Det var alldeles mörkt. Man skulle inte sett handen framför sig om lampan hade gått sönder. Skogen verkade oändlig. Vi hade gått några kilometer redan. Ibland var det lite kusligt. De höga smala enarna liknade figurer som hotfullt glodde på oss i utkanten av ljuskäglan. På sidorna av stigen växte törnsnår i den täta granskogen. Jag var glad att jag hade en verklig vän vid min sida som kände till terrängen och att han hade en stark lampa. Ändå kände jag mig lite orolig.
   Jag rörde försiktigt vid hans arm. Han lade den om mig och kramade mig.
- Var inte rädd, sade han. Jag vet vägen, jag känner till den här skogen som min egen ficka. Om vi bara håller oss till den här stigen, så är vi på rätt väg.
- Jag är verkligen glad att du är med, sade jag. Jag skulle aldrig ha hittat själv.
   Plötsligt delade sig stigen i två. Jag gick några steg in på den högra stigen.
- Det är fel väg! Vi skall gå åt vänster.
   Men jag kände mig helt säker på att den högra stigen var den rätta, för det verkade vara fler som gått på den.
- Jag tycker att vi går åt höger, sade jag. Den ser mer bekväm ut!
- Den kanske är bekvämare men det är fel väg, sade han. Kom nu Lars! Lita på mig. Jag vet vägen!
   Jag fortsatte envist vidare på den stig som jag slagit in på, för den var verkligen bekvämare. Till en början fick jag famla mig fram, men snart urskilde jag stigen som ett lite ljusare stråk i det kompakta mörkret.
- Kom tillbaka, Lars! Du kommer att gå vilse!
   Jag brydde mig inte om hans rop utan fortsatte den väg jag hade valt. Det tog inte lång stund förrän jag var hopplöst vilse. Antagligen hade stigen svängt på något ställe, där jag fortsatt rakt fram. Det var fruktansvärt. Jag rev mig på törnbuskar och föll ned i vattenfyllda hål, som jag inte kunde se. Jag försökte intala mig att jag skulle komma rätt igen. Jag skulle visa att jag också kunde hitta i skogen. Men det var inte sant. Jag visste inte alls var jag var. Jag viste inte vart jag skulle. Jag fortsatte bara mekaniskt att gå, utan att säkert veta om jag inte bara gick i cirklar.
   Så otroligt dum jag hade varit! Varför hade jag lämnat min vän, som hade lampan och som visste vägen? Jag ropade på honom, men det verkade inte som om han kunde höra mig. Jag fortsatte att ropa tills jag blev alldeles hes. Då såg jag ett ljus framför mig. Långt borta hörde jag honom ropa:
- Lars, kom hitåt, kom till ljuset!
  Jag sprang och brydde mig varken om törnbuskar eller granar. Ju närmare jag kom ljuset desto lättare var det att se hindren. När jag var nästan framme tvärstannade jag. Som jag såg ut! Kläderna var helt sönderrivna, smutsiga och blöta. Hela jag var blodig och smutsig. Hur skulle jag våga gå in i det avslöjande ljuset? Jag tvekade, för jag skämdes så.

- Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte var han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner (Johannes 12:36)
   När vi vandrar tillsammans med Jesus blir vägen lättare. För Han vet vad som ligger framför och skyddar oss från farorna. Även om vi i Hans ljus ser hur sargade och smutsiga vi är skall vi inte tveka. Han gör oss rena och hela till både kropp själ och ande.

Lars Fröjmark

DU ÄR BESÖKARE NUMMER SEDAN 1999-03-08
Uppdaterad 2000-02-09
© 2000 Lars Fröjmark