- Vi människor är allt bra underliga, sa profeten för sig själv där han
satt vid stranden av bäcken Kerit och mumsade på lite bröd, som korparna
på Guds befallning hade burit till honom. Det hade nu varit torka och
missväxt i tre år pga kung Ahabs ogudaktighet.
Kungen stressar hit och dit, bara för att samla in mer pengar. Inte blir
han lyckligare av att fara omkring som ett Jehu, funderade Elia vidare.
- Eller snarare EN Jehu. Ja, Jehu som en galning med sin nya kärra.
Kommer han att bry sig om Gud? Alla oroar sig och ingen tänker på det som
verkligen är viktigt! Ändå är det ju så uppenbart.
Plötsligt talade Gud till honom:
- Res dig och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehåll dig där.
Se, jag har där befallt en änka att förse dig med föda.
- Fantastiskt, tänkte Elia. Jag hade precis börjat att undra hur Gud skulle
ordna för mig i fortsättningen, nu när bäcken nästan är uttorkad. Ahab har
det nog inte lätt nu. Allt hans arbete kan inte hjälpa honom att få det att
regna. Men lite stillhet och bön till Herren - det hade hjälpt!
Elia stegade iväg. Det var en ganska lång vandring, nästan tio mil, tills
han kom till stadsporten. När han hade sett sig omkring en stund, såg han
henne, en ung änka som samlade ved.
- Vill du vara snäll och hämta lite vatten åt mig. Och så ett stycke bröd,
för jag är både hungrig och törstig.
- Så sant Herren lever, jag äger inte en kaka bröd, sade hon. Allt jag har
är lite mjöl i krukan och lite matolja i kruset. Jag har tänkt baka ett
litet bröd åt mig och min son, sedan kommer vi att dö av svält. Det finns
ingen som bryr sig om en stackars änka, och förresten så har alla det svårt
nu.
- Det finns Någon som bryr sig om dig!, sade Elia.
- Vem skulle det vara?
- Herren Gud hjälper alla människor, han tänker till och med på hur en liten sparv har det.
- Tror du verkligen att Han bryr sig om en änka som inte ens bor i Israel?
- Baka du bröd av ditt mjöl och ge lite av det till mig. Ät sedan du själv
och din son, så skall du få se att Han tar hand om dig. Herren säger: Mjölet
i krukan skall inte ta slut, och det skall inte fattas olja i kruset,
intill den dag då Herren låter det regna på jorden.
Elia hade förstås rätt. Gud har omsorg om alla människor. Kanske särskilt
om den som stannar upp och tar sig tid att be till Honom.
Gud bryr sig om...
Lars Fröjmark
Första Kungaboken kapitel 17
Denna artikel var införd i 
1997-09-06,
inför 15:e söndagen efter Trefaldighet.
Om du INTE ser en MENY till vänster så klicka här!
DU ÄR BESÖKARE NUMMER 
SEDAN 1997-10-06
Uppdaterad 2000-02-09
© 2000 Lars Fröjmark