när prefekten följande morgon ville församla knektar och väpnare för att anställa ett förhör, trädde fogden in med sin förtvivlade maka. Då pater Meinhard i samma ögonblick lät anmäla sitt besök, råkade prefekten i förvirring.

— Prefekten må inte vredgas på oss, började Sören med ostadig röst. Vi är alldeles oskyldiga.

— Nej, det var jag som tillrådde Sören att skjuta den olycksaliga pilen, utbrast Barbara och kände sig plågad som om hon låg på pinobänken.

— Så skall du inte tala, min kära Barbara, ropade Sören lidelsefullt. Jag skulle ju skjutit i alla fall. Vi har kämpat hela natten och beskyllt oss själva för att vara skuld till olyckan.

— Vi kom överens om att det var jag som rådde Sören att öva sig i bågskjutning och göra ett försök med att skjuta fågeln. Just det första pilskottet träffade vår Harald.

Barbara gömde ansiktet i händerna.

— Det hemska hände utan vår vilja, tillade Sören. Vi såg ingenting bakom det täta lövverket och vi trodde att jaktsällskapet var långt före oss.

Prefekten tog till orda:

— Ni vet båda att det är min plikt att hålla ting när begravningen är över.

Prefekten hade ännu inte fattat, att det var faderns olycksaliga pilskott som varit orsaken till sonens död. Han skyllde deras bekännelse på den upphetsade stämningen. Det kunde likaväl varit någon annans skott som träffat så olyckligt. Det var alldeles nödvändigt att ting hölls. Prefekten skulle bli tvungen att förelägga ärendet för konungen.

Barbara och Sören knäböjde framför korset i ett av salens hörn. I sin förtvivlan stammade de otaliga pater noster.

— Vem tog hand om den dödande pilen? undrade prefekten. Mitt eget och mitt sällskaps jaktredskap överlämnades till Sören.

— Jag tog hand om pilen, sade Meinhard. Här är den.

— Vems tecken finns på pilskaftet? frågade prefekten. Sören Mogensens tecken fanns på pilen.

— Om det också är en förtvivlad mor, så måste hon dock stämmas till tinget, fastslog prefekten. Men vems är skulden? Fadern har skjutit men på moderns inrådan.

— Här måste nåd gå före rätt, sade patern. Det är en högre vilja, som gjort sig gällande. Vår allsmäktige Fader har bestämt pilens väg. Gud har bestämt sig för att ta gossen till sig. Haralds egen far och mor har bara varit hans verktyg. Min första åtgärd skall nu vara att gräva upp marken där pilgrimen ligger begraven och återge henne reliken. Då måste förbannelsen vika från borgen. I Jesu Kristi namn ger jag fogdeparet absolution. I kraft av mitt heliga ämbete välsignar jag er och säger er, att kyrkan frikänner er från dråp av våda.

Pater Meinhard lade välsignande sina händer på det förkrossade knäböjande paret. Barbara och Sören kysste ödmjukt sömmen på hans kåpa.

Men prefekten frågade upprörd:

— Skall jag då inte dra fogden inför tinget? Skall ingen domstol hållas? Vad skall jag säga till konung Magnus?

— Vet vi egentligen vem som är vår konung? undrade patern. Har inte Magnus egen son Erik och hela hans familj nyss dött en egendomlig död? Det talas om efterdyningar av digerdöden. Eller tänk på hertig Bengt Algotsson, den så hatade, vars liv nyss slutade så hastigt. Förresten är det viktigare för konung Magnus att försöka återföra Skåne under sitt välde. Ännu sitter han långt ifrån säkert i sadeln efter Erik. Och Valdemar Atterdag Ligger och lurar.

— Ja, vi lever sannerligen i en tid, då ett människoliv inte gäller mycket. Emellertid har dottersonen till en advocatus et capitaneus efter ett vådaskott förblött på kungens marker. Det vet snart hela landet, ty ryktet sprider sig snabbt.

— Olycksfall under jakt är inget ovanligt. Vi får sätta oss över vad folket tror. Vår Herre allenast vet sanningen.

— I den Allvetandes namn skall jag också för konung Magnus bestyrka riktigheten härav. Utan er egen vilja har pilen vållat er älskade sons död. Den pilen sköts av en okunnig skytt, som inte ens kunde tro sig om att träffa en fågel som satt stilla på sin gren. Hur skulle då fogden under ritten kunnat sikta på en som rörde sig?

På borgen var det slut med det glada livet. Även efter likbegängelsen hade fogden och hans hustru svårt att finna ro.

— Min stackars Barbara, sade Sören, du borde aldrig varit med på begravningen. Nu blir du nog sjuk.

— Min Harald, snyftade Barbara, jag kan inte tänka på någonting annat. Vår Harald är borta, borta för alltid.

— Du var så tapper under samtalet med prefekten, Barbara. Jag blev själv tröstad när jag lyssnade på dig. Och det är jag som har mest att förebrå mig, sade Sören och tittade bedrövat ner i vinbägaren, som han sedan tömde. Jag spände bågen och sköt iväg pilen. Jag kan inte uthärda det.

— Tänk inte så, Sören. Vår Harald led en bråd död. Han är nu hos Jesus och de många helgonen. Det var Guds hand som ledde pilen. Det gör mig så ont om dig fast jag längtar så förfärligt efter vår gosse. Vår förstfödde, morfars stolthet, tänk om far hade upplevt hans död! Men nu möter de båda varandra i Guds himmel. Det är en tröst för mig att fogden Harald Ebbesen och hans dotterson Harald Sörensen ligger bredvid min salig mor på kyrkogården.

— Du har fel, Barbara min. Vår Harald hör inte till dem. Kanske är det nu på tiden att du får veta sanningen av mig. Alla de andra är ju döda nu, fru Mechtild, pater Donatus, fogde Harald och gamla Benkte. Det är nog bäst att jag talar om vad jag vet.

Sören hällde i mer vin åt sig.

— Vad säger du, Sören, är du från vettet? Du skulle inte dricka så mycket i kväll. Du får inte mana fram de döda under rusets inflytande.

— Det är för sorgen jag dricker. Det brukar hjälpa.

— Säg mig då varför Harald inte skulle höra till min släkt? Är det för att du var ofrälse? Det behöver du inte oroa dig för. Sådant betyder ingenting numera.

— Det är inte alls så. Jag vet många som börjat på samma sätt som jag och deras söner har blivit stora herrar ändå. Min son kunde nog vara stolt över sin far, men ännu mer över sin mor. På mödernet härstammar våra barn från ädlaste blod. Från fursteblod.

— Hur så. Jag förstår inte alls. Min mor — fru Mechtild?

— Hon var inte din rätta mor, Barbara. Din mor var en andalusisk prinsessa, som var gift med en rysk furste.

Sören berättade för den förskrämda makan hela historien om hennes härkomst så som han hört den av gamla Benkte. Han uppnådde med det sitt mål. Hennes egendomliga öde avledde Barbara från den stora smärtan. Hela natten låg hon vaken bredvid den sovande maken, som överväldigats av sin trötthet. Hon tänkte igenom sina barndomsår för att finna något, som kunde bekräfta historiens riktighet. Hennes slutsats blev den att hon varit olik de andra barnen på näset. Ändå var detta folk henne kärt. Hon hade slagit rot här. Det var hennes tre barn, hennes make, de kära döda i sina gravar, pater Meinhard inte att förglömma, som gjort henne rotfast på den stormiga silludden. Aldrig skulle hon komma att längta till sin mors sydliga hemland.

24

DEN SKÅNSKE PREFEKTEN fick uppleva, att pater Meinhard hade rätt i sina påståenden. Konung Magnus lyckades inte hålla Skåne för Sveriges räkning. Valdemar Atterdag började belägra Hälsingborg, och Magnus Eriksson föll offer för ett dubbelspel. Efter många överläggningar anförtrodde han Hälsingborgs försvar åt hertig Albrekt, som skyndade sig att överlämna Hälsingborgs slott till Valdemar. Sedan gick det lätt för Valdemar Atterdag att under återstoden av året 1360 återerövra sina förfäders Skåne, Blekinge och södra Halland.

På borgen i Skanör gick livet vidare. Ölver och Ejvind, de båda tvillingbröderna, gick i flera år i skola hos pater Meinhard. Sören, som bestämt att de skulle bli något stort, ansåg det vara på tiden att de fick inträda i en konungs hird som ungersvenner. Men åt den danske Valdemar, som nu regrade i Skåne, vågade han inte anförtro sina söner. I stället skickade han dem under säker uppsikt till den unge konung Håkon i Norge för att de där skulle uppfostras till riddare. Den vid denna tid mycket

bristfälliga förvaltningen av de nordiska rikena, som de kringflackande konungarna själv ombesörjde, fick så småningom en annan utformning. Nya ämbeten, som inrättades, krävde skickliga utövare. Barbaras söner skulle så småningom få höga, ansvarsfulla befattningar i rikets tjänst, inte minst tack vare de kunskaper, som de inhämtat hos pater Meinhard. Men så långt vågade Barbara ännu inte drömma.

Det föll på paterns lott att trösta henne.

— Du får inte ständigt tänka på dina söner som om de svävade i livsfara. Ölver och Ejvind har inte junker Haralds våldsamma sinne. Din äldste son ville alltid vara den främste. Kanske skulle han vid ett annat tillfälle själv blint rusat i fördärvet. Han var ju alltid så oförvägen.

— I det har du rätt, Meinhard. Det är en stor skillnad mellan tvillingarna och Harald. Men Haralds häftiga lynne och raska beslutsamhet var ett arv efter mig. De yngre gossarna har ärvt Sörens kloka, betänksamma sätt.

— Du kan vara alldeles lugn, Barbara, dina tvillingpojkar kommer inte att utvecklas till djärva riddare. Det var mig alltid ett sant nöje att undervisa dem. Och det skall inte bli svårt för dem att välja den andliga banan. Jag tror inte att de vill leva sitt liv som riddare.

— Inte om de har fritt val. Men tiden får utvisa det. I vilket fall som helst har jag endast fått goda underrättelser från dem. Men du vet väl att Sören vill att de skall bli riddare.

— Sådant kan ändras. Sören kommer nog under alla omständigheter att få ta emot en riddare i familjen. Patern såg hemlighetsfull ut. Barbara rodnade under hans blick, som hon uppfattade som en smekning. Hon var alltjämt varmt fästad vid sin själasörjare. Båda hade den ömsesidiga förståelse, som Barbara saknade i sitt äktenskap. Den andliga gemenskapen kunde ingen ta ifrån dem.

— Hur så? undrade Barbara. Har Hilderide biktat sig? För det gäller väl henne antar jag.

— Det kan jag inte yppa. Men också en blind kan väl se vart greve Gert på Falsterbohus vill komma.

— Skulle det vara möjligt? Hilderide och greve Gert? Hilderide som ännu inte fyllt femton år?

— Jag tänkte bara ge dig en vink om vad som är på färde, om du alls inte själv förstått det. Visst är Hilderide ännu mycket ung men som du väl vet saknas inte högt föredöme. Den unge norske Håkon har förmält sig med den tioåriga Margareta. Det är ju på allas läppar.

— Jag har nog hört glunkas om det. Men det lär inte vara ett fullbordat äktenskap. Valdemar Atterdags yngsta dotter Margareta skall inte förena sig med sin make förrän hon uppnått mogen ålder. Hon skall uppfostras av fru Märta Ulfsdotter tillsammans med fru Märtas dotter Ingegärd.

— Vad Hilderide anbelangar tycker jag att hon själv bör få göra sitt val innan hon tvingas av sin far till ett gifte, som endast de två parternas fäder gläds åt. Denna vårt folks sed att gifta bort sina döttrar där de kan erhålla de förmånligaste villkoren finner jag för min del avskyvärd. Man borde alltid först spörja de unga om deras egen önskan.

— Vad min dotter angår skall jag göra allt vad jag kan för att underlätta hennes val, när den tiden kommer. Och greve Gert är ju en boren riddare, sen får Sören säga vad han vill.

Barbara lämnade patern leende.

Hon var fortfarande en mycket ungdomlig kvinna. Åldern inverkade inte på henne. Men både Sören och Meinhard hade synbarligen åldrats.

25

SKÅNE FICK INGALUNDA UPPLEVA någon lång fredstid under Valdemar Atterdag. Öland och Gotland hade erövrats av danskarna genom överraskande anfall. Det hade gått Hansans ära för när, eftersom de betraktade Visby som sin stad. Hansan slöt därför förbund med Danmarks fiender. Tidtals lamslogs all handel på Danmark och Norge. När hertig Albrekt den yngre hyllades vid Mora stenar inträffade det underliga, att Sverige hade tre konungar på en gång. Håkon hade inte avsatt sin fader Magnus Eriksson, och båda förde nu gemensamt krig mot konung Albrekt, men de förlorade detta krig. Magnus fängslades och Håkan flydde. Den danske kungen Valdemar svek för sin del situationen och lierade sig med konung Albrekt.

Detta svaghetstillstånd utnyttjades av andra länder. Under året 1368 härjade de holländska städernas flotta Norges sydligare delar. Konung Albrekts här erövrade delar av Skåne och belägrade Hälsingborg. Hansans flotta, riktade sina angrepp mot Öresunds fästningar och Köpenhamn intogs.

På sillhalvön rustade man sig att möta fienden med ett starkt försvar.

Fogden Sörens skara av armborstskyttar förstärktes och övades flitigt i vapnens bruk. Nu lärde sig också Sören själv att skjuta. Slottet i Falsterbo hade numera en ständig bevakning av soldater. Konung Valdemar hade sänt dit en avdelning bågskyttar under kommando av greve Gert. Detta slott med sitt fasta kärntorn och höga ringmurar med många skottgluggar, dubbla vattengravar och ett starkt manskap var avsett att värna halvöns östersjösida.

Dessa bråda föranstaltningar gjorde att mycket annat föll i glömska. Men Sören återfick aldrig mera sitt glada väsen. Han hade förändrats. Överallt var han och snokade. När knektarna var glada, dämpade han dem. Han bestraffade varje fel och tålde inga invändningar mot sina beslut. Numera betraktades han som en oresonligt sträng herre. Förr hade han låtit udda vara jämt och översett med mycket.

Slitsamma fångsttider omväxlande med lugna vinter- och vårmånader. Under den korta sensommaren ägnade sig knektarna med liv och lust åt tullbråket och satte en ära i att vara renhåriga och trogna. Aldrig hade en fogde haft mera nitiskt folk än Sören Mogensen nu hade.

Men det fanns inte längre något utrymme för glädje.

De första krigshändelserna gick silludden förbi. Endast ryktet om Hälsingborgs belägring av hansestäderna nådde näset. Men Hälsingborgs fäste föll inte förrän i september 1369. Efter Köpenhamns fall i maj 1368 hade konung Valdemar sökt en fristad i utlandet. Försvararna av hans fästningar vid Öresund fick uthärda hårda strider, och de led också många nederlag.

På näset lät en annan händelse också mycket tala om sig. Mot allas förväntan gav Sören sitt samtycke till dotterns förbindelse med den unge greve Gert. Han hade emellertid blivit storligen förvånad, när han erfor, att den milda Hilderide redan ordnat sin framtid. Nu tänkte flickan stanna på udden utan att i likhet med de höga riksherrarnas döttrar genomgå fostran i en kunglig jungfrubur.

Sören ansåg sig inte kunna säga nej, när greve Gert begärde hans dotter till äkta. Efter ett lysande bröllop följde Hilderide sin make till Falsterbohus.

Barbara styrde i det stora borghushållet på Skanör med mycken ära. Det var inte alla gånger så lätt att under krigstider ordna alla gästabud, som en gästfri make inbjöd till. Gästabuden fordrade mycken god mat. Men numera lyckades det inte alltid att från de kungliga gårdarna på det krigshärjade skånska landet få ut de pålagor in natura, som hörde till Skanörsborgens inkomster. Ibland kunde det vara svårt nog att få förrådet av matvaror att räcka till nästa skörd. För att hjälpa Hilderide lät Barbara mer än hälften av alla sändningar gå till Falsterbohus. Där hade Hilderide flera munnar att mätta, sedan det södra näset blivit halvöns medelpunkt.

Hilderide och Gert var mycket lyckliga.

— Du går här som en liten prinsessa, sade Gert skämtsamt. Fast du måste avstå från en stor, kvinnlig uppvaktning. Men vänta bara, när kriget är slut, då försvinner alla dessa råa karlar från slottet, och det blir normala förhållanden igen.

— Jag har söta mor att tacka för att allt går så bra. Jag har ju inte alls några hushållsbekymmer. Nu sköter den duktiga Ulfhild om allt sådant och mor skickar vad som behövs.

— Ja, min kära, nu vill det till att hushålla. Då är det bäst att vi fogar oss efter din mors anordningar. Hon vill ju helst att jag skall bära dig på mina händer hela dagen. Du är min lilla sångfågel till vars kvitter jag alltför gärna lyssnar när jag kan komma ifrån skjutövningarna.

— Å, Gert, dessa eviga krigsförberedelser! Endast i vår vackra kyrka glömmer jag dem.

— Ja, S:ta Gertruds kyrka vid Östersjöns strand är vår tryggaste tillflykt. Människohänder kan skapa ett starkt försvar kring slottet, men vallar och vattengravar länder oss till ingen nytta, om den Allsmäktige har beslutat, att vi skall förgås.

— Men Gert, när klockorna ringer eller mässornas sånger förenar sig med vindens sus över strandängar och hav, eller när i tidig morgonstund skenet från alla brinnande ljus silar ut genom kyrkans smala fönster och trofasta strandbor faller på knä, då, Sören, skall väl den Heliga Jungfrun förmå att blidka Guds bann över oss syndiga människor?

— Kära Hilderide, jag hoppas alltid att du skall förskonas från krigets fasor. Må alla helgon vara oss nådiga nu när vår förstfödde snart skall skåda dagens ljus. Låt oss gå till kyrkan!

Försiktigt och varsamt förde Gert sin späda hustru till gudshuset. En stenlagd gata förde dit så att slottets innevånare inte skulle behöva trampa i dyngräset. Hilderide ägnade sin uppmärksamhet åt fiskarna. Vågornas svall, den vita strandsanden och det vackra skogslandskapet bakom stenkyrkan såg hon ju dagligdags. Hon lade inte märke till den blå himlen, som vid horisontlinjen smälte samman med havets blå. Den svala sjöluften som förenades med tallarnas doft var inte henne en lika kär upplevelse som det var för Gert, som härstammade från Själlands oändliga bokskogar. Hon var uppvuxen här och visste att den vackra naturen kunde förvandlas till människans fiende. Havet var en välsignelse för handel och samfärdsel men det kunde också vara mycket farligt för dem, som hämtade sin bärgning ur det.

Men vem annan än Han, Herren Jesus Kristus, Hans moder och alla helgonen kunde ge henne trygghet? I ångesten för annalkande faror förlitade sig Gert och Hilderide på en högre makt. Endast en fast tro kunde skydda dem i en farlig värld. Andäktigt böjde de knän under kyrkans valv med dess många, hänförande målningar. Valvens budskap talade direkt till dem om Bibelns händelser på ett lättfattligare språk än prästernas. Ofta dröjde blickarna vid den stora bild över ingången, som skildrade korsfästelsen. Kristi pina var de förskrämdas tröst.

Ingen visste på förhand vad morgondagen bar i sitt sköte. Ingen visste när sillhalvön skulle bli ett byte för den mäktiga Hansan. Peter Meinhard anade att stunden var nära. Han vårdade sig om sin församling på alla sätt. Kristendomens segertåg över världen skulle öka behovet av fisk som var fasteföda. Sådan fanns i överflöd i havet utanför sillhalvön. Hansestädernas köpmän väntade på den stund när de skulle komma i okvald besittning av den viktiga, inkomstbringande halvön.

26

GERT OCH HANS SVÄRFAR talade ofta om faran från Hansan.

— Kanske är tyskarna belåtna med sina framsteg på andra sidan Sundet, sade greve Gert. Kanske nöjer de sig med Köpenhamns erövring?

— Den åsikten delar jag inte, sade Sören. Vi får inte låta lura oss av det andrum vi fått. När som helst kan de vara här och göra strandhugg. Jag kan redan i drömmen höra vågskvalpet mot Hansans koggerskepp och rasslet av de tyska knektarnas svärd.

De båda hade mötts för att komma överens om vidare åtgärder för halvöns försvar. Deras hästar var tjudrade i den lybska kyrkogårdens inhägnad. Själva hade de gått upp på kullen med fyren, som underhölls av munkarna och varnade sjöfarten.

— Härifrån är en stor flotta lätt att bli varse, menade Sören.

— En vakt sitter ju också på utkik här, sade Gert. Men fiskarna, som befann sig vid fyren, hade inte iakttagit något som kunde tyda på angreppsförberedelser mot halvön.

— Det ser ut som om utkiken skulle sitta här förgäves, sade Gert.

— Du har förstås stor lust till ett nappatag med dem, ironiserade Sören. Ni unga har ju alltid en stor förkärlek för våldsamheter.

— Hur som helst tror ju inte fiskarna på något angrepp. För att inte tala om vilket avbräck fisket skulle lida om det gick så långt. Om inte gamla tecken slår fel blir det i år mer sill än någonsin förr. Måtte nu bara inte uppköparna svika. Kanske avstår de från skåneresorna i år, om de finner läget oroligt.

— Det kommer de säkert inte att göra. Ryktet om ett kommande krig är inte tillräckligt för att avskräcka dem, när stora förtjänster hägrar. Och ännu så länge är det ju faktiskt bara rykten, som gör fiskarna oroliga.

— Det ser ut som om de hade förmågan att dränka sin ångest i ölstånkan, anmärkte Gert. Den saken gör de grundligt ifrån sig.

Sören var i dag inte böjd för skämt. Hans tankar kretsade kring försvaret av halvön. Det rådde ingen tvekan om att Falsterbohus skulle bli lättast att försvara. Här fanns det ingen möjlighet för bemannade båtar att nalkas kusten utan att bli upptäckta. Här skulle för övrigt koggerskeppen bli tvungna att ankra på redden, varifrån pilarna inte skulle kunna nå fram till Falsterbohus. Borgen i Skanör hade ett mycket farligare läge. Den kunde lätt angripas från skepp som lade till i Hööls vik.

— Om Hansans skepp seglar in i Hööls vik, sade Sören, skall du genast höra av dig till mig. Då måste ni falla tyskarna i ryggen. Det är de naturligtvis förberedda på, men jag tror ändå att ni skall kunna skapa förvirring i deras led.

Gert trodde också att det var möjligt. Medan de klättrade ned för kullen, förklarade han för sin svärfar hur angriparna skulle mötas. Sören kände sig allt beklämdare. Han sade snart farväl för att rida tillbaka till borgen. Sören kunde ju inte gärna medge, att han själv var ett byte för rädslan. I hemmet var han tystlåten. Hans alltid dystra min hade en nedslående verkan på omgivningen. Till en början trodde Barbara, att det var hans allt större konsumtion av starka drycker, som hade en så tråkig inverkan på hans humör. Men rätt snart insåg hon, att anledningen var en annan och ännu allvarligare. Men hon hade svårt att få Sören att anförtro sig.

— Du är inte så ung längre, sade hon en dag i lätt förebrående ton. Du borde skona dig. Ett övermått av vin är inte det bästa för hjärtat. Förresten är det länge sen du lät åderlåta dig.

— Kvinnoprat, snäste Sören. Jag måste ha vin till den tunga kosten.

— Det är sant, att maten inte längre är vad den varit. Det är många munnar att mätta och vi kan inte alltid få de bästa bitarna. Ingen önskar mer än jag att marknadernas överflöd kom tillbaka.

Barbara suckade.

— Bönderna har ingenting att byta med, sade Sören. De måste få tid på sig att göda sina kalvar och andra slaktdjur. Men snart nog får vi väl uppleva, att de våldgästas av krigsknektar, som tar allt från dem. Vi får inte räkna med bättre tider. Orosmolnen skockar sig.

— Är det månne därför du dricker till övermått? Du har inte längre någon ro i din själ.

— Vad menar du? sade Sören hetsigt.

— Du har blivit så annorlunda mot förr.

— Och det har du lagt märke till först nu? Visst är jag annorlunda och det har jag varit länge. Mitt samvete plågar mig ständigt. Det var jag som sköt pilen.

— Vi har ju fastat och gått till skrift varje fredag.

— Du tror väl inte, Barbara, att våra botgöringar, fastor och försakelser kan uppväcka den döde. Harald, vår älskade son, är och förblir död.

— Harald lever, Sören, fast i himmelen och han följer oss därifrån. Han vet att vi är oskyldiga till hans hastiga död. Hans tid var utrunnen, sade patern och han hade så rätt. Men kan du inte finna frid, kan vi ge oss på pilgrimsfärd när tiderna blir lugnare. Patern säger...

— Just det ... patern säger... så låter det alltid. Han och prefekten förstod att undvika allt obehag. Tror de verkligen att en skuld kan utplånas ... du också förresten. Ni med er tro ...

— Låt sådant tal vara, Sören, om din själs frälsning är dig kär. Kom så går vi till patern ...

Sören skrattade hårt och hotfullt. Barbara såg skräckslagen hans förvandling.

— Slår du också dövörat till när jag talar om min skuld. Eller var gossens död ditt eget förvållande? Sade du inte det, när det var tal om det den gången? Hur låter det nu?

— Sören, var nu förståndig. Visst sade jag det. Jag minns alltför tydligt allt som sades i samband med den färfärliga olyckan. Vi red långsamt och du skulle öva dig. Och du sköt, det är sant, pilskottet var ditt.

Barbara begrep genast, att han uppfattat hennes ord som en dom. Han stirrade på henne som på en vålnad. Han sade någonting om, att om hon inte sagt så, skulle han kanske kunnat få ro i sin själ.

Förgäves sökte Barbara förklara för honom att olyckan måste ha varit förenlig med Guds outgrundliga vilja. Han vägrade att höra på henne och gick ifrån henne. Barbara hade en sömnlös natt. Hon väntade på ett tillfälle att få säga ömma ord till honom, som kunde hjälpa honom i hans förtvivlan. Men han tillbringade hela natten i bågskyttarnas stuga och det dracks mycket där. Barbara kände skräck, när de sjöng och skrålade därinne. Bullret hördes in i sovkammaren.

När hon tidigt på morgonen kom tillbaka från bikten och ottesången, sov Sören djupt. Barbara hade emellertid blivit lugnad under besöket i kyrkan. Hon kände sig alltid styrkt, när hon gick därifrån. Nu väntade henne vardagens plikter. Det gällde att se till, att färdiglagad mat fanns i tillräckliga mängder, ty en fänika krigsknektar skulle anlända under förmiddagen.

Det var en dyster fogde, som tog emot dem senare på dagen. Till råga på allt kom nya olycksbud på samma gång. Hansans flotta uppgavs ha ändrat kurs och det verkade, som om de styrde rakt på Skanör. Nu skulle följderna av lättfången rikedom visa sig få ödesdigra följder. Skanörs innevånare hade inte beflitat sig om den minsta övning i vapnens bruk. Endast ett fåtal hade i äldre tider fått någon vapenutbildning. De kallades nu i all hast samman.

På eftermiddagen kom pater Meinhard till borgen för att dryfta läget med fogden. Man kom överens om hur man skulle förhålla sig i händelse av blodigt allvar. Fienden skulle sannerligen få röna ett starkt motstånd i sin bemödan att ensam tillskansa sig inkomsterna av sillskatterna. Det var ju dem, man ville komma åt. Fogden Sören sände nu ut vaktkarlar till näsets norra spets samtidigt som vakten på Ugglenabben förstärktes. Där förde herren på Falsterbohus, Hilderides make, kommandot. Han hade ord om sig att vara en tapper riddare och följaktligen hyste man inga farhågor, att fienden skulle få fotfäste på Falsterbohus. Greve Gert skulle nog veta att slå ifrån sig.

— Vårt århundrade är oroligt, sade Meinhard. Nu har vi år 1368. Den andre maj föll Köpenhamn. Det var en händelse, som bådade ont.

— Konung Valdemar har seglat söderut för att söka hjälp mot tyskarna, sade Sören. Från hans sida kan vi inte vänta att bli beskyddade.

Sörens uppsyn var mycket dyster.

Meinhard menade, att hjälpen skulle komma ovanifrån.

— Den Heliga Jungfrun må inlägga förbön för oss, sade han. Himmelens konung är förmer än alla jordiska konungar tillsammans.

Han bad Sören samla knektarna till mässoffret.

Men Skanörs ödestimma kom allt närmare.

Inte långt efter ottesången följande morgon gick Meinhard åter upp till borgen, denna gång för att efterforska vilka resultat fogdens efterspaningar givit. På borggården passerade han väpnade knektar. Fogden stod mittibland dem. Också han övade sig med armborsten. Hans pil nådde det bestämda målet. Han slängde ifrån sig bågen och gick prästen till mötes. Oron för vad dagen kunde bära i sitt sköte gjorde att han hälsade vänligare än annars på Meinhard, som han i vanliga fall inte hyste så varma känslor för.

— Det är skada att det är tyskar som är i farten. De är farligare än de flesta. Vi har hela tiden ett vaksamt öga på deras koggerskepp ute på Sundet.

Pater Meinhard tyckte att det lilla antalet skepp inte just var ägnat att inge farhågor.

— Det kan inte vara Hansans samlade styrka. Om de inte är manstarkare, har de inte mycket att vinna. Fogden var också förvånad över det ringa antalet skepp.

— Men vi är beredda på överraskningar, försäkrade han. Medan dessa ord växlades hade de hunnit in i salen, där Barbara sysslade vid sin slända. Hon måste alltid ha någonting för händer, när hon var orolig. Kvinnorna hade hon skickat till stekhuset. Det var nu många vid bordet. Utom skyttarna hade det kommit vapensmeder, som gjorde pilspetsar och brynte svärd.

— Räds du inte fienden, Meinhard? undrade hon. Jag fruktar för min del utgången. Vi vet ju inte varför de främmande krigsfartygen ankrat här utanför.

Hon lät sländan vila.

— Det beror på vindstillan, tröstade Meinhard. Vi har säkert ingen anledning att vänta ett fientligt anfall.

— Det är också min mening, försäkrade Sören. I dag är det så gott som vindstilla. I går blåste ännu den hårda östan, och de försökte förgäves kryssa sig fram.

— Då kan vi åtminstone vara lugna i dag, sade Barbara. Hur blir det, Meinhard, stannar du till morgonmålet? Och du, Sören, kan väl unna dig en stunds vila. Jag skall genast se till att ni får något att dricka.

— Det hinner vi inte med, Barbara, vi har ännu mycket att göra innan vi är färdiga att skydda borgen.

— Inte bara borgen, sade Barbara, hela staden är ju också under borgens beskydd. Vi får inte uppge hoppet. Vår Herre får som alltid det sista ordet.

Barbara såg med förtröstan från den ene till den andre.

— Vi kan inte bara hoppas på Herren, fastslog Sören. Tyskarna får inte överrumpla oss. I morse kallade jag allt manfolk i Skanör tillsammans, befallde dem att beställa om sina hus och ofördröjligen infinna sig på borgen. Nu skall jag anvisa dem de platser, där de skall stå och kasta sina vapen.

I detta ögonblick rusade en knekt in i rummet. Han ropade att fientliga skepp i skydd av nattmörkret landat i Hööls vik. Främmande knektar omgav redan byn Hammar.

Fogden sprang fram till budbäraren.

— Där har vi dem alltså redan. Men våra becktunnor står ju ännu inte beredda vid glödfaten!

I hast lämnade han salen.

Barbara och Meinhard skyndade efter dem.

— Sören är inte ung längre, sade hon till pater. Men nu i farans ögonblick är han åtminstone någorlunda vapenkunnig. Måtte han bara uthärda en dagslång kamp.

Meinhard frågade Barbara:

— Om borgen blir belägrad, finns det då matvaror tillräckligt för de närmaste dagarna? Barbara kunde lugna honom i det avseendet.

— Kött har stekts hela natten och brödkakor har bakats i stora mängder. Maten räcker åtskilliga dagar framåt.

Meinhard sade att han nu måste skynda sig till kyrkan och genom kyrkklockornas klang kalla stadens kvinnor och barn till templet.

— Och vad sker med kvinnorna på borgen? undrade Barbara.

— De behövs inte på borgen, sade Meinhard bestämt. Vi samlar dem alla och tar dem med oss till kyrkan. Medan slaget pågår bidar vi i bön. Sedan blir det säkert fullt upp att göra med att förbinda de sårade. Där står Sören och jag skall genast tala med honom.

På borggården rådde en skenbar villervalla, men fogden styrde det hela med säker hand. Varje åtgärd hade sitt bestämda syfte. I största hast smältes beck över öppen glöd. De fiender som försökte att klättra uppför vallmurarna skulle av det kokande becket tillfogas dödliga brännsår. När Meinhard underrättades av fogden om, vart kvinnfolket skulle ta vägen, gav han genast befallning om ett åkdon, som skulle köra Hilderide till Skanörs kyrka. I hennes nuvarande tillstånd var hon mycket ömtålig och hon skulle må bäst av att vara i sin mors närhet.

Barbara dröjde sig kvar i Sörens närhet. Hon ville så gärna ta ett ömt avsked av honom. Men han lät henne stå där utan att fråga, vad hon ville. Hur skulle det kännas, om hon aldrig mer fick tillfälle att tala med honom? Han kunde ju bli svårt sårad och kanske rentav dödad. I denna stund ångrade hon alla hårda ord hon hade sagt till honom. Bara de fått riktigt försonas nu inför det ovissa.

Hon gick mot stekhuset, utan att ha tagit avsked av maken. Där var allt i oordning och folk sprang om varandra.

En ryttare sprängde nu in på borggården. Han skyndade att bana sig väg till fogden. I samma ögonblick förstod alla, att något särskilt hänt. De behövde inte vänta länge på besked. Staden Ellbogen hade dagen innan fallit för tyskarna. Under natten hade de sedan rott över Hööls vik och landsatt mycket krigsfolk vid byn Hammar. Nu var starkt beväpnade fientliga styrkor på väg till halvöns båda fästningar.

På borggården surrade det härefter som i en bikupa. Fogden Sören hade det mödosamt, innan var och en intagit sin plats. Pater Meinhard gick med kvinnorna till kyrkan, som var av sten och som man kunda låsa. I nödfall fick man söka ett gömställe under klockorna.

I kyrkans halvmörker sökte sig den lilla förskrämda skaran till helgonens altaren. Medan de knäböjde började klockorna ringa. Lurarna blåste ute på gatorna. Det betydde, att fienden var på väg till staden. Fiskarnas hustrur kom till kyrkan med gamla, sjuka och barn. De kunde berätta, att staden var i det närmaste folktom. Allt manfolk, som kunde uträtta någonting, fanns nu på borgen. Ett rykte spred sig, att koggerskeppen ute på Sundet höll på att spärra av farleden.

Barbara väntade otåligt på sin dotter. Äntligen öppnades den norra porten och Hilderide stod på tröskeln stödd mot den trogna Ulfhild. Ulfhild var en medelålders släkting till Sören. Det sved i Barbaras modershjärta, när hon såg på sin dotter. Så ung och ändå en blivande moder.

— Mitt älskade barn, frågade Barbara, hur är det med dig?

— Det är bara för att Gert skall känna sig lugnare, som jag lämnat honom. Han måste ha händerna fria. Du skall tro att han blev glad, när budet kom. Nu får han äntligen tillfälle visa, vad han duger till. Tyskarnas huvuden skall krossas allesammans.

Hilderides kinder glödde. Hon var mycket upphetsad. Avskedet från den älskade maken hade skett i hast. Det hade givit rum mera för stolta löften än ömhetsbetygelser. Det skulle ju inte dröja länge, innan de sågs igen. Då skulle hennes älskade Gert firas som en stor hjälte, som besegrat inkräktarna.

Barbara suckade. Hon var inte alls så säker på segern. Pater Meinhard stod reslig framför altaret och välsignade dem alla. Med kraftig, ljudande stämma sjöng han de latinska lovsångerna och läste mässan så fridfullt, som om ingen fiende funnits i närheten.

Endast ett fåtal djäknar och korgossar var honom behjälpliga. De övriga tjänstgjorde numera i S:ta Gertruds kyrka i Falsterbo.

Barbara hade ett långt samtal med Hilderide.

— Gert håller så styvt på Valdemar Atterdag, försäkrade Hilderide. Han är alldeles övertygad om att kungen snart återvänder. Sillhalvön skall bli den punkt, varifrån hela Skåne skall återerövras.

Barbara tänkte på något helt annat. Hon fick för sig att vagnens skakningar bekommit Hilderide illa.

Hur skulle allt sluta?

27

DEN TYSKA HÄREN hade hunnit till Ettelbäcken. Knektarna närmade sig nu Skanör och intog stugorna i utkanten. Då de ingenstädes mötte några hinder, gick framryckningen snabbt. Snart varsnade de borgen, som gjorde ett mäktigt intryck med alla befästa hus, utsprång och skyttegångar. Den skulle säkert inte bli ett lätt byte. Vindbryggorna hade dragits upp och vallgravarnas breda vatten låg djupt och hindrande framför dem.

Anföraren för Hansans legoknektar var den lybske rådsherren Wilm Pipenbrink, en rödhårig, hetlevrad karl som snart lät blåsa till angrepp.

De främsta störtade sig omedelbart i borggravens vatten. Andra följde snart efter. Ett vimmel av lättrustade män nådde den yttersta vallmuren och klättrade upp på den. En pilsvärm hade redan mött dem i vattnet. Men försvararna överväldigades av angriparna, som med utomordentlig snabbhet klättrade upp på muren. De hann aldrig skjuta fler pilar eller få användning för sina kastvapen. De oförvägna fienderna klarade också den inre graven. De tog sig upp på borggårdens breda ringmur. De besegrade, om än med stora egna förluster, ringmurens skyttar, av vilka många, bland dem fiskarna, hade en bristfällig vapenutbildning. Men de försvarade sig tappert när striden gick in i det skede, att den blev ett blodbad man mot man. Hillebarder och spjut kom inte längre till någon användning. Den grymma, blodiga striden avgjordes med svärden.

Tyskarnas övermakt var stor. Över de stupade kamraternas lik klättrade ständigt nya, utvilade fiendeskaror. Borgens försvarare orkade inte längre bjuda något motstånd. De sårade förblödde utan att någon hjälp lämnades dem. Angreppen blev allt fruktansvärdare. Fiendehären stred för att silluddens rikedom skulle bli deras. Utan förbarmande kastade de sårade försvarare över bröstvärnet ned i vallgraven, vars vatten blev rött av blod.

Vapenlarmet trängde in genom kyrkans tjocka murar. Alla inne i kyrkan låg på knä framför de många helgonens altaren och anropade om misskund. Förutom högaltaret fanns det altare för helgonen S:t Peter, S:t Paul, S:t Olof, S:t Laurentius, S:t Knut och S:t Erik. Också Guds moder S:ta Maria hade, som vanligt i kyrkorna, ett särskilt altare för tillbedjan.

Hilderide hade insjuknat. Hon låg vid sidan om S:ta Marias altare och led svåra plågor. Det var ännu inte tiden att hon skulle föda, men det såg ut som om barnet skulle komma för tidigt. Barbara sökte på alla sätt underlätta hennes svåra belägenhet. Många timmar hade gått sedan anfallet på Skanörs borg började, men ännu hördes vapenlarm och skrän. Någon gläntade på porten mot Öresund. Solen höll på att gå ned. Vad hade hänt på borgen?

Meinhards läkarkunskaper sträckte sig inte till det tillstånd, som Hilderide befann sig i. Han gick outtröttligt omkring i kyrkan och försökte bringa tröst i ovissheten. Alla förenade sig i bön för männen, som kämpade den hårda kampen på borgen. Skymningen föll.

Eldsflammor slog upp från borgen. De ryggåstäckta husen på borggården, som varit hemvist för bågskyttarna, hade stuckits i brand. Betydde det, att den stolta borgen stod inför sitt fall?

Hilderides födslovärkar var outhärdliga. Krampaktigt klängde hon sig fast vid sin mors bröstlapp och bet förtvivlat i det vita linnet, när hon ännu hade kraft till det. Senare låg hon i dvala och vaknade till, när värkarna återkom. Hennes tidigare jämmer hade övergått i gälla skrik. Barbara glömde oron för vad som hände på borgen. Hennes hjärta ville brista vid åsynen av dotterns fruktansvärda plågor. Ulfhild försökte på alla sätt påskynda förlossningen. Fiskarhustrurna rekommenderade gamla, beprövade medel. Men inget tycktes hjälpa.

När den nya dagen grydde, lade sig tystnaden över borgen. Pater Meinhard öppnade försiktigt den port, som borgens folk hade brukat begagna sig av. Ännu brann det i ryggåshusen på borgen. Vid vindbryggan avtecknade sig halvt förkolnade bjälkar mot morgonhimmelen.

Anblicken av den raserade borgen var bedrövlig. Alla förstod nu att deras egna lidit ett förkrossande nederlag. Man vågade sig emellertid ännu inte ut ur kyrkan. Det föreföll, som om ett fältslag pågick i närheten av Skanör i den tidiga morgonen. Det kunde inte vara någon annan än greve Gert, som med sitt folk gått till anfall. I stället för att vänta på fienden hade han föredragit att själv gå till anfall. Hoppet tändes att greve Gert skulle lyckas slå tyskarna på flykten. Nu var det många, som ville lämna kyrkan för att se, vad som hänt deras hem och ägodelar. Men Meinhard avrådde bestämt.

Hilderide var döende. Barbara omslöt henne med båda armarna, medan Hilderide sakta gick in i den eviga friden. Hon var genom de heliga sakramenten väl förberedd för sitt eviga liv. En liten ofödd varelse dog med henne. Aldrig skulle Gert mera få omfamna sin hustru! Aldrig skulle han få se det barn, som skulle burit hans namn.

Efter den stora påfrestningen blev Barbara medvetslös. Meinhard hittade henne framför altaret, dit hon sökt sig i sin stora förtvivlan. Snart återfick hon emellertid sansen. Hon drog en djup suck och somnade av trötthet. Ömt lade Meinhard slottsfrun på bolstret i korstolen, där biskopen brukade sitta under de högmässor han bevistade.

Bedrövad i själen bar patern den älskliga Hilderides döda kropp fram till högaltaret, där han kärleksfullt redde hennes sista viloläger ovan jord. Några fiskargummor kom med doftande hylleblommor och bredde över henne. De hade smugit sig ut och hämtat dem från kyrkogårdshäcken.

Inget krigslarm nådde längre Skanör. Följd av kvinnorna lämnade Meinhard kyrkan. Ingen fiende syntes till. Junisolen stod redan högt, och luften dallrade i hettan. Likt ett mörkt band blånade havet som bakgrund till den dystra, utbrunna borgen. Bakom de sotiga murarna verkade allt livlöst. Den vedervärdiga brandlukten förstärkte intrycket av död och förintelse.

Den ena kvinnan efter den andra tog avsked av pater Meinhard tillsammans med barn och åldringar. De sökte upp sina hem i det fåfänga hoppet att finna sina stridsdugliga män där. Men alla möttes av den stora besvikelsen.

Ensam sökte sig Meinhard in i borgen. Han hittade snart Sören vid en skottglugg på svalgången. Hans lik var genomborrat av pilar. Patern fann några sårade, som berättade, att fogden tappert kämpat in i det sista. Patern såg om deras sår och förde dem till kyrkan.

Barbara sov fortfarande i korstolens svala skydd. Hon vaknade inte när hennes makes lik lades bredvid dotterns. Meinhard höll vakt i kyrkan. Han var dödstrött. Han läste varken tidegärden eller mässorna.

Han måtte ha somnat från vakten, ty när han vaknade var kyrkan full av folk. Det var kvinnorna som förde med sig några sårade. De begärde sedan att få höra aftonsången.

De förde med sig tråkiga nyheter. Greve Gert hade stupat och hans män hade burit liket till Falsterbo kyrka. Man fick nu också bekräftelse på att fogden var död. Hatet till fienden, som åsamkat sådan förödelse och sådana lidanden, blossade upp i en väldig låga.

— Sådana djävlar! skrek folket.

Meinhard läste välsignelsen över dem. När han såg upp fick han se Barbara komma fram helt frånvarande. Länge stod hon stilla vid sin makes bår. Med tårlösa ögon såg hon ömsom på maken och ömsom på dottern. Med ens vacklade hon, sjönk ned och gömde sitt huvud vid Sörens bröst.

Med skygga blickar på borgfrun lämnade folket kyrkan. Till slut fanns i kyrkan bara de båda döda, Barbara och patern. Barbara såg oavvänt på den döde maken.

— Där ligger du, min make, klagade hon. Jag hade inte en aning om att du också skulle dö. Eller var det bara en dröm? Visste jag det inte redan när jag såg dig för sista gången? Aldrig mer skall jag kunna tala med dig. Varför var jag så hård? Nu ligger du där, stum, och kan inte lyssna till mina ruelsefulla ord. Du fick så brådstörtat sätta livet till och så mycket blev outtalat. Kanske skulle det ha lättat ditt samvete om jag hade kunnat förstå dig bättre, när din själ var betryckt av det förflutna. Jag ångrar, Sören, mina förhastade ord, och jag vill att mina självförebråelser skall stiga till himmelen.

Hon famlade efter sitt radband och läste upp alla bönerna. Åter talade hon till maken.

— Jag sörjer inte över att borgen erövrats av fienderna. Där växte jag upp och där har jag haft alla de mina omkring mig. Nu skulle jag ändå inte längre kunna vistas där. Det allra värsta, Sören, är att Hilderide fick lida sådana hemska kval. Hur skall jag, som själv behöver tröst, nu kunna trösta Gert.

Meinhard hörde hennes ord och var djupt uppskakad.

Porten öppnades och sårade män bar in liket av den stolte riddaren greve Gert. Sakta lade de ned sin börda bredvid de båda andra döda, böjde sina knän för en kort bön och lämnade kyrkan. Barbara vågade knappt se upp. Hon hade hört männen komma in i kyrkan och sätta en bår alldeles intill henne.

Vem var den tredje döde?

Hon blev egentligen inte förvånad.

— Greve Gert, min ädle måg, har du också funnit det eviga livets frid?

Hon förmådde inte längre tänka klart. Det var allt för överväldigande. Alla tunga slag hade drabbat utan uppehåll.

Så gick det upp för henne, att pater Meinhard fallit på knä bredvid henne. När hon hörde hans tårfyllda röst mumla böner för de kära dödas själar, kände hon med ens en stor frid komma till henne. Smärtan i bröstet släppte, den brinnande längtan efter de kära var övervunnen. I de grymma händelserna kunde hon se Guds vilja och kände, att hon nu skulle kunna foga sig under det oåterkalleliga. Hon var beredd för en ny tillvaro utan make och barn.

Äntligen kom de befriande tårarna.

— Ölver och Ejvind finns ju ännu i livet. Skydda dem båda för alla faror, Herre Gud, och hjälp mig att uthärda!

Hon var inte den enda sörjande denna dag. De måste alla hjälpas åt att bära morgondagen.

28

DE HUSVILLA KVINNORNA från borgen och sårade knektar fyllde prästgårdens alla utrymmen. Slottet Falsterbohus var numera bostad åt den tyske anföraren och segraren Wilm Pipenbrink.

Hans krigsknektar var inhysta i stugorna överallt.

Av den stolta borgen i Skanör återstod endast ruinerna. Stadens innevånare sörjde över den skövlade borgen.

Sedan de stupade jordats hade alla återgått till vardagligare göromål. Men nästan hälften av den manliga befolkningen hade omkommit i striderna. Inkräktarna försummade inget tillfälle att göra sig påminda och stoltsera som segrare. Deras dryckesfester var bullrande och sedan låg de länge i dyngräset och sov ruset av sig.

En dag, när Barbara och Ulfhild tittade ut genom en öppen fönsterlucka i prästgården, fick de se hur några av stadens flickor gjorde sig till för de tyska knektarna. Det sades att de inte bara gjorde knektarna mindre utan också stora tjänster.

— Att de kan förödmjuka sig på detta sätt för tyskarna! rasade Barbara och Ulfhild. Har de glömt att det är dessa knektar, som dödat våra män? Begriper de inte att de bara tar tullinkomsterna ifrån oss och sedan själv går tullfria. Begriper de inte att de skadar oss på alla upptänkliga sätt?

Meinhard påpekade att dessa flickor sedan barndomen lärt sig att det är tyskarna som behärskar sillhandeln här på ön och att ingen får trotsa dem. Deras vilja måste åtlydas, tror flickorna.

— De borde skämmas! skrek Ulfhild.

— Det är inte våra bästa kvinnor som gör på det sättet, försökte Barbara lugna henne.

— Slamporna har kort minne! muttrade Ulfhild oförsonligt. Har de redan glömt de svåra dagarna under belägringen. Då var de rätt så spaka i kyrkan.

Meinhard avbröt dem.

— Vi har annat att tänka på just nu, sade han. Jag ville just be er båda hjälpa mig med en massa saker, som bara kvinnor kan uträtta ordentligt. Glöm inte att jag numera får ordna allas uppehälle här i prästgården, där så många vårdas för sina skador. Alla måste ju äta och dricka och allting måste tillredas. Jag kan sannerligen inte ensam klara det. Men jag tror, att det skulle göra dig gott, Barbara, att hjälpa mig att hjälpa andra.

På det sättet lyckades han få Barbara att leva upp igen. Hon visade sig kunna bli till mycket god hjälp. Från sina gömda förråd lät hon hämta spannmål och rovor. Hon skickade bud efter slaktboskap från de gårdar som lydde under kronans fogde. Allt framgent måste Barbara ta hela sin uppfinningsförmåga i anspråk för att trygga försörjningen av paterns många skyddslingar. Särskilt gladde det henne när hon lyckades lägga beslag på livsmedel, som tyskarna siktat på.

Aldrig tidigare hade templen i Skanör och Falsterbo haft så många besökare. Även den fientliga besättningen deltog i mässorna, hur grymma de än visat sig vara under slaktningen i borgen.

Men svårigheten att få tag på livsmedel blev allt större, tills äntligen skörden på slätten var klar. I prästgården hälsades den första kornsändningen med glädje. Vällinggrytan sattes skyndsamt på elden.

Under buller och bång tog det stora sillafänget sin början. Hela halvön översvämmades av tyska köpmän, som kom i större antal än någonsin tillförne. Till en början lät de bli att pruta, ty antalet fiskare var så ringa att fångsterna inte motsvarade efterfrågan. Många av fiskarna hade ju fått sätta livet till under slaget om Skanör och Falsterbo. Men nya fiskare kom långväga ifrån och fångsterna blev mer än tillräckliga. Då sjönk priset.

Tillströmningen av fiskare betydde också, att det blev ännu sämre med tillgången på livsmedel. Allt som utlänningarna i matväg förde med sig till näset, köptes upp av dem själva. Av alla tecken att döma gick man alltså mot en knapp vinter. Inga förråd kunde läggas upp i matkällare och visthusbodar.

Två sådana år under många umbäranden fick folket på näset uppleva innan det började talas om fred. Ryktet gick, att Skånes fästningar skulle tillfalla Sverige, som hade varit i förbund med Hansan. Många på näset hade den senaste svensktiden i gott minne, medan andra föredrog danskt välde. Alla väntade emellertid lika otåligt på avgörandets dag. Konung Valdemar kom aldrig tilbaka med en ny, värvad här, och i september 1369 föll också Hälsingborgs fäste i tyskarnas händer. I mer än två år hade tyskarna måst belägra fästet, innan segern var deras. Detta ägde rum, när sillfisket var som brådast, och nyheten fick vika för mera pockande intressen. Utgången i Hälsingborg var också sedan länge väntad.

I Falsterbo arbetades det hårt vid alla stränder. Tulluppbörden skedde nu under tyskarnas uppsikt. Marknadshandeln kom bra i gång, när de farande krämarna vågade sig åter till näset. Också gycklare, spelmän och sångare kom i deras följe.

Meinhard gjorde Barbara uppmärksam på en farande sångare, som påfallande ofta besökte mässan. Till slut infann han sig också hos prästen i biktstolen. Han var en mycket gammal man med grått, tovigt skägg. Han brukade spela harpa och sjunga långa visor om tappra riddare och deras bedrifter. Meinhard menade, att den gamle var så skröplig, att han behövde vård och inte borde stå vid marknadstälten och sjunga för en ringa slant. Därför talade Barbara med sångaren och inbjöd honom till prästgården.

I prästgården fanns nu inte längre så många av borgens tjänstefolk. Somliga hade följt med främlingarna till utlandet. Andra hade genom giftermål kommit i besittning av hus och hem eller bosatt sig på avlägsna orter. De sårade knektarna, som funnits i stort antal i prästgården, hade dött eller blivit läkta och gett sig i väg.

Det fanns alltså numera gott om utrymme i prästgården. Barbara gjorde först i ordning en stärkande måltid åt den sjuke sångaren. Sedan anvisade hon honom en halmbädd i en kammare.

Men redan följande dag låg främlingen på sin bädd i hög feber. Prästen gav honom lugnande medel och bad för övrigt Barbara hålla ett vaksamt öga på honom.

— Vad är det för en märkvärdig gubbe? frågade Barbara.

— Det hörs på språket att han är ryss, svarade Meinhard. Hans öde föreföll mig verkligen besynnerligt, så som jag erfor det genom hans bikt. Han hade alltid önskat att en gång i sitt liv komma till denna halvö. Han sätter Falsterbo rev och ett andalusiskt fartygs förlisning i samband med att hans unga, blivande maka försvann här för många, många år sedan.

— Han biktade sig alltså inte för sina synders skull, insköt Barbara.

— Det också, svarade Meinhard. Men sådant får jag inte röja, som du vet. Med hänsyn till omständigheterna vill jag emellertid att du skall lyssna till vad den sjuke har att säga. Han är en ovanlig människa och kanske kan du och jag bli honom till hjälp. Vi skulle kunna göra efterforskningar efter den kvinna han rest hit för att söka. Han kallar sig furste ...

— En rysk furste?

— Ja, och han talar hela tiden om en andalusisk prinsessa, som han aldrig själv sett. Hon var hans maka för ett halvt sekel sedan. Vigselakten mellan honom och denna prinsessa hade firats utan att någon av parterna själv var närvarande så som bruket ofta är i furstliga kretsar. En prelat hade åtagit sig att föra hans brud till Nöteborg.

— Nöteborg? Då stämmer ju allt ... hans prinsessa var ingen annan än min mor. Barbara var häftigt upprörd.

— Jag måste skynda mig till honom. Min far kan han ju inte vara. Han och min mor hade ju aldrig träffats.

Meinhard undrade så smått, vad som kommit åt Barbara. Han följde efter henne men stannade vid dörren till kammaren. Barbara var därinne och talade sakta med den gamle. Det verkade som om febern hade gett vika och den gamle talade fullt redigt och klart. Han svarade sammanhängande på Barbaras frågor.

När Barbara och den gamle talat slut, ropade den gamle fursten med svag röst, som vittnade om en sista stor ansträngning:

— Nu må prästen komma. Jag kan dö i frid!

Meinhard trädde in i rummet. Han mötte Barbaras förvånade ögon.

— Jag råkade höra en del, viskade han.

Barbara såg vemodigt på den gamles dödsbleka ansikte som om 

hon ville ta avsked av honom. 

Sakta gick hon ut ur kammaren. 

Pater Meinhard bjöd den ryske fursten hostian och kalken.

29

 

BARBARA VÄNTADE PÅ PATERN, som var inne hos den döende fursten. Hennes händer lekte med en praktfull fingerring, som fursten givit henne i gåva.

Det dröjde inte länge förrän patern kom och meddelade, att fursten slutat sitt liv.

— Han fick bikta sig ännu en gång, sade Meinhard. Han var sedan många år omvänd till kristendomen. Barbara visade ringen.

— Han gav mig detta fingerguld, som min morfar hade sänt honom efter trolovningen. Den överlämnades när vigseln mellan honom och min mor skulle avtalas.

— Det är säkert så det gått till. Tyvärr biktade sig din fosterfader Harald aldrig för mig i denna angelägenhet. Han hade nog redan fått avlösning av min företrädare, broder Donatus.

— Då skulle det alltså bli denne kringresande sångare, som kunde låta mig veta mitt riktiga namn och berätta om min släkt! Det visste ju varken Sören eller gamla Benkte. Så fick jag också fingerringen, som han hade hängande i ett snöre om halsen. Nu blir det ingen svårighet att forska efter mina anförvanter därnere i Södern.

— Du tänker väl inte ge dig i väg dit med ens? Dina ögon lyser som en tjugoårings. Du har alltid behållit ungdomens spänst.

— Jag har redan bestämt mig för att resa men aldrig utan dig och inte så snart heller. På det sättet får du tillfälle att besöka påven i Avignon, som så många gånger skickat bud efter dig.

— Det har alltid kommit något i vägen, sade Meinhard. Nu senast var det krigshändelserna. Och ännu har vi inte fått fred.

— Fredsslutet är säkert inte så avlägset. Då skall inte Ölver och Ejvind längre rida för den norske konungen utan tillträda höga förvaltningsämbeten, som han lovat dem. Då är jag också säker på att mina kära tvillingar får behålla livet. Då är också den tid kommen när jag kan tänka på att ordna för mig själv. Varför skall du stanna här, Meinhard? Jag kan ju inte bo kvar i prästgården, sedan Ulfhild som den sista av mina kvinnor lämnat mig. Hon skall ju följa sin make till dennes föräldrar. Om vi bodde här ensamma skulle folk börja prata. Vi skall låta göra ett bra skepp och segla med det genom Gibraltarsundet, varifrån du lätt kan ta dig till Avignon. Om jag har lyckan med mig kommer jag att finna min mors furstliga släktingar. Den döde ryske fursten hade ju funnit dem i Guadalquivir sedan digerdöden gjort honom till änkling och den svenske kungen bemäktigat sig Nöteborg. Vad det skall glädja mina släktingar därnere att höra om min mors öde.

— Man får väl ändå anta, att inte många av dem som kände din mor ännu är i livet. Det är säkert bäst att du stannar här.

Just nu behöver jag din hjälp. Jag ber dig rida till Falsterbohus och anmäla den ryske furstens död. Det är ju stadgat att varje främlings död skall anmälas för överbefälhavaren.

— Det har jag sannerligen inte något emot. Denne Wilm Pipenbrink har jag aldrig tyckt om. Nu skall han få höra vad han går för av fogdens änka. Han som är så odrägligt uppblåst över sin seger.

— Du bör nog ta det försiktigt. Segerherrar är inte att skämta med. Det sägs ju att fred skall slutas mellan Danmarks riksråd och Hansan, som i sin tur är i förbund med den svenske Albrekt. I alla fall måste du genast rida till Falsterbo. Den gamle skall begravas i vigd jord så fort som möjligt.

Barbara gjorde som han bad. Men hon lyckades inte dölja sitt förakt för den nye herren på Falsterbohus, där allt erinrade henne om att det en gång varit Hilderides hemvist. Hon sade Wilm Pipenbrink sin uppriktiga mening.

— Visst vill vi hellre tillfalla Sverige än komma under Hansans herravälde. Men kanske kommer det på ett ut. Tyskarna regerar ju redan i Sverige tack vare kung Albrekts medgörlighet. Men vi vill ju lyda under en nordisk konung.

— Jaså, det låter på det viset? Är det kanske kung Valdemar som åsyftas. Då kan jag tala om att han sjunger på sista versen. Inte kommer det nu att lyckas honom att skrapa ihop en här stor nog för att återerövra Skåne.

Pipenbrink skrattade hånfullt.

Barbara fattade riktigt humör.

— Glöm inte att det finns en kung Magnus Eriksson och hans son Håkon, som är Norges unge konung.

— Nu börjar jag förstå vart folket vill komma. Det är alltså de nämnda herrarna som förkroppsligar dess önskningar.

Barbara fann den fule lybeckaren synnerligen osympatisk. Hans far, rådman Johan Pipenbrink, var känd på sillnäset som en ovanligt hänsynslös och durkdriven silluppköpare.

Wilm Pipenbrink skrädde sannerligen inte orden.

— Ni har ju alltid varit vana att lyda under någon kunglig herre. Det går i stil med de svenska böndernas anropande av rikets skyddshelgon om Magnus Erikssons lösgivning. Men det kommer inte att ske, ty hans fiende kung Albrekt sitter fast i sadeln. Och här kommer Hansan att regera. När fredsunderhandlingarna slutförts kommer jag att efterträdas av en lybecksk fogde.

— Vi får se vad som händer, sade Barbara med illa dold vrede i rösten. Tyvärr är vi betydligt underlägsna er i styrka. Men ett av rikena i Norden har ju sin rätte konung kvar och det är Norge. Håkons drottning, den danska Margareta, skall snart föda. Blir barnet en prins, skall han bli Nordens konung med Guds hjälp.

Den tyske överbefälhavaren stod förstummad inför så mycken frimodighet. Han var inte själv van vid en kunglig styrelse. Hans hemstad var i likhet med alla tyska städer vid den vendiska östersjökusten en fri riksstad, som lydde omedelbart under kejsaren. Och kejsar Karl IV var för det mesta långt borta. Staden regerades av självvalda borgmästare och rådförsamlingar. Här möttes två väsensskilda livsåskådningar.

Barbara och folket på näset skulle snart få sina förhoppningar om att Valdemar Atterdag eller Magnus Eriksson skulle återvända grusade. Vid fredsslutet i Stralsund den 24 maj 1370 fick Hansan i pant fästningarna Skanör och Falsterbohus samt Ellbogen och Hälsingborg under en tid av femton år. De kungliga fogdarnas tid var nu en svunnen epok.

Hansan skulle utöva både rättskipning och befäl över tullknektarna. Fogdeämbetet skulle anförtros åt en tysk borgare. I sillstäderna var det allmänt känt, att tyskarna var hårda och hänsynslösa. Man hade inget gott att vänta av en fogde av borgerlig tysk härkomst.

Under sådana omständigheter blev det allt angelägnare för Barbara att resa sin väg. Men hon måste invänta nästa sillmarknad, där hon skulle finna avsättning för smycken och silver, som hon lyckats gömma för fienderna. Det skulle ge henne medel att inköpa allt, som behövdes för en så lång resa. Under väntetiden lät hon bygga ett gott skepp. Hon lejde duktigt folk, som fick kryssa utmed kusterna för att vänja sig vid fartyget. Barbara hade också sett till, att skeppet utrustats med en väl ombonad kajuta. Det var särskilt för Meinhards skull, som hon lade ner så mycket omsorg på kajutan. Han hade åldrats och hon befarade, att havets nycker skulle bekomma honom illa. Hon insåg, att hon aldrig skulle kunna skiljas från Meinhard, vilken slutligen gav med sig.

Vintern blev ändlöst lång. Stormarna lamslog all sjöfart. Barbara längtade till södern.

För varje dag blev hon allt otåligare. Allt var klart för resan.

Hon insåg, att hon skulle känna saknad efter sillhalvön. Ofta tog hon Ulfhild med sig på långa utflykter. Varje plats var förknippad med många minnen.

30

RESDAGEN VAR INNE. De senaste tiden hade varit klar och solig. Vinden var nordlig och sikten var god. Avsked hade tagits och en sista mässa hållits.

När Barbara och pater Meinhard stod i begrepp att bege sig till Hööls vik, där seglaren låg beredd, kom en budbärare och meddelade, att främmande fartyg var på väg in i Ettelbäckens hamn, där Barbaras skepp låg förtöjt. Barbara och Meinhard beslöt att vänta med uppbrottet, tills de fått veta, vilka de nya seglarna var.

Genom fönstret såg de ännu en budbärare, som var på väg. De hoppades båda, att han inte skulle komma med några nyheter, som inverkade på deras avresa. Budbäraren, som var från Skanör, hade stora ting att berätta.

— Det är skepp från olika håll som lagt bi i Hööls vik. Först kom ett norskt skepp och efter det en spansk karavell. Norrmannen ligger nu bredvid ert skepp. Spanjoren kom sist och förtöjde i närheten av de båda andra skeppen. De måste väl ha kommit i fredligt syfte?

Budbäraren verkade inte så säker på den saken.

Den ena besättningen var redan på väg till prästgården. De kom vapenlösa och något fientligt anfall var det sannerligen inte fråga om.

— Titta, ropade Barbara, de båda främsta ser ståtliga ut. Det kunde vara mina söner Ölver och Ejvind men så väl är det väl inte. Jo, sannerligen, det är båda tvillingarna. Å, vad jag blir glad!

— Det blir jag också, sade Meinhard, jag har ju nästan varit som en far för dem.

Barbara och Meinhard ilade dem till mötes.

Ölver och Ejvind visade på alla sätt, hur lyckliga de var att återse sin mor. Ölver kastade sig om halsen på henne och Ejvind kramade om henne. Den forne läraren, Meinhard, var dem kär från fordom. Också han fick sin beskärda del av mötets glädje.

När alla tagit plats i prästgårdens rymliga matsal, berättade Barbara om den resa, som hon just skulle göra, om anledningen till resan och om de senaste händelserna på näset.

— Jag kanske kommer att stanna i Andalusien för alltid.

Sönerna tyckte om hennes beslut. De berättade, att de funnit sig väl tillrätta i Norge, men att Ejvind bestämt sig för att återvända till näset och vara i moderns närhet.

— Vi kom sannerligen i sista minuten. Ödet har varit gunstigt.

Barbara och Meinhard ville, att tvillingarna skulle följa med till Spanien.

— Jag har nog ingen lust att göra en så lång resa just nu, sade Ölver, men Ejvind kommer att få ångra i hela sitt liv om han inte följer med.

Ölver förklarade nu, att han hade lovat kung Håkon att återvända. Han stod särskilt högt i kungens gunst och var kungens nära förtrogne. Ejvind var också välkommen tillbaka men han fick själv avgöra, hur det skulle bli.

— Det tog lång tid för mig, sade Ejvind, innan jag kom underfund med att jag möjligen inte skulle duga att rida för kungen. När allt kommer omkring har jag ju läst för pater Meinhard i åratal. När Ölver och jag for ut i världen föll det mig inte in att gå vidare på den lärda banan. Men så småningom undrade jag om jag inte innerst inne var trött på min tillvaro som en i beredskap liggande sven. Jag lät Ölver höra kungens mening. Han kommer inte att ta illa upp om våra vägar skiljs.

Måltiden, under vilken man talat nästan oavbrutet, närmade sig slutet. Det var inte förrän Barbara hörde folkets sorl som hon vände sig om och såg mot dörren. Pater Meinhard reste sig från bordet och gick ut. Han kom snart tillbaka och berättade att det sist anlända fartyget mycket riktigt var en spansk karavell. Ett antal andalusiska ädlingar hade gått i land och frågat efter Skanörsborgens herre. De hade fått veta att borgen låg i ruiner och att fogdens änka bodde i prästgården. Det hade framgått att de kommit till näset enkom för att forska efter en andalusisk prinsessas avkomlingar.

Barbaras och paterns ögon möttes. Meinhard öppnade dörren på vid gavel och Barbara såg, en smula vid sidan om folkmängden, fyra män pråligt klädda i sitt hemlands dräkter. Pater Meinhard gick ut till dem och tog dem med sig in till Barbara. De bugade sig djupt för henne. Patern fick tjänstgöra som tolk. De andalusiska ädlingarna sade, att det gladde dem att borgfrun hade så utpräglat sydländska anletsdrag. De var förvissade om att de stod inför den gamle furstens dotterdotter. Prelaten, som fått i uppdrag att ledsaga prinsessan till Ryssland, hade återvänt ensam utan vare sig skepp eller manskap. Förlusten av manskapet skyllde han på en förlisning. På sin dödsbädd hade han avslöjat att den av honom dödförklarade prinsessan hade hamnat i Skanör. Anledningen till att de nu befann sig här var att prinsessans morbror, som var gammal och barnlös, just blivit änkling. Han hoppades nu att genom sin försvunna syster få en arvtagare till sina väldiga egendomar. Hans förhoppning på gamla dagar var att systern skulle ha en son, som kunde bli arvtagare.

Patern såg menande på Ejvind.

Det blev nu bestämt att främlingarna skulle stanna kvar i prästgården några dagar som högt aktade gäster innan de företog hemfärden. Då skulle Barbara, Meinhard och Ejvind följa efter med sitt skepp. Männen gjorde sig underrättade om allt på halvön, som varit furstinnans hem. Under tiden gjorde de i ordning karavellen för den långa hemfärden. Skanörs befolkning, som alltid var lika intresserade av skeppsbyggeri, fick bråda dagar och goda förtjänster. Ejvind följde intresserat allt som hände på karavellen och vann på så sätt ädlingarnas tillgivenhet.

Ölver förberedde samtidigt sin återresa till Norge.

När dagen för allas avresa nalkades hade Barbara och Ejvind ett långt samtal.

— Hur länge kommer vi att vara borta? frågade Ejvind.

— Du reser naturligtvis tillbaka till Norge om något år? Du kommer väl inte att stanna hos mig i alla mina dagar, undrade Barbara. Själv hoppas jag att jag kan vistas på min morbrors slott, fast jag som kvinna inte är berättigad att ta hand om släktens stora egendomar.

— Jag tänkte också bosätta mig där, sade Ejvind. Jag kanske där skulle finna min livsuppgift. Någon måste ju sköta alla egendomarna. Man kan lära sig allt när lusten finns.

— Jag önskar, Ejvind, att du kunde tala deras språk lika bra som du talar vårt. Då skulle du mycket lättare kunna tala med din morbror.

— Vi talar alltid spanska på karavellen, mor! Patern har redan berömt mig för mina framsteg.

— Ditt förslag att lära dig ett främmande lands jordbruksskötsel kommer litet oväntat, men vi skall föra allt detta på tal med din morbror, sade Barbara.

— Vår furste kommer att bli överlycklig, sade ädlingarna. Hans arvinge är funnen. Det finns en hel del att göra för en ung och företagsam husbonde på hans arvegods.

Ölver var storbelåten med broderns framtid. Efter ett gripande avsked lyfte han ankar och seglade mot Norge. Spanjorerna var så upprymda över att deras herres högsta önskan uppfyllts att de påskyndade sin egen hemfärd.

En vecka efter Ölvers avresa slog avskedets timma också för Barbara, Meinhard och Ejvind.

Åter hölls en mässa i Skanörs kyrka och åter var paterns och Barbaras vänner samlade för att be om välsignelse och goda vindar.

I varandras sällskap gled de båda skeppen ut på öppna havet och försvann med god fart ur skanörbornas sikte.

156 besökare sedan 2021-04-19